Möte med framtiden

Moln över Grossbolstorp

– I kväll ska jag på fibermöte, säger jag till några bekanta.
– Fiber? Nåt med havregryn? svarar de, som vet att jag kämpar med mitt 5:2.

Nja, inte precis. Havregryn har nog byggt svenska folket en gång, men nu handlar det om det digitala bygget. Kommunikation mellan svenska lägenheter och villor och resten av jordklotet. Människors möten. När ”googla” har blivit ett verb och ”facebooka” ett annat vill vi ha kraftfull förbindelse bort och hem.

Precis som på 30-talet
Så här står det i inbjudan till mötet vid det vita tältet i början av Smedbacken några gator ner:

”Runt år 1930 satt många personer med samma typ av erbjudande framför sig. Då grävdes det ner en kopparkabel som i dag används till både internet och hemtelefoni. Denna kabel har en begränsad livslängd och tyvärr rymmer den inte tillräckligt för framtidens behov”.

Internet, skriver de. Tv, e-hemtjänst, e-sjukvård, arbete och studier på distans, sociala kontakter via ljud och bild. Då är fibern i särklass. Jag tror ju att fiberfolket har rätt och traskar ner till granngatan. Där står vi sedan, ett gäng gubbar och någon dam och lyssnar till planerna. Om vi gör ett projekt av Grossbolstorp, så kan vi tänka oss…

Även du, min väcka
I ett träd i närheten försvarar en nötväcka högljutt sitt revir. Det ser jag inte ett dugg symboliskt. För oss som skickat in våra avtal handlar det om att vidga vyer och få det fortare gjort. Efter mötet går jag hem och läser på om den kära väckan.

I dag finns hon också på internet.

Jag en satellitletare

Stretchar ena hållet

Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.

Sedan löper vi ut.

Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.

Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.

Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.

Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.

Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.

Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.

Helst i verkligheten.

Stretchar utanför entreStretchar andra hållet

… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.

Klockan

Iväg

Tre tankar om sociala medier och konflikter

F-bild1. Facebook är rarhetens tempel. Mjuka katter, nyserverad köttbit med din älskade, vackra fina färska profilbilden, Åh, kramiz sötis, fina du!

2. Facebook funkar fint vid skryt. Nu har jag tapetserat fem rum och byggt trädäck ända ner till bankomaten samtidigt som jag läste Dostojevskijs samlade, rörde ihop en fantastisk paella (som kommer att bli SÅ inne om några månader) och sprang ett långpass på 21 kilometer och 192 meter (4:10 kilometern, motvind både dit och hem).

3. Facebook är sämre på konflikter. Bråka går ju. Men nästa dag måste du läsa människans inlägg i något helt annat ämne och till allt elände är ni överens. Vad gör du då?

Jag vet vad du gör.

Snöväder inomhus och hemtrevligt knaster

1994 började jag med internet. Då var vi 3,41 procent av svenskarna som hade tillgång till nätet och jag hade lyckats hitta en ny teknik tidigt. 2012 var vi 94 procent, läser jag. Från ingen till nästan alla på 20 år. Det måste ha känts likadant för de som skaffade papperstidning när den tekniken blev bred. Eller tv och tv-kanna.

Tv-pionjärerna tog snövädret inomhus. Vi tidiga nätnördar tog hem modemljudet. Klicka här om du vill höra det igen. Ljudet från tider när en webbplats helst inte skulle innehålla bilder, inte många i alla fall.

Hårt slag mitt i vardagsrummet
Har du funderat på att sluta titta på tv? Det har jag. Av olika skäl lät vi bli att titta på vinter-OS nu sist, det hade jag aldrig trott men det gick utmärkt.

Har du funderat på att sluta surfa? Sluta facebooka? Samma här, men det kommer jag alltid fram till att jag inte vill. Jag vilar gärna surfarhjärnan någon helg ibland, absolut, men sluta för gott? Aldrig. Inte när jag möter så mycken glädje och klokhet där ute. Det gäller bara att se till att välja vilka du umgås med. Så är det visst ute i verkliga livet med, har jag hört.

