Den bästa nervarvningsfilm jag vet

Kväll efter intensiva dagar. Efter jobbet tittar jag på den bästa nervarvningsfilm jag känner till, hittar den i SVT:s öppna arkiv. Nina Hedenius mästerliga dokumentär Gubben i stugan. I en timme och 29 minuter sitter jag i min ensamhet och tittar på lugna, nästan tysta bilder av en man som stilla lever sitt liv.

Han gör frukost, viker en pannkaka och lägger på smörgåsen. Han sätter potatis, kupar den. Slår hål på isen och hinkar upp vatten. Den klassiska scenen är när han värmer vatten, häller upp det i sitt badkar ute i gräset och kliver i. Fåglar sjunger, skymningen sänker sig över skogstorpet. Lugnare och lugnare blir jag.

Lugnare och lugnare.

Filmen handlar om Ragnar Fredriksson i Kestina och hans vardagsliv som pensionerad skogsarbetare i Dalarnas finnskogar. Den sändes första gången den 13 april 1996 och har setts av miljoner människor i Sverige och på andra håll i världen. Efter det fick Ragnar ta emot busslaster med besökare. Den 7 mars i år dog han, 93 år gammal. Länkar: minnesord, minnesord, blogginlägg om Ragnar.

Möte med en knarksparv

Är jag amatör som löpare så är jag det ännu mer som fågelskådare. Skillnaden är möjligen att som ornitolog blir jag långsamt bättre. Nu har jag dessutom fått bekräftat vad jag är för sort: nattskådare. Det kunde den här nattugglan ha räknat ut för länge sedan.

Dagen efter att jag hälsat på nattskärran på Brattforsheden igen skrev min facebookvän Uno Larsson om en annan nattlig fågel. Kornknarren. Den hörde han ofta en gång i tiden, men det var länge sedan. Hon finns väl knappast kvar.

Nej, det är si och så med den saken, sedan vallodlarna började slå sina vallar flera gånger och dessutom tidigare än förr. Men jag är ju hängiven googlare också. Efter en stunds letande hittar jag fågeln i en färsk fågelskådarrapport på nätet. Bland de få kornknarrar som finns kvar i Värmland har några faktiskt hörts i både Unos och mina trakter härom natten. Då finns bara en sak att göra.

Letar en timme utan resultat
I sena onsdagskvällningen ger jag mig ut. Den geografiska beskrivningen var kortfattad, bara ett ortnamn, men jag har läst på om var kornknarren trivs och travar iväg på en strapatsrik promenad över vildvuxna arealer. En hel timme smyger jag omkring brand brännässlor och annat vilt, på väg mot Klarälven. En råbock kliver förbi, morkullan kör skytteltrafik över mitt huvud, en gök gal hela tiden och snart hör jag får som bräker.

Ingen kornknarr.

Kan kan nog mycket han
Då går jag lika strapatsfullt tillbaka till bilen, kör en liten sträcka, parkerar längs en grusväg. Nej, där ser jag bara en annan fågelskådare på långt håll, kanske är det han som skrev rapporten? Han kan nog många arter han, dagfåglar också, kan tänka.

Jag kliver in i bilen igen, far en kilometer längre bort, parkerar i den ljusa juninatten och smyger ut på en grusväg igen. Natten är förresten inte lika ljus längre i duggregnet.

Då – hör jag honom. Hjärtat slår några extraslag av glädje. Hurra! Än en gång ett nytt fågelläte för första gången i livet. Crex crex låter det, som om du drar ett blixtlås upp och ner, fast mörkare, knarrigare. Crex crex, han heter så på latin. Sakta går jag mot ljudet, han knarrar igen, jag smyger, han knarrar. Knarksparven kallade somliga honom förr.

Min kornknarr verkar ha ett säkerhetsavstånd på 50 meter. Det kan jag leva med, lycklig som jag är över att ha hört honom. Kommer jag för nära tystnar han, går jag bakåt börjar han igen. När jag kommer hem mäter jag på kartan. Två kilometer och 750 meter hemifrån har jag en spelande kornknarr i en oslagen vall. Tänk om han har hållit till där i många år, utan att jag haft en aning om det?

