Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.
Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.
… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.
1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:
– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!
Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.
2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.
Jag gillade verkligen den mössan.
3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.
Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.
Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.
4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.
Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.
5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.
Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.
Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.
## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.
Det tvivlar jag på.
