Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det. Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså. Det finns ett krav som du inte kommer undan.
Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.
Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.
Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.
Detta krävs Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.
Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.
Detta har jag fattat länge.
Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?
Jag återkommer till det.
### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?
Mitt miniföredrag nummer två vid Gryningspatrullens vandring runt Vågsjön härom dagen:
Mot slutet av 1800-talet ökade befolkningen på svensk landsbygd. Det berodde på freden, vaccinet och potäterna, sa Esaias Tegnér. Dom fattiga skogsbygderna kallade han föraktfullt för barnfabriker.
Här i den nordvästra delen av Övre Ullerud uppstod en sådan skogsbygd. Hit flyttade folk när jorden nere i Rudsheden vid Klarälven inte räckte till åt alla.
Den norska journalisten Bente Sabel har forskat i traktens historia. 1863 flyttade hennes farfars morfar Erik Gabrielsson och hans tredje hustru Kjerstin Larsdotter hit till Sjöfalla. Han hade försörjt sig som dräng och torpare, hon som piga.
Nu byggde han huset.
Fattig trakt Det var en fattig trakt, 7,5 kilometer från huvudgårdarna nere vid Klarälven, 5 kilometer från Munkfors. Det första bevarade köpekontraktet här uppifrån Rudshedens skogar är daterat 18 april 1860.
Det var ett annat par som köpte det som skulle komma att kallas Smaggtorpet en bit bort från Sjöfalla. De köpte bruksrätten till 4 tunnland, inte egendomsrätten, skriver Bente Sabel i sin bok Skogsborna. Som förpantningsägare hade de rätt att fiska i sjön och ha djur på ägarens mark, utanför sitt eget område.
Fattigfolks Amerika Boken Skogsborna skrevs när Bente Sabel upptäckte att hennes farfar hemma i Oslo var uppväxt här.
I februari 1888 när Erik Gustav Sabel var 20 år klev han på tåget i Karlstad med enkelbiljett till Kristiania. Där fick han jobb i industrin och kom aldrig tillbaka.
”Fattigfolks Amerika” kallades Norge den gången.
Erik ville ha jobb i Norge. Men han rymde också från ett faderskap. Därför har han efterlevande även i Sverige, men det är en annan historia.
### Läs Skogsborna. Det är en intressant berättelse om en undanskymd och på den tiden ofta illa sedd del av det som nu är Forshaga kommun. ### Anna som drunknade vid Petteröa tillsammans med sin man och två av barnen var Bente Sabels farfars syster. ### Skogen har tagit tillbaka åkern. Kvar finns – som ofta när svenska gårdar rationaliseras bort – den gamla slåttermaskinen
Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.
Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.
Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.
Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola Det är för mycket som är bra och borde nämnas.
Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.
Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.
Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.
Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.
Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.
Det gör jag än.
Pirr dit, efterprat hem Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.
Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.
En av våra bästa romaner Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.
Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.
Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.
Fattar varför Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.
Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.
Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.
Selma skrev romanen på värmländska Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.
Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?
Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.
Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.
Dokumentär och lektion Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.
Se? Nej, vi känner det med magen.
På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.
Sminkar sig själva Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?
Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?
Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.
Säljer bra Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan. – Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom. Försäljningen har gått väldigt bra.
Jag tror jag vet varför.
### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000. ### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros. ### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.
Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.
Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.
Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.
Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?
Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).
Min döstädning 2.0 fortsätter. Lunta efter lunta penetreras, ibland är min tidskriftssamlar-arkeologi nere på 1970-talet. Då, när vi var fler som drömde.
Jag slänger mycket och sparar mycket.
Här är en dikt, renskriven på maskin någon gång 1980 när vi nyss både förlorat och vunnit folkomröstningen om kärnkraft. Alla tre linjer ville ju avskaffa den livsfarliga atomkraften. Det var bara det att vi ville det mest.
1980 års besvikelse Nå, vi förlorade. Efter Palmes svek med tre linjer och efter den mest intensiva kampanjen i mitt liv – förlorade vi. Jag har aldrig pluggat fakta och opinionsbildat så hårt som då.
Utmattad av allt arbete berättar min vän i miljögruppen hur just hon känner det. Ett ögonblick medan vi alla slickar såren i vår glesbygdskommun.
