Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Det var den resa då jag gråtit mest men också känt mest värme. En hel buss full med solidaritet. Vi for till Auschwitz. Med i bussen var Flora Gladh från Deje som berättade om sin tid i nazisternas läger. I kväll har den premiär, pjäsen om hennes liv.
Resan skedde 1997. Jag skrev några av mitt livs viktigare krönikor om färden, en av dem hamnade i antologi sedan. Här är ett utdrag ur den:
”Det slutgiltiga exemplet på ett orättvist samhälle. Den yttersta konsekvensen av att låtsas att folk är olika mycket värda. Osolidaritetens och främlingsfientlighetens politiska höjdpunkt hittills i världen.
Auschwitz. Dit ska vi. Dit reser vi frivilligt.
Tanken mal Det började i Forshaga med några kloka lärare som tyckte högstadieeleverna behövde åka ner till förintelselägren för att se vad rasismen och nazisterna ställde till med under kriget.
Klasskamp kan vara att gråta tillsammans vid en gaskammare och sedan knyta näven i fickan. Fast just de orden kanske inte lärarna använde.
Sedan spred den goda tanken sig. Fler elever for ner, fler vuxna blev också vaccinerade.
En sommar blir det min tur. I augusti 1997 ska jag få plats i bussen till Auschwitz. Hela sommaren går jag med en tanke malande i huvudet:
– Vad ska jag ta med mig?
Missförstå mig rätt. Jag har liten men dock viss resvana. En gång har jag rapporterat från norska sågverk. En annan gång från amerikanska brandmän i Brooklyns slum. Lurö fyr och Petter i Boa har jag också sett. Nog vet jag hur en väska ska packas.
Men att få den uppgiften – så som de fick den. Kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningskämparna, de handikappade, de homosexuella, zigenarna, de polska motståndsmännen och judarna.
– Du ska på en lång resa till ditt nya liv. Packa ner 25 kilo. Mer får du inte ta med. Bara 25 kilo.
Vad skulle du ta med av ditt gamla liv?
Handen dömer I själva verket är det ett koncentrationsläger som heter Auschwitz eller ett ännu större läger tre kilometer längre bort som heter Birkenau du ska till.
Sanningen är att ni kommer att hamna framför en tysk högerhand, van att göra hitlerhälsning. Men just den här dagen på resans sista perrong kommer handen mest att syssla med vad nazistiska språkvårdare så prydligt kallar ”selektion”.
Gamla, halta, lytta, svaga, barn och många kvinnor kommer att få se hur den handen pekar åt gaskammaren till, direkt. Med kännarmin väljer doktorn ut de svaga. Handen pekar:
Du går dit. Du går dit. Du går till slavarbete, du går till gasen… dömer handen.
Fast de tror det är en dusch. De är värre svettiga än en fullsatt O-ringenbuss, de som överlevde resan i den trånga, fasansfulla godsfinkan.
– Titta, vi får till och med en tvålbit. Se, det är fina duschmunstycken i taket. Det här blir inte så illa.
Värmen från tusen Men det är inget jättestort duschrum. Det är en kammare att gasa ihjäl kommunister, socialdemokrater, fackföreningskämpar, handikappade, homosexuella, zigenare, polska motståndsmän och judar i.
Någon har räknat ut att det behövs tusen personer, tätt sammanpackade, för att värma upp pulvret till gas. Därför är ni tusen personer i rummet. Tätt sammanpackade.
Vad skulle du packa ner för en sådan resa? Smyckena? Resebrandvarnaren? Datorn? Tandborsten, trangiaköket och kompassen?
– Ställ väskan här på perrongen. Ni får den tillbaka efteråt. Ni ska bara duscha först.
– Tjugofem kilo, herr doktor. Inte mer. Smart uträknat. Då tar de bara med sina värdefullaste saker, de där som vi ska gasa ihjäl eller ha som slavar, först.
– Trivsamt jobb här i Birkenau, soldat. Fick du också välja mellan detta och östfronten?
Allt det där vet vi inte särskilt mycket om, vi i Nilsby-bussen. Vi vet bara att vi ska till södra Polen och att det kommer att bli hemskt. Viktigt men hemskt.”
Åttondeklassare och andra Pjäsen bygger på Eva Thorstenssons bok om Flora Gladh, ”Inte glömma, inte minnas”. Rollen som Flora spelas av Sandra Backman, projektledare är Pia Torstensson, Daniel Nyström har regisserat och projektet drivs av Kulturens Bildningsverksamhet med många kommuner och sponsorer bakom.
I går var det smygpremiär för speciellt inbjudna och i kväll är det premiär i kulturhuset i Deje. Sedan ska pjäsen ut på turné bland åttondeklassare och andra som behöver vaccineras.
