Jag har aldrig haft någon lust att smyga in på damtoaletten när det varit folk där. Fast visst har jag undrat ibland hur pratet går, så är det ju.
Numera tror jag att jag kommit närmare svaret, för jag finns på facebook och där är det svårt att undgå. Då och då lägger unga och gamla damer ut en ny profilbild på sig själva. Inget konstigt med det; glasögon, frisyrer eller årstider byts och då kan det vara dags att byta bild. Det jag tycker är så talande är alla kommentarer det nya fotot får:
Fin du är! Sötis! Snygging! Amen du är väl för söt!!!! Puss!! Åhhh vad jävla fin du är! Du ser grym ut! Så söööööööööööööt!!
Gissa vilka som skriver så till varandra. Damerna själva förstås, jag älskar det.
Det är inte bara i svensk politik som kvinnorna är klokare.
Det var folkupplysningskampanj. Valet handlade om ifall Sverige skulle avveckla den livsfarliga kärnkraften eller inte. I själva verket ville alla tre linjer avveckla den men två av dem farligt sent, tyckte vi. Jag får återkomma till de där linjerna en annan gång, för i dag har de själva glömt vad de ville.
I Sunne, där vi bodde, var kampanjen särskilt aktiv. Våra egna studier startade långt innan omröstningssöndagen. Kväll efter kväll satt vi i studiecirkel och lärde varandra om megawatt, mellanlager och uran-235. Den siffra jag aldrig glömmer är att avfallet från den här smutsiga energikällan är livsfarligt för människan i 100 000 år.
100 000 år!
Försökte leva som vi lärde Vi visste precis hur man kunde ersätta kärnkraften. Sol och vind, vågkraft, effektiviserad vattenkraft, all den sortens sifferexercis kunde vi. Den gången var alla linjer överens om att Sverige skulle satsa på alternativen, det får jag också återkomma till.
En annan viktig väg att gå var att sluta slösa med strömmen. Detta var 1979 och 1980 när det synliga slöseriet var mindre än i dag, som jag minns det, men ändå fanns det massor att vinna.
Vi försökte leva som vi lärde. Det lärde vi våra barn också. Länge vägrade jag använda den elektriska dörröppnarknappen på vissa kontorsbyggnader. Varför använda ström till något som jag kan göra själv? Först när diskbråcket sade ifrån började jag använda ”maskinen” vid vissa tyngre dörrar.
Aldrig haft en utegran Någon utegran inför julen har vi aldrig haft. Om alla svenskar ska ha varsin utegran med glödlampor i, hur mycket kärnkraftsel ska inte det kosta? Det har vi också lärt våra barn. Inte för att vi tror att vår uppoffring betyder så mycket och inte för att vi missunnar grannarna att lysa upp i decembermörkret – men för principens skull. Det går att spara! Om alla lät bli, så…
Sedan kom ledlampan och nyss fick vi verandan, vår nya ögonsten. Så nu, kära barn, har er mor monterat upp en ljusslinga på den. Ja, det är sant. Den drar oerhört lite. Våra laddare och andra aggregat som vi glömmer dra ur eller stänga av när de inte används drar mer.
Det är en ganska blygsam rad med lampor, men vi är förvånade själva i alla fall.
Brännande aktuell varenda dag Kärnkraften är fortfarande livsfarlig. Det är för att mitt älsklingsparti inte insett det som jag inte varit politiskt aktiv på allvar sedan 1980-talet. Om avfallet är dödligt i 100 000 år, då är den frågan aktuell för mig varenda dag, varenda år, oavsett vad som debatteras just då i dagspolitiken.
Men trevlig advent på er ändå, även ni som röstade på att kärnkraften skulle ha varit avvecklad först nu. Inte tidigare som vi ville.
Kan det förklaras tydligare att vi har en fattigdom i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att vi har en barnfattigdom i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att vi har ett klassamhälle i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att det är hög tid för rättvisa kvinnolöner i Sverige år 2012?
Kan det förklaras tydligare att det behövs en stark arbetarrörelse med visioner, framtidstro och rättvisepatos i Sverige år 2012?
Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Nu är han ute på vandring med en grupp jägare och samlare mitt ute på den afrikanska busksavannen. Sånghöken ropar och det är så varmt att skjortan blir torr, fast Lasse får gå fort för att hänga med samlarna. Svetten torkar bort innan den hunnit till tyget.
