Läsning – Sida 2 – SVENSSONS SLÄNG

Peter fick mig att fortsätta skriva

En gång i tiden var det Peter Olausson som såg till att jag kom att fortsätta skriva skönlitterärt. De där åren när jag hade fullt upp med försörjningsjobb och när mitt andra skrivande hade gått i stå.

Då brukade det komma en beställning från tidskriften Värmländsk Kultur där Peter var en av redaktörerna.
– Vi ska ha ett nummer om hembygdsrörelsen. Kan inte du skriva en text om vad du skulle vilja att hembygdsgården ställde ut? Hur ska den förbli levande? Ska den bara visa fram bondekulturen?
– Vi ska skriva om invandringen. Vill du skriva en text?

Jag är så tacksam
Hans beställningar inspirerade. Naturligtvis skrev jag. Noveller, krönikor, debattartiklar. Inte många men för mig var de viktiga. Det var så skönt att få skriva något annat än nyhetsnotiser, bildtexter och trubbiga rubriker.

När jag berättade för en tid sedan vad han betytt såg han förvånad ut.
Jag kan bara upprepa hur tacksam jag är.

”Sven-Ove blir glad av att springa”
I sommar var Peter en av dem som recenserade min löparbok. Recensionen publicerades i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana och på dess webbplats varmlandslitteratur.se. Så här skriver han:

”Svensson, Sven-Ove, Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. BoD 2024. 263 s.

När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på.
Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt.
Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:3”

### Läs om Peter på Karlstads universitets webbplats: Peter Olausson.
### Min bok kan du beställa här: Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. (Där går det även att provläsa några texter).
### Du kan också beställa den genom att mejla till sven-ove@telia.com. Jag tar 140 kr plus eventuellt porto.

”Har aldrig varit tydligare”

En summering av klimatåret 2024:
– 3 700 döda.
– 41 farliga dagar.
– Aldrig varit mer förödande.

SVT Text om effekterna av årets klimatförändringar.

”Skogens hjältar, fikans kungar”

Jag skriver och ber AI-programmet ChatGPT hjälpa mig:
”Skriv ett skämtsamt litet tal som jag kan hålla när jag och de andra äldre herrarna fikar i skogen.”
Det är den enda instruktionen. Efter någon sekund kommer texten i mobilen:

”Tal för fikastunden i skogen
Ja, grabbar – eller ska jag säga gubbar – vilken fin dag vi har fått! Solen skiner, fåglarna kvittrar, och här sitter vi med kaffetermosar och bullar. Det här är livets höjdpunkt – eller ja, åtminstone höjdpunkten för den här veckan.

Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla oss själva lite. För här är vi, ett gäng äldre herrar som trotsar både knakande knän och envisa ryggar för att ta oss ut i skogen. Det är nästan som en sorts superkraft – men i stället för att flyga eller lyfta bilar, är vi mästare på att klaga lagom mycket och ändå ta oss fram.

Det är ju faktiskt imponerande. Vi har till och med en sorts rangordning här i gänget. Den med den mest slitna ryggsäcken leder, följt av den som har det mest välanvända sittunderlaget. Och så klart, den som kan ta sig upp från stubben utan att se ut som att de brottas med en björn – den får automatiskt respekt.

Men vet ni vad som gör det här riktigt speciellt? Det är att vi fortfarande tar oss tid för det viktiga: fika och en massa skratt. För om vi nu ändå ska bli äldre, så kan vi väl åtminstone göra det med stil – och med en extra smörgås i väskan.

Så, låt oss höja våra kaffemuggar och skåla för oss själva. Skogens hjältar, fikans kungar och de eviga optimisterna! Tack för att ni är de bästa sällskapet man kan ha på en stubbe i skogen!”

Fulla av förundran i gläntan
På torsdagen läser jag upp talet medan solen går upp över Klarälvens is strax intill och kaffet i gläntan får smaklökarna att krulla sig.

Herrarna i Gryningspatrullen reagerar precis som jag.
De förundras.

Mitt liv som kaffedrickare (2)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

3.
1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.

Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.

En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.

När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.

Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.

Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.

Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen.
– Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?

Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör.
– Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.

Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:

”Det finns en skidfärd kvar
Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.

Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.

Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.

Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita.
Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.

Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”

Fortsättning följer.

Lusten att skriva, leva – och töla

41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.

Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.

Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.

### Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet.
### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig.
### Den här med. På fredag blir det töling.

Rädda Gjuteriet!

Gjuteriet i Karlstad är ett litteraturens och kulturens hus. Det är en fantastiskt bred, fin och viktig verksamhet som bedrivs där. Nu är den hotad.

Karlstads kommun och Region Värmland bör vara stolta över den levande kulturen där och hjälpa till med att bevara både huset och verksamheten.

Vecka 48 visar Gjuteriet upp sin verksamhet. Jag är glad över att få bli inbjuden som en av många som deltar under veckan.

Mina kommande framträdanden
-Onsdag 27 november kl 18.30: Föreningen Värmlandslitteratur, Café Gjuteriet, Karlstad.
-Onsdag 6 december kl 09.30: Gamla Kraftstationen, Deje.

2025
-Söndag 9 mars kl 11.00: biblioteket i Forshaga.

Mitt liv som panelhöna

Foto: Hans Hellström

Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.

Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.

Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.

En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.

Vad jag borde ha sagt
Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?

Nja, inte halva natten.
Bara till halv två.

Trivs.

Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.

Länk till min inledning
VI TRODDE PÅ FRAMTIDEN

Mina kommande framträdanden
On 27 november 18.30: Gjuteriet, Karlstad.
On 6 december 09.30: Gamla Kraftstationen, Deje.

2025
Söndag 9 mars 11.00: biblioteket Forshaga.

När fötterna vill i väg

På fredag den 8 november är det dags. Då framträder jag på bokfestivalens Värmlandsscen i Karlstad.

Dessutom säljer jag värmlandsböcker i Föreningen Värmlandslitteraturs bokbord på fredag förmiddag och i Värmländska Författarsällskapets bokbord på lördag eftermiddag.

Så här står det på bokfestivalens webbplats:

”Efter ett liv som motionär har Sven-Ove Svensson skrivit en inspirerande tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare – Mitt liv som Värmlands sämsta löpare.

I boken hittar du hans 163 löparlärdomar, Runner’s high på Brårudsmossen, löparfilosofins tre grundsatser, fyra tänkande löpargurus och hans uppfinning för dig som tröttnat på elljusspåret.

Läs om lyckan att hitta en fem kilometer lång nerförsbacke. Lär dig komma loss när du fastnat i nya vätskeryggsäcken och är ensam hemma.

Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sven-Ove Svensson, Forshaga, har gett ut ett 25-tal böcker och småskrifter och medverkat i lika många antologier, skrivit 1 100 krönikor i diverse löpartidningar, P4 Värmland, TV4 Värmland och Värmlands Folkblad med mera samt uppträtt offentligt ungefär 750 gånger. ”

Mitt framträdande på bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad sker på Värmlandsscenen fredag 8 november kl 14.30. Kom gärna!

Mina uppläsningar i år
-Tisdag 6 februari: Môracafé, Munkfors församlingshem.
-Tisdag 20 februari: Frukostklubben, Forshaga församlingshem.
-Lördag 9 mars: Vänsterpartiet Grums årsmöte, Gruvan, Grums.
-Onsdag 13 mars: Karlstads Hembygdsförening, Karlstadrummet, Bibliotekshuset, Karlstad.
-Söndag 17 mars: Vänsterpartiets distriktsårskonferens, Hotell Årjäng.
-Lördag 13 april: Hagfors bokfestival, Älvstrandens bildningscentrum.
-Lördag 27 april: Världsbokdagen Karlstad, Gröna matten, bibliotekshuset
-Torsdag 16 maj: Boksläpp ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”, Gamla Kraftstationen, Deje.
-Lördag 3 augusti: Poesi och berättarkväll, Vikingacentret, Nysäter.
-Måndag 5 augusti: Författarafton, Församlingshemmet Östra Ämtervik.
-Onsdag 14 augusti, berättarkväll, kvarteret Almen, Karlstad.
-Fredag 20 september: Kulturnatta, Gröna mattan, bibliotekshuset Karlstad.
-Lördag 5 oktober: Berättelser vid brasan, Nors hembygdsgård.
-Tisdag 22 oktober: långt eget program på Folkhögskolan, Stöllet. ”Med penna, keps och löparskor genom livet”.

