Kärlek – Sida 35 – SVENSSONS SLÄNG

De gubbgriniga & priset

Bob Dylan får Nobelpriset. ”Nu fick kulturkoftorna så de teg”, flinas det på några håll.

Kulturkoftor? Jag måste erkänna att jag avskyr ordet. Det står för populism, folkförakt och en kvinnosyn från hösten 1814. Medvetet eller omedvetet.

I min värld har de gubbgriniga fattat alltihop fel. I min värld jublas det över valet av pristagare. Facebook flödar över av läskunnigt folk som brister ut i ett stort ÄNTLIGEN! över nyheten. I min värld får Akademien beröm när den på kort tid belönat först den litterära journalistiken och nu den sångbara lyriken. Örats poesi. I min värld skriver skribenter som Åsa Linderborg, Peter Franke och Göran Greider hyllningsartiklar apropå valet av Bob Dylan.

”Rätt låt vann!” skriver Linderborg. Kanske äger hon en kofta, vad vet jag? Den som vill hålla värmen i själen brukar klä sig klokt.

### Fryser ni inte, gôbber? Ni tröjlöse.
### Blir dä inte kallt där ute i grinigheta’?
### Kom in i värmen vettja’.

(Inlägget inspirerat av
det manliga modemagasinet Café).

Lycklig lördag vid kungaträsket

Jag tror ju att jag har slutat med orienteringen. Men i fjol fick jag ett ryck och anmälde mig till massmobiliseringen Värmlandsserien och det gick bra. Trea i klassen. Fick blodad tand och sprang några lopp till.

I år är det likadant. Springer inga tävlingar förrän veckan innan serien. Då anmäler jag mig igen för klubbens skull, de får poäng för var och en som startar. Tävlingsarenan för serien ligger vackert vid vattnet i Liljedal och terrängen är som gjord för stigfinnare. Någorlunda nöjd, även om jag tar en krokig väg till första kontrollen.

Efter målgång frågar de mig om 25-mannastafetten utanför Stockholm i oktober. Vår klubb heter Lusten, bara en sån sak. Vem får inte löplust när löven börjar gulna?

– OK, sätt upp mig som reserv. Det kan bli kul att följa med och se er andra springa.

Republikan i kungaträsket
Några dagar senare kommer mejlet. Jag är uttagen som ordinarie, en av fyra löpare på sträcka sex. Nu börjar tävlingsjäveln vakna i mig. Detta blir kul. Inte blir det sämre när jag upptäcker att tävlingen går på samma ställe som för tjugo år sedan, när jag förra gången sprang en sträcka för 25-mannalaget. Den spännande skogen vid Kungens kurva.

28 september lägger jag ut ett inlägg på Facebook:

I dag är det 70 år sedan Gustaf V for i diket i en kurva på Södertäljevägen. Chauffören lyckades kana av vägen med hovets Cadillac och ner i ett litet träsk, på hemväg med de höga herrarna från en jakttur. I dag heter platsen mycket riktigt Kungens kurva och för 20 år sedan sprang jag 25-mannaorienteringen för hittills enda gången i livet, i skogarna där. En stafett. Nå, efter 20 år är jag uttagen igen i 25-manna, tävlingen går om drygt en vecka. Det är som om klubben tror att kungliga småträsk passar den här republikanen. Skumt. Nu gäller det att trava försiktigt så en inte får hovsladd.

Kroppen fryser, själen trivs
Fredag 7 oktober. Packar orienteringsryggsäcken och tar bussen till Karlstad. Därifrån åker vi bil till hotellet i Stockholm, i hotellrumsteven pågår VM-kval i fotboll. Somnar sent, vaknar tidigt på lördagsmorgonen, äter frukost halv sju bland orienteringsklädda medtävlare och konkurrenter. En ensam karl i bästa gåbortkostymen ser förvirrad ut och verkar undra var han hamnat.

Efter kaffet berättar jag för några trådsmala norrmän från Halden varför det heter Kungens kurva. De ska vinna stafetten sedan men det vet vi inte än. Bil ut till den där kurvan. Vandrar i 50 minuter från parkeringen till tävlingsarenan och vårt klubbtält. Jag har tagit med för lite ytterkläder, optimist som jag är. Kroppen fryser men själen blir varm av glädjen och skratten i tältet. Där ute vimlar det av tusen andra orienteringslöpare, ledare och arrangörer.