En fantastisk föreställning. Undrar varför inte alla kommuner här i länet vill vara med och låta sina åttondeklassare ta del av berättelsen om vad främlingsfientlighet kan leda till, när det är som värst?
Det finns en app som räknar antalet besök på min enkla blogg. Men var kommer plötsligt alla kineser ifrån?
Facetime gjorde om algoritmen när de upptäckte att en massa medier i världen drog nytta av att länka artiklar på Fb. En ren penningfråga. Är affärsidén att sno annonspengar från konkurrenter så är den.
Själv tar jag inte emot några annonser men drabbades i alla fall. Länk som länk. Då sjönk antalet besök. Nå, de trogna finns kvar (och fler därtill) och ibland får jag en och annan tumme upp – på Facebook. Det gläder en yngling.
Jag ser förstås inte vem som besöker bloggen men jag ser från vilket land och vilken ort man hittat mig. Kul för en kartnörd men inget jag tittar särskilt ofta på. Förrän nu. Varför i hela fridens dar får jag plötsligt en massa besök från Kina? Ni är så välkomna – men varför?
### Stämmer det att det är kinesiska samlare av porslin och liknande som skannar Europas webbplatser? ### Stackars folk, här lär ni inte göra några fynd. Våra finaste koppar är från Västanå Teater och de säljer vi aldrig. ### Ni får väl åka till Berättarladan i Rottneros och handla, ni som alla andra. Närmare svensk Pekingopera kommer ni aldrig.
Bilden är från Västanå Teaters föreställning Lomjansguten. (Foto: Håkan Larsson)
I år är det andra sommaren jag får delta med en text på deras temautställning. Det känns bra. Klicka på bilden och fundera över vem Håkan är.
Så här skriver Gamla Kraftstationen i Deje på sin webbplats:
”Konsten och texten har alltid varit en viktig röst i samhällsdebatten. Konstnären och författaren har friheten att provocera och peka ut riktningar. Konsten liksom ordet har kraften att beröra, påverka och förändra. Gamla Kraftstationen bjöd in några konstnärer och skribenter att tolka på temat Nättroll och Trollsvans.
Vårt hopp är att Temasalongens verk ska inbjuda till samtal och eftertanke.”
Min text ser du som sagt om du klickar. Om de har bra mat, glass och gofika också?
Vilka sevärdheter finns det i Forshaga kommun? frågade jag AI och fick sju förslag. Två av dem korrekta, resten var missuppfattningar, hittepå eller råkade bara ligga på annan ort.
Men. Visst är det ett fint förslag att döpa om Klarälven till Forshagaån.
Här är svaret jag fick från den artificiella intelligensen:
”Forshaga kommun är beläget i Värmlands län, Sverige, och har flera intressanta sevärdheter att erbjuda. Här är några av dem:
1. Forshaga hembygdsgård: En historisk bondgård som visar upp traditionella byggnader och föremål från området. Här kan besökare lära sig mer om regionens historia och kultur. 2. Forshagaakademin: En konst- och kulturinstitution som ligger vid Klarälven. Här finns utställningar, konserter och andra kulturella evenemang. 3. Forshagaån: En vacker å som rinner genom kommunen och erbjuder möjligheter till fiske och natursköna promenader längs dess stränder. 4. Klarälvsbanan: En cykelväg som sträcker sig längs Klarälven. Det är en populär sträcka för cykelturister som vill njuta av naturen och landskapet. 5. Lungsundstorp: Ett gammalt järnbruk som har anor från 1600-talet. Här kan besökare få en inblick i Värmlands industrihistoria. 6. Ängebytjärn: En naturskön badplats med sandstrand och möjlighet till picknick och avkoppling. 7. Naturreservatet Brattfallet: Ett vackert naturområde med en imponerande fors och vandringsleder. Här kan besökare njuta av naturen och den fridfulla miljön.
Det är värt att notera att sevärdheterna kan ändras eller uppdateras över tid, så det är alltid bra att kontrollera lokala källor eller turistinformation för att få den senaste informationen om sevärdheterna i Forshaga kommun.”
Där slutar svaret från ChatGPT om aftonen den 11 maj 2023.
FACIT: två rätt av sju möjliga
-Hembygdsgården: godkänt. -Forshagaakademin: ej godkänt. Det är en skola. -Forshagaån: ej godkänt. Ån är en älv och heter Klarälven. -Klarälvsbanan: godkänt. -Lungsundstorp: ej godkänt. Något sådant ortnamn finns inte på Lantmäteriets karta, inte järnbruket heller. -Ängebytjärn: ej godkänt. Det är ett ädelfiskevatten i Åmåls kommun. -Brattfallet: ej godkänt. Vi har visserligen många vattenfall med det namnet i Sverige men inget i Forshaga. Kanske tänker min vän AI på det spännande fallet norr om Ekshärad i Hagfors kommun?