Kommande program
-Fredag 8 november kl 14:30: ”När fötterna vill i väg”, Värmlandsscenen, bokfestivalen Karlstad.
-Tisdag 12 november kl 18:00: samtal med NWT:s kulturredaktör Lena Richardson och författarna om Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev, Karlstads Bokcafé, Gjuteriet, Karlstad.

”Fantastiska och personliga formuleringar när du skriver från hjärtat”

Löparboken. Nu har friidrottstränaren
Ulf Karlsson kommenterat den. Läs!

Det kom ett brev. Friidrottstränaren och forne landslagscoachen Ulf Karlsson har läst min löparbok. Han fick många goda skratt, skriver han, och rekommenderar den. Samtidigt har han en del mer kritiska synpunkter. Varför alla dessa prylar till exempel?

ULF KARLSSONS BREV:

Hej Sven-Ove

Nu har jag avslutat din bok ”Mitt liv som (Värmlands sämste) löpare”

Jag känner ju till din speciella skrivstil som vilar mycket på filosofiska tankar, nostalgi, och illmarig humor, i blandad kompott. Väldigt många passager gav mig goda skratt (Humor: Uppjagad av vildsvinen / Nostalgi: Springer runt en sjö (är dock rätt säker på att sjön som du åsyftar heter Mången – men en bisak).

Jag älskar de avsnitt där du berättar om saker som du får uppleva igenom din löpning. (Kulturminnen, historiska platser, natursköna omgivningar etc). Det visar på vad löpningen har att erbjuda om man lägger sig vinn om att ta vara på sådana tillfällen. (Lanzarote ett fint exempel).

Vad gäller dina tankar och redogörelser om ditt förhållande till löpningen så kan man (i alla fall jag) uppfatta det lite som att du menar/förordar en sak men gör en annan? Jag tänker på de upprepade gånger som du betonar att det viktigaste är absolut inte det materiella (prylar som gps klockor, löpappar, puls- och stegräknare, vätskebälten, dubba skorna, läsa löpartidningar, skriva träningsanteckningar etc) utan att det är glädjen i själva löpningen som är det viktigaste och att det faktiskt bara är skorna som egentligen är väsentligt! För en oinvigd motionär så blir det här mycket att sortera och man kan nog, trots dina upprepningar om glädjen i löpningen, få för sig att man behöver en massa onödig utrustning.

Jag blev själv faktiskt överraskad av att läsa hur många tekniska löparattribut du använder dig av. Vi är ju alla olika och finner våra vägar till hur vi får bäst behållning av vårt motionerande. Personligen (vilket naturligtvis är oväsentligt i sammanhanget) använder jag inget av alla de ”tillbehör” till motionerandet som marknaden erbjuder. Jag har mitt analoga armbandsur. Jag är intresserad av två saker; Hur länge jag är ute och en liten check på pulsen 2-3 ggr under ett pass. Jag tar du tid manuellt på pulsen under 30 sekunder. – Det är det hele! Jag känner jättemånga motionärer som totalt snöat in på all utrustning och som, mer eller mindre, blivit slav under pulsklockan. Egentligen är ju allt detta skit samma – den viktigaste är att fôlk kommer ut!

Jag brukar ibland jämföra ”nymotionärer” som införskaffat precis allt som marknaden har att erbjuda med sådana som just börjat spela golf eller gått första kursen hos munskänkarna. Det enda de pratar om är om deras nyvunna, fantastiska intresse där de redan efter en kort tid blivit experter…

Alla dina ”Löparlärdomar” innehåller bra råd om det mesta vad gäller själva träningen och fysiologin. Det råder, som inom de flesta områden, rätt många delade meningar inom det enormt stora forskningsfältet som handlar om fysisk aktivitet men jag tycker nog att du här har goda kunskaper. Huruvida stretching ökar genomblödningen är exempelvis ett omdiskuterat område. Att stretching förbygger träningsvärk är man däremot överens om att det inte gör! Vad gäller tillförsel av vätska så tycker jag ibland att det gått till överdrift. Motionerar man inte längre än 45 minuter så är vätskepåfyllning oviktigt. Att springa med vattenflaska eller vattenflaskor i händerna känns i mina ögon enbart löjligt.

