Ord – Sida 33 – SVENSSONS SLÄNG

Kill Your Darlings

Vi brukar säga så på skrivarkurserna. Kill Your Darlings, döda dina älsklingar. KYD skriver jag ibland i marginalen, då vet jag vad jag menar.

Det händer oss alla att vi får darlingar på halsen. Små roligheter och formuleringar som bara vi själva älskar. Här är ett exempel. Häromdagen var vi några stycken som kommenterade ett blogginlägg jag gjort. Diskussionen handlade om modeuttryck som transparens, inkludering och kontext.

Då vaknade ordlekaren inom mig. Hmmm, kon-text. Sådant älskar jag aningslöst. Det blev en text, den här nedan. Jag fixade till och med en bild, i ett enkelt verktyg jag hittat i min dator.

Tyvärr finns det bara två saker att göra med sådant.
Döda.
Eller publicera och bli fördömd.

– Jag jobbar med mina kontexter,
sa Trafikverkskommunikatören.

Kon. Kräver text. Gärna ikonisk.

När minsta cykelpump ska vara ”inkluderande”

Alla dessa modeord. Nyss skulle allt vara transparent, nu ska minsta cykelpump vara inkluderande.

Jag har inget emot vare sig öppenhet eller mänsklig medräkning. Det är den ensidiga språkkosten som tröttar.

”Ett modernt och inkluderande ledarskap” ser jag att en samhällstidning efterlyser i en färsk chefsannons. Alla som följer det bladet noterar att formuleringen är både ”transparent” och ”inkluderande”. Den är rena självironin, som kommentar till förre chefens ledarstil, om vi får tro rapporterna. Sådant läser jag mellan raderna.

Hen ska vara förnyare också.
Sa jag entreprenör?

Saker som jag fått lära mig genom åren:
# Sitter du för länge i en myrstack gör det ont. (2 år gammal).
# Växlar du mopeden ofta sliter det ut dina vinröda mockaboots ovantill. (16 år).
# Dubbelklicka. (43 år).
# Dubbelklicka inte så bedrövligt. (56 år).
# Sitter du för länge i ett kontorslandskap gör det ont.

Stryk alla ju, väl, nog, kanske, lite

Så låt oss då se vad Ingemar Unge har för råd till oss som skriver.

Hans bok heter Skriva kåseri och gavs ut av förlaget Ordfront 1999, i deras serie Skrivandets hantverk. Boken är full av skrivtips, även för dig som aldrig tänker bli rolig. Goda råd varvas med texter av och intervjuer med andra kåsörer och krönikörer.

Den försvagande förstärkningen till exempel, har du funderat över den någon gång?

Det matnyttiga kapitel 26
Kapitel 26 i boken vimlar av goda råd, några av dem aha-upplevelser som gjort mina texter tydligare. Kapitlet är på åtta sidor, jag kan inte citera hela så det får bli ett referat. Tankarna är Unges men jag har förkortat.

***

Skriv gärna när du är förbannad, men publicera aldrig. Hämnden är en anrättning som bäst avnjutes kall.

Ordet kåseri ska inte förekomma i ett kåseri, inget håjaja, här sitter man och ska skriva igen.

Börja direkt. Skär bort allt som luktar inledning, krumbukt, preludium. ”Ibland får man sig sina tankeställare, det här var förra torsdagen eller om det var fredagen…”. Allt dylikt tjänar bara till att stöta bort läsarna.

Avsluta direkt. Inga korkade reflektioner som ”Jo, så där kan det gå om man inte ser upp”.

Gödslar man med svordomar tappar de snart laddningen. Två gånger om året, högst.

Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det.

Pröva med att stryka sista meningen.

Stryk alla ju och väl och ja och liknande småord. Det är inte bara ogräsrensning: dylika små väl kan tjäna som sköldar, små fega reservationer.

Utropstecken används när någon skriker.

Använd aldrig modeord, inneuttryck eller för tillfället florerande liknelser om du inte bestämt dig för att driva med dem.

Rensa bort alla onödiga adjektiv.

Läsaren är och vill vara medskapande.

