Lärdomar – Sida 37 – SVENSSONS SLÄNG

När forskningen gör mig tvärilsk

Några dagar när solen lyst har jag tränat. En ny form av intervallträning: att göra ingenting. ”Lättast går passet att utföra på balkonger med vidsträckt utsikt”, har jag inbillat mig själv.

Där, på vår sällan använda joddlarhylla, inser jag sakta vilken svår uppgift jag gett mig själv.

Jag är uppväxt på ett mindre jordbruk och fick mitt första lönearbete på ett bruk, ett sågverk. Mina späda armmuskler är marinerade med tidigare generationers bondförnuft och arbetarmoral.

Du skall göra rätt för dig.
Du skall icke bära hand i ficka. ”Fryser du ôm hännera?”.
Du skall icke bära mössa inomhus, inte ute heller när du hälsar på någon. ”Har du ägg i mössa’?”.
Du skall icke sitta när det går att stå.
Du skall icke stå när det går att röra på sig.
Arbete befordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd.
Arbetet adlar mannen.
Arbetaren är sin lön värd.
Arbetare i alla länder, förenen Eder!

Lata sig får en göra på körrgårn
Nåja, alla småbönder ställde inte upp på det sista, om arbetarklassens organisering, men en skulle arbeta, den saken var klar. Du fick möjligen vila dig kall därhemma när solen gått ner men när du arbetade skulle du jobba dig svettig, allt annat var herrskapstakter.

När käre far en dag sa till farfar att nu är du så gammal att du kan få lov att ta det lugnt i fortsättningen på vår gård, då blev han tvärilsk berättar de som minns. Farfar pensionären for fort iväg med arga steg till ett uthus och satte sig att sortera potatis i två högar. Stora potäter för folk, grispotatis åt svinen.

Här ska inte vilas, lata sig får en göra på körrgårn.

Nästan som ett riktigt verktyg
Så ser mina gener och min uppfostran ut. Tro nu för den skull inte att jag gått genom livet som någon Arbetets Hjälte, det är inte det jag säger. Vad jag påstår är att när jag försöker lata mig så sitter det en anmoder eller -fader på högra axeln och ropar i mitt öra:

– FRYSER DU ÔM HÄNNERA, PÔJK?

Då letar en fort efter något att plocka med. En dödstädning att slutföra. En diskmaskin att tömma, fylla och starta. En kaffedukning tills Hon Som Är Kvar I Arbetslivet kommer hem. Ett blogginlägg att fila på. Den gamle murveln, författaren och informatören i mig tror att även ett bloggjobb får räknas som arbete eftersom det utförs med tangentbord. Ett tangentbord är nästan som ett riktigt verktyg, tänker han. Vad ska en fattig pojke göra, när grispotatisen är uppäten?

Ibland tror han till och med att sånt som du gör med truten är arbete.

Misslyckas båda gångerna
Nå, en dag bestämmer jag mig för att försöka. Du är faktiskt 66 år, Svensson, varenda månad kommer det små bidrag från ett par pensionsinstitut och ingen snö har du att skotta. Du kan lika gärna ta det lugnt, du får det. Sol’n skiner, sätt dig på balkongen och gör inte ett enda dugg. Jämt ittnô. Gör dä’.

Två gånger försöker jag. Båda gångerna skriver jag stolta Facebookinlägg om min intervallträning i att göra ingenting.

En liten stund går det att lura sig själv men inte länge. Tung är kunskapen, när den sakta går upp för mig. Dystert är mitt skarpa forskningsresultat:

Jag kan inte sitta stilla, tomhänt.
Ingenting finns inte.

Jag blir så förbaskad. Så jädra tvärilsk. Vart f-n är potatisbingen? Har vi ingen potatisbinge? Inte en gris ens, bara tjugo inplanterade vildgrisar borta på skogen?

Dretvinter.

Döden på nätet

1. Skälet

Början till tidningsdöden kom när den första dagstidningen i världen lades ut gratis på webben. Den kom när Google började sälja annonser och när Facebook gjorde det. Där rök det miljoner.

