Politik – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Upprorisk teater, frimodig konfirmation och handboll i hällande regn

Att vara morfar är allmänbildande. Nyss hade jag badvecka med de yngsta två. I helgen fick jag gå på vacker konfirmation, upprorisk familjeteater och världens största handbollsturnering.

– Badar ni fem dagar i sträck så får ni den sjätte gratis, sa vi. Nåja, badarnas mormor är erfaren förhandlare och eftersom alla traktens friluftsbad var gratis så såg hon till att vi fick glass i stället som belöning. Vår favoritkraftstation i Deje hade goda glassbägare åt alla. Lenas Läckerbit smälte fint i den här pratkvarnen.

Handboll i regn
Nu i helgen for vi västerut. Det är en säregen upplevelse att vara publik i handbollsturneringen Partille Cup. 1 191 lag från 34 nationer spelar 4 093 matcher och mitt i allt är vi två morföräldrar som står och hejar på en målvakt vi känner. Handboll utomhus, det har jag aldrig sett förut. Mitt i gyttret står vi, mitt i hällande regn. Överallt på Heden och Kviberg pågår matcher. Domarvisslor ljuder genom luften, då och då blir det mål, då och då kommer fel boll inrullande från någon av matcherna en bit bort.
– I morrn ska vi spela på plan 12. Vänta, det är ändrat till 14.

Ljuvligt sa Mosesson
På fredagseftermiddagen följer jag med vår handbollsmålvakt till Mölndal. Hennes storebror är regiassistent och själv spelar hon än en gång gurka, spöke och val i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar & Kalsipper. Själv blir jag inkallad som publikvakt ty teaterkulisser är ömtåliga saker. När spelet börjar fylls jag än en gång av minnen från 1970-talet. I Expressen ger Hans Mosesson ungefär samtidigt sitt betyg åt uppsättningen, han har också sett den två gånger:

”Vad ligger dig då närmast om hjärtat? Är det Ica-Stig eller Nationalteatern?

– Det är Nationalteatern givetvis. Jag tycker nog vi gjorde en del nytta som turnerande teatersällskap, men framför allt i Göteborgs förorter. De åren vill jag verkligen inte ha ogjort. Häromdagen tog jag faktiskt mina tre vuxna pojkar med mig och tittade på ’Kåldolmar & kalsipper’ som en teater i Mölndal har satt upp i en liten skogsglänta. Det var en fantastisk upplevelse att efter 50 år få se sina gamla produkter leva med en fart och frejdighet. Helt ljuvligt faktiskt.”

Fattar frimodigt mikrofonen
På lördagen är det konfirmation i Vasakyrkan. En upplevelse det med, så fjärran från när vi själva blev förhörda av vår tids konfirmationspräster.
– Vad gjorde Jesus i påsk? säger en av ungdomarna framme vid koret.
– Han hade ingenting spikat.

Frimodigt tar vårt näst äldsta barnbarn mikrofonen och leder föreställningen för ett tag. Det hade jag aldrig vågat göra i den åldern. Än en gång blir vi stolta. De kämpar, våra ungdomar. Lika är de inte alltid, det är inte vi heller, men de gör oss lika stolta.

Smörgåstårta, bubbel, presenter, stort och smått prat med släktingar runt långbord. Den här sommaren är det särskilt fint att bli påmind om kärlek, stolthet och det levande livet.

### Än är jag inte orolig för beskedet den 10:e augusti.
### Men tror du att jag bara skriver om sånt som år perfekt i sociala medier så tror du fel.
### Att behöva få 22 strålningar är inte helt perfekt.

Tack ändå, skattebetalare. Den senaste höstens, vinterns, vårens och försommarens turné i mellansvensk sjukvård har jag inte betalat själv.

”Håller!” sa Anders

Säger en bild mer än tusen ord? Nja, det är upp till betraktaren hur mycket medskapare hen vill vara.

Det här är hur som helst min bildberättelse om Kåldolmar & Kalsipper. Nyuppförd pjäs men också en av de proggskivor från 70-talet vi har som fortfarande håller.

Håller. Han sa så, vår vän Anders, när han guidade oss längs småländska spänger och in i proggvågens viktigare vinylutgivning.

Anders är borta nu. Saknad.

Stor igenkänning
Kanske hade han gillat att Teaterhuset i Mölndal ger sig på att spela Nationalteaterns låtar och berättelse som sommarspel i år. Jag tror det. Jag tror också att Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från Nationalteatern tyckte om vad de såg och hörde på premiären. De såg så ut.

