De yrkesstolta

Jag tycker om folk som kan sitt jobb. De duktiga, yrkesstolta som vårdar sin kunskap och aldrig lämnar ifrån sig ett dåligt jobb. Jag möter dem hela tiden.

Truckföraren på sågen som kände virkesstaplarna och trucken lika bra som sitt eget vardagsrum.

Bärgaren som visste allt om vilka vägar och backar som blev hala, vilka bilnummer som fortfarande inte fanns, vilka bilar som var lättast att ta sig in i utan nyckel och vilka ställen långt borta i skogen där otrogna älskare brukade köra fast.

Tecknaren som ställde sig framför oss i lektionssalen och gjorde skämtteckning i dialog med oss, som i direktsändning.

Stensättaren vi hade här hemma nyss. Den förste vi har sett som lyssnar på en sten och får svar.

Fotografen som aldrig ger sig.

Du ser resultatet av deras arbete varje dag.

Poeter överallt
Bo Widerberg som gjorde filmen Kvarteret Korpen. Har det gjorts någon bättre på svenska? Werner Aspenström som skrev – allt det han skrev. Bodil Malmstens blogg finistere.se. De är de självklara exemplen. Men jag hittar poeter överallt och i alla yrken. Larmpoeter, traktorpoeter, tidtabellspoeter.

Arbetslusten lyser i deras ansikten och de vet inte om det.
De flesta vet inte ens att de är poeter.

Tungt arbete

När livet är bäst är det arbete och kärlek. Båda är lika viktiga, det visste redan våra förfäder jägarna och samlarna. Jag vet ju inte detta alldeles säkert, men vem kan motbevisa mitt påstående?

Sitter inte kärleken i våra gener? Gör inte lusten att jaga och samla det? Den som följer sitt facebook och har någorlunda antal vänner där, ska finna många bilder från jaktpasset varje år och många på blommor vännerna sått och buskar de planterat.

Jag älskar alla de bilderna. Fiskar också, glöm inte fiskarna. Detta menar jag verkligen.

Motvind?
Ibland är det motvind i kärlek och arbete, visst. Även om den motvinden gudskelov rätt sällan syns på facebook. Olycklig kärlek gör västerländska kulturen sånger om eller romaner. Krånglet på jobbet blir till romaner det med, men oftare till suckar i lunchrum och vid köksbord där hemma.

Ändå är det arbetet som präglar oss. ”Vad jobbar du med?” är den vanligaste frågan, vars svar definierar oss när vi träffar en ny medmänniska. ”Vem älskar du?” är en ovanligare fråga, men att behovet finns behöver jag inte studera nätets alla dejtingsajter för att förstå.

Vi vill inte bara bli svettiga eller åtminstone anstränga oss i ett arbete. Vi vill bli kramade också, av en som tycker om att göra det – och inte kramas bara för det blivit till intet förpliktigande hälsningsceremoni de senaste tio åren.

Krama mig gärna. Men älska mig ännu hellre.
Ge mig ett arbete att producera nytta i.
Tala gärna om när jag är yrkesskicklig och älskansvärd.

Ny förmåga på sågen
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. När Evert, basen, gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan kvar.

– Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom, sa Evert. Båtshake har dom vid sjön.

– Asch, sa den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick. Då får det vara, ropade han, med ryggen åt oss alla. Jag vill ha tungt arbete. Tungt!

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.

– Tungt arbete, i dag vill jag ha tungt arbete, Evert!

Lilla talarskolan: Svara på floskler

Lilla talarskolan, första lektionen: Så svarar du på floskler.

Vi får sätta oss ner å prata om det.
– Nej tack. Jag vill helst att vi står upp.

Jag hör vad du säger.
– Hurra! Det är första gången.

Personalen är vår största tillgång.
– Berätta det för varenda lönekonto.

Vi sitter på en bred kompetens.
– ”Kompetens”? Där jag växte upp kallade vi det rava.

Vi tar det med oss.
– Bra. Vill du ha nå’t å ta det i?

