Jag ligger och förbereder kurs i jordbruksteknik och lantligt företagande som min gamle kollektivtrafik-vd bestämt att jag ska leda.
Han? Jag? Hur ska detta gå?
Strax innan väckarklockan ringer kommer jag på att jag ska använda flygfotot från 1960 och en färsk satellitbild från samma ungdomstrakter. Powerpoint-bilder, det är fränt. Vänta, jag tar en bild från Almars gård också, där jag föddes.
Vaknar. Tror fortf…
Fattar.
Bilderna på Ängebäckstorp från 1960, 2022, detaljbild 1960. Bilden från Almars gårds höränne/festsal är färsk.
Säger en bild mer än tusen ord? Nja, det är upp till betraktaren hur mycket medskapare hen vill vara.
Det här är hur som helst min bildberättelse om Kåldolmar & Kalsipper. Nyuppförd pjäs men också en av de proggskivor från 70-talet vi har som fortfarande håller.
Håller. Han sa så, vår vän Anders, när han guidade oss längs småländska spänger och in i proggvågens viktigare vinylutgivning.
Anders är borta nu. Saknad.
Stor igenkänning Kanske hade han gillat att Teaterhuset i Mölndal ger sig på att spela Nationalteaterns låtar och berättelse som sommarspel i år. Jag tror det. Jag tror också att Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från Nationalteatern tyckte om vad de såg och hörde på premiären. De såg så ut.
För oss var det stor igenkänning när vi såg föreställningen i en glänta i utkanten av Mölndal i lördags. De unga skådespelarna har förvaltat sånger och manus väl.
Det är bara att gratulera.
Fungerar för alla åldrar Grattis även till vårt barnbarn regiassistenten bakom scenen och hans syster på scenen.
Gå och se den här familjeföreställningen, du som kan. Den fungerar för dig som minns proggåren – men även för dig som är för ung för att minnas. Nuförtiden är det inte varje dag vi får se teater om motstånd mot förtryck.
Personligen tycker jag dessutom om att se en arg gubbe i en korg som ropar ”BÄR MIG!”.
Onsdag. Boksläpp med hela mitt liv representerat i publiken, kändes det som. Kommer jag någonsin att glömma den kvällen?
Torsdag. Middag hos mellandotter, kramar älskade barnbarn. Innan dess snabb bunkring av strumpor, kalsonger, t-tröjor, springlinnen, gummistövlar, skärp och shorts hos fritidsvaruhuset i Falkenberg.
Fredag. Morgon hos mellandottern, fotograferar två prydliga pojkar på väg till skolavslutning. Kostym, slips och allmän sommarlovskänsla. Fortsätter till äldsta dottern, deltar i de barnbarnens avslutning, den äldste går ur nian och håller tal som elevrådsordförande. På kvällen premiär för Teaterhusets sommarföreställning av klassiska proggpjäsen Kåldolmar & Kalsipper i Mölndal med barnbarn både på och bakom scenen. I den jublande publiken sitter Nationalteaterns Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från originaluppsättningen. Efter det invigning av pizzaugn hos mellandottern, äter gudomliga pizzor inklusive efterrättspizza. Kramar ännu ett barnbarn.
Lördag. Fikar i kaféstaden framför andra, Alingsås. Vi har lyckats hamna här lagom till dess potatisfestival. När jag springer på eftermiddagen passerar jag Nolhaga slott där Jonas Alströmer satte potatis så vi skulle ha.
Söndag. Åker med museijärnvägen Anten-Gräfsnäs, vandrar runt i parken vid slottsruinen i Gräfsnäs, den vi såg i SVT på Lucia.
Åker hem. Klipper stora mängder rotskott. De som alltid skjuter upp ur gräsmattan vid torka. Hör regnet smattra på taket. Somnar.
Måndag. Inleder det viktiga arbetet med att gå in de nya stövlarna från Engelsons.
Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.
”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.
Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.
Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.
De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.
Mångfald och orättvisa Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.
Om mångfald. Om en orättvis värld. Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring. Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.
Den nya rollen Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.
Alla kom ensamma, inga team. Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem). Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.
Marginaliserat yrke: fotograf En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?
Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så? Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.
Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Det var den resa då jag gråtit mest men också känt mest värme. En hel buss full med solidaritet. Vi for till Auschwitz. Med i bussen var Flora Gladh från Deje som berättade om sin tid i nazisternas läger. I kväll har den premiär, pjäsen om hennes liv.
Resan skedde 1997. Jag skrev några av mitt livs viktigare krönikor om färden, en av dem hamnade i antologi sedan. Här är ett utdrag ur den:
”Det slutgiltiga exemplet på ett orättvist samhälle. Den yttersta konsekvensen av att låtsas att folk är olika mycket värda. Osolidaritetens och främlingsfientlighetens politiska höjdpunkt hittills i världen.