Personlig bitterhet hör inte hemma i ett kåseri. Att i ett kåseri skälla på en oartig expedit, bufflig förare eller dylikt passar sig inte, en tidning är en alldeles för stor megafon för dylika futtigheter.

Undvik citationstecken, de förvirrar mest.

Skär gärna halsen av folk, men se till att det sker med elegans och gott humör. När du kritiserar någon eller något, gör det med någon sorts måtta, även en kåsör måste ha ord kvar för Hitler och Stalin, det måste vara proportioner på allt.

Vågade inte berätta
Där var det slut på referatet. Ett av råden har jag haft särskild nytta av de senaste åren. Detta att försöka stryka alla ord som ber om ursäkt i en text: ju, väl, nog, kanske, lite.

Tack för hjälpen, Unge.

### När jag var ung journalisthögskoleelev skrev Ingemar Unge på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. En idol.
### Senare skrev han kåserier, reportage och språkspalter i tidningen Vi.
### En gång på 1990-talet satt han två bord från mig på en restaurang i Göteborg. Jag vågade inte gå fram och berätta hur bra han är.

Vad vi gör

Pensionärer pratar. Det är det vi gör. Ge oss bara chansen.

Du kanske kan tänka dig hur det är? Du gick hem från jobbet en sista gång och nu sitter du hemma och dricker kaffe och har det gôtt. Dag efter dag. Läser tidningen länge och sedan tar du fram papperstidningen och läser den. Läser tabeller i division 7, förmodligen fotboll, jo det står det. Östra Deje ligger risigt till, 1-11 i målskillnad.

Du har det bra. Men prata får du inte. Den kära vännen är på jobbet, bokcirkeln är slut och släktforskningen har inte börjat än.

Tandläkarn, hurra!
Jag blir så glad när de hör av sig. Folktandvården kallar. Jippie! Som patient tillämpar jag givetvis diskretion, tystnadsplikt och journalistisk etik. Men så mycket kan jag säga – SÄGA – som att hon inte får en syl i vädret och knappt hinner komma åt min tandsten i underkäken ens, första timmen. Ty jag har mycket att berätta.

– Vänta, berättade jag om när jag jobbade på sågen i Molkom och basen kom med papperet?

På eftermiddagen vandrar jag elljusspåret fram. Då möter jag en pensionär. Två stycken av oss ensamma i solen, det blir många ord. Sedan kommer det två daglediga till. Jag håller på att aldrig släppa hem dem.

På kvällen har jag Konsumkön.

Om tuppar, hav och hur jag blir kär på annat håll

1.
MORGON. Vandrar på vulkanön, mitt i blåsvarta mörkret 62 minuter innan solen går upp. Då hör jag det på långt håll, för första gången sedan vi sålde gården i Nyed 1968. Någonstans i en spansk bergsby berättar en tupp att det är morgon.

Mig får han att gå en hel dag och viska sången inom mig, den om Spanien som vi sjöng på varje gymnasiefest.

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.

Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Nu är jag framme vid stranden. En ivrig hund talar tydligt om att jag bör gå en annan väg än den han vaktar. Jag lyder dig nu, säger jag till hunden. Jag lyder dig nu.

Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

2.
EFTERMIDDAG. Siesta i vissa av butikerna. Svartklädda expediter släntrar in på tapasrestaurangen Good Times på gågatan Calle Limones för en snabb hamsandwich och cocacola. Sedan nödvändig vila.

Den spanska kvällen är lång, tolv och en halv mil från Afrika.

3.
KVÄLLNING. Springer efter havet. Jaha, där är det. Ständigt denna dikt av Göran Palm. Precis som i bokhyllan på Grossbolstorp.

# Dagen efter att jag skrivit detta i min svarta anteckningsbok ser jag i mobilen att författaren Göran Palm har dött, efter ett gott och viktigt livsverk.
# Tack för Indoktrineringen i Sverige. Den öppnade mina ögon. Tack för Havet.

4.
ÄNNU SENARE KVÄLL. Det är något magiskt med språk. Danska i kön till receptionen när vi checkar in, karlskogamål i bussen hit, spanska överallt förstås och malligast är två tyska damer i designkläder som slår sig ner vid restaurangbordet bredvid vårt.
– Clean it up from other people, please! Städa upp det från andra människor, tack.

