I dag skojade jag till det och tog bananskivor till filen i stället för müsli. I vintras odlade jag skägg en lång stund. Vem har sagt att inte en annan är förändringsbenägen?
Få se nu, kan man ta på sig omaka strumpor och vända skjortan bakochfram på fredagar, jämn vecka? Kan det va’ nåt?
Kom igen, framtiden. Nu vänder det.
Tiden är rolig. Kanske inte nutiden, alltid, men den tid som ger perspektiv. Här är sex regler för hur Mors dag bör firas, nedtecknade för 94 år sedan.
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för Mors dag.
Det är inte den varma tanken som roar mig, det är det högtidliga språket. Därför har jag i god tid börjat förbereda en liten högtidlighet att hållas om aftonen den 25 maj, där far i huset medverkar.
Måste den vara liten?
Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 5
Tidigare och tidigare lägger turisterna på hotell Cay Sun Beach i Playa Blanca, Lanzarote, ut sina badhanddukar för att markera att ”denna solstolen är min”.
Jag tror att det har något att säga oss.
En del mornar blir den kanariske mannen som spolar poolområdet – och solstolarna – trött på alla dessa otillåtna markeringar, slänger ihop handdukarna i en enda hög och spolar de nyss markerade stolarna rena.
Jag tror att hans berättelse är min.
Betraktelse från Lanzarote, nr 2
Det värsta äventyret är när vi råkar låsa ut oss från toaletten på hotellrummet. Strax innan har jag varit där inne. Varför jag låste om mig vet jag inte, den kära vännen har sett mig i både gladare och ledsnare situationer än när jag måste pinka. Men låser gör jag och när jag går ut går låset igen.
Receptionisten skickar med oss ett utvikt gem men praktikern av oss klarar det inte. Inte jag heller. Gemet är för mjukt. Då kommer en vaktmästare med ett annat gem och klarar situationen. Toalettens alla möjligheter är våra igen.
I stället för regn
Lanzarote är som ett enda stort monument över människans förmåga att ge mysteriet liv. Mysteriet att få ett frö att leva. Här har vulkaner täckt en stor del av landskapet i lava eller aska – och nu drar de nytta av samma aska. Det är den som ger liv åt tomater, sallad, majs, potatis, lök och vin.
En dag hyr vi bil och far väg Lanzarote 30 mellan Uga och Masdache. På båda sidor av vägen sker miraklet. En vinstock i varje grop. Just så har människans uppfinningsrikedom löst det. En del matjord finns ju kvar här i dalen, men inget grundvatten att tala om och inget regn. Nästan aldrig något regn.
Någon gång för flera hundra år sedan har en klok odlare insett det. Om du lägger den svarta vulkanaskans grus ovanpå jorden så samlar den upp nätternas kondens. Då får vinplantan vatten. Om du dessutom gräver en grop och bygger en halvmåneformad stenmur runt, då får den skydd mot vinden.
Så fick det bli. Nu ligger dessa vindskyddade gropar med hästskoformade murar runt omkring oss i hela dalen, 52 kvadratkilometer stor. En grop, en hästskomur, en vinstock. Så gör de sitt malvasiavin.
Då gjorde hon sin målgest
Några timmar senare dricker en av oss det till vår utsökta fiskmåltid vid den lilla byn El Golfo, ett par steg från den blågrönskummande Atlanten.
Innan dess hann vi besöka vinmuseet vid vingården El Grifo. Här var vinetiketterna utvalt moderna, men verktygen de visade från 1700-talet i vissa fall och äldsta vinstocken 150 år gammal.
Vi smuttade på proven, köpte El Grifo Familia för 24 euro och undrade när vi senast tog hem ett lika dyrt vin. Flickan som sålde oss flaskan gjorde en målgest värdig en mycket latinsk fotbollsspelare, när vi valde den. Du drar kraftfullt med armen, uppifrån.
Den som lever får se vad hon menade.
Betraktelse från Lanzarote, nr 1
Det är det där med onödigheten. Ibland är det sådant som inte behövs som gör världen vacker. Titta på en fin dörr. I dag går det att göra en dörr helt platt, men se på de vackra, de med speglar. Vackerheten sitter i det du först tror är orationellt.
När vi bor två veckor på hotell på Lanzarote har städerskan handduksfestival, tycks det oss. Jo, hon viker små konstverk av den kära vännens nattlinne med. Men handdukarna, handdukarna. Kökshandduken ett konstverk varje dag. Båda handhanddukarna ett mindre mästerverk. Vet hon hur lik hon gör min fru, med sudoku-boken och pennan i varsin näve i handduksskulpturen hon skapar? Vi gläds i flera dagar, låter skulpturen i soffan sitta kvar och tar bara försiktigt loss sudokuboken ur de blå handdukarnas grepp.