– Jag längtar efter våta gatstenar…
Det blev en dikt. Ingen lysande text men ett försök att gestalta 1980 års besvikelse. Framför mig på skrivbordet ligger en hälsning från mig själv som 29-åring.
Lika livsfarlig än Jag har fortsatt bo nära en skog. Kärnkraften är lika livsfarlig än.
### Lösningen? Den kräver fortfarande hårt opinionsarbete och faktaplugg. ### Det tog ett tag, men nu växer vinden och solen.
Den blev inte publicerad i Smålands Folkblad den 8 september 1975 som jag hade tänkt. Nu kommer den här i stället:
ÄNTLIGEN en lång och sysslolös helg till ända. Vi kan gå till det trygga arbetet igen.
Det är en gammal jobbarkompis på ett sågverk en gång som får oss att minnas. Han hette Gösta. Hade varit med på den tiden Det Begav Sig.
– Skönt att det är måndag, så man får göra nå’t nyttigt!
Det var hans första ord varje måndagsmorgon i två år. Han log ett maliciöst leende och ställde kaffekoppen ifrån sig med en smäll när han sa det. Alla i lunchrummet reste sig då och gick till sina jobb.
***
Efter två år orkade vi inte mer utan sa upp oss och tog en ABF-kurs i självbehärskning. Gubben menade allvar nämligen. Han kunde ses stå på sin balkong och kika ner mot sågen på lördagskvällarna. Så’na bygger man samhällen på.
Men det var inte lätt att vara vanlig dödlig när han höll i andra änden av plankorna. För jobba kunde han. Oftast odrägligt glad när vi svettades och fick flisor i vita nävar.
Alltid snabb i repliken.
***
Första dagen kom vi till sågen efter tolv år på skolbänken. Nu skulle vi ut i Livets Hårda Skola, som rektorn sagt på avslutningen.
– Följ med Gösta du Svensson, så lär han upp dig! sa förmannen.
Jaha, då gjorde vi det då. Gösta muttrade lite om skolungar. Men skrattade snart lika glatt igen. – Ser du den stora sågspånshögen där borta? Jodå. Den var stor som ett hus och gick inte att undgå att se. Hur så? – Du ska sortera den. Skilj på fura och tall! Tall är dom med långa barr.
Ögonmåttet och den amerikanska synvinkeln hämtade vi dock aldrig.
***
Onsdagskvällens fröjder räddade han åt oss en gång i alla fall. Den gamle spjuvern. Klockan var kvart i fyra på eftermiddagen. Vi satt bakom en brädstapel och drack kaffe med Gösta. Klara med dagens beting.
Förmannen kom smattrande på sin moped. En gammal Victoria med drivrem och tanken under sadeln. Om vi minns rätt.
– J-ar, du ska se att jag får övertid ikväll. Spånbilen ska lastas… viskade vi till den store Gösta. – Nej då. Det ordnar sig, menade Gösta. Och blinkade åt oss.
Förmannen försökte se myndig ut bakom styret: – Vet du vad du ska göra ikväll, Svensson?
Gösta var sågverksräv på den tiden förmannen ännu bara var vedpojke. Nu kom svaret blixtsnabbt: – Han ska hem och läsa paragraf 32!
Sant var det inte. Och någon arbetsrättsutredning var inte ens påtänkt då. Men vi slapp övertiden.
GO’MORRON!
### Här och var har jag tagit bort nytt stycke och ett antal onödiga tre punkter och kommatecken. Det är enda ändringen. Säg ingenting till den unge mannen som skrev krönikan en sommar för 50 år sedan. Han skrev som en hackelsemaskin ibland.
### Detta var innan jag hade tröttnat på att kalla mig själv som skribent för ”vi” och ”oss”.
### Paragraf 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar förklarade att arbetsgivaren har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt att fritt anställa och avskeda arbetstagare.
Jag håller på med Döstädning 2.0. Det vill säga rotar bland gamla opublicerade manus. Sådana som ligger och samlar damm och bara bevisar en sak. Att skribenten saknade omdöme redan på den tiden.
Djupt ner i en sådan bunt ligger Vaggeryds-krönikorna.
Saken var den att jag hade fått mitt första fasta jobb som journalist. Sådant var viktigt om du kom från ett lