På söndagen var det dags för boksläpp av Värmländska Författarsällskapets nya antologi ”Fyrtiosex mikronoveller”. En fin bok med många spännande texter på högst 150 ord.
Samtidigt avslöjades vilka tre som vunnit sällskapets tävling i att skriva mikronoveller. Segrade gjorde Jenny Jansson före Bengt Berg och Josefin Berger. Grattis!
Detta är inte Anders Ingemansson. (Foto: Per Inge Bergh)
MIKRONOVELL. Läste du gårdagens mikronovell av Anders Ingemansson? Se den som ett inlägg i diskussionen om AI och det skönlitterära skrivandet.
Själv tycker jag att hans text är fullt tryckbar i all sin enkelhet. Problemet är bara att Anders Ingemansson inte finns. ”Hans” novell är skriven med hjälp av AI. Jag hastade ner följande prompt (beställning) i gratisversionen av programmet ChatGPT:
”Skriv en mikronovell på 145 ord. Huvudperson är en 75-årig gammal journalist som tycker det är spännande med ny teknik men kritisk mot dagens klickräknande i media och saknar forna tiders papperstidningar i Värmland med bred kulturbevakning och gott om bokrecensioner.”
Efter någon sekund dök novellen upp på skärmen. Jag har inte ändrat i den, mer än att jag lade till en rubrik, filade mycket lite på allra sista meningen och döpte den påhittade författaren till Anders Ingemansson.
Jag ser hans mikronovell som en illustration av vad ett enkelt gratisprogram i datorn kan skapa år 2026. På gott och ont.
Innan experimentet skrev jag en mikronovell själv. Den var sämre. Hur mycket har AI-Anders stulit av andra författare på nätet?
MIKRONOVELL. En mikronovell ska vara kärnfull. Läsaren ska kunna läsa mellan raderna. I några få korta stycken ska författaren berätta en fullgod historia som får oss att tänka efter.
Fem råd. Författaren David Gaffney ger fem råd i den brittiska dagstidningen The Guardian: 1. Titeln är viktig, lägg mycket tid på den. 2. Börja i mitten – du har inte tid att bygga upp scener. Långa miljö- och personbeskrivningar kan du glömma. 3. Fåtal karaktärer. 4. Sista raden ska ”eka” även när berättelsen är slut. 5. Skriv längre, korta sedan ner.
Ett exempel. Här är en mikronovell på 150 ord av författaren Anders Ingemansson, som exempel:
TYSTNADEN FICK PLATS
Han fyllde sjuttiofem i november och kallade sig fortfarande reporter, trots att redaktionen för länge sedan blivit ett lösenord. Surfplattan låg bredvid kaffekoppen; han log åt hur snabbt världen öppnade sig med ett tryck
Samtidigt knöt sig något när rubrikerna blinkade, räknade, tävlade. Klick som mynt.
Han mindes Värmland i prassel, morgontidningar som luktade trycksvärta och bar kultur på breda sidor: teater i Arvika, poesi från Sunne, bokrecensioner som tog tid och tog ställning. Där fick tystnad plats, och läsaren var inte en siffra.
Nu skrev han långsammare, lade länkar varsamt, vägrade lockbeten. Han älskade algoritmernas kraft men saknade redaktörens blick.
Ibland skrev han ut sina texter, vek dem prydligt, och hörde papperets svar. Det lät som framtid och minne i samma andetag.
Han drömde om en morgon då kvalitet mättes i eftertanke, samtal och mod, inte i staplar, siffror, tempo. Värme drömde han om.
Svenska språket är en fin uppvisning i mänsklig samverkan. Det är alla språk. Till och med missförstånden drar vi nytta av.
”Det er ulve i mosen” säger danskarna. Bra, tänkte nån finurlig svensk, det uttrycket snor vi. Problemet var bara att han inte begrep vad dansken sa. När denne sa ”ulve” hörde han ”ugglor”, inte ulvar som det egentligen skulle vara.
Det är därför danskarna anar vargar i mossen medan vi svenskar får nöja oss med några stackars ugglor.
Om vi svenskar ”lägger rabarber på” någonting kommer det från spanskans ”embargo”, att lägga beslag på. Det låter ju lite likt rabarber. Bra, vi kör på det! blev beslutet.
Snäll och sätt Snälltåg hette det förr om tåg som gick fort. En felöversättning av tyskans ”schnellzug”, snabbtåg.
”Tågset” skriver utmärkta Värmländsk Kultur i en av tågartiklarna i senaste numret. Ett vanligt skrivsätt i dag, när skribenter råkar förvränga det gamla fina försvenskade ordet ”tågsätt” från tågtrafikens barndom.
”Hela baletten” säger vi. Utan att veta att det är en felöversättning av tyska ”die ganze Palette”, hela paletten.
”Ont krut förgås inte så lätt”. Nja, även här är det tyskan som spökar. ”Unkraut” i deras ursprungliga uttryck betyder ogräs.
Motsatt betydelse En del ord och uttryck byter betydelse med åren. I dag menar många gråta väldigt mycket när de säger ”krokodiltårar”. Från början betydde det låtsastårar. Det sas att krokodilen försökte locka till sig människor genom att härma ett barns gråt.
Andra talar om en ”björntjänst” som något storslaget och bra när det tvärtom betydde en misslyckad tjänst förr.