För oss var det stor igenkänning när vi såg föreställningen i en glänta i utkanten av Mölndal i lördags. De unga skådespelarna har förvaltat sånger och manus väl.

Det är bara att gratulera.

Fungerar för alla åldrar
Grattis även till vårt barnbarn regiassistenten bakom scenen och hans syster på scenen.

Gå och se den här familjeföreställningen, du som kan. Den fungerar för dig som minns proggåren – men även för dig som är för ung för att minnas. Nuförtiden är det inte varje dag vi får se teater om motstånd mot förtryck.

Personligen tycker jag dessutom om att se en arg gubbe i en korg som ropar ”BÄR MIG!”.

Håller.

Jäspalt, jag har skrivit en bok!

Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken.
– Va? Varför har du 19 kepsar?

Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.

Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!

### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna.
### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Minst en ilska per sida

Sommaren 2022 medverkade jag med några egna texter vid en valupptakt i vårt Folkets hus. Efteråt fick jag en bok i present.
Jag har dragit mig för att läsa den.

Skälet är detsamma som när jag tittar bort då det blir blodiga bilder på tv. Jag vill inte bli avtrubbad. Boken heter Girig-Sverige och är skriven av ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Jag visste från början att han skulle göra mig förbannad.

Nu har jag läst hans bok. Det blev som jag trodde. Han är oerhört skicklig och jag blev arg på varenda sida. Än är jag inte avtrubbad.

En förfärlig bild av Sverige
Här är några exempel:

1996 ägde 28 miljardärer motsvarande 6 procent av Sveriges BNP. 2021 var miljardärerna 542 stycken och ägde 68 procent.

År 2020 hade vi fått så många superrika i Sverige att affärstidningarna slutade trycka listor över de mest förmögna.

”En jumbojetlast äger lika mycket som 80 procent av svenskarna”.

2021 hade Astra Zenecas vd 184 miljoner kronor i årsinkomst och Ericsons vd Börje Ekholm tjänade 170 gånger mer än fotfolket i ”sin” firma.

De forna politikerna Göran Persson, Björn Rosengren, Pär Nuder, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt hör i dag till Sveriges 0,5 procent rikaste.

Rikast i Sverige är H&M:s huvudägare Stefan Persson. Han äger 150 miljarder.

Den tiondel kvinnor i landet som tjänar mest lever i snitt 7 år längre än de 10 procent som äger minst. För män är skillnaden 9 år. Slant lönar sig.

Aldrig lika djupa
Under mitt liv har klyftorna i Sverige aldrig varit så djupa som nu. Jag ska aldrig mer göra narr av parollen Ökad jämlikhet om socialdemokratin tar upp den igen och börjar slåss för utjämning.

Sverige spricker. Det är inte ens bra för tillväxten.

Nu blev jag arg igen.

Några exempel ur boken.

Glöm inte

Det var den resa då jag gråtit mest men också känt mest värme. En hel buss full med solidaritet.
Vi for till Auschwitz. Med i bussen var Flora Gladh från Deje som berättade om sin tid i nazisternas läger.
I kväll har den premiär, pjäsen om hennes liv.

Resan skedde 1997. Jag skrev några av mitt livs viktigare krönikor om färden, en av dem hamnade i antologi sedan. Här är ett utdrag ur den:

”Det slutgiltiga exemplet på ett orättvist samhälle. Den yttersta konsekvensen av att låtsas att folk är olika mycket värda. Osolidaritetens och främlingsfientlighetens politiska höjdpunkt hittills i världen.

Auschwitz. Dit ska vi. Dit reser vi frivilligt.

Tanken mal
Det började i Forshaga med några kloka lärare som tyckte högstadieeleverna behövde åka ner till förintelselägren för att se vad rasismen och nazisterna ställde till med under kriget.

Klasskamp kan vara att gråta tillsammans vid en gaskammare och sedan knyta näven i fickan. Fast just de orden kanske inte lärarna använde.

Sedan spred den goda tanken sig. Fler elever for ner, fler vuxna blev också vaccinerade.

En sommar blir det min tur. I augusti 1997 ska jag få plats i bussen till Auschwitz. Hela sommaren går jag med en tanke malande i huvudet:

– Vad ska jag ta med mig?