– Hur är det borta i din filterbubbla, grått och fuktigt där med?

Inget svar.
Ingen hör.

Dom har ju sina mobiler att titta på.

2. Makten

Jag kan se ett problem om kommunikatörer, i myndigheter, på uppdrag av politiker och andra makthavare, tar över en allt större del av kommunikationen. Det skriver en vän på Facebook och fortsätter: För det är väl så att den som har makten över orden också har makten över våra tankar?

Som journalist har han fått lov att fundera över detta. Jag svarar att han har rätt om makten över orden men att huvudfrågan är att granskarna blivit färre och att det mår demokratin dåligt av.

Sedan bråkar frågan i mitt bakhuvud en halv dag. Till slut får jag ge mig till att börja räkna procent. Låt oss utgå från ett värmländskt kollektivtrafikbolag som jag väl känner till. Det ägs av kommuner och landsting och har sex kommunikatörer anställda under mina sista år där. Vi sex sysslar med att göra layout på trafikplanerarnas tidtabeller och publicera dem i olika kanaler. Vi sysslar med att berätta för våra resenärer hur våra bussar och tåg går, vad det kostar att åka och var du kan köpa din biljett. Vi sysslar med att åka länet runt och skaffa försäljningsställen och utbilda dess personal. Vi sysslar med att organisera en app, en webbplats, en Facebooksida och ett Instagramkonto. Det mesta vi lägger ut där är ren information om turer, tider och priser.

Jo, just det, vi sysslar med presstjänst också. Den som min journalistvän ibland stöter på. Presstjänsten består mest av att skriva pressmeddelanden, se till att journalister får kontakt med rätt person i företaget och hjälpa våra chefer att svara på insändare.

Låt säga att den delen tar en sjundedel av en tjänst och att det är allt vi lägger ner på media. Det är knappast något stort maktövertagande i det allmänna värmländska medvetandet. Fast jag förstår om journalister tycker det verkar mer omfattande, eftersom det är den delen de ser.

Då har jag inte nämnt de första årens enträgna arbete för att göra företaget mer öppet och svarsvilligt.

De här frågorna går alltid att diskutera och jag är förstås part i målet, trots att jag en gång var journalist. Men själv har jag svårt att se en tidtabellgrafiker eller en försäljningsställesfixare som något hot. Hotet är de krympande redaktionerna hos våra granskare.

Det är bara starka oberoende redaktioner som kan hålla igång en fortlöpande och bred granskning av makthavarna. Bäst är om det dessutom är många redaktioner som gör det, lokalt, regionalt, på riksplanet och internationellt.

Det är inte så dumt med revisorer.

### Varför i hela fridens dar har ni ingen som sätter sig in ordentligt i kollektivtrafikfrågorna?
### Den trafiken är gôrviktig och kostar mer än det mesta som ni granskar i mitt län.

3. Priset

Naturligtvis ska vi bejaka ny teknik. Själv har jag surfat nästan varje dag sedan 1994. Det sorgliga är bara gratiskulturen. Alla dessa artiklar som vi glatt har läst utan att betala.

Det finns inga gratisluncher. Priset vi fick betala blev – granskningen.

I en av mina mardrömmar har vissa av makthavarna redan börjat öva. De tränar dans på dagspressgrav.

Då vaknar jag.
Än så länge vaknar jag.

Två egna underhållare

1.
”Egen och tvär karl, tvång, press, makt, hård metod”.
Var det inte det jag trodde. Nynorska språket har genomskådat Trump för länge sedan.

Jaså gevärskolv också.
Stackarn.

2.
År 2011 köpte underhållaren Kjell A Nordström ett 19 kvadratmeter stort hus innanför ringmuren i Visby för 2,95 miljoner kronor, skrev DN. En miljonkåk på det Gotland han hånar när han inte hånar Värmland.

19 kvadrat. Ont om skräpyta.
Stackarn.

Noggrann undersökning av en sur

Jag har en grundlig jäkel inom mig. Ibland slår han till, nu har det hänt igen. Så i vinter har jag läst på & lyssnat & lyssnat igen & läst på.