Det vet varje städpoet
Jag tror att bra service handlar om detta. Först städade hon, varenda yta blänkte. Sedan gav hon oss någonting extra som hon inte hade behövt och vi inte hade efterfrågat.
Kärleken finns. Nu vet jag att det finns städpoeter med. På den särskilda ön Lanzarote, där konsten betytt så mycket, har de minst en.
Jag tycker om poeter. De som vet att vackerheten finns i det till synes onödiga.
1. Facebook är rarhetens tempel. Mjuka katter, nyserverad köttbit med din älskade, vackra fina färska profilbilden, Åh, kramiz sötis, fina du!
2. Facebook funkar fint vid skryt. Nu har jag tapetserat fem rum och byggt trädäck ända ner till bankomaten samtidigt som jag läste Dostojevskijs samlade, rörde ihop en fantastisk paella (som kommer att bli SÅ inne om några månader) och sprang ett långpass på 21 kilometer och 192 meter (4:10 kilometern, motvind både dit och hem).
3. Facebook är sämre på konflikter. Bråka går ju. Men nästa dag måste du läsa människans inlägg i något helt annat ämne och till allt elände är ni överens. Vad gör du då?
Jag vet vad du gör.
1994 började jag med internet. Då var vi 3,41 procent av svenskarna som hade tillgång till nätet och jag hade lyckats hitta en ny teknik tidigt. 2012 var vi 94 procent, läser jag. Från ingen till nästan alla på 20 år. Det måste ha känts likadant för de som skaffade papperstidning när den tekniken blev bred. Eller tv och tv-kanna.
Tv-pionjärerna tog snövädret inomhus. Vi tidiga nätnördar tog hem modemljudet. Klicka här om du vill höra det igen. Ljudet från tider när en webbplats helst inte skulle innehålla bilder, inte många i alla fall.
Hårt slag mitt i vardagsrummet
Har du funderat på att sluta titta på tv? Det har jag. Av olika skäl lät vi bli att titta på vinter-OS nu sist, det hade jag aldrig trott men det gick utmärkt.
Har du funderat på att sluta surfa? Sluta facebooka? Samma här, men det kommer jag alltid fram till att jag inte vill. Jag vilar gärna surfarhjärnan någon helg ibland, absolut, men sluta för gott? Aldrig. Inte när jag möter så mycken glädje och klokhet där ute. Det gäller bara att se till att välja vilka du umgås med. Så är det visst ute i verkliga livet med, har jag hört.
Klicka på modemljudet nu. Jo, gamla tiders tv-bilder snöade. Jämt. Dessemellan rullade bilden. När det hände var det bara en sak som hjälpte. Att drämma till apparaten hårt på sidan. Då slutade han rulla och snövädret kunde börja igen.
Det bästa är att det är sant.
Det där kräver väl inget mod, säger någon, när en medmänniska har tyckt någonting. Det där var ingen särskilt originell åsikt.
En del särskilt små människor skriver ”PK” också, men den högerklyschan glömmer vi.
Ledsen, men det var längesedan jag försökte vara originell. Under högstadiet i Åsvallaskolan hände det att jag försökte utmärka mig på det viset, men man mognar. Folk som minns påstår att jag gick omkring med teskedar i fickan, vad nu det skulle vara bra för.
En annan sorts kappvändare
Om hela världen tycker som jag? Jamen så bra då. Det är ju dit vi vill, vi som är demokrater och inte elittänkare. Mina åsikter väljer jag inte utifrån om de kräver mod eller inte. En del av det jag tyckt genom åren har jag sagt eller skrivit fast jag var rädd, det ska gudarna veta, men målet är inte att bli rädd. Allt börjar med mina grundläggande värderingar, min klasståndpunkt om du så vill.
Visar mod gör den som ställer sig framför ett framrusande ånglok också, fast jag tillåter mig tvivla på hans förstånd och taktiska omdöme. Hur originellt det än kan verka. Att ständigt försöka slåss i motvind är bara ett annat sätt att vända kappan efter vinden.
För många år sedan blev jag intervjuad av en journalist som gjorde hemma hos-reportage hos oss. Men va’ vanligt… sa den kloka reportern när hon fick se vårt hem.
Hon förstod aldrig att för oss var det ett bra betyg.
Håll ut, govänner. Snart är det måndag igen.
Då blir det roligt.
Bilden från God Helg-tornet i Forshaga, skylten tänds varje helg så vi vet.
Trevligt.
