Detta är en berättelse från en resa. Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.
Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.
Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.
Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.
149 appar 1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.
Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.
Plus Bluetooth.
Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.
Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.
Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.
Äntligen hörapparat – men … Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.
Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.
Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!
Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.
Lösningen fanns i brödskåpet Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.
Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.
Fasterud 1960. Grusplanen är det vita uppe till vänster.
Jag sitter och har precis börjat läsa nästa bokcirkelbok. Philip Roths roman från 2004: Konspirationen mot Amerika.
När jag kommer till sidan 36 går smygnostalgikern i mig igång. Författaren skildrar en amerikansk skolgårdslek så jag riktigt känner hur det sprutar grus från mina egna raster i femte klass.
Den lekte ju vi.
Land och rike. Var det inte så vi kallade leken när vi stod i ringen och förklarade krig mot nån av grannarna?
Medan jag i minnet ritar till mig en bit av Ingemars eller Gunborgs land i gruset på skolgården i Fasterud slår mig tanken. Kan inte nån avväpna alla krigsherrarna i världen? Kan vi inte ge dem en pinne i stället och en bit av en liten cirkel i gruset i Fasterud, Nyed, Värmland, Svealand, Sweden.
Så kan de leka för sig själva bäst de vill där, tills magister Bergkvist ringer i klockan och kallar in dem för nästa lektion.
The best rule ever I dag ska det handla om gyllene regeln, säger Karl Bergkvist. Slå upp den, Donald, säger han. Slå upp den gyllene regeln.
Sedan får Vladimir och Benjamin läsa högt, var och en på sitt språk.
Magistern spelar in dem på band, den tekniken var han tidig med i Fasteruds skola. Det är så att de ska höra hur vackert de nya orden låter.
– Donald, nu är det din tur. Läs har jag sagt. READ! The best rule ever!
Och gossen Trump han läser: – In everything, do to others what you would have them do to you. – En gång till, säger magistern. Den här gången tar vi den på ryska igen Vladimir. Läs.
I evigheters evigheter pågår den lektionen. Läs nu Benjamin.
### Skolan i Fasterud är nedlagd för drygt 60 år sedan. Där gör de minst skada, Trump & Putin & Nethanyahu. ### I evighet.
Sveriges första nationella säkerhetsrådgivare står inför rätta för säkerhets skull. Han glömde.
Det kommer inte svenska medier att göra. Inte svenska folket heller. För säkerhets skull.
Minsta fjortonåring håller bättre reda på sin dagbok och sin mobil än vad nationelle papperstapparn, 62, gjorde med de säkra papper som helt säkert ingen nationell säkerhetspapperstappare får tappa.
För säkerhets skull. För hela nationens säkerhets skull.
Har du fler barndomsvänner, Ulf Kristersson? Är du helt säker?
Ge dom inga papper. Åk inte till några som helst kursgårdar.
Det hela är egentligen inte så komplicerat. Du åker till en badstrand.
Kommunens populäraste badstrand faktiskt. Där är det mycket folk. Jättemånga faktiskt. Ni parkerar bilen, bär ut era badgrejor, era väldigt många tillhörigheter av den sort vi alla behöver för ett enkelt liv vid en strand.
Ni stannar flera timmar, det är en fin dag för bad och prat. Ni känner flera av de andra badarna.
Sedan blir en av er hungrig. Flera stycken i familjen blir hungriga. Det river i tarmarna. Till slut rafsar ni ihop era grejor väldigt fort och packar bilen full igen. Ni vill ha mat. Flera stycken av er vill ha mat.
– Fick vi med oss allting nu? – Ja ja, kör! Jag är hungrig.
Det sitter en filur på min vänstra axel och viskar i mitt öra. – Kvinnor är klokare än män, viskar hon. Titta bara på alla opinionsundersökningar.
Inför fotbolls-EM sa hon samma sak om klokheten – och jag höll med. Damfotbollen är mycket roligare att titta på, för tjejerna fattar att man inte ska filma.
Så sa vi.
Ingen klagar Nyss var den kära vännen och jag till Göteborg och tittade på världens största handbollsturnering. Partille Cup. 1 272 lag från 35 länder spelade 4 288 matcher, oftast utomhus på konstgräs.
Nå, vi såg inte alla matcher men vi såg ett antal med en målvakt vi tycker om. Det var som handboll brukar. Kul att se på, bra stämning på plan, hårt ibland men ingen som klagade när de stöp.
Nästan inte en enda filmning. – Det visste jag väl, viskade rösten på min vänstra axel. Det brukar vara så.
”Börjat dyka” Då viskar han på högeraxeln att han faktiskt sett tjejer som börjat dyka i årets dam-EM i fotboll. – Vad säger du nu då? Kollar du inte på tv?
Men honom lyssnar jag inte på. Han är rädd för sandaler.
Har lite svårt att tänka mig Jussi Björling hugga ved, skriver min vän Kjell. Då ber jag AI göra en bild av operasångaren. Den blir som jag tänkt mig, fumlig med ovant grepp om yxan. Sedan blir jag utskälld.
Ska du också börja fejka, muttrar den kära vännen. Eller ja, hon tar i mer än ett mutter. – Jag bad bara AI göra en bild… Titta på bilden. Den är ju rolig. – Ska du också bli sån, säger hon.
Sakta inser jag att hon har rätt. Ska jag fortsätta beställa fram påhittade bilder någon enstaka gång så får jag åtminstone berätta att dom är påhittade. Banne mig. Alla förstår inte att det är fejk. Banne mig.
Tack Tack och lov att en har en klok rådgivare bredvid sig vid köksbordet.
Henne hade AI aldrig kunnat hitta på.
Här är bilden igen. Det är en fejkbild, gjord med hjälp av AI. Observera det fumliga greppet kring yxskaftet. Sjong i stället, Jussi.
Nästa steg i min utveckling som leg. kepsägare: Att läsa kepsens tecken.
Du kanske tror att den vita kurvan på fotot är en simpel svettrand? Alls icke. Inte bara.
Vad du ser är något mycket finare. En hälsning. Den fådda vardagskepsen känner mig så väl efter många års stärkande trädgårdsarbete samt löprundor neråt tätorten och uppåt Grossbolstorps höjder.
Det är min formkurva åren 2015-2025 du skådar. Vi som vet vi vet.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Vid stranden av en fin skogstjärn. Där finner jag henne.
Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.
Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.
Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?
Bara om jag skär Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.
Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt. Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.
Mänskliga finurligheten Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.
Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.
1. Varifrån kommer de, alla förstörarna? Min kompost behöver nedbrytare, det gör inte samhället. Våra samhällen, sakta sprickande, rämnande, vittrande. Inget samhälle behöver detta.
Sakta? Sedan Truskmump kom in i bilden går det fort. Spricker, vittrar, rämnar.
Nu hör jag även en varm moderatkvinna stå på torget och fördöma det han i Amerika gör. Han och de andra nedbrytarna. Hon säger kloka ord i mikrofonen, torget nickar eftertänksamt, håller med. Trots att det aldrig tänker bli moderat.
Torg har hört så mycket men sociala medier har det inte. Inte Youtube, inte Tik & tocket. Torg hör inte Förstöraren. Inte vårt torg.
2. Var kommer de plötsligt ifrån alla truskmumparna? Ligger de under stenar? Under stora stenar ligger de, djupt i lera och ruttenhet, många tusen års föraktfulla ruttenhet
Det är därför härskarorden luktar. Härskna.
3. Vi borde samlas med våra spadar, alla vi, varenda schysst person i universum som har en spade lägga prima matjord på och sedan sår vi något vackert i luckerheten.