1. Läst Bob Dylans roman Tarantula
Grattis, ni som också gjort det. Vi är uthålliga typer vi. När du väl hittar rätt läsart är Bob Dylans roman en fin påminnelse om mitten på 1960-talet. Var det han som fick många av oss att försöka skildra kaos på samma sätt? Språket myllrar, precis som i hans låttexter från den tiden.

Med romanen följde en CD med Klas Burlings berömda radiointervju med Dylan från 1966. Till slut släpper sångaren och textförfattaren faktiskt greppet och börjar svara, fast det tar tid.

2. Lyssnat mig igenom hans låtar
Att lyssna på låtarna tog också ett tag men med hjälp av många koppar kaffe och en god fåtölj har jag nu lyssnat mig igenom hans produktion. Vartenda album som Spotify hittar. Där finns de heroiska åren på 1960-talet och mycket annat hörbart men också en och annan förfärlig produktion.

När det var klart har jag flitigt repeterat godbitarna (till och med den låt jag orkar höra igen från julskivan). Hans musik duger fint till en spellista.

3. Hört Johan Norberg tala om Dylan i radion
En kväll lyssnar jag på musikern och Vi-krönikören Johan Norbergs inlägg i Jazzradion om Dylan. Den litterära ambitionen finns hos Bob Dylan för den som orkar lyssna, tycker Norberg. Texterna är helt enastående.

4. Läst Bob Dylans memoarer
2004 förvånade Bob Dylan många genom att ge ut Memoarer, första delen. Tanken är att det ska bli två delar till, när nu de kommer. Boken fick bra recensioner. Den är välskriven och börjar när han just har kommit till New York men berättelsen rör sig både bakåt och framåt i tiden. Vi får träffa en ung folkmusiker och hans läs- och musikupplevelser. Hur han slår igenom, skaffar familj och börjar kallas sin generations röst.

Den rösten vill han inte vara:

”Vad mig anbelangade tillhörde jag ingen, vare sig då eller senare. Jag hade en fru och barn som jag älskade över allt annat i världen. Jag försökte sörja för dem, hålla mig borta från bråk, men idioterna i pressen fortsatte att lansera mig som talesman för en hel generation eller till och med som en generations samvete. Det var underligt. Det enda jag någonsin hade gjort var att sjunga sånger som var ärliga och uttryckte nya insikter om verkligheten. Jag hade mycket lite gemensamt med, och visste ännu mindre om, den generation vars röst jag ansågs vara. Jag hade lämnat min hemstad för bara tio år sedan och ropade inte ut någons åsikter. Mitt öde låg längs vägen, med vadhelst livet kunde tänkas erbjuda, och hade ingenting att göra med att representera någon som helst civilisation. Att vara ärlig mot sig själv, det var hela saken. Jag var snarare en kofösare än råttfångaren från Hameln.”

5. Läst David Daltons bok om Dylan
Boken heter Det är inte mig ni söker – jakten på Bob Dylan. Den kom ut på engelska 2012 och berättar om en gåta till man som byter skepnad hela tiden. Vem är den riktige Dylan? Folksångaren, amfetaminhipstern, den nyomvände kristne eller någon av alla de andra identiteterna?

”Dessutom har han uppfunnit det mest underliga trick en eremit kan åstadkomma: att gömma sig fullt synlig på scenen de senaste tjugofyra åren”.

Boken ger ingen smickrande bild av personen Dylan men Dalton gillar honom likafullt.

”Vad han gör är att blanda livet och fiktionen till en berusande brygd känd som Bob Dylan, en skapelse så hänförande att vi fortfarande ställer den åldrande folksångaren till svars och jämför hans nuvarande förmåga med den hos hans fantastiska dubbelgångare. För att kunna förstå en så vansinnigt excentrisk och uppfinningsrik person som Dylan måste man ta hans självmytologisering, hans rövarhistorier, hans bisarra uttalanden och motsträviga synpunkter på lika stort allvar som de så kallade fakta vi har om hans liv.”