Några av afrikanerna har ett pilkoger över axeln, andra en väska. Det är då det slår honom, i det inre av Kalahari. Hans kamrater bär på den kanske största teknologiska landvinningen någonsin i människans historia.
Väskan.
”Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor.”
Det är så vackert. Jag tycker så mycket om den tanke som Lasse Berg får, när han vandrar med sanfolket. Deras väska är gjord av ett antilopskinn, berett likt ett stort sämskskinn, och bärs över axeln eller ibland med en läderrem runt midjan. Där kan man bära 7-15 kilo, uppåt tio gånger mer än en människa kan stoppa i magen under en dag. För att inte tala om hur den förenklar livet för den som dessutom ska bära omkring ett spädbarn.
Väskan. Viktigare än cykeln, ångloket och datamusen. Krävde att vi hade rest oss upp och börjat gå på två ben, men hjälpte oss i gengäld att bli som folk och samarbeta.
Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.
Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.
Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.
Skjuten i hissen Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.
Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.
– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.
Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.
Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.
Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.
Storslägga i ”Vesten” Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.
Det tror jag med. Vestby. Långt e.
I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen
Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.
Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.
Viktig för folkhushållet En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.
Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.
”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.
När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet: 1 095 seklingar.
Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till. Bara för att vi kan.
Läser en krönika av Maria-Pia Boëthius på etc.se. Hon har just kommit hem från Ship to Gaza-färden. Den som slutade med att hon blev misshandlad av israeler. Här hemma är den stora nyheten att en ny nationalarena ska invigas, skriver hon och fortsätter:
”Vi är i färd med att överallt bygga enorma katedraler, helgade åt underhållning och sport. Dagens Colosseum är en arena för schlagers och ishockey. Skådespel åt folket medan politikerna i samförstånd gör upp med finansmarknaden, företagsamheten och bankerna om hur de bäst ska kunna utnyttja oss, som konsumenter och/eller arbetsmyror. De politiska partierna blir alltmer likartade, så att vi tillslut inte längre har något att välja mellan. Det ser ut som en från politikernas sida ’frivillig’ kinesisk lösning, en kinesifiering av politiken, en likpartistat. Skillnaden mellan republikanerna och demokraterna i USA kan förefalla stor, men i själva verket har inget av partierna möjlighet att styra landet utan godkännande av och finansiering från kapitalet. Den demokrati generationer före oss har slagits för och givit sina liv för är på väg att falla i bitar.”
Undergång eller uppvaknande är rubriken på hennes text.
Det är bara att välja.
Platsen för min värsta hunger, skrev jag om den belgiska staden Ath. Småstaden bortom all mat, där vi gick tjugotimmarshungriga en disig otta i juli 1969. Det är inte sant, inser jag. Det finns en värre gång.
Jag var 15 år och bar världen på mina axlar. Dessutom tänkte jag bli författare och behövde veta hur allting var. (Det behöver jag fortfarande). Alltså fick jag idén att jag måste känna hur hungern känns, om jag skulle kunna rädda världen. Hur känns det inuti en redan smal kropp att svälta?
Jag tog med mig en flaska outspädd apelsinsaft, för c-vitaminer hade jag hört var viktigt. Någon måtta får det vara. I ryggsäcken låg en sovsäck också, skrivdon och en kikare. Det var allt.
Någon roman hann det inte bli men några späda dikter. I tre dygn gick jag omkring i de ravinrika skogarna norr om Ängebäckstorp, söder om Sutterhöjden. Drack rinnande vatten ur små bäckar, spädde ut det med apelsinsaft ibland, sov i sovsäcken under granar och blev myggbiten på de mest onämnbara ställen.
Efter tre dygn gick jag hem. Jaha, det var hungern det. Den försvann på tredje dagen. Apelsinsaft har aldrig fått sin tjusning tillbaka.
Jag har haft glädjen att arbeta med många begåvade bildskapare. Pressfotografer som jag bara behövde ställa mig snett bakom, så såg jag att bilden de just höll på att ta var rena ingressen till den text jag skulle skriva. Sedan var det bara att åka hem till redaktionen och skriva, utifrån ett foto jag inte hade sett, bara sett tas.
Rätt många tecknare har det också blivit i olika projekt som kommit i min väg. Det var alltid lika spännande att se hur de skulle ge liv åt vårt gemensamma ämne.
