Jag måste erkänna att jag trodde Romina Pourmokhtaris fördömande uttryck kom från någon gammal vis nomadkultur. ”Att pissa in i det egna tältet.”
Sedan började jag leta. Bengt Göransson nämner uttrycket i en krönika i Helsingborgs Dagblad 2011 och David Halberstam nämner det i en bokrecension i New York Times 1971.
Bättre ha honom inne Halberstams text är det äldsta källan jag hittat hittills. Boken han tar upp handlar om Lyndon B. Johnsons tid som president i USA. Då ska Johnson ha sagt om den kontroversielle CIA-chefen J. Edgar Hoover, som han först funderade på att sparka:
”It’s probably better to have him inside the tent pissing out, than outside the tent pissing in.”
### Varifrån Lyndon Johnson hämtade pissuttrycket vet jag inte. ### För övrigt var Johnson ivrigt kritiserad av oss i Vietnamrörelsen när USA bedrev sitt angreppskrig i Vietnam. ### Jag har inte ändrat mig.
Jag måste erkänna att Liljecronas hem från 1911 inte är Selma Lagerlöfs bästa roman. Jag tycker inte det.
Hon – är en av mina favoritförfattare. Boken – är lite för spretig och osammanhängande för min smak. Särskilt när jag vet att författarinnan kunde så mycket bättre. Men föreställningen – kära nån vad Västanå Teater förvaltar det bästa ur romanen. Succé igen i vårt åskådargäng.
Stort tack, Stinnerboms och alla ni andra i Berättarladan. Trivs.
### Ja, jag skrattade. Mer än vanligt i Västanås föreställningar. ### Ja, jag fick tårar i ögonen tre gånger. ### Ja, musikens rytm sitter fortfarande i kroppen när jag skriver detta.
Sven Liljecrona (Lars Qvarnström) lyfter sin älskade Maja Lisa (Margit Myhr). (Foto: Håkan Larsson)
Jag är en lojal typ. Är jag anställd så försöker jag jobba för firmans bästa så gott jag kan. Fast visst har det kliat i fingrarna ibland.
1980-tal, centerstämma i Värmland och jag är utsänd för att bevaka mötet. Tidningen heter Värmlands-Bygden, kommer ut en dag i veckan och det är människorna i salen nedanför mig som äger den.
Lokalen heter Hyttan i Folkets hus, Karlstad, på scenen sitter mötesordföranden och sekreteraren och lika högt utefter ena långsidan sitter journalisterna. Det vill säga jag.
– Det ä’ fel färg på kommunist-tininga’! ropar en upprörd centerpartist på fjärde raden när tidningen hamnat på dagordningen och då sneglar alla på mig. Ett instämmande mummel hörs mellan raderna.
Jag tittar ner i mina anteckningar och tiger. Tror de jag tänker begära ordet? Nej du, jag är utsänd journalist och ingen politiker.
Vevar vilt Till saken hör att tidningen nyss har fått ny chefredaktör. En vilt vevande skribent och chef som inlett sin bana på det gröna bladet med att byta färg på tidningsnamnet på förstasidan. Från svart till rött. För säkerhets skull har han sedan publicerat en utförlig och positiv artikelserie om det kommunistiska Kuba.
Av alla ämnen att skriva positivt om.
Lojal, sa jag. Inte farao begär jag ordet och säger som det är till de arga i salen. Att jag visserligen har ett radikalt förflutet men aldrig varit någon vän av Kuba. Att jag ivrigt försökt få nye chefen att låta bli att trycka de ömsinta draporna om Fidel Castros rike. Att vi har viktigare saker att skriva om i kärnkraftens Sverige och avfolkningens Värmland. – Det är fel färg på kommunist-tininga’! skrek den arge.
Befängd idé Jag får lust att ställa mig i talarstolen och ropa tillbaka att det väl är helt rätt färg i så fall …
Men jag tiger. Lojal mot yrkesrollen. Lojal mot tidningen jag jobbar på.
Den finns inte längre förresten. Suck.
Foto till ett reportage jag gjorde i Värmlands-Bygden om fredsvännen och konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.
### 40 år senare tycker jag fortfarande att det var en befängd idé att skriva och skryta över Fidel Castro inför mina vänner bönderna i Värmland. ### Hur länge vägrade Centern kalla sig borgerligt parti? ### Jag har glömt vilket år de ändrade sig.
Kanske var det datorns automatiska stavningskontroll. Kanske var det slumpen. Kanske någon omedveten spökskrivare inom mig.
Hur som helst blev jag först förvånad, sedan full i skratt.
I förra inlägget om min nya långrunda hade jag skrivit det för en löpare viktiga begreppet: höjdkurvan. När jag läser om texten för tredje gången på webben ser jag vad det faktiskt står där.
Ett lysande begrepp. Nöjdkurvan. Ibland blir det rätt fast det var fel. Tjohoo!
I går gjorde vår dagstidning mig bekymrad. Ingen ledarsida, har det någonsin hänt förut?
Nå, i dag är jag lugn och glad igen.
Dessutom har hembygdsföreningens ordförande Sara Nilsson löst frågan om Kasa/Kusabäckens namn. Intressant.
Ledarstick i Värmlands Folkblad i dag, 22 juli.
Först Kasabäcken, längre nedströms Kusabäcken ”Bäcken heter Kasabäcken, efter det kasverk som låg i närheten av gården Lövåsen eller Kasa, fram till den närmar sig Hjortmyren där den i folkmun byter namn till Kusabäcken efter Bolagshuset Kusa.”