Startskottet har gått. Medan vi käftar kärvänligt i vårt gäng och bland restaurangtält, växlingsarena och målraka pågår stafetten för fullt.

Strular bland stigarna
Till sist framåt tidig eftermiddag är det min tur vid kravallstaketet där växlingen sker. Nu kommer Anders löpande med min karta och jag kan rusa iväg mellan hundratals andra som väntar. Når startpunkten, hittar mitt vägval till första kontrollen. Stigen bort till gränsen för det förbjudna området, följer den, tar nästa stig uppför berget, rundar höjden i mossen med branten. Springer under kraftledningen, strular bland alla gamla och färska stigar, irrar en stund och blir som vanligt själaglad när det lyser orange mellan trädstammarna. Nummer 127, den är min.

Sådär, det var första. Kompass till andra. Inga problem, terrängen är lättsprungen och skogen vimlar av folk, varav vissa ska åt samma håll. Blir förbisprungen då och då av någon tjugoåring med blodsmak i käften. Pinnar på i min egen takt utan blodsmak, lyssnar på pipet från digitala enheten när jag stämplar vid tvåan. Rundar några höjder på väg till trean, orange skärm, stämplingspip, ny lycka.

Ramlar på näsan
Sådär fortsätter det sedan. Krånglar med fyran men hittar den och sedan är det ren rutinorientering i intressant stockholmsterräng hem. Ramlar mitt framför en fotograf vid näst sista, far på skallen i den uppsprungna marken men reser mig raskt och drar vidare. ”Hovsladden” kom, jaja, är det orientering så är det. Jag brukar stupa.

Yster som en fjortonåring stämplar jag vid sista och kan defilera bort till rätt fålla innan målet. Rycker karta 189, sträcka 7, och fortsätter till kravallstaketet och klubbkamraten som väntar ivrigt.

– Lycka till!

Blodad tand igen
Vandrar på trötta ben och med varm glädje i bröstet bort till klubbtältet medan högtalarna dånar ut sin berättelse om ställningen i slutstriden. Där saknas vi, men vi klarar målet att få minst 100 lag efter oss. Gôtt! Inte blev jag sist bland oss fyra på den parallella sjättesträckan heller. Mer skryt blir det inte, men nå’n ska ju hinna först.

Nästa år är det jag som köper nya klubbdräkten och anmäler mig redan till vårtävlingarna. Detta gör vi om, jäspalt va’ kul! Inte har den här karlen slutat orientera.

Vänta förresten. Visst har OK Tyr i Karlstad en närtävling den 6:e november?

Sluka bok, lägg till år

Den genomsnittlige bokslukaren blir två år äldre än den som inte läser. Det hävdar forskare i epidemiologi vid Yaleuniversitetet i USA. Detta gäller både lågutbildade och högutbildade. Läs länge – lev länge.

Bäst är att läsa böcker flitigt, då lever du längre. Näst längst lever de som läser tidningar och tidskrifter. Kortast liv får de som inte läser.

Forskarna har frågat 3 600 amerikaner om deras läsande. De som läste minst 3,5 timmar om dagen blev nästan två år äldre. Oavsett om de gått länge i skolan eller inte.

Hinner inte skriva mer om detta. Måste förlänga.

# Att vissa kallar lyxbilar för p-nisförlängare visste jag. *rodnar klädsamt fast jag själv kör en tjeckisk vardagsbil*
# Men att boken är en bokstavlig livsförlängare visste jag inte.
# Bläddra på. Ta en BRA bok, det underlättar.

En tid att älska

Höst i min värld. En älskad årstid, den med. Blåsiga dagar, soliga dagar, regn ibland, dagar när bladen skaffar nya färger. Vi ansar i vår trädgård, komposten får ny mat som mikroorganismer och andra vänner ska börja bryta ner och göra färsk jord av. Matjord, redan ordet är vackert.