”Klart som korvspad” säger vi. Fast om det är något som inte är klart så är det korvspad.
Lyckost säger vi också, utan att veta att ”ost” betydde dumbom förr.
”Hänga ihop som ler och långhalm” betyder numera att verkligen hålla ihop. Även det uttrycket har bytt betydelse. Lera och halm är inget hållfast byggnadsmaterial. Från början betydde uttrycket alltså något som inte höll ihop.
Nej. Jag har inte haft februarilov. Det är inte därför bloggen varit tyst.
Vintern har varit fin. Den kära vännen och jag har tränat på gymmet i källaren under Deje badhus. Vi har räknat fågelarter vid matningen utanför köksfönstret. Just nu är vi uppe i 23 arter, en glad och bra vintersiffra för oss. Vi har haft två fina katter på besök, Misa (den reserverade av dem) bestämde sig plötsligt för att adoptera mig. Känslan när en klok katt som inte går att lura tassar in i rummet där jag vilar middag, smyger upp på min mage och börjar kurra och snutta på min mjuka julklappsmorgonrock. Den känslan är underbar. Februaris bästa belöning, tätt följd av att jag fick förmånen att uppträda inför Värmlands idrottshistoriker tillsammans med Erik Bengtson, min inspiratör sedan gymnasieåren, och av att snön uppe på ängen intill oss var härligt pulsbar i veckor. Jag vet ingen bättre löpträning.
Vintern har varit förfärlig. Nu erkänner till och med staten Israel att över 70 000 människor har dött i kriget i Gaza. I Ukraina fortsätter Vladimir Putin att döda demokrater. Här hemma har en majoritet i riksdagen tagit det skamliga beslutet att det är klokt att låta barn växa upp i vårt land, lära dem svenska, ge dem omsorg på förskola och utbilda dem i grundskola och gymnasium – för att sedan på värsta sverigedemokratiska sätt kasta ut dem, ut ur vårt land. – Hej då. Vi bare skôja. Du va’ inte välkommen.
Jag har äntligen fattat det självklara. Min upplevelse av en bok beror på var jag själv befinner mig just då i sinnet. Ena dagen lomhörd, nästa läsning lyhörd.
Så kan en stressad, okoncentrerad bok visa sig lugn och fin tio år senare framför mina ögon. Varför tyckte jag inte om den här? Den är ju underbar.
Vartenda ord hälsar till mig nu när jag hör.
Joar Tiberg: Fåglar i fält. Arundhati Roy: De Små Tingens Gud.
Jag var så rädd för att ställa mig inför klassen och prata. När jag hade skickat in dikter till skolans poesitävling ville läraren att jag skulle läsa några av dem högt.
Jag vägrade. Ville men vågade inte.
Det var 1969. Dikten om tiggaren i Paris kunde jag väl ha läst för klasskamraterna? Nej. Livrädd.
Älskade Erik Nu är det 2026. 56 år och en vinter senare. Plötsligt en dag får jag mejl. Vill jag komma och medverka på ett idrottscafé om Litteratur och idrott? Värmlands Idrottshistoriska sällskap, VIS, arrangerar, platsen är Seniorernas hus i Karlstad, det som hette UG när det begav sig. Ungdomsgårn. – Vilka mer medverkar? – Erik. – Erik Bengtson? Vår älskade lärare, han som försökte få ut mig på Sundstagymnasiets scen också? – Jaså gjorde han?
Fick mig att fortsätta I onsdags satt jag så där på seniorscenen framför de 80 idrottshistorikerna. Sportjournalister, tre före detta förbundskaptener, gamla orienteringsvänner, allsköns veteraner, forna arbetskamrater. Samtalsledare var Olof Andersson och bredvid mig stod en av mina favoritförfattare och berättade om sitt skrivande och idrotten. Erik. Han som fick mig att fortsätta skriva och att börja springa igen.
Efter honom var det min tur. Numera älskar jag att stå där. Älskar när de skrattar där jag tänkt och ser allvarliga ut där jag tänkt.
Entertainer ”Vilken driven och skicklig entertainer du är” skriver Erik Bengtson några dagar senare.
Det mejlet får ingen ta ner från vår kylskåpsdörr. Någonsin.
Ty det har en historia att berätta.
### Efteråt bytte vi böcker. ### Just nu läser jag hans fina nya ”Alla lösa går om”. ### Han gillar min löparbok berättar han i mejlet. ”Vital, uppslagsrik, fyndig”.
Det kan hända att jag inte hinner blogga så mycket den närmaste tiden, ty de har ordnat en tävling i Italien ser jag i bladet. Fortast vinner och sådana övningar. Skjut på prick, träffa nät, kana kvickt, fint & sprint.
Därför lägger jag på egen begäran ut ett inlägg i repris. Det handlar om när min vän och forna kollega Margareta Holgersson utmanade mig.
Boktips. De närmaste veckorna vänder tipsen sig särskilt till dig som tycker det är roligare att se målarfärg torka än att studera damernas sista ståskytte i italienska Antholtz.
Varsågod, missa inte karln från Hultsätra. Eller lilla fina Ordbok. Eller Bebiresan. Eller östemtingen som råkade ut för den värsta olycka han kunde råkat ut för.
###Nu menar jag i och för sig inte att det är fel att se på när målarfärg torkar. ###Jag har vänner som gör det stup i kvarten. ### Underbara bilder gör de.