Forshaga hembygdsförenings ordförande, Sara Nilsson, svarar om bäcken i Skived.
– Hej, ja’ skulle anmäle att vi ä’ strömlöse. – Jaha. Vart bor du? – Kalan.
Så kunde det låta när jag arbetade på SOS-centralen i Karlstad för snart 40 år sedan. Samtalet är helt autentiskt. Kartor intresserade mig redan då och jag hade rest en del i Värmland. Aldrig hade jag hört om en ort som heter Kalan. Det var inte så konstigt. Den heter Karlanda på kartan men det var det ingen som sa där.
Vad heter bäcken? Nyss bröt det ut en lång diskussion i vår lokala Facebookgrupp. Så här frågade en fundersam ortsbo: ”Vad kallas bäcken som rinner genom Skived mellan Nyback och Enåsen och mynnar ut i Klarälven söder om forsen?” ”Kusabäcken” skrev den förste som svarade. ”Kasabäcken” skrev en annan.
Jag är inflyttad och har ingen aning om vad bäcken heter. Men Lantmäteriets Min karta ska väl veta? Nej. Historiska kartorna ska väl veta? Nej. Ortnamnsregistret ska väl veta? Nej. Ingenstans finns den nämnd.
Kusa eller Kasa? Då googlar jag på ”Kusabäcken”. Snabbt hittar sökmotorn en läsvärd liten skrift där tre herrar uppväxta nära bäcken i Skived på 1950- och 60-talen berättar om den tiden. De stavar genomgående med u.
När jag söker på bara ”Kusa” får jag träff på ett hus som hembygdsföreningen kallar just så. Huset låg efter Långgatan intill Hjortmyra, byggt 1903, rivet 1969, skriver föreningen. Under tiden ramlar det in nya kommentarer i Facebooktråden. ”Kusabäcken”. ”Kasabäcken”. ”Kusabäcken”.
Jag vet inte vem som har rätt.
Vanligt med två olika Själv är jag uppväxt på fastigheten Ängebäckstorp 1:3 som halva grannskapet kallade ”När brödera” medan andra halvan sa ”Nybyggeras”. Sjön där jag lärde mig simma heter Mosaren på kartan men alla sa ”Mosårn”. Sjön åt andra hållet hette Mången på kartan men alla sa ”Mangen”. En tredje sjö kallade kartan Norra Barsjön men de som bodde där sa ”Vibergsjön”.
Jag är inte ett dugg förvånad över att en bäck i Skived har två namn och minst en förklaring till varje namn.
Det brukar ofta vara så.
Kasa-Kusa-bäcken.
### Apropå larmcentralen. Ja, jag vet vad jag har för initialer. Ja, jag hette 112 i det militära. Frågor på det?! ### På mitt centralt sydvärmländska modersmål heter det ”vart bor du”. Inte ”var”. ### Jag vet mycket väl vad det heter på standardsvenska men vi pratar sällan det här på trakten.
Varför väntade vi 55 år med att komma tillbaka till Gotland?
Sonja Åkessons Gotland. Krut- & Pappershandeln i Hemse, stengärdsgårdarna, väderkvarnarna, ringmuren runt Visby, Hoburgsgubben.
På Gotlands Museum såg vi inte bara en fin utställning om Sonja Åkesson. Vi såg bildstenar också. Den från 1000-talet med runorna, ryttaren och mannen som ligger och halsar sitt dryckeshorn är från Bosarve i Närs socken.
Något krut verkar de inte sälja i Hemse längre. Däremot luftgevär. Vad ska man annars ha en fullsorterad pappershandel till?
Varför skrev inte Värmlands Folkblad en rad på nyhetsplats om första maj-demonstrationerna i Värmland? Det är vi fler än forne VF-vikarien Curt Hagquist som undrat.
Svaret är att VF vill ge läsarna vad man bedömer att de vill ha. Inte vad tidningen själv vill ge.
Tidningsutgivning enligt Blött-finger-i-luften-metoden. Det är så all buskis, populism och i förlängningen folkförakt föds. När du inte har någon egen linje att stå för. När du förtränger begrepp som folkbildning.
Klickbladet Resultatet blir: Klickbladet.
En klick bestämmer att klicken med pekfingret bestämmer. Till slut kommer det bara att bli Färjestads BK (på sporten), Lars Lerin (på kulturen), Karlstads kommun och Region Värmland (om politiken) som min tidning skriver om. Allt annat får för få klick, eftersom det inte bor lika många som kan klicka i till exempel Munkfors.
De är förträffliga ämnen allihop, de där fyra, men det blir lite ensidig kost. Vem vill äta bara köttbullarna på ett smörgåsbord?
### Förr brukade jag säga att det var en motståndshandling att prenumerera på fôlkbla’t. ### Förr vågade tidningen vara just ett spännande smörgåsbord med både brett och smalt material. Då, när man begrep att vi som läsare är olika personer måndag morgon och lördag eftermiddag. ### Förr vågade man närma sig möten, arrangemang och manifestationer. Till och med på första maj och med penna i hand.
Då när man ville nå’t med tidningen.
Klipp från Värmlands Folkblad 11 maj 2026.
– Publicerar du detta nu, Svensson? Efter drygt en månad?!!
– Ja ja… Jag har väntat med att publicera inlägget. Folket på VF är ju mina vänner och jag vill varken dem eller folkbladet illa. Till sist bestämde jag mig trots allt för att ändå publicera inlägget.