6. Besökt Dylan på webben

Först nämnde den officiella webbplatsen bobdylan.com inte nobelpriset, sedan togs det upp i en kort undanskymd mening som snart försvann igen. Numera länkar startsidan både till Horace Engdahls tal vid prisutdelningen och till det tacktal Dylan själv skrev.

Det finns också en svensk webbplats som berättar utförligt om Dylans låtar och liv: bobdylan.nu

7. Läst och lyssnat igen på tacktalet
Donald Trump har sett till att Azita Raji får sluta som amerikansk ambassadör i Stockholm. Innan dess hann hon läsa upp Bob Dylans tacktal vid Nobelfesten.
…
”I’m sorry I can’t be with you in person, but please know that I am most definitely with you in spirit and honored to be receiving such a prestigious prize. Being awarded the Nobel Prize for Literature is something I never could have imagined or seen coming.”
…
”Not once have I ever had the time to ask myself, ’Are my songs literature?’
So, I do thank the Swedish Academy, both for taking the time to consider that very question, and, ultimately, for providing such a wonderful answer.
My best wishes to you all,
Bob Dylan”

Är mina sånger litteratur? Tack för ett underbart svar på den frågan, hälsade Dylan.

8. Läst låttexter
Svaret finns förstås i låttexterna. Sådana har jag studerat i mängder på engelska och svenska, jag har läst artiklar om att översätta Dylan och artiklar som citerar hans låtar. Några länkar:

Svenska
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg: Dylan på svenska (inspelningar och låttexter och en artikel om att översätta Dylan). (Fast ”skriar” verkligen nattskärran, Mikael?).
Mikael Wiehe i Aftonbladet: Att översätta ett monument
Språktidningen: Wiehe vrider Dylan som Rubiks kub

Engelska
Svenska webbplatsen bobdylan.nu: Tre låttexter
Nöjesbladets redaktör Håkan Steen: 10 klassiska Bob Dylan-texter
Expressens musikredaktör Anders Nunstedt: 10 Dylanklassiker där texterna skiner starkt
Nils Hansson, DN: 20 Bob Dylan-låttexter som förklarar tystnaden
BBC: Bob Dylan’s most famous lyrics
The Guardian: Are these the lyrics that won Bob Dylan a Nobel prize?

9. Skummat Youtube på Dylanfilmer
Det finns 2 522 videor i ämnet Bob Dylan på Youtube. Från Mr Tambourine Man (framförd av honom själv vid Newport Folk Festival 1964) och till 5 timmar och 46 minuter långa 100 Essential Recordings. Patti Smiths hudlösa framförande vid Nobelprisceremonin av A Hard Rain’s A-Gonna Fall glömmer vi inte.

Här finns allt från knastrigt filmade scenframträdanden till genomregisserade filmer som Must Be Santa och ’Cross The Green Mountain. Spela sig själv kan han. Det senaste självet.

Här finns ikoniska Subterranean Homesick Blues från 1965. Den med de handskrivna skyltarna i gränden och Allen Ginsberg i bakgrunden. Historiens första musikvideo?

En odräglig surpuppa?

Vad blev då resultatet av min möda? För all del, Bob Dylan är en surpuppa, möjligen odräglig. Hans spelningar kan vara geniala men lika gärna föraktfulla mot publiken. Genom åren har han ljugit friskt om sin uppväxt och bakgrund. Han sjunger stundom som en kråka. Han har gett ut album där han verkar leka smörsångare och ibland värre än så. Han har gjort en julskiva där merparten av låtarna är pinsamma med tanke på vem som sjunger dem men där Must Be Santa är försonande lekfull, när jag sett videon.

Han har låttexter där han är elak mot forna vänner, vilket är att skjuta med för stor kanon om du har herr Dylans genomslagskraft.

Han har ett förhållande till journalister som liknar Donald Trumps pressavdelnings en bakfull söndag.

Ingen jag tar med till öde ön
Nu var det inte intervjuoffret Bob Dylan som fick pris av Akademien. Personen Bob Dylan skulle jag inte vilja hamna på en öde ö med. Däremot tar jag gärna med mig hans 50 bästa texter. Inklusive memoarerna. Där erkänner han förresten att han ljög i början om sin bakgrund.