Glädjestrålande väcker jag den kära vännen och berättar. Hon blir glad för min skull. Sedan dröjer det en lång stund innan jag somnar. Jag har träffat en knarksparv.

Länk: P2-fågeln: Kornknarr (även lätet).


 

 


 

 

 

 

Till vänster: Kornknarr på Jordbruksverkets sajt.
Till höger: Mobilfoto i dunkla juninatten: Här var det, fast liiiiite ljusare i verkligheten 🙂

Lycka i juninatten

 

 

 

 

 

Sen kväll vid sjön Alstern
på Brattforsheden.

Det är en lycka att vi har fyra årstider, drygt.
Det är en lycka att det finns sena försommarkvällar och nätter.
Det är en lycka.

Långt där ute ropar lommen ett viktigt meddelande. ”Det finns liv, det finns liv!”
Snart börjar nattskärran spinna.

 

Frisk matematik på trakten

Sedan finns det ju den enkla matematiken också. Friska Forshaga har satt ut 120 kontrollstolpar i olika svårighetsgrader, 40 vardera i Forshaga, Deje och Mölnbacka. En del stolpar i skogen och många i tätorterna. Innan dess har de delat ut de tre kartorna till alla hushåll och fler finns att köpa, för den som behöver. När jag skriver detta har 224 personer noterat på www.friskaforshaga.se att de besökt 6 643 kontroller.

Folkhälsa. Hembygdskunskap. En liten liten grön tävlingsdjävul.
… och om någon frågar hur är det själv då, så blir svaret ett blygsamt ”Jotack, jag är nöjd”.

Men väntar ivrigt på de nya som kommer upp den 10 augusti.

 

 

 

 

 

 

Bilden från www.friskaforshaga.se

Tre tankar

Ett av betingen jag gav mig själv under blogguppehållet var att tänka ut tre tankar.

1. Första tanken
Den första tanken blev ett ord. Ordet björklövslov, vilket var precis vad bloggen och jag tog oss. Är inte ordet talande nog? Björklövslov. Det säger oss att svenska folket i fortsättningen bör få två veckor ledigt i maj. Utan löneavdrag.

När lovet är slut måste alla skriva en berättelse. ”Mitt björklövslov”.

2. Andra tanken
Den andra tanken blev en formulering. ”Naturen själv är bästa blogg”. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.

3. Tredje tanken
Eftersom jag gillar att röra på mig blev tredje tanken en löpteoretisk grundsats. ”Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant.” Formulerat den hade jag gjort tidigare, nu fick den en utförligare förklaring.

Den ska jag berätta om på måndag.

 

 

 

 

Vad jag gjorde när bloggen hade björklövslov

Promenad med barnbarn, tittar på björkar som försiktigt börjat slå ut. Grönt. Vi står stilla länge och tittar på fågel vippstjärt. Sedan går jag hem och läser om henne i folktron.

Hämtar hem fågelläten till datorn, tränar på de tre arter jag bestämt mig för att lära mig i vår. Inte fem, inte sju. Tre. Den tredje är lite lurig.

Ser gräsmattan bli grönare och grönare, först i värmen framför elhuset, därefter vid gamla björkstubben som vi och det strävsamma livet låtit bli en egen ekologisk zon.

Lyssnar på fåglar i verkligheten. Vid ett torp i Dalsland seglar fiskgjusen förbi men också svalor och gäss. Gransångaren berättar om salt sill och lövsångaren blir andlös av sin egen sång.

Får helgbesök av två andra älskade små. Vi grillar korv på lördagen, badar i Deje badhus på söndagen. Sjunger, läser, lyssnar på en taltrast som har något att berätta.

Då och då en löprunda, nu har sista isen smält längs min snöpulsarstig genom skogen bort till Stackbråtarnas pulkakulle. Besöker alla forshagakontrollerna i Friska Forshaga på en enda dag, bara för att våren spritter i själen. Besöker alla Mölnbackas en annan dag.