 

Pedantiska Manifestet

1. Svenska Pedantpartiet vill organisera hela samhället på pedanteriets grund.

2. Varje ärlig pedant är välkommen som medlem.

3. Det är pedanten själv som avgör vad som är noga och viktigt för henne eller honom i köket, badrummet och längre bort. Partiet organiserar även sådan pedant som är bättre på att se grandet i sin nästas öga, än bjälken i det egna.

4. Men karlstadsbor måste lova att börja blinka i rondeller.

­­5. Det var bättre förr.

6. Och i framtiden också.

7. Den här punkten är bara med för att det är snyggare med ojämnt antal. Har du någonsin hört talas om en pojke i en folksaga som får fyra önskningar?

 

Värmland för alltid?

Wermland – där man stavar antikt, tjuvskjuter vargar, paxar brudar, tror på tomten och betalar för att få ut det budskapet.

(Apropå ett sponsrat program i TV3 i går).

 

 

Vemodig träff på sponsoren Karlstads kommuns webbplats. Sökte på Wermland forever. Menade jag verkligen det?

Gå inte på övergångsställena för där är det farligast

”Orsaken till kommunens inställning är att det finns studier som visar på att det är farligare att korsa gatan på ett markerat övergångsställe än att korsa samma gata där ett övergångsställe inte är markerat. Vi löper till och med större risk att dödas eller skadas svårt när vi korsar körbanan på ett övergångsställe än när vi korsar körbanan på annan plats.”

(Ingemar Johansson, trafikingenjör, Karlstads kommun, i insändarsvar i Värmlands Folkblad den 30 mars 2012).

Nej, jag kritiserar inte min gamle lumparkompis Johansson. Det är möjligt att han har rätt. Men vad säger det i så fall? Vad står det egentligen mellan raderna, om de farliga bilförarna i residensstaden?

Åk buss.

 

”Ditt konto används någon annanstans”

Mitt i min musikaliska grundforskning händer det. Jag befinner mig i de centralare delarna av Mississippideltat, har just fått reda på att deltat som bluesen uppstod i inte alls är ett vanligt floddelta, utan… precis då stängs mitt Spotify av.

Bara så där.

Upp på skärmen dyker ett gult förargligt meddelande:
Spotify has been paused because your account is used somewhere else.
Paus i Spotify eftersom ditt konto används någon annanstans.

Jo tack, men inte här i huset, om du trodde det, Spotify. Nej, det är en karl i Karlstad. Jag vet till och med vem det är. Han bor i Karlstad, han har ett namn som på visst sätt påminner om mitt, han har… Asch, det kvittar. Jag är övertygad om att karln har en anförvant som lärt honom använda Spotify, men som råkade sätta dit fel e-postadress när han fixade kontot åt farsan. I stället lyckades han skriva in min e-post.

Det har gjort mitt förhållande till Telia rätt krångligt, måste jag medge. De har vissa svårigheter att ge mig det där Spotifykontot jag vill ha.

Det har gjort mitt förhållande till Spotify ännu krångligare. Vänliga mejl korsar cyberrymden, men vad hjälper det, när de redan har ett konto till min e-post.

Jag har till och med fått den där personens lösenord skickat hem till min mejl. Det är därför jag kan säga vem han är. Han har använt en variant på sin gatuadress som lösen. Sedan var det bara att lägga ihop ett och ett och få det till två. Nåja, jag googlade en halv natt, men till slut gick det upp ett ljus.

Delar av mitt namn, en variant på ett mycket ovanligt gatunamn – och se. Där är hans konto, men med min e-post till. Det som gör att det är dretknövvligt just nu för mig att få ett eget konto, kopplat till den e-postadressen. Vi har helt enkelt kört dubbelt några månader, kamrat NN och jag.

*

Jag kunde förstås kapa ditt konto, kamrat. Eller skaffa en annan e-postadress bara till Spotify. Men det bär mig emot.

Du borde förresten kolla födelsedatumet du uppgett. Det är fel det med.