När jag ställde samma fråga en gång till fick jag delvis andra förslag på sevärdheter som den artificielle ansåg låg i min kommun. Just då.
Sitter på balkongen med solhatt på och Vi läser i knät. Mikaela Blomqvist intervjuar den norske nobelpriskandidaten Dag Solstad, skatorna kraxar och den gamle träningsnarkomanen i mig småskrattar upproriskt.
Jag får sån lust att skaffa paraply och börja slåss med fontäner.
På söndagen far vi på bilutflykt för att titta på Edith Södergrans och Staffan Jofjells fina foton. Sitter i ett skjul av brädlappar och presenning på Rackstadmuseet och ser Staffans bildspel från det då befriade Nicaragua.
Måndag morgon. När jag vaknar har jag nyss blivit beskjuten i en djungel. Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen skrev Tomas Tranströmer, men att jag skulle bli revolutionär i Sydamerika vid 72 års ålder, det hade jag inte trott.
Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund. Kramas. Läser mobilen.
Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.
Mitt liv som digital har sina milstolpar. 1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter). 1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte). 2009: går med på Twitter. 2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten). 2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?). 2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.
En guillousk östergrenare Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.
Men det vet jag inte än.
Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.
Snart.
Mandarin, förstoringsglas och uteliggare Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.
Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt. Bra där, som vi digitala säger.
Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.
Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.
Stenhäll.
När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.
Bra där.
14 548 analoga steg.
### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar? ### Konstigt. ### Man vet aldrig när klubba behövs.
Vad svarade Bunjaki? frågar folk mig. Just det, hans svar var det ja.
Så här är det. I onsdags skröt jag med rätta över murvelgruppen på Karlstad Fotboll och deras fina magasin Magazine. De är superproffs allihop i den gruppen nämligen, de gamla sportskrivar- och fotolegenderna. Klar allsvensk klass på varenda en och alltså definitionsmässigt bättre än fotbollslaget de jobbar för.
Nå, laget har ungdomen för sig. Vi får försöka hjälpa upp dem nå’t snäpp från tredje divisionen. Det ska väl gå.
Får man tjonga? I mitt inlägg gillade jag särskilt att Håkan Kamp, en av legenderna, ställde några frågor till tränaren Albert Bunjaki, frågor av det slag som även vi amatörer skulle ha ställt. Vi som inte vet ett dugg om 2023 års kallstakosovanska spelsystem.
Svaren? Här är några:
Ja, i värsta fall får man tjongrensa bort bollen ur det egna straffområdet. Men helst inte. Nej, den spelare som dribblar eller gör en tunnel i det egna straffområdet kommer snabbt att bli utbytt. Ja, laget har ett stort ansvar att underhålla publiken. ”Jag tänker ungefär som en kock som ska laga till en god soppa. Vi har många snabba, starka, tekniska och smarta spelare och med sådana fina ingredienser borde ’soppan’ bli riktigt bra.”
Hur mycket han tränar själv? ”Alldeles för lite.”
Hur många språk han kan? ”Fem. Albanska, serbokroatiska, svenska, engelska och en del italienska.”
Är han mer svensk än kosovan nu? ”Jag har dubbelt medborgarskap och är väl någon slags ’blandras’. ”Jag är nog mest svensk i alla fall.”
När han skrattar? ”Ganska ofta, man får aldrig tappa glädjen i livet. Humorn är viktig och det gäller att kunna ha kul tillsammans för att lyckas i en grupp. Det är också viktigt att kunna bjuda på sig själv och kunna skratta åt sig själv.”
Hur Bunjakis drömanfall ser ut? ”Vår målvakt sparkar ut bollen och den hamnar bakom motståndarnas backlinje. Dit har en av våra spelare sprungit och slår på volley bollen i mål.”
Är man tränare så är man. Volley också. Jäspalt, jag tror jag börjar gilla karln.
Nästa hemmamatch På lördag 22 april klockan 16.00 har Karlstad Fotboll hemmamatch på Sola Arena igen. De möter Täby Fotbollsklubb, nästjumbon i tabellen när detta skrivs.
Själv har jag blivit lovad en köpp & en körv av en av legenderna då. Är man influencer så är man.
### Biljetter köper du inte i kur. Dem köper du här. ### Kom ihåg att varje riktig supporter står på ståplats. ### Sittplats, det är för mellanchefer.