Missförstå mig rätt. Jag har liten men dock viss resvana. En gång har jag rapporterat från norska sågverk. En annan gång från amerikanska brandmän i Brooklyns slum. Lurö fyr och Petter i Boa har jag också sett. Nog vet jag hur en väska ska packas.

Men att få den uppgiften – så som de fick den. Kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningskämparna, de handikappade, de homosexuella, zigenarna, de polska motståndsmännen och judarna.

– Du ska på en lång resa till ditt nya liv. Packa ner 25 kilo. Mer får du inte ta med. Bara 25 kilo.

Vad skulle du ta med av ditt gamla liv?

Handen dömer
I själva verket är det ett koncentrationsläger som heter Auschwitz eller ett ännu större läger tre kilometer längre bort som heter Birkenau du ska till.

Sanningen är att ni kommer att hamna framför en tysk högerhand, van att göra hitlerhälsning. Men just den här dagen på resans sista perrong kommer handen mest att syssla med vad nazistiska språkvårdare så prydligt kallar ”selektion”.

Gamla, halta, lytta, svaga, barn och många kvinnor kommer att få se hur den handen pekar åt gaskammaren till, direkt. Med kännarmin väljer doktorn ut de svaga. Handen pekar:

Du går dit. Du går dit. Du går till slavarbete, du går till gasen… dömer handen.

Fast de tror det är en dusch. De är värre svettiga än en fullsatt O-ringenbuss, de som överlevde resan i den trånga, fasansfulla godsfinkan.

– Titta, vi får till och med en tvålbit. Se, det är fina duschmunstycken i taket. Det här blir inte så illa.

Värmen från tusen
Men det är inget jättestort duschrum. Det är en kammare att gasa ihjäl kommunister, socialdemokrater, fackföreningskämpar, handikappade, homosexuella, zigenare, polska motståndsmän och judar i.

Någon har räknat ut att det behövs tusen personer, tätt sammanpackade, för att värma upp pulvret till gas. Därför är ni tusen personer i rummet. Tätt sammanpackade.

Vad skulle du packa ner för en sådan resa? Smyckena? Resebrandvarnaren? Datorn? Tandborsten, trangiaköket och kompassen?

– Ställ väskan här på perrongen. Ni får den tillbaka efteråt. Ni ska bara duscha först.

– Tjugofem kilo, herr doktor. Inte mer. Smart uträknat. Då tar de bara med sina värdefullaste saker, de där som vi ska gasa ihjäl eller ha som slavar, först.

– Trivsamt jobb här i Birkenau, soldat. Fick du också välja mellan detta och östfronten?

Allt det där vet vi inte särskilt mycket om, vi i Nilsby-bussen. Vi vet bara att vi ska till södra Polen och att det kommer att bli hemskt. Viktigt men hemskt.”

Åttondeklassare och andra
Pjäsen bygger på Eva Thorstenssons bok om Flora Gladh, ”Inte glömma, inte minnas”. Rollen som Flora spelas av Sandra Backman, projektledare är Pia Torstensson, Daniel Nyström har regisserat och projektet drivs av Kulturens Bildningsverksamhet med många kommuner och sponsorer bakom.

I går var det smygpremiär för speciellt inbjudna och i kväll är det premiär i kulturhuset i Deje. Sedan ska pjäsen ut på turné bland åttondeklassare och andra som behöver vaccineras.

En fantastisk föreställning. Undrar varför inte alla kommuner här i länet vill vara med och låta sina åttondeklassare ta del av berättelsen om vad främlingsfientlighet kan leda till, när det är som värst?

Läs mer: Om pjäsen och demokratiprojektet

Glöm inte.
Glöm inte.
Glöm inte.

Min trollfabriktext i värmländsk industrimiljö

I år är det andra sommaren jag får delta med en text på deras temautställning. Det känns bra.
Klicka på bilden och fundera över vem Håkan är.

Så här skriver Gamla Kraftstationen i Deje på sin webbplats:

”Konsten och texten har alltid varit en viktig röst i samhällsdebatten. Konstnären och författaren har friheten att provocera och peka ut riktningar. Konsten liksom ordet har kraften att beröra, påverka och förändra. Gamla Kraftstationen bjöd in några konstnärer och skribenter att tolka på temat Nättroll och Trollsvans.

Vårt hopp är att Temasalongens verk ska inbjuda till samtal och eftertanke.”

Min text ser du som sagt om du klickar.
Om de har bra mat, glass och gofika också?

Jo du.