I söndags tog vi in sommarens stolpar från motionssatsningen Friska Forshaga. Mycket slit med stolpjakten för oss arrangörer, men värt det när du så ofta möter nöjda nyttjare i skog och mark. ”Ni borde inte ta in stolparna”, sa en bekant i en glänta. ”Ni borde sätta ut nya”.

Traktens älgjägare är inte överens om den saken, men fint betyg ändå. Känns gôtt.

Medvetslös skata
En rad potatis kvar att ta upp. Åratals envis förbättring av vår lerjord börjar ge resultat. I år gillade rådjuren rödbetsblasten, men än har jag svårt att bli förargad. Konsum har prima rödbetor på burk och resten tog sig ju. Längst bort i landet strävar solrosorna och slår ut, lagom till höstmörkret. De som inte blåsten vält.

I körsbärsträdet bråkar skatorna. Härom dagen hörde den kära vännen dem härja mer än vanligt. Plötsligt damp en av fåglarna rakt i marken ur trädet, hon hörde dunsen innan en omskakad skata kom till medvetande igen och flög iväg, förvirrad.

En halv gris
Oktober månad och hög tid att hänga upp våra fågelmatare. Vi tävlar med några vänner om hur många arter vi ser under vinterhalvåret. Förra vintern noterade vi 24 arter kring paradisäppelträdet och vann. Delad etta. Godkänd gräns från fågelbordet: 15 meter, även uppåt.

Mitt förslag att lägga ut en halv gris i trädgården för att locka havsörn har fortfarande inte fallit i god jord hos min vän. Jag ger inte upp.

Vi har två favoriter. Sidensvansarna med sina silverklockor och de små vita pingpongbollar med stjärt som belönar oss med ett och annat sällsynt besök under vintern.

Jag längtar redan.

Då blundar kvinnan

Cyklar ner till banken. När jag förklarar mitt ärende börjar kvinnan på andra sidan skrivbordet blunda.

– Prata lite till, säger hon och fortsätter blunda. Vänta, nu vet jag. Det är du som är Svenssons släng.

Då är det 22 år sedan min sista krönika med det namnet sändes i P4 Radio Värmland. Fascinerande vilket genomslag betraktelserna på lindforsdialekt fick. Satiriska ibland, försökte vara roliga ibland, snälla någon gång.

– Träffsäker, säger hon.

Jag blir så berörd att jag glömmer mitt bankärende en lång stund.

Va? Jag?! Dä mener du inte

Det är ju själve hundan detta. Nu har jag registrerad firma, momskonto och FA-skattsedel. Jag? Fasen, jag är ju pancho sa jag ju. Kompledig, dagledig, kvällsledig, arbetsfri. Jämt gôrledig. Hännera i feckera, går å drar bena efter mig hele dagera 😉

Bare inte nô männisch hör tales ôm detta nu. Då vet en aldrig hur dä sluter.

Länk: Firman

38 år sedan hon sov på åklagarbordet

I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.

I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.

Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.

– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.

Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.

Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.

Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.

Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.

Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!

Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.

Hur jag skaffar skägg och hamnar i zonen

Lugna dagar, så tänkte jag mig det. Läsa tidningen länge, fila ostört på ett mäktigt romanbygge, ha maten klar när den kära vännen kommer hem. Gå i skogen.

Inte blev det så. Känner du en pensionär som tar det lugnt så säg till, jag vill gärna veta hur en gör. Tidningen läser jag fortfarande lika mycket på skärm som på papper, romanfilandet har jag ägnat ungefär tre timmar de här första åtta månaderna och inte vill hon ha middag när hon kommer hem klockan två på eftermiddagen ibland, efter tidiga arbetspass.

Jag gör en massa annat, det är kärt besvär, tro inget annat.

Skogen? Det skulle väl vara den då. Fast jag brukar ha ett ärende när jag ska dit med. Rekognosera för Friska Forshaga, rätta till stolpar som stupat, ställa ut kontrollställningar, plocka kantareller.

Jag är inte badstrandstypen, inte den som ligger stilla och bara solar. Det visste jag innan. Inte hängmattetypen heller. Tur att vi inte skaffade den där gungstolen jag skämtade om sista tre åren på jobbet.