Samma sak med skrivarkurserna. Under många år var jag med och ledde sådana kurser på olika håll. Högskolan i Kalmar (fortbildning av journalister), Karlstads universitet, olika folkhögskolor och studieförbund. Hela tiden hände samma sak även där. Jag kom att beundra de som är bra på att tänka i bilder och insåg en ny nytta med det.
Till saken hör att det var Skapande svenska, Levande reportage och den sortens tema på kurserna. Ibland dök det upp pressfotografer eller duktiga amatörkonstnärer som deltagare, folk som ofta hade dåligt självförtroende när de nu skulle behöva jobba med ord.
– Nej, jag kan inte stava. Jag skriver som en kratta.
Öga för detaljer Det var alltid lika roligt att hjälpa dem hjälpa sig själva att upptäcka hur fel de hade. Ska du skriva trovärdiga och levande texter, exempelvis ett reportage, då är en sak viktigare än det mesta. Du måste ha ögonen med dig och sinne för detaljer. Du måste leta rätt på de betydelsebärande detaljerna. Har den tunge makthavaren en hund som han älskar, se då till att detta djur kommer med i texten. Min stående uppmaning när jag skickade ut dem på övningar var:
– Fråga va’ hunn’ heter.
Gång på gång visade det sig hur stor nytta bildmänniskorna hade av sin långvariga träning i att se. När jag frågade hur de vita reflexstolparna ser ut längs värmländska vägar, nog var det fotograferna som kunde berätta att reflexerna är fyrkantiga på ena sidan och runda på den andra, vilka som sitter på vilken sida och varför vissa är orange.
Hela tiden såg de det andra inte såg. De välskötta pelargonierna i sina krukor i fönstret på bilverkstaden. Motorcykelhjälmen i sakristian. Den slitna bibeln i damfotbollslagets omklädningsrum.
Den mest begåvade Robert Nyberg har ett sådant tränat öga. Helt säkert är han den mest begåvade bildskapare jag samarbetat med. Samarbeta, det är nyckelordet.
Fredrik.
Förr fanns det journalister som såg fotografen som något man tog med sig och som möjligen kunde tänkas ha ett foto med sig hem, ofta fristående från texten. En medhavd chaufför, händelsevis med en kamera i en rem om halsen. Första stycket i den här texten handlar om en modernare syn på saken. Det är i samarbetet mellan text och bild saker kan hända. Två hör mer än en och ser så mycket mer.
Detta visste jag förut och samarbetet med Robert stärkte sannerligen den övertygelsen.
Robert Nyberg är född 1956 och tecknar på heltid sedan 20 år. Kommenterar samtiden i fack- och dagspress, illustrerar böcker, ställer ut sina bilder och håller föredrag. Ibland genom att göra satiriska teckningar i samspel med publiken, i ”direktsändning”. En hisnande upplevelse.
Vek division 8-spelare Som tolvåring flyttade han från rika Danderyd till barnrika Farsta. Så här skriver han själv om fortsättningen på sin webbplats robertnyberg.nu:
”Utbildar mig till byggnadssnickare efter gymnasiet och miltärtjänst i Luleå. Tecknar då oavlönat i vänsterpress och är löpstark men vek division 8-spelare i fotboll. Går konstlinjen på Birkagårdens folkhögskola i två år till 1983. Frivilligarbete på Folket i Bild Kulturfronts redaktion. Medverkar i varje nummer av FiB ett antal år.
Vid mitten av 80-talet tecknar jag regelbundet i Metallarbetaren och så småningom också i Kamratposten. Gör ofta bilder till min bror Mikael Nybergs texter i diverse stora och små tidningar, till exempel på Aftonbladets kultursida och i Clarté. Tecknar gästserien en månad åt Dagens Nyheter 1987, där jag senare också ritar åt sportbilagan och ekonomisidorna. Samarbetet med författaren Johan Althoff inleds och 1990 gör vi bilderboken Betong-Olsson. 1993 ’hittar’ fackförbundet Kommunal mig och ger mina bilder ett genomslag utan motstycke i min produktion.
Jag är medlem i föreningen Svenska Tecknare, styrelseledamot under några år på 90-talet. Är nu aktiv i Folket i Bild igen och har bland annat varit med och startat satirarkivet.se, samlingsplatsen för satir i bild på nätet.
Mina bilder kan man idag hitta i bland annat ST-press, Dagens Arbete, Mitt Kommunal, Folket i Bild, Kritiska EU-fakta, Miljömagasinet, Transportarbetaren, Här & Nu och på Aftonbladets ledarsida. Från år 2001 arbetar Lena och jag tillsammans med idéproduktionen och med framställningen av tryckoriginal.