Länk: Gamla Kraftstationen

Inspiration i skjul

På söndagen far vi på bilutflykt för att titta på Edith Södergrans och Staffan Jofjells fina foton. Sitter i ett skjul av brädlappar och presenning på Rackstadmuseet och ser Staffans bildspel från det då befriade Nicaragua.

Måndag morgon. När jag vaknar har jag nyss blivit beskjuten i en djungel. Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen skrev Tomas Tranströmer, men att jag skulle bli revolutionär i Sydamerika vid 72 års ålder, det hade jag inte trott.

Det nästa jag tänker är ordet kattmänniskor.

Från Staffan Jofjells bildspel.

Foto: Edith Södergran.

Foto: Edith Södergran.

Text: Edith Södergran.

En språklektion för krigsherrar

Dikt för Ukraina

1.
Det hela är mycket enkelt
Det här är vårt land, det där är ditt land

Om du kommer farande från ditt land
in i vårt land med 150 000 soldater,
utan att vi bett dig komma,
för att skjuta och bomba våra barn
Våra älskade barn
Varför skulle vi be dig om det?
Förstöra våra hem
Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator
Långa ruttnande rader
av det som nyss var vänner och grannar
Mala ner våra städer,
våra vackra städer,
till grus och blod och minnen

Då är du angriparen
och vi är de angripna
och ditt krig är
ett krig

Ditt krig är ett krig

och vi, de angripna, kämpar
för alla folks frihet,
för att alla älskade barn i världen
ska få gå på vackra gator
om de vill
och få tala fritt om kärleken
men också om krig och förtryck
så att världen hör
Det är friheten som gör våra gator
särskilt vackra

– Minns ni krigsherren? kommer de att säga
Minns ni den fege
som var så rädd för språket
att han försökte förbjuda
ordet krig

Men inte kriget krig

2.
Språket vann
Folket vann
Det brukar göra det

Du kan inte äga ett folk.

SVEN-OVE SVENSSON
Forshaga 17 mars 2023

Vaknar och får lov att lösa världsproblemen

Vaknar mitt i natten, vet inte varför. Hjärtat har bråttom men inte jag. Det är lögn att somna om fast kroppen vill.

Då kokar jag kaffe, brer en kaviarsmörgås och sätter mig i läsfåtöljen tillsammans med flimmerhjärtat, Vi-tidningen och mobilen.

Läser. Tänker. 03.49 ska man tänka stora tankar, annars får det vara. Då när mörkret och tystnaden gör varje idé avskalad, tydlig.
– Lös världsproblemen! viskar narren på min högra axel. Det är hans förslag.
– Nämen, det kan du inte … svarar en liten vitklädd figur på axeln mitt emot. Det är vad hon tror.
Till sist får jag sluta tvisten mellan de båda, när de inte klarar det själva.
– KLART JAG KAN!

Världsproblemen är den enklaste sak i världen. Jag har vetat sedan jag var 17 år hur de ska lösas. Stora delar av mänskligheten har vetat det ännu längre.

Punkt 1. Det ska va’ rättvist
Det där visste vi redan när vi var små och delade en flaska sockerdricka någon lycklig lördag. Rättvisa betyder inte att alla ska ha ha exakt lika mycket sockerdricka, men det är en annan sak. 1961 överdrev vi millimetermätningen.

I dag äger en procent av jordens befolkning 46 procent av dess tillgångar. I Sverige krävs det 93 städare för att sopa ihop lika mycket pengar som en av våra 50 rikaste börbolagsdirektörer. Detta är skamligt.

Ta bort klyftorna, där har du stor del av lösningen. Börja med de ekonomiska, sedan kan du fortsätta med orättvisorna mellan könen, mellan folk med olika färg på skinnet, mellan olika delar av världen och olika tro. Utbildningen, nämnde jag den? Tillgången till bra sjukvård? Tillgången till kloka granskande medier? Rätten att bli kallad till en anställningsintervju, även om du inte heter Persson?

Alla ska ha rätt att tro på framtiden.

Punkt 2. Alla ska ha rätt att säga ifrån och att rösta i demokratiska val
Punkt 3. Alla folks frihet, hela världens fred
Punkt 4. Alla måste sätta sig en stund ibland och få distans till sig själva
Punkt 5. Den jag inte kan skratta ihop med kan jag heller inte prata allvar med

Så där, då var den saken klar. Det där är de grova dragen. Börja med klyftorna.