Jag har haft god behållning av din bok men är inte säker på att ”icke motionärer” och måttliga dito har det. Jag kan naturligtvis ha fel vilket jag hoppas. Ditt sätt att skriva imponerar på mig och jag försöker ta lärdom av allt jag numera läser. Du har fantastiska och mycket personliga formuleringar när du ”släpper loss” dina tankar och skriver från hjärtat.

Jag tillönskar dig allt gott och hoppas boken säljer.

Jag kan i alla fall rekommendera den.

Ulf K

MITT SVAR TILL ULF:

Hej och tack för din kommentar som jag sätter värde på, Ulf. Att få beröm för sin löparbok av friidrottens forne landslagscoach, framgångsrik tränare till stjärnor som Anne-Louise Skoglund och många fler och den som födde idén till fina Göta-Joggen – det är stort.

Jag gillar att du fått många skratt vid läsningen, jag tycker om att du uppskattar avsnitten om vad löpningen gett mig i fråga om kulturminnen, natur och annat.

När det gäller prylar har du rätt. Där är jag medvetet inkonsekvent, det skriver jag också. Jag råder alla nybörjare att nöja sig med bra löparskor. Det räcker. Men efter en tid står jag där själv med (visserligen billig) gps-klocka som kan räkna ut hur långt jag kutat hit och dit i lingonriset. Och många andra prylar.

Jag tror förstås inte att jag har något att lära dig om träningslära och fysiologi. För mig handlar vattenflaskan eller vätskebältet om att ge mig själv en mental belöning då och då – även vid kortare rundor än 45 minuter. Särskilt varma dagar här hemma eller längs sydliga stränder.

Jag har inte tränat rationellt många år, mest 1994 när jag vid 43 års ålder satte alla pers. Jag tränar emotionellt. För mig är löpningen mer en livsstil än ett rekordförsök.

Det är så roligt att du haft behållning av boken, tack för att du rekommenderar den!

Sven-Ove

### Har Ulf Karlsson rätt? Läs ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare” och döm själv. (268 sidor, BoD 2024).
### Boken kan beställas via BoD, i näthandeln eller köpas hos vissa Akademibokhandlar m fl och på Gamla Kraftstationen i Deje. Billigast i Deje.
### Du kan också beställa den via mejl: sven-ove@telia.com. 140 kronor plus frakt.

Angreppen på demokratin bildar ett mönster

Jag träffar Leif Stinnerbom, ledare för Västanå Teater. I år har de i princip sålt slut till föreställningarna. Det måste de numera om de ska överleva.
– På grund av kulturpolitiken?

Jag träffar Solveig Into Nyquist, vår kontakt på ABF Värmland. Det är hon inte längre, hon har fått sluta.
– På grund av regeringens slakt på studieförbunden?

Jag läser fackförbundstidningen Journalisten. Tidning efter tidning slutar dela ut papperstidningen på landsbygden, andra tidningar dör. Vänstertidningar med riksupplaga är akut hotade.
– På grund av regeringens pressdödspolitik?

De urholkar demokratin
Svaret på mina tre frågor är ja. Jag kunde ställt fler och fått samma svar. När jag kommer så långt i min fundering ligger ett paket i vår brevlåda. Journalisten och författaren Peter Gustavssons nyutkomna bok: Angreppet – så urholkar Tidöregeringen vår demokrati.

Efter en stund sitter jag på altanen med en kaffekopp i ena näven och stridsskriften från Katalys och Arkiv förlag i den andra. Sakta stiger vreden. Jag har förstås känt till attackerna från vår (en gång så bildade) borgerlighet länge men Gustavsson har samlat dem. I boken räknar han upp en hel mängd angrepp från Tidöregeringen.