Låtarna från mitten av 1960-talet har fortfarande betytt mycket i mitt liv. Då, när han gav röst åt en ny tid fast han fortfarande inte låtsas fatta det själv.

Tack nobelprisdebattörer för att ni fick mig att göra den här noggranna undersökningen. Gör inte om det, är ni snälla.

Hans texter var värda priset.
Det finns det även annan sångbar poesi som hade varit.

Ledsen, tacksam och hjälplös

En gång i tiden plockade människan läkande örter och bad till gudarna när de blev sjuka. En del av örterna fungerar än i dag och tron kan försätta berg, säger man mig. Fast i dag har vi annan sjukvård. Den har vår familj fått lov att studera alldeles för ingående, alldeles för ofta. Det är jag ledsen för – men samtidigt tacksam.

Vi är så sköra fast vi är starka.

Ligger du där med ett hjärta som dunkar 214 gånger i minuten är du glad om det finns någon som tar hand om dig. Blir någon i din närhet sjuk eller skadad och behöver avancerad vård är det sannerligen skäl att vara ledsen.

Det är denna klyvnad när en kliver innanför sjukhusets dörrar. Visst är det en lycka att leva i ett samhälle som är organiserat så, att vi tar hand om varandra. Tillsammans. Visst är det en tröst.

Känslan av egen hjälplöshet i sjukrummet är lika stor för det.
Den stavas ”Varför?”.

### Ordet vård har funnits i svenskan sedan 1766.
### Det kommer av fornsvenska varþer ’vakt; hägn; väktare’, skriver Nationalencyklopedin, ne.se.
### Jag längtar efter ett år utan besök hos vården för de mina. Nu är jag trött på frågan ”Varför?”.

Anade Becket allt?

Ibland känns det som om nobelpristagaren Samuel Becket förutsåg någonting på sidan 46 i pjäsen om de två väntande luffarna. Jaså, nätdans, jaså trasslat in sig, jo, nog känns det bekant. Ett jädra tissel, tassel och trassel har det blivit av det där nätet.

Sitter du fast min vän?
Nät är till för det.

(Ur Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot).

### Om I väntan på Godot hade utspelat sig i sms-åldern hade pjäsen blivit 1 timme och 51 minuter kortare:

Jag kan inte komma i dag.
Då drar vi nu. Ses i morrn?
Typ.

SLUT

”Ni som vida överglänser alla oss mediokra politiker”

Nu är det drygt ett och ett halvt år kvar till nästa val, skriver en vän på Facebook. Han heter Björn och är kommunpolitiker. I inlägget låter han ironisk och samtidigt besviken.

Är det inte dags att alla dessa oerhört kunniga kommentatorer börjar engagera sig själva i politiken? frågar han. De som är så ”väldigt kunniga och som vida överglänser alla oss mediokra politiker som idag är valda till olika uppdrag”.

Björn fortsätter: ”visst är det väl synd att de som uppenbarligen anser sig kunna mest om politik väljer att ställa sig utanför den möjligheten att påverka. Det måste ju vara frustrerande att med all denna kunskap stå vid sidan om och bevittna hur de mediokra fördärvar utvecklingen”.

Nära sanningen
Jag gillar honom. Ibland tycker vi olika men han är en outtröttlig kämpe och det är alltid intressant att käfta med honom när vi någon gång är oense. 1997 var Björn med och organiserade LO Värmlands läroresa till Auschwitz. Den glömmer jag aldrig.

Såhär svarade jag den trogne socialdemokraten på hans inlägg:

”Begriper att det finns ett stänk av ironi i din text, Björn 😉 Värst av allt är att ironin delvis ligger rätt nära sanningen. Det finns en skara mycket politiskt intresserade och kunniga människor som skulle kunna tillföra mycket i politiken men som inte kan tänka sig att gå med i något parti. Ser man till mina kretsar så tror jag att den utvecklingen började efter folkomröstningen om kärnkraft, då många blev besvikna på (S) och sedan har det fortsatt med andra frågor, från fördelningspolitik till EU och senast flyktingpolitiken”.

