Är jag amatör som löpare så är jag det ännu mer som fågelskådare. Skillnaden är möjligen att som ornitolog blir jag långsamt bättre. Nu har jag dessutom fått bekräftat vad jag är för sort: nattskådare. Det kunde den här nattugglan ha räknat ut för länge sedan.
Dagen efter att jag hälsat på nattskärran på Brattforsheden igen skrev min facebookvän Uno Larsson om en annan nattlig fågel. Kornknarren. Den hörde han ofta en gång i tiden, men det var länge sedan. Hon finns väl knappast kvar.
Nej, det är si och så med den saken, sedan vallodlarna började slå sina vallar flera gånger och dessutom tidigare än förr. Men jag är ju hängiven googlare också. Efter en stunds letande hittar jag fågeln i en färsk fågelskådarrapport på nätet. Bland de få kornknarrar som finns kvar i Värmland har några faktiskt hörts i både Unos och mina trakter härom natten. Då finns bara en sak att göra.
Letar en timme utan resultat
I sena onsdagskvällningen ger jag mig ut. Den geografiska beskrivningen var kortfattad, bara ett ortnamn, men jag har läst på om var kornknarren trivs och travar iväg på en strapatsrik promenad över vildvuxna arealer. En hel timme smyger jag omkring brand brännässlor och annat vilt, på väg mot Klarälven. En råbock kliver förbi, morkullan kör skytteltrafik över mitt huvud, en gök gal hela tiden och snart hör jag får som bräker.
Ingen kornknarr.
Kan kan nog mycket han
Då går jag lika strapatsfullt tillbaka till bilen, kör en liten sträcka, parkerar längs en grusväg. Nej, där ser jag bara en annan fågelskådare på långt håll, kanske är det han som skrev rapporten? Han kan nog många arter han, dagfåglar också, kan tänka.
Jag kliver in i bilen igen, far en kilometer längre bort, parkerar i den ljusa juninatten och smyger ut på en grusväg igen. Natten är förresten inte lika ljus längre i duggregnet.
Då – hör jag honom. Hjärtat slår några extraslag av glädje. Hurra! Än en gång ett nytt fågelläte för första gången i livet. Crex crex låter det, som om du drar ett blixtlås upp och ner, fast mörkare, knarrigare. Crex crex, han heter så på latin. Sakta går jag mot ljudet, han knarrar igen, jag smyger, han knarrar. Knarksparven kallade somliga honom förr.
Min kornknarr verkar ha ett säkerhetsavstånd på 50 meter. Det kan jag leva med, lycklig som jag är över att ha hört honom. Kommer jag för nära tystnar han, går jag bakåt börjar han igen. När jag kommer hem mäter jag på kartan. Två kilometer och 750 meter hemifrån har jag en spelande kornknarr i en oslagen vall. Tänk om han har hållit till där i många år, utan att jag haft en aning om det?
Glädjestrålande väcker jag den kära vännen och berättar. Hon blir glad för min skull. Sedan dröjer det en lång stund innan jag somnar. Jag har träffat en knarksparv.
Länk: P2-fågeln: Kornknarr (även lätet).
Till vänster: Kornknarr på Jordbruksverkets sajt.
Till höger: Mobilfoto i dunkla juninatten: Här var det, fast liiiiite ljusare i verkligheten 🙂
