Lärdomar – Sida 26 – SVENSSONS SLÄNG

Filar på mitt privata valprogram

De får ju.

Dagskrav

Förstatliga järnvägsunderhållet helt, ge det kraftigt ökade resurser och börja ta igen alla år av försummelser.
Låt staten ta ansvar för skolan.
Förstatliga sjukvården.
Minska barngrupperna i förskolan.
Kämpa för jämlikhet och jämställdhet.

Kräv att Google och Facebook börjar betala skatt på sina miljardinkomster i Sverige.
Kräv att de tar krafttag mot rasism, hets mot folkgrupp och personregistrering.

Låt olika religioner bygga sina torn där kommunerna finner det lämpligt. IKEA, McDonalds och Burger King får ju.
Fundera över vad det är för skillnad mellan ständig musik på våra köpcenters parkeringar under öppettid – och tre minuters mänsklig röst i veckan från en religiös byggnad.

Organisera kurser i Svenska För Föraktfulla, SFF, för personer som sätter etiketter som ”batikhäxor”, ”syltryggar” och ”godhetsknarkare” på sina medmänniskor.

Inget möte i Sveriges riksdag och dess utskott, nämnder och kommittéer får avslutas innan man skrattat tre gånger tillsammans.

Lokalt

Låt Åsmyren fortsätta att vara Forshagas gröna lunga och vandrarparadis vid älven. Säg nej till 150 bostäder där.

Regionalt

Låt Mumintrollen komma hit och bygga sin värld. Men inte på Skutberget, Vänerkustens pärla.

Globalt

– Democracy, anyone?

Gillar inte retroaktiva myndighetsbeslut

Jag tror miljözonerna behövs. Och jag kan åka buss där. Men så fasen jag litar på nån miljöklassning mer. Den lurade många och är inte hedersam för svenska staten.

Staten säger just nu att vissa bilar är miljöbilar – och vill samtidigt förbjuda att dessa miljöbilar körs. Av miljöskäl. DET är lurendrejeri.

Jag har jobbat i 17 år med kollektivtrafik och åkt kollektivt i drygt 60. Men jag bor i ett glesbygdslän. Då behövs bilen ibland. Det stör mig vansinnigt att staten för två år sedan stolt kallade vår nya bil en klassad miljöbil men nu lika stolt vill förbjuda oss att köra den. Det är ryckigheten jag är emot.

Jag är gammal miljöaktivist. Jag älskar frisk luft mer än privatbilism. Vad jag ogillar starkt är retroaktiva myndighetsbeslut.

Jag gillar inte att bli lurad. Min bil är fortfarande miljödefinierad men det var ljug. Inte tror jag att en bil är det bästa för miljön. Men jag trodde i min enfald att våra miljövårdande myndigheter ägde något lite kunskap och heder.

Jag kan som sagt åka buss, det gillar jag. Men ingen ska få mig att någonsin mer lita fullt ut på någon statlig miljöklassificering. Jag kan köra min bil så länge han lever. Men massor av hedervärda människor som bryr sig om miljön blev lurade på mycket pengar i och med den klassificeringen.

En stor tröst är att det gjorde vår bilstrategi som vi funderat på ett tag mycket enklare: ”Byt inte, du har inte råd. Kör miljöbilen så länge han lever.”

Jag äger ett par väl använda löparskor, ett par dito promenadskor, två fint slitna vandrarkängor och en pigg flerväxlad cykel. Alla (utom kängorna) har tagit mig både till Konsum och till och/eller från stan. Jag har ett Värmlandskort med värde på och ett SJ Prio-konto. Samt en miljöbil Euro 6. Jag kommer att klara mina förflyttningar i framtiden med. Men några statliga miljöklassificeringar kommer jag aldrig mer att lita på.

Den här tråden kan ge intryck av att jag tycker bilklassificering är viktigast i världen. Så är det inte. Kampen för mångfald, medmänsklighet, rättvisa och jämlikhet är betydligt viktigare. Tjohoo & tack för pratstunden, go’vänner!

Sammanfattning av mina kommentarer i en lång diskussionstråd på Facebook den 22 och 23 mars, när det blev definitivt att regeringen vill förbjuda miljöbilar i miljözoner. Lägger ut dem här för att jag vill ha dem sparade men länkar inte inlägget på Facebook. Nu ska jag ut och springa.