Auschwitz. Dit ska vi. Dit reser vi frivilligt.
Tanken mal Det började i Forshaga med några kloka lärare som tyckte högstadieeleverna behövde åka ner till förintelselägren för att se vad rasismen och nazisterna ställde till med under kriget.
Klasskamp kan vara att gråta tillsammans vid en gaskammare och sedan knyta näven i fickan. Fast just de orden kanske inte lärarna använde.
Sedan spred den goda tanken sig. Fler elever for ner, fler vuxna blev också vaccinerade.
En sommar blir det min tur. I augusti 1997 ska jag få plats i bussen till Auschwitz. Hela sommaren går jag med en tanke malande i huvudet:
– Vad ska jag ta med mig?
Missförstå mig rätt. Jag har liten men dock viss resvana. En gång har jag rapporterat från norska sågverk. En annan gång från amerikanska brandmän i Brooklyns slum. Lurö fyr och Petter i Boa har jag också sett. Nog vet jag hur en väska ska packas.
Men att få den uppgiften – så som de fick den. Kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningskämparna, de handikappade, de homosexuella, zigenarna, de polska motståndsmännen och judarna.
– Du ska på en lång resa till ditt nya liv. Packa ner 25 kilo. Mer får du inte ta med. Bara 25 kilo.
Vad skulle du ta med av ditt gamla liv?
Handen dömer I själva verket är det ett koncentrationsläger som heter Auschwitz eller ett ännu större läger tre kilometer längre bort som heter Birkenau du ska till.
Sanningen är att ni kommer att hamna framför en tysk högerhand, van att göra hitlerhälsning. Men just den här dagen på resans sista perrong kommer handen mest att syssla med vad nazistiska språkvårdare så prydligt kallar ”selektion”.
Gamla, halta, lytta, svaga, barn och många kvinnor kommer att få se hur den handen pekar åt gaskammaren till, direkt. Med kännarmin väljer doktorn ut de svaga. Handen pekar:
Du går dit. Du går dit. Du går till slavarbete, du går till gasen… dömer handen.
Fast de tror det är en dusch. De är värre svettiga än en fullsatt O-ringenbuss, de som överlevde resan i den trånga, fasansfulla godsfinkan.
– Titta, vi får till och med en tvålbit. Se, det är fina duschmunstycken i taket. Det här blir inte så illa.
Värmen från tusen Men det är inget jättestort duschrum. Det är en kammare att gasa ihjäl kommunister, socialdemokrater, fackföreningskämpar, handikappade, homosexuella, zigenare, polska motståndsmän och judar i.
Någon har räknat ut att det behövs tusen personer, tätt sammanpackade, för att värma upp pulvret till gas. Därför är ni tusen personer i rummet. Tätt sammanpackade.
Vad skulle du packa ner för en sådan resa? Smyckena? Resebrandvarnaren? Datorn? Tandborsten, trangiaköket och kompassen?
– Ställ väskan här på perrongen. Ni får den tillbaka efteråt. Ni ska bara duscha först.
– Tjugofem kilo, herr doktor. Inte mer. Smart uträknat. Då tar de bara med sina värdefullaste saker, de där som vi ska gasa ihjäl eller ha som slavar, först.
– Trivsamt jobb här i Birkenau, soldat. Fick du också välja mellan detta och östfronten?
Allt det där vet vi inte särskilt mycket om, vi i Nilsby-bussen. Vi vet bara att vi ska till södra Polen och att det kommer att bli hemskt. Viktigt men hemskt.”
Åttondeklassare och andra Pjäsen bygger på Eva Thorstenssons bok om Flora Gladh, ”Inte glömma, inte minnas”. Rollen som Flora spelas av Sandra Backman, projektledare är Pia Torstensson, Daniel Nyström har regisserat och projektet drivs av Kulturens Bildningsverksamhet med många kommuner och sponsorer bakom.
I går var det smygpremiär för speciellt inbjudna och i kväll är det premiär i kulturhuset i Deje. Sedan ska pjäsen ut på turné bland åttondeklassare och andra som behöver vaccineras.
En fantastisk föreställning. Undrar varför inte alla kommuner här i länet vill vara med och låta sina åttondeklassare ta del av berättelsen om vad främlingsfientlighet kan leda till, när det är som värst?
Det finns en app som räknar antalet besök på min enkla blogg. Men var kommer plötsligt alla kineser ifrån?
Facetime gjorde om algoritmen när de upptäckte att en massa medier i världen drog nytta av att länka artiklar på Fb. En ren penningfråga. Är affärsidén att sno annonspengar från konkurrenter så är den.