Jag har blivit hedrad med ett antal priser genom åren, inte minst från fackföreningsrörelsen. Nu senast också Johan Ahlbäcksstipendiet (2009) och det nyinstiftade Gormanderpriset (2010). Gormanderpriset utdelas till minne av författaren Gunnar Ohrlander. 2011 tilldelades jag det prestigefulla EWK-priset från EWK-stiftelsen. Prisutdelningen skedde på Centrum för Politisk illustrationskonst/Arbetets Museum i Norrköping.”
Glad när Hans ringde Vad Robert inte berättar är hur klok och begåvad han är. Jag hade följt och gillat hans bilder genom åren. Därför var det en särskild glädje när Hans Olsson en dag ringde och ville att jag skulle göra ett studiematerial tillsammans med Robert. Hans var dynamisk studieansvarig inom Kommunal Värmland, som den gången fungerade som förlag, utbildningsorganisation, reseorganisatör och flitig tillverkare av t-tröjor med Roberts teckningar på. Bland mycket annat.
Det blev en bok för gymnasister, Ordbok, och ytterligare ett studiematerial. Lite senare illustrerade han också de krönikor jag skrev under några år för webbplatsen skyddsnatet.se. Framför allt blev det en fortsatt studie i hur en tänkande bildmakare arbetar.
Drar ner brallorna på pamparna Robert är sannerligen ingen följsam medhavd chaufför som mer eller mindre osjälvständigt gör en bild till en text. Inte i våra projekt. Han var en synnerligen aktiv deltagare också när själva texterna skulle tas fram, idéerna och uppslagen. Ett proffs som det var en glädje att samarbeta med och det var verkligen inte jag som drog stora idélasset.
Det är det där tränade ögat. Det är den där blicken för detaljer (i både bild och ord) och för tillvarons små och stora absurditeter. Teckningarna som alltid låter en se världen tydligare, med eller utan pratbubblor.
Så här skrev juryn i motiveringen när han fick EWK-priset:
“Ingen kan som Robert Nyberg dra ner brallorna på pampar, byråkrater och börsklippare. Deras fikonspråk om rationaliseringar och vinstintressen i den offentliga sektorn avslöjar han roligt och obarmhärtigt.”
Tjugo års smakprov i Guldfeber Nu presenterar Robert rika smakprov på sin produktion genom åren i en 448-sidig samling. Guldfeber heter boken som nyss har kommit ut på Karneval förlag. (Köp den direkt från dem, det verkar vara billigast).
Få svenska konstnärer har fått sina bilder lika spridda. De har synts i tunnelbanan, de har synts på vykort och flygblad i miljonupplagor, de finns i seriestrippar och på t-tröjor. Alltid på undersköterskornas och städerskornas sida, formulerar han de tankar som vi i svenska folket inte visste att vi tänkte.
Bilderna är lätta att känna igen, skriver förlaget. Ja, verkligen. Humorn är varm, satiren arg och pennan vass men mänsklig. Urvalet av teckningar i Guldfeber är generöst och tillsammans skapar de en myllrande bild av Sverige och världen de senaste tjugo åren. Mycken kritik, många aha-upplevelser. Tillsammans berättar de en sedelärande historia om hur världen är och kunde vara. Många skratt och småleenden, mycken inspiration. Hela tiden visar han oss vilka möjligheter den tecknade bilden har.
”Gomorron. Läggdags” Läs den här boken. Låna den på bibliotek, köp hem den till fackexpeditionen, unna dig den i julklapp eller höstpresent. Det är en sådan glädje att se Robert dra ner de där byxorna på pampar, byråkrater och börsklippare.
”Gomorron. Läggdags.” Kan den beskrivas bättre, undersköterskornas och de gamlas vardag på institutionen? Idén fick han i hissen på väg ner till tvättstugan. Den kom så snabbt och behövde inte ens visas för hustrun Lena för godkännande. Hur många tusen har lett igenkännande sedan dess åt teckningen med pratbubblan?
Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.
Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.
Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.
Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.
Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.
Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.
Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiskaslaget om medelklassen?
Strängs snåla sedel En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.
Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.
Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.
Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.
Ogillade och beundrade Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.
Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.
Jag har aldrig haft någon lust att smyga in på damtoaletten när det varit folk där. Fast visst har jag undrat ibland hur pratet går, så är det ju.