Gammal tvKlicka på modemljudet nu. Jo, gamla tiders tv-bilder snöade. Jämt. Dessemellan rullade bilden. När det hände var det bara en sak som hjälpte. Att drämma till apparaten hårt på sidan. Då slutade han rulla och snövädret kunde börja igen.

Det bästa är att det är sant.

På vakt

Vakt

En dag kom politikerna på hur de kunde skära ner alltihop. Hela Sveriges försvar. Det var när de hade insett att det inte skulle räcka med en telefonsvarare som sa:

– Vänd om, vänd om, det bor arga typer här!

Vi gör en skylt, var det en som sa. Med en svart kôrv på.
Ja, det gör vi. Då blir di rädde.

Passa dig, nu kommer dom

Robotskrivare

 

 

 

 

 

 

Gör en naturbetraktelse, skriver jag i kom ihåg-listan. Skriv nåt roligt. Skriv nåt annat, också roligt. Gärna jätteroligt.

Jo du, om det vore så lätt. Då skulle en robot kunna skriva världslitteratur. Fast fanken vet om de inte har börjat, maskinerna. En forskare på mitt närmaste universitet påstår att de redan kommit långt:

Journalist eller robot?

Ja ja, jag är inte så bekymrad. Vem har inte skrivit som en maskin, vissa tisdagar. Trötta tisdagar. Kan maskinerna ord som sneggelvesp och kakelugnsmakeriarbetarfackföreningsledamotsavgifterna kanske?

– Absolut. Snôrtagg också.

Schitt.

Gammelmöten och nya tiders träffar

Jag är folkrörelsetypen. Finns det något jag gillar så är det ett bra diskussionsinlägg på ett möte, en klok förslagsställare som sparar sitt bästa argument till sist, en rapp mötesordförande med klubban som en hungrig hackspett i näven och då och då en pigg kontrapropositionsvotering.

Någon däremot?

Jag är sociala medie-typen också, det råkar hänga ihop för mig det där. Tiderna ändrar sig och ibland är det inte så dumt att försöka hänga med på det nya. För vad är det vi gör på ett traditionellt folkrörelsemöte? Vi samtalar, tar beslut, dricker kaffe och sedan går vi ut för att verkställa besluten.

Vad gjorde vi som skulle med och manifestera för mångfald och mot rasism på Stora torget i Karlstad den 29 december? Samtalade, tog beslut och gick ut på torget i tusental. Allt via en synnerligen välskött och lika välbesökt facebooksida på nätet. Det enda vi inte gjorde var drack kaffe.

NätmötenEn stor del av den gångna vinterns demonstrationer mot rasismen har organiserats just via facebook. Dessemellan ser jag hur allt från löpträning till skidresor och hembygdsforskning organiseras där. Den grå vardagen har också hittat dit.

Jag säger inte att det handlar om gammelmöten kontra nätmöten. Någon gång vill man träffa folk, länge leve det gemensamma kaffedrickandet! Allt jag säger är att vi inte ska förakta den nya tidens möjligheter. Det pågår faktiskt mer rörelse i folkdjupet än på länge, fast det inte kommer så många på mötena. Jag tror jag vet var människorna möts.

Säg inte emot mig.
Tänk om jag har sparat det bästa argumentet till sist.

Vapenskrammel och litterära övertramp

Sabel på Freden

Äter på restaurang med klok person. Berättar att den heter Freden för att det blev fred med Norge en våning ovanför oss. Förhandlingsbordet står kvar. I detta hus blev Norge fritt land 1905.

F-r-e-d-e-n… stavar han eftertänksamt och är tyst en stund medan han ser sig omkring i lokalen.   – Varför har dom då vapen på väggarna?

Vad svarar man på sådant? Han fick en sabel som höll ihop gurkskivorna också.

När Hotell Selma Lagerlöf i Sunne var nytt hade de en matta på golvet, där restauranggästerna fick trampa på vildgäss.

Våldsam bransch det där.