Allt går att säga. Öppna munnen och du berättar mer än du tror.

Hur kom någon på att stol heter stol, sol sol och skrynkliga kanariska potäter – potäter? Eller ja, papas arrugadas. Gesterna sedan, gesterna.

När jag för många år sedan for i chartrad buss till Venedig charmade en gammal mormor varenda kypare i Italien genom att oförfärat beställa mat på bred Sunnedialekt. De döpte henne genast till La Mama och gav henne exakt det hon ville ha. In i minsta detalj.

Språk vill inte separera människor. Språk vill bli förstått. Allt sitter i viljan.
– En köttbet å klöftpotatis. Å peppersås.

5.
EFTERTANKENS TID. Det finns också den ordlösa kommunikationen. Bilisterna i Playa Blanca kör som i San Francisco 1992. Lugnt och medmänskligt. Visst finns här ivriga 25-åriga män, vi är dock i Spanien, men de flesta stannar vänligt när jag kommer joggande och stoppar min gps-klocka.

Snäll gest med handen. Spring du, jag väntar.

Vid rondellen intill busstationen tackar jag med handen höjd och mimar ett tacksamt ”Thank you!” med munnen, innan handen finner sig och skickar tummen upp på det internationella facebookspråket. Hon svarar med samma tecken tillbaka och jag är kär.

Just så. Just så enkelt kan livet vara.

När jag sprintat över gatan med magen indragen far hon vidare och jag blir kär på annat håll igen.

(Lanzarote, april)

Vänta, det namnet känner vi igen

Någon nypolerad Reinfeldt-gata eller mörk Bohman-gränd ser vi inte till. Däremot är en annan statsman känd på kanarieön Lanzarote. En av de större avenyerna i huvudstaden Arrecife har fått sitt namn efter Olof Palme.

Han som en gång sa såhär om sin socialism:
Palme i SVT:s valdebatt 1982:
Därför är jag demokratisk socialist

Inte var jag alltid överens med Palme, det är jag fortfarande inte. Fast visst längtar jag efter visionen, argumentationsförmågan och regeringsdugligheten. Plus att han vågade tala stolt i 3 minuter och 57 sekunder om socialism i en valdebatt.

Han ser inte ängslig ut en enda gång när han säger ordet.

Klicka på länken och lyssna nu. Det är inte Karl Marx, det är inte Axel Danielsson ens, men det är förbaske mig vackert.

(Lanzarote, april)

Kan det bli tydligare?

Vilar middag för att jag kan. Jädrar va’ gôtt.

I tjugo års tid avslutade jag var tredje lunch på jobbet med att föreslå att vi skulle införa middagsvila.
– Vi kunde ha madrasser som vi tog fram. Chefen kunde läsa högt ur affärsplanen tills vi somnade. Han själv med. Varenda dag.

Ingen förstod att jag menade allvar.
Tio minuter, det skulle ha gjort susen.

Högst femton.

### ”Vile medda” sa vi på sågen i Molkom. Vila middag. Den gången hade vi en timmes lunch, själv sov jag på ett virkespaket.
### I min ordbok står ordet vila mitt emellan viktualier (vilket betyder matvaror, livsmedel) och vild.
### Kan det bli tydligare än så?

”Dags att deportera dessa snyltande parasiter”

Förra året blev 44 amerikaner skjutna av muslimska terrorister, skriver Jeremy McLellan och fortsätter: Som en jämförelse blev 52 amerikaner skjutna av småbarn.

Toddlers, kallar han de små. Ett vackert engelskt ord för en grupp mördare. Detta reser frågan, fortsätter Jeremy, varför regeringen inte gör mer för att försvara oss mot småbarn?

– De delar inte våra värderingar. De talar knappt engelska. De stjäl vår välfärd. De har inga efterfrågade färdigheter. De är benägna till arga utbrott. Värst av allt: många av dem är inte ens kristna. Hur länge ska det gå innan vi säger att nu räcker det – och deporterar dessa snyltande parasiter en gång för alla?

Varför skrev inte jag detta? noterar jag avundsjukt i kanten. Sedan klickar jag för att kolla vad Jeremy McLellan är för en.