De bildar ett mönster. Det stavas slopade föreningsstöd och svagare fackförbund. Slakt på studieförbund och klåfingrig kulturpolitik. Tidningsdöd och mer regeringslojal public service. Minskad självständighet för universiteten. Angiverilag och indragna medborgarskap.

Vill förändra även vårt land
Det pågår ett angrepp på vår demokrati. Ett medvetet sådant. Detta är inte något som bara sker i Turkiet, Ungern eller Frankrike. Vid första anblicken kan det ses som små steg men de är många och de sker i en bestämd riktning:

”Att slopa anslag till fredsorganisationer och etniska föreningar, förändra lotteriregler eller ställa in en dragqueenföreställning behöver inte i sig urholka demokratin. Problemet är det övergripande mönster som de många enskildheterna bildar.”

Under flera decennier har världen blivit mindre demokratisk. Den utvecklingen drivs av auktoritära makthavare och partier. De som vill se ett annat slags samhälle än den liberala demokrati vi trott varit självklar. De får dessutom god hjälp av partier som borde veta bättre.

Ett tystare Sverige
Peter Gustavsson igen:

”Genom Tidöavtalet har denna antidemokratiska utveckling fått fart också i Sverige. På en lång rad områden angrips institutioner som är med och bär upp den svenska demokratin. Det handlar om ett starkt föreningsliv, fackföreningsrörelsen, folkbildning, ett fritt kulturliv, fria medier, universitets och högskolors autonomi, oberoende myndigheter samt livskraftig opposition.

Dessa förändringar är problematiska i sig själva. Men när man lägger dem jämte varandra blir totalsumman synlig. En helhet som är högst avsiktlig för det politiska parti som är huvudmotorn bakom denna utveckling – Sverigedemokraterna.

Föreningar får minskade möjligheter att föra sina medlemmars talan. Fackförbund kan inte agera lika kraftfullt för ett människovärdigt arbetsliv. Kultur- och bildningsverksamhet blir mindre tillgänglig, särskilt utanför de större tätorterna. Mångfalden i medierna minskar, tidningar läggs ner och public service får en alltmer undanskymd roll där makten sällan granskas. Forskare som inte går i takt med regeringen får se sin verksamhet motarbetas och sin finansiering försvinna. Tjänstemän tvingas välja mellan att rätta in sig i ledet eller att lämna myndigheten. Och den politiska oppositionen får anpassa sig till spelregler som skrivs av den som har makten.

Det blir ett tystare Sverige. Ett Sverige där utrymmet för att uttrycka progressiva värderingar eller organisera människor för progressiv förändring krymper. Och denna tystnad är precis vad Sverigedemokraterna hoppas på. För utan tystnaden från en stor grupp människor med helt andra värderingar skulle det vara svårare att genomföra många av punkterna i partiets program.”

Den kokta grodan
En gång i tiden pratade många av mina politiska vänner om den kokta grodan. Hon som låg kvar i vattnet medan det långsamt värmdes upp. Jag kommer att tänka på henne när jag läser vidare i den här utmärkta sammanställningen.

Svensk demokrati och svenska folkrörelser är flera hundra år gamla. Under ständig kamp gick Sverige från envälde till folkstyre. Nu – när Sverigedemokraterna bestämmer regeringens dagordning – hotas det folkstyret. Vad händer när det fria samtalet tystnar och de kritiska rösterna blir allt färre? Vad är nästa steg?

Peter Gustavssons bok är en bra och viktig granskning av hur Sverige dragits med i en internationell auktoritär trend, där inspiratörerna bär namn som Viktor Orbán och Donald Trump. Samtidigt är Angreppet en maning till motstånd mot de krafter som vill förändra vårt land i grunden.

Motstånd. Fortsätt försvar av demokratin.
Det finns inget annat sätt.

Sven-Ove Svensson

### Peter Gustavsson är redaktör för tidningen Rörelsen och frilansar bland annat åt Aftonbladet, Arbetarbladet, Dagens Arena och Dala-Demokraten.