Grön, oberoende och utjämnande
Jag kunde ha fortsatt ungefär såhär:

För mig bör socialismen vara demokratisk. Politiken bör jämna ut klyftor. Den bör vara grön och miljövänlig, gilla mångfald, folkvett och gästfrihet. Den bör verka för att vi får fler politiker och inte färre i landet, förmodligen förstatliga sjukvården men undvika kolosser till storkommuner och jätteregioner. Den bör arbeta för rättvisa mellan könen. Den bör hålla sig neutral mellan stormakter som Kina, Ryssland och USA och stärka försvaret i en orolig värld. Den bör vänta med att skicka in Sverige i överstatliga unionsbildningar tills de deltagande länderna är någorlunda lika, demokratiskt och ekonomiskt.

Det partiet finns tyvärr inte. Kompromissa måste en göra ibland, men för mig blir kompromissen för stor för att gå med någonstans, även där grundideoligin stämmer. Så är det för mig och så är det för många av mina meningsfränder.

Detta är jag ledsen över.
Det är frustrerande att stå vid sidan.

### Citatet på bilden ovan är från min och tecknaren Robert Nybergs bok Ordbok (Utbildningsförlaget Brevskolan 1997).

Äntligen fattar jag varför en är som en är

Vår kommun har samarbetat en del med Darkhan i Mongoliet. Det har alltid känts bra.
Jag börjar förstå varför.

Saken är den att jag brukar fylla år ungefär en gång per år. I år inföll detta den 12:e januari. Det är därför jag inte bara bär initialerna SOS, i det militära heter jag dessutom 112.

Av detta förstår var och en att jag är en hjälpsam typ men räddhågsen och krismedveten. Det beror på namnen.

Här ruvar en katt
Nåväl, år fyllde jag och presenter fick jag, för så lever vi våra liv, den kära vännen och jag. Nuförtiden brukar det ligga läsbarheter i paketen. En av böckerna jag fick var Svenska uttryck och deras ursprung. Författaren heter Kerstin Johanson och jag älskar den redan. Här är en av hennes förklaringar:

”Ana ugglor i mossen
Misstänka något skumt, ana oråd

Uttrycket är ombildat efter danska Det er ulve (vargar) i mosen, där ulve har förväxlats med ugler (ugglor). Se även Här ligger en hund begraven. Samma misstanke kan uttryckas med Här osar katt.

Motsvarande uttryck i andra språk:
Det luktar råtta (engelska) Smell a rat
Det är en fisk under stenen (isländska)
Det finns en instängd katt (spanska)
Här ruvar en katt (italienska)”

Arbeta svart kommer inte från någon illojal typ i svenska skattesmitarkretsar som vill lura oss andra på välfärd och sig själv på pensionen. Det kommer från efterkrigstidens Tyskland. Landets återuppbyggnad krävde mycket arbete och många behövde arbeta sent på kvällen när det var mörkt. Detta var den ursprungliga innebörden av att arbeta svart, skriver Kerstin Johanson.

Det var en annan femma kommer av ordstävet Det var en annan femma, sa bonden, skrev en sjua.

Gå på i ullstrumporna kommer av gamla tiders halkskydd. Folk drog ett par ullstrumpor utanpå skorna för att inte halka på de isiga vintervägarna.

Tag och läs!

Då blir jag farlig
Den andra boken jag fick var Faktakalendern 2017. Att ge mig en sådan skrift är riktigt farligt. Snart läser jag högt ur boken för frun medan hon förgäves försöker koncentrera sig på ett intressant tv-program i en annan kanal än den jag utgör.

– Visste du att jordens landmassa expanderar? Landytan har växt med motsvarande ett Uppland de senaste 30 åren.

– Visste du att Wal-Mart i USA är världens största företag och gör en vinst på nära 15 000 miljoner dollar om året?

– Har du hört att vi fått fyra nya grundämnen?