Rousseaus gränspålar
Nu vill jag inte upphäva privategendomen, folk måste få äga sin egen tandborste och sin egen läsfåtölj med om de vill. Fast det händer att jag tänker på upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. Hur var det han skrev i ”Om samhällsfördraget” från 1762?

Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig, den människan lade grunden till det borgerliga samhället och gav upphov till en rad strider, vilka hade kunnat besparas mänskligheten om någon ryckt upp gränspålarna och förklarat att jorden tillhör ingen, det vill säga alla.

Har han rätt? Var det i övergången från jägare-samlarsamhället till jordbrukarsamhället som det började gå snett? Då, när människan på allvar kunde börja samla ihop till ett överskott som gick att spara och småningom använda till att försörja en elit.

Jag är son av en småbrukare och stolt över min bonde- och arbetarbakgrund. Men nuförtiden tänker jag ofta på Rousseaus gränspålar, medan bomberna faller över Ukraina.

Självklart måste vi se till att Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han, inte andra förtryckare och imperialister. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få vara fria.

Ändå. Jag hoppas att en dag ska gränser bara vara kulturella och historiska, inte fysiska. Som när du reser västerut in i Jösse härad och upptäcker hur de pratar där på trakten.

Och skrattar.

### Läs mer om klyftorna i Sverige i dag i LO:s årliga undersökning av makteliten.
### Den senaste kom nyss och heter ”Makteliten – skillnaderna eskalerar”.
### Klicka på länken. Läs.

Det ska va’ rättvist.

Jag längtar efter en Olsson med skägget

Att kunna läsa och förstå världen. En gång kämpade man för den rätten. Svenskarna fick folkskola, i kyrkböckerna noterade prästerna den ökande läs- och skrivkunnigheten, i de framväxande folkrörelserna slogs man för folkbildningen.

1902 uppfann Oscar Olsson studiecirkeln. Idealet var kamratcirkeln där man umgicks, studerade och diskuterade tillsammans. Ett ivrigt diskuterande folk som rörde sig, det var vad pionjärerna ville uppnå.

Vissa år nådde Folket i Bild upplagor på över 200 000. Bakom tidningen stod bonde- och arbetarorganisationer liksom nykterister. FiB:s folkböcker kunde sälja över 100 000 exemplar av vissa utgåvor. Kvalitetsböcker, ofta distribuerade av ett bokombud på arbetsplatsen. ”Ljus över landet”, det var tanken.

Nej, alla gick väl inte cirkel, alla läste inte FiB, alla gick inte på fackföreningsmötena. Men något hände. Sverige började röra sig från fattigdom till folkhem. Sakta och medvetet krympte politiken och folkbildningen klyftorna. Världen gick mer och mer att förstå.

Så kan det se ut, när jag tittar i backspegeln.

Många ord, mycken dumhet
Hur ser då nuet ut? Jo tack, i dag kan svenska folket läsa och man skriver mer än någonsin. Sms, messengermeddelanden, inlägg i sociala medier, kommentarer om allt från lustiga katter till migration, ibland ett och annat mejl.

Problemet är att det finns ingen Oscar Olsson längre, ingen Ivar Öhman eller Bengt Göransson. De forna folkrörelserna har för lite folk och för lite rörelse, ljuset över landet har mörknat betydligt.

I stället har vi fler kanaler i tv:n än tänder i käften och Facebook lär ha fått sätta en gräns vid 6 000 grupper. Fler får du inte vara med i. Några kanaler är kloka, några Facebookgrupper gör nytta, men i många härskar dumhet, vidskepelse och tokstolleri. Troll, knäppgökar och högerextrema styr alldeles för mycket över dagordning och tänkande.

Resultatet är att rasismen växt liksom exempelvis det hälsovådliga motståndet mot covidvaccinering. Alldeles för många förnekar förintelsen och alldeles för många unga män lyssnar på influencers som föraktar kvinnor.

Bli en Olsson
Vad ska vi göra, när så många använder den underbara skrivkonsten och läskonsten till att fördumma?

Jag ser bara en lösning. Arbetarrörelsen måste än en gång lära sig hur viktig bra folkbildning och kultur är. Precis som demokratin måste bildning och kultur än en gång bli både medel och mål. Det gäller alla, från högsta politiker till minsta fackföreningstidning.

Jag längtar efter en Olsson med skägget igen. En som får oss att läsa, förstå världen och förändra den. Ljus över landet, det är vad vi vill.

Vi måste alla bli en Olsson.