Krattar i jorden i trädgårdslandet, den reder sig. Funderar. Trivs.
Tänker att naturen själv är bästa blogg.

 

Länk: senaste krönikan på tankesmedjanida.se
Saven stiger och maj är ljuvlig åt oss alla

PS. Tre beting gav jag mig själv under bloggens björklövslov, förutom att följa våren: Lära mig tre fåglars läten. Tänka ut tre tankar. Motionera tre mil. Återkommer om tankarna, anser själv att betinget är uppnått. DS.


En dag i maj

 

 

 


Plockar.

 

 

 

 

 

 

 

Sköljer. Rensar.

 

 

 

 

 

 

 

Lagar till. Äter. Känner släktskap med många generationer bakåt.

Ett av svenskans vackrare ord betyder förstling, första friskhet, det första av årets skörd. Nu smakar vi både på ordet och den försiktiga skörd ordet berättar om. De späda nässlorna från ett av tomtens mer livfulla hörn.

Farmor skulle ha gillat vad jag gjort de sista två åren. Lärt mig tycka om att plocka och laga till den primören.

Hälften av fjärilarna i trädgården kan inte ha fel.

 

Ska det va’ såhär?

Forshaga kommun minskar med 44 invånare. FN går ut och säger att vi människor måste börja äta mer insekter. Karlstad släcker rödljusen på Karl IX. Jag hinner bara vända ryggen till och ge bloggen ett ynka björklövslov så händer det grejor. Men jag ger inte tappt, fortsatt lov får det bli.

Kom igen, våren. Nu kör vi. Vi får väl åka över Sundsta.

 

 

 

 

Han ser med avsmak på mig

Åkte tåg. Det gick i tid, kom fram i tid. Jag läste en tid, slumrade en tid, drömde en tid. Hela tiden mitt i flödet.

Den kom till mig hela tiden, tiden.

Så skrev jag på tåget med datorn i knäet, så där som di store pôjkera brukar göra. Filosofiskt tycker jag själv. Töligt tycker korrekturläsaren inom mig.

Då händer det
Eftersom jag kom tidigt till stationen och tåget redan stod och väntade klev jag in i kupén som resenär nummer två. Alla platser utom min och en till var tomma än så länge. Efter en stund reste sig killen som satt på raden bakom mig och gick till nästa vagn. Jaha. Ensam igen. Precis när han hade gått kom en karl i 50-årsåldern in i kupén. När karln är två meter från mig stannar han och ser på mig med avsmak. Då känner jag det med.

Jädrar vad det luktar. Var det därför den andre bytte kupé?

Hela situationen är omöjlig, det är ingen idé att ens försöka prata sig ur den. Jag kan inte be karln med den rynkade näsan följa med till nästa tågvagn och leta reda på killen som släppte sig. Jag minns inte ens hur han såg ut.

I tolv minuter luktar det ruttet ägg.

Alla moderniteter, sjöutsikt och storspov

Periodvis har vi varit Hemnet-nördar. Veckor, månader då jag besökt fastighetsmäklarsajten varje dag. Uppdrag: hitta ett enskilt beläget fritidshus med alla moderniteter, sjöutsikt, storspov samt bra löpvägar och stigar. Nära till affärer, buss eller tåg och annan samhällsservice.

Billigt.

Några gånger har vi lagt bud och en gång höll köpet på att bli av fast storspoven saknades. Vi har lagt ner projektet nu. Det går inte att bo mycket bättre än vi redan gör, för en vettig kostnad. Kommunalrådet kan visserligen inte ordna sjöutsikt, enskildhet och storspov åt vår gata men sådant får man respektera och det är trevligt med grannar. Resten har vi. Hus köpta 1983 har dessutom en tendens att bli billiga att bo i. Jag tror det har med tid att göra. Tiden äter pengar.

Så nu bor vi som bara den. Åh vad vi bor, varenda dag bor vi, i rum efter rum.
Storspov har jag på skiva.