Vem skriver ordlistan från 10-talets slut?

Hittar ett gulnat tidningsklipp från strax innan webben slog igenom. En lysande ledare från tidningen Arbetet i Malmö den 5 september 1989, skriven av Lars Engqvist.

Men strunt i gamla papper, nu gäller det att tänka framåt. Framtiden har inte gulnat än. Alltså: hur lyder Ordlista vid 2010-talets slut?

Jag kan börja:

Inne

Filterbubbla
Syltrygg
Nimby
PK
Åsiktskorridor
Avvänna
Öråd
Batikhäxa
Godhetsknarkare
Blockera
Förändringsbenägen
Fuldans
Projekt
Normalisera
Dödstäda

Ute

Solidaritet
Torgmöte
Papperstidning
Styrelseuppdrag
Gemenskap
Votering
Socialism

Vilka ord är det som fattas?
Vad ska vi göra?

Vad sa du, sa du? Ska vi inte ses?

En kväll hamnar vi på konsumstämma. Det är trivsamma tillställningar. De som är äldre än oss är på plats långt i förväg och sitter redan och smaskar när vi kommer traskande. Sedan väljer vi några kloka personer, kvinnor mest, till butiksråd och ombud till länsföreningen. Det är inget konstigt med det.

Sedan berättar hon som är chef för den mindre butiken på bortre sidan älven hur den har gått och han som är chef på den stora butiken på vår sida berättar hur den har gått. Efter dem rapporterar en kvinna från länsföreningen om läget i länet och eftersom det har varit ett omtumlande år får hon kritiska frågor. Även det hör till det normala.

Slutligen blir det underhållning och lottdragning, vi vinner inget, men när vi går ut ska vi alla få varsin kupong på en falukorvring.

Precis som det brukar vara.

Ärru rent rysk?
Så långt är inget konstigt. Att vi döpt om oss från Konsum till Coop kan jag leva med, att vår förening måste sanera sin ekonomi får vi också försöka stå ut med och att vi har så stor marknadsandel i Värmland jämfört med övriga landet är en glädje. I varje fall för oss.

Det är bara det där hon från stan sa. I år testar de att genomföra stämman digitalt på två ställen. Digital konsumstämma? Ärru rent rysk, människa?!!

Jag är en varm anhängare av konsumentkooperationen, om du inte har märkt det förut. Jag älskar min butik och dess personal, vi handlar i princip allt som går där, på hemmaplan. Men så fanken att den här bloggaren, googlaren, wikipettern, Facebooknörden, mejlfantomen och forne webbredaktören tror att det är bra för demokratin, vi-känslan och försäljningen i vår förening att hålla årsstämmorna – per skärm. Även om alla vi medlemmar kunde delta, rent tekniskt.

Det finns en poäng med att ses, hur bra vi än är på att facebooka, skajpa och facetajma. Vi är nämligen människor, inte ettor och nollor. Varenda medlem här i salen är en människa.

Gissa vad vi människor behöver.

Flytta skärpan till snögen

Träningen går vidare. Nu har jag börjat läsa bruksanvisningen för kameran. Objektivet känns långt som ett träningspass på Ullevi i dis – och det är bra.

Det gäller att se, först och främst gäller det att se. Stadgan kommer, skärpan kommer, snart har vi sytt oss en rispåse med. Men blicken, den börjar det med.

Jaså, döljer det sig en naturens egen fröfågel i behållaren av fågelfrö? Jaså fastnar det fruset vatten på kättingen ner i vattentunnan? Har vi treglasfönster, syns det? Kan ett fruset buskage i kanten av ängen bli som en hel tapet?

Blicken. Ljuset. Träna på.
Flytta skärpan från häcken till snögen.

Och vila.

Invald bland trägna förklarare

Mötesfoto: Lennart Wettmark

Jag hade gärna blivit invald i ett Värmlands Motionslöpares Hall Of Fame om en sådan hall hade funnits. Så mycket som jag har tränat och strax därpå skrivit om löpning i svenska löpartidskrifter och lokala medier.