– Efter en månad ska jag börja gunga…

Skäggets betydelse för sysselsättningen
Alltså nappade jag som en tokig när första jobberbjudandet kom. Absolut, möte, jag kommer. Skriva texter till… verkligen, det vet du, jag gör’t. När ska det va’ klart?

Alltså har jag nappat en gång till nu. Livet har lärt mig att varje gång jag skaffar skägg tror folk att jag ÄR författare. Så nu har jag slutat raka mig ett tag och hamnat i zonen. Ett jobberbjudande till. Skriva texter åt…

Absolut, jag gör’t. När ska det va’ klart?

### I går fyllde jag i ansökan om att få bilda företag och bad om momskonto. Hu.
### Hon som håller ordning på kvitton var riktigt road.
### Säger du ”entreprenör” så osäkrar jag min … kontoplan.

Varför är jag så bekymrad över våra nya grannar?

Saker jag funderar på en vanlig måndag i september.

Kolbottnen
Varför klappar mitt hjärta extra för kolbottnen som kontrollpunkt vid orientering? Solidaritet med de som gick före oss och kolade träkol till Bergslagens järnindustri; till gruva, masugn och hammare? Den historiskt intresserade i mig som funderar över hur mycket det kan ha kolats under kriget, till gengasbilarna? Detta att en kolbotten var så vanlig som kontroll när jag började orientera?

Vet inte hur många gånger jag rotat i marken när en yta i skogen verkat platt och ibland haft diken omkring. Jag brukar hitta träkol några centimeter ner.

Funderar på saken. Vet bara att kolbottnen sätter igång känslor som drar mot förfäder. De som slet med sin framtidstro.

Vildgrisarna
Varför är jag så bekymrad över att vi fått vildsvin 500 meter hemifrån? Skamkänslor för att jag en gång i tiden drev med de som ville ha bort vargen? Skamkänslor för att jag inte brydde mig mer om jägare som fått sin livskvalitet påverkad, när de inte längre törs jaga med lösdrivande hund i våra vargrevir? Det som vi har så många.

Funderar på saken. Vet bara att nu har jag fått min egen livskvalitet påverkad, när det finns en teoretisk risk att jag stöter på en svart ilsken vildsvinssugga som inte tycker att jag har i hennes snår att göra när hon försöker sova eller skaffa mat. Jag vet att de inte ger sig på folk, de försöker undvika människan. Fast vad händer i värsta fall?

Är det inte precis som med vargen? Inte rör ulven oss. Men tänk om just den vargen är inavlat galen eller bara inte läst samma naturkunskapsbok som vår skola använder?

Asch, dumheter.

Älgflugorna
Funderar över dessa bedrövliga fästingar och älgflugor. Inte träffade vi dem förr. Är det rätt åt mig, detta? Nej, så tänker jag ju inte, livet är inte en balans. Inte så. Det är inte synd om mig.

Skogen är fattigmans tröja. Hon är hem också för varg, vildgris och enerverande insekter. Vem är jag att hävda att vi människor har rätt att…

Funderar.

Amor vincit omnia
I dag blir en fin dag. Ska till skogen och hämta in sista kontrollställningen som jag inte orkade bära i går, när vi hade haft distriktsmästerskap i stafett. Det blev en kvar. Nummer 115.

Vi har sett märken i marken efter vildgrisarna lite varstans, i juni hade de avverkat ett av mina bästa kantarellställen. De rotar upp större ytor än något rådjur. Äter vildsvin svamp? Nyss berättade en vän att han sett spår efter dem innanför vårt elljusspår. Innanför? Så nära? Vid Åsmyren nära älven i kanten av vår tätort har andra sett dem trava och en medmänniska vi känner har stött på dem flera gånger i andra utkanten när hon gått med hunden.

Kärleken övervinner allt, amor vincit omnia, skrev de kloke förr. Naturkärleken också? Jo, jag tror det, denna nyss påbörjade måndag i september.

Men ändå.
Allt ändrer di på.

Sådana en bygger samhällen av

”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.

Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.

Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.

Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.

Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!

16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.

Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.

Jag älskar’t.

Statistik

Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent

Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar

Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root