Själv tar jag inte emot några annonser men drabbades i alla fall. Länk som länk. Då sjönk antalet besök. Nå, de trogna finns kvar (och fler därtill) och ibland får jag en och annan tumme upp – på Facebook. Det gläder en yngling.
Jag ser förstås inte vem som besöker bloggen men jag ser från vilket land och vilken ort man hittat mig. Kul för en kartnörd men inget jag tittar särskilt ofta på. Förrän nu. Varför i hela fridens dar får jag plötsligt en massa besök från Kina? Ni är så välkomna – men varför?
### Stämmer det att det är kinesiska samlare av porslin och liknande som skannar Europas webbplatser? ### Stackars folk, här lär ni inte göra några fynd. Våra finaste koppar är från Västanå Teater och de säljer vi aldrig. ### Ni får väl åka till Berättarladan i Rottneros och handla, ni som alla andra. Närmare svensk Pekingopera kommer ni aldrig.
Bilden är från Västanå Teaters föreställning Lomjansguten. (Foto: Håkan Larsson)
Säga vad man vill om Värmland, men författare på La och Fr och konstnärer på Fj och Le har sannerligen gett oss självkänsla. En blyg liten kulturell självkänsla.
Nu har en artist som heter Louise Weibull gett ut en låt i samma anda. Bolaget heter Höpptorn music, bara en så’n sak.
Här behöver vi inte ”draghjälp av nån målad trähäst” sjunger hon och fortsätter fint med snart lokalt bevingade rader som:
”Det skorrar så vackert i konstnärernas fiol, från Racksta och Sandgrund – till Alma Löv och Osebol. All bilburen ungdom på Torsbys stenlagda gator, jag ger er min morgon – och min katalysator”.
Det pågår grundforskning i vår trädgård. Just nu sitter vi mest och glor. Damen vi forskar på jobbar desto mer intensivt.
Så här är det. Vi tycker om pollinerare, även getingar. Det är trevliga djur som är bra att bo ihop med. Först flyger de omkring med pollen, sedan matar de barna’ sina med larver från skadeinsekter.
Jag vet. Det är inte den grötfrukost som en före detta elev vid skidgymnasiet i Torsby gärna gör reklam för i Svenska Dagbladet, men det är dock en frukost. (Det första man får lära sig på ett skidgymnasium är ordet grötmyndig. Det kommer av lågtyska grotmündig, dvs stor i munnen. Sånt lär de sig första dagen, det är vad jag tror).
En 20 millimeters Vespa vulgaris Hon är en geting. Nej, inte gröttanten med skidorna och kulturmannen, jag menar damen vi forskar på. Damen är en 20 millimeters drottning av arten Vespa vulgaris, ivrigt sysselsatt med att bygga ett runt och fint litet bo under vårt altantak.
Hade hon byggt i förrådet hade hon fått vara i fred. Hade hon byggt i vedskjulet hade hon troligen fått vara i fred. Jag tycker om djur. Men nu byggde hon under altantaket.
Vi var bortresta några dagar. När vi kom hem hängde boet där, grått, fint och fullt synligt. Under en dag hann hon bygga ett helt lager till utanpå det förra. På tolv timmar växte hennes bygge från pingisboll till ägg.
Hon är inte rädd för nå’t Jag är en försiktig person. Jag har gått kriskurser, jobbat på SOS-centralen samt Räddningsverket och bär gärna flytväst, skriver packlingslistor och skaffar överlevnadslådor. Alltså googlar jag och tänker…
– …sådär, det var det, säger den kära vännen innan jag ens hunnit skriva ”getingb…” i min datamaskin. Då har hon redan perkat ner boet i en konsumkasse, knutit ihop kassen och gått till soptunnan.
Gud står den modige bi är allt jag hinner tänka innan drottningen kommer tillbaka. Vespan. Snopet far hon runt i en kvart och letar efter sitt fina bo uppe under taket. Sedan börjar hon bygga igen. Det är ju det hon är programmerad att göra.
– …sådär, säger den kära vännen en gång till, och skrapar bort det lilla fundament som getingen hunnit skapa i sitt återuppbyggnadsprojekt.
Var hämtar hon massan? Då är det jag som blir snopen. Ska vi inte studera hur fort hon hinner bygga upp ett litet bo igen? Vi kan väl titta ett tag i alla fall?
Så det gör vi nu. Själv sitter jag på en blå stol ute i gröngräset och försöker se vart hon flyger för att hämta pappersmassa till tredje bygget på samma plats. Hon flyger jädrigt fort och jag ser jädrigt sakta men jag t-r-o-r att hon är i lekstugan och gnager.
Glo, Svensson. Glo. Detta är viktig grundforskning.