En ruta på drygt sju meter
Höjdpunkten blir när jag hittar tabellerna med befolkningstätheten i världen. Snart ber jag henne att leta fram miniräknaren och börja dividera. Om Monaco är tätast i världen med 18 932 invånare per kvadratkilometer, hur stor ruta får då varje monegask att röra sig på? Svar: 7,25 gånger 7,25 meter.

I Singapore blir rutan 11 gånger 11 meter och i Sverige 213 gånger 213 meter. Vi har plats för fler i detta land, tro inget annat.

Glesast bor de i Mongoliet. Det är världens mest glesbefolkade land med två invånare per kvadratkilometer. Varje mongol har 707 gånger 707 meter till sitt förfogande.

– Hallå. Hallå! HÖR NI MIG?

Barndomens vilda vidder
Det är nu jag börjar inse varför jag är som jag är. Gripen av forskarnit letar jag fram en karta och ritar upp min barndoms vilda skogar, älvdalar och stormossar i trakterna av Ängebäckstorp. Det ligger några kilometer söder om Sutterhöjden i nuvarande Karlstads kommuns östra glesbygder. Samtidigt räknar jag på fingrarna hur många som bodde på gårdarna där i mitten av 1960-talet.

Frun vet hur jag är. Nu berättar miniräknaren varför.
Vi bodde glesare än i Mongoliet.

Hoppas grisarna läst samma bok

Det har varit mycket inplanteringar nu ett tag. Först satte munkar och adelsmän ut vinbergssnäckor kring slott och kloster, för det hette att ”sniglarna” var fiskar och därmed lovliga att äta under fastan. Sedan skänkte norrmännen oss nya bävrar när dom gamla hade tagit slut.

Tack för både snäckan och gnagarn. Men att jägarna släppte ut vildsvin över hela kungadömet, det hade väl kunnat kvitta?

Numera ser jag spår efter gris lite varstans där jag travar fram obeväpnad i våra skogar, berg och myrar. Här och där ett plundrat svampställe, en upprotad glänta eller ett färskt fotavtryck. Ibland en mystisk stig som växt fram oväntat fort.

Slår i bildörren
Vildsvin känner lukten av människa på långt håll och aktar sig noga, skriver böckerna. Nu hoppas jag innerligt att dessa kloka, sociala och rensliga djur läst samma böcker och verkligen håller sig borta från mina lårmuskler.

Jägare bör undvika att slå i bildörrar, läste jag i en jägarbok. Aha!

– Neiiij, inte går jag ut till bilen flera gånger om dagen och låtsas ha ett ärende, nähä-hä-ijj då, dä’ har jag inget minne av. Verkligen inte. Skulle jag slå i bildörrar?!

Slammm!

Min hemliga önskan
En kunde väl åtminstone få se dom någon gång. Stolta på led en bit bort i skogen, tjugo stycken med matriarken i spetsen.

Nog nära.
Bra långt bort.

När jag själv är nypinkad.

Torvan är värd att försvara

Jag är en gammal 68:a. Det fanns två sorter, de som vi kallade flummare och de som vi kallade politiskt medvetna.

Själva var vi av sort nummer två, tyckte vi. Huvudmotsättningen i världen var tydlig, det var rätt att göra uppror och visst var det folket som gjorde historien.

Men vi var förbaske mig inga pacifister. Det blir du inte om ditt land har en av de största solidaritetsrörelserna i världen, till stöd för ett fattigt folk i Sydostasien som kämpar mot en mäktig angripare med B52-bombplan. Säg inte till en napalmbombad vietnamesisk bonde med hela risåkern och halva familjen utraderad att lösningen heter ickevåld. Säg inte det till oss som blev skolade i den där solidaritetsrörelsen.

Rent önsketänkande
Politisk makt växer ut ur en gevärspipa. Det är en sorglig sanning men den var sann 1968 och den är lika sann i dag. Torvan – och friheten – är värd att försvara. Allt annat är flummigt önsketänkande, så länge världen ser ut som den gör.

Den blev inte lugnare under året som gick.