Hans parallell är underbar. 52 om året alltså, på grund av en dåligt hanterad vapenkultur.

### Jeremy McLellan är en amerikansk ståuppkomiker som även publicerar sig på internet.
### Här är en annan av hans texter, från Facebook:
### ”Modest Proposal: If we’re going to ban Muslims from coming into Western countries, maybe we should stop sending Western soldiers into Muslim countries.”

”Man har roligt ibland”

I mitt stilla klassikerläsande har jag nu kommit till Moment 22. Visst, jag har läst den flera gånger förut men här är det jag som bestämmer reglerna. Moment 22 får räknas i alla fall.

En solig dag i mars går jag till biblioteket, ber om ett nytt bibliotekskort i stället för det jag städade bort, letar rätt på Joseph Hellers antikrigsroman, lånar och börjar läsa på plats. Det första som slår mig är att K-E Almblad måste vara Sveriges största självplågare. Han är citerad på baksidan av den tummade boken:

”…vanvett och flabb blandas i skildringen av vad ett krig innebär. Man har roligt ibland när man läser Joseph Hellers roman…”

Ibland? Jaså du.
Flera gånger vänder jag på boken för att kontrollera att jag inte läst fel.

Svart satir om kriget
Moment 22 berättar om amerikanska bombplansflygare på en ö i Medelhavet under andra världskriget. Om livet på sjukan, de vilda permissionerna i Rom, svartabörsaffärerna, kärlekshistorierna och jobbet de har att göra. Svart satir, människor som blir sina egna karikatyrer, känslan av meningslöshet.

Blir vi inte alla karikatyrer i det militära? Det är som om skillnaderna syns tydligare när alla bär uniform.

Inte tokig om du påstår att du är tokig
Här är regeln som gav boken dess namn och världen ett begrepp. Huvudpersonen Yossarian diskuterar moment 22:

– Är Orr tokig?
– Ja absolut, sade doktor Daneeka.
– Kan ni avföra honom ur aktiv tjänst?
– Visst kan jag göra det. Men först måste han be mig göra det. Det ingår i bestämmelserna.
– Varför ber han er inte göra det då?
– Därför att han är tokig, sade doktor Daneeka. Han måste vara tokig för att fortsätta med bombflygningarna så många gånger som det har varit på håret för honom. Visst kan jag stryka Orr ur aktiv tjänst. Men först måste han be mig om det.
– Är det allt han behöver göra för att bli avförd ur aktiv tjänst?
– Det är allt. Låt honom be mig om det.
– Och sen kan ni stryka honom? frågade Yossarian.
– Nej. Sen kan jag inte stryka honom.

Haken, det är moment 22 i bestämmelserna. Du slipper flyga om du är tokig men om du påstår att du är tokig är du inte tokig.

Om han utförde dem var han tokig och behövde inte göra det; men om han inte ville utföra dem, var han normal och måste utföra dem. Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktningsfull vissling.

Köper för sju, säljer för fem
Milo som köper ägg för sju cent stycket och säljer dem till mässen för fem är en annan av mina favoriter. Länge ville jag minnas att han sa att det är mängden som gör det, fast så säger han inte, ser jag nu. Be mig bara inte förklara uträkningen bakom ägghandeln, den påminner om att lägga anbud på mellansvensk busstrafik. Fast bara nästan.

Gång på gång läser jag beskrivningen i kapitel 22. Än förstår jag inte matematiken bakom Milos syndikat, men jag ger inte upp.

Jag är inte tokig.

### ”Man har roligt ibland.”
### Jaså du, Almblad.
### Själv småler jag från första sidan och har jag inte slutat så småler jag än.

När har de tänkt sluta undra?

Världen är full av folk som ”inte vill dö nyfikna”.
Det är deras val. Själv vill jag vara vetgirig ända in i kaklet.

När har de tänkt sluta vara intresserade? Direkt efter bröllopet? Första måndagen efter att de fått tillsvidareanställning? Samma dag de fyller 65?

Det är jag nyfiken på.

### … eller vetgirig, frågvis, förveten, forskande, intresserad, undrande, snokande, alltför intresserad – om du så vill.
### Inte kan jag sluta med det. Hur skulle det gå till? Jag VILL veta mer.