Jag hade inte lika gärna blivit invald i Värmländska Akademien, om nu någon mot förmodan hade kommit på tanken att bjuda in mig. Monarkfjäsk är inte min melodi, såvida det inte gäller fjärilen.

Jag hade möjligen kunnat bli medlem i Gustaf Frödingsällskapet igen, för den poeten älskar jag.

Men – nu har jag blivit invald i styrelsen för Karlstads Bokcafé. Det trägna sällskap som bjudit in folk för att försöka förklara världen tillsammans med oss sedan 1981.

Tjohoo!

### Nästa program är vårens andra filosofiska café den 21 mars kl 18.00-20.00 på museicaféet. Hans-Åke Scherp, lektor på Karlstads universitet, inleder och rubriken är Förledd skola och välfärd? Diskussionen handlar om vilka idéer kring ledning och styrning som härskat de senaste decennierna.

### Den 24 mars kl 15.00 talar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier på Café Gjuteriet, också i Karlstad.

### Här är webbplatsen: https://karlstadbokcafe.se

”Den är bra. Men rolig”

Tacka vet jag vårt folkbibliotek. Det lånar mig Dario Fo & Franca Rame, just nu läser jag pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte!

Paret Fo och Rame skrev stycket tillsammans med italienska arbetare som hjälpte dem att bättra på slutet. I Italien var det kris 1974 och som alltid fick fattigt folk betala priset. Kan man skratta åt eländet i den stunden? Absolut. Åtminstone om det är kloka gycklare som Rame och Fo som hittar på dråpligheterna.

Carlo Barsotti inleder och kommenterar pjäsen i boken jag lånat och han har även översatt den tillsammans med Anna Barsotti. Han skriver såhär:

”Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen”.

Ha, fel! Ett och annat stycke välriktad humor har aldrig skadat den goda saken.

Hot mot socialismen
Samtidigt läser jag Jan Guillous roman 1968. På sidan 299 konstaterar berättaren ungefär samma sak här: ”Somliga kamrater betraktade skämt som ett allvarligt hot mot socialismen”.

Hur var det en vän brukade påstå att Folket i Bild/Kulturfront sa, när de tackade nej till vissa bidrag?

– Den är bra. Men rolig.

Jag hoppas innerligt att FiB-redaktionen hade bättre vett. Dock är det sant att 68-upproret inte är känt för att ha skrattat ihjäl sig.

Bullerskadad bräda?
Själv hade jag tur för vi hade rätt ont om pengar när jag gick på gymnasiet. Därför fick jag jobba extra på sågverket hemma i Molkom på lov och friluftsdagar. Där lärde ett gäng värmländska arbetare mig sannerligen att arbeta med glimten i ögat. Den jag inte kan skratta med kan jag inte tala allvar med. Så sa vi inte men så levde vi.

När svetten stänkte om oss i ackordshetsen kunde Gösta vid andrakapan sluta kapa en kort stund och sticka ut huvudet genom gluggen till mig i mottagningen.

– Haru sett nô brä’e än som ä’ bullerskadad?

Det var hans bestämda uppfattning att den dag vi stötte på en bullerskadad bräda skulle vi genast få ett arbetarskydd värt namnet på sågen. Vettig arbetsmiljö. Sedan justerade vi så svetten stänkte igen. Då och då hörde jag den gamle sjunga högt mitt i bullret på andra sidan väggen:

– Svenssôn ä’ en dritlur. Svenssôn ä’ en dritlur. Hahaha.

Anteckning till mig själv om hur jag bör uppträda på Facebook

… och annars med:

1.
Kalla aldrig någon människa för idiot, inte ens den som försöker uppträda som en.

2.
Gör aldrig narr av den som har mer kroppsfett än du. Du är förresten inte det minsta mager själv.

3.
Kalla ingen för mongo, cp eller andra funktionsetiketter.

4.
Ta reda på om det heter funktionsetiketter, under tiden får du hoppas att godhjärtat folk vet vad du menar.

5.
Använd aldrig kräk-emojin. Kräk studsar.

6.
Klicka på gillasymbolen när du gillar vad någon har skrivit men finns det en länk så läs den länkade texten först.

7.
Använd den arga symbolen om du tycker illa om ett inlägg eller texten den länkar till. Du får vara arg.

8.
Använd hjärtesymbolen sällan och mena den då innerligt.

9.
Blanda dig inte i folks privata diskussioner.

10.
Ge dig inte in i hatbranschen, den kan hatarna syssla med.

11.
Tänk kritiskt. Det som verkar påhittat är ofta det.

12.
Protestera mot främlingsfientlighet så ofta du orkar.

13.
Tyck om människor, det är grunden. Försök så länge det går. Alla har vi samma människovärde.

14.
Tyck inte alltid om deras åsikter och handlingar.

15.
Protestera mot förakt riktat mot folk som känner hopplöshet.

16.
Prata ibland med folk som tycker tvärt emot vad du tycker.

17.
Lev inte ditt liv på skärmen.

18.
Enda sättet att lösa motsättningar inom folket är att prata med varandra. Det kallas övertygelsemetoder.

19.
Ibland får du låta bli att vara så helig som de här reglerna. Men det finns en du aldrig får bryta mot. Den om att kalla någon för idiot.

20.
Det finns fler obrytbara regler ser jag nu.

21.
Förlåt den som ångrar sig.

22.
Hata en sak. Orättvisor.

23.
Skratta ofta.

(Förslag till mig själv i mars 2018).

Tankar om språk

Språk är komplicerat. Varför är det lättare att skriva om sorg än om glädje? Varför ser den innerligaste vänskaplighet platt ut?

***

När vi höll kurs i Levande reportage på högskolan i Kalmar sa vi till reportrarna: – Måla hellre hötorg än att inte måla alls.

***

Ett av kraven om du ska berätta bra är: konflikt. Så var det vid lägereldarna, så är det i dag på scen och i media. Varför?

***

Ibland hamnar mina texter i tystnaden, ibland inte. De som märks har en sak gemensamt. Jag är arg eller elak.

***

Varför tiger hälsan still? Varför är det så svårt att skriva uppmärksammade reportage om allt som fungerar bra?

### Såhär kan man formulera modern nyhetsvärdering: människa, konflikt, kulturell och/eller geografisk närhet samt att det ska ha hänt nyss eller helst hända nu.
### Vad är det för uråldrigt mänskligt behov som kräver en konflikt för att vi ska bli nöjda?

Vindfällesafari med stativskruvning

Jag måste börja träna på att se. Oskärpa är lätt. Istapp mot ljus bakgrund kan gå. Men mulenhet? Grått ljus utan djur? Jag hänger kameran med nya långa objektivet på axeln och går 200 meter till en skog.

Målet: tre bilder som jag inte vill radera direkt.
Himlen är grå, snön blågrå, det är grå eftermiddag i mars.

Gubb-kursen
Du följer just nu en direktsändning i programmet Gubbe Funderar På Att Lära Sig Bätterkameran Lite Bättre. Vi har en dyrare kamera än mobilkamerorna i familjen, visst. Den har vi haft några år men mest använt till (några få) familjefoton. Oftast gör jag som alla andra familjefotande fäder år 2018. Fotar med mobilen.

Det kan bli rätt bra bilder det med. Jag vet folk som gjort både bok och fotoutställning av sina mobilfoton.

Nu går jag ut på trappan med dyrkameran i näven, provavfyrar mot fotsteg bort till garageuppfart, mot snöhög bredvid elhus, mot nordamerikansk bilbak ett par hus söderut samt mot rådjursspår i ljusmjuk snö. Det är som om ingenting hade kontur.

Kall om handen
Självinstruktionskursen går vidare. Jag börjar bli bättre och bättre på att skruva dit nya enbensstativet, objektivlåset sitter som en smäck och auto- och manuella fokuset fungerar flinkare och flinkare för fingrarna. Vantarna har åkt av och jag fryser om vänsternäven som håller kameran.

Med tungan i höger mungipa försöker jag ställa in skärpan på en buske bredvid den mjuka konturlösa stigen, på barren på en grangren som vinden krånglar med, på ett rufsigt vindfälle och på allt möjligt annat som bor i en tätortsnära skog.

Ljuset? Det är tänkt för porträtt i dag.
Klick klick klick. I dag har jag lärt mig lite mer. Skôj!

## Bäst är jag på att hala upp stativet.
## Där är jag skarp.