*

Sens moral: låt gärna barnen hjälpa dig komma igång med Wordfeud eller Spotify. Men låt dem aldrig hitta på din signatur i wf – och låt dem definitivt inte sitta och gissa vad du har för e-postadress.

Du kan förlora en kund och hamna i hans blogg.

 

För full hals

Förra fredagen: Fryser mer och mer, börjar få halsont. Kravlar mig med möda iväg till apoteket för att köpa blodtrycksmedicin som tagit slut. Fryser.

Förra helgen: 39 graders feber, ”klassblöta” lakan, halsont.

Den gångna veckan: till slut så ont i halsen att det hugger till när jag sväljer en klunk vatten. Sover i portioner dygnet runt, vaken då och då, sitter och dumstirrar på facebook, skriver något inlägg, trycker några Gilla, orkar knappt läsa tidningen. Googlar på ord som halsfluss, halsböld och dränering. Fortsatt feber. Somnar om. Dränering? Fy fanken.

Onsdag: ont i halsen, käken och örat, särskilt på natten. Svårt att få i mig föda. Inser att kroppen kanske inte tänker klara det här själv med bara den vanliga svenssonska storstönigheten. Ringer vårdcentralen. Hamnar i en lång telefonkö, men så kan det ju vara. Själaglad när sköterskan inte stänger av telefonen exakt då telefontiden är slut. Tio minuter senare är det min tur. Respekt!

Torsdag: tid hos sköterskan. ”Ja, du har nog satt diagnosen själv, som du sa”. ”Det är värsta sortens patient, det” svarar jag. Halsprov, träff med två läkare som försöker titta neråt halsen på den här känslige poeten. Kan inte påstå att min insida är  tillmötesgående i det fallet, med alla reflexer. Klok doktor ordinerar kåvepenin i dubbel dos. Jag hämtar på apoteket, stoppar i mig pillren, sover. Två piller till, sover igen.

Fredag, i går: vaknar 02.00, utsövd. Svettats rikligt hela natten. Innan morgonradion går i gång har det gått åt fyra t-tröjor, utan att jag har feber. Men hallå, vänta, det är nåt som inte stämmer. Min hals gör inte ont längre.

*

När du skriver krönikor får du inte passera den fina gränsen mellan privat och personligt. Det är samma sak med blogginlägg. Därför kommer slutsatsen nu:

Det är klokt att organisera samhället så, att vi hjälper varandra när det behövs. Tack alltså vattenverksgubbar och gummor som gav klart, gott vatten i kranen, när jag lyckligt skulle kolla i går att vattnet gick att svälja igen utan smärta. Tack gatukontoret för gatan som gjorde att jag kunde åka ner till vårdcentralen. Tack sköterskor, doktorer och annan personal, som tog hand om min hals. Tack, ni på apoteket.

Jag kunde tackat fler. Men min poäng är väldigt enkel. Privatisera inte sönder det som inte blir bättre av att privatiseras. Bevara vår kloka, vackra svenska organiserade medmänsklighet.

Tror jag ska dricka lite vatten igen. Det gör inte ett dugg ont. På måndag eller tisdag k-a-n-s-k-e jag kan börja jobba igen.

För full hals.

 

Gör ren glasögonen

Strax på väg till bussen på morgonen står jag och torkar ren glasögonen. Andas imma, tittar mot ljuset och torkar. Då slår det mig plötsligt att detta har jag gjort förut.

Nej vänta nu. Det var i går.

Och i går.
Och dagen innan.
Och dagen innan den.
Och dagen innan den dagen.
Och ännu en dag tidigare.
Och den dagens i går.
Och dens.
Och dens.
Varenda i går i 41 år.

Detta börjar likna en strategi. Jag har ett mål och jag har en plan: Här ska inte fördärvas någon barnets oförstörda blick, bara för att man blir gammal. Här ska glos förvånat i all min levnad. I morgon och dess i morgon och nästa dag och dagen efter den. Dödar du barnet inom dig, då är du inte vuxen längre.

Så, nu blev de bättre.
Nu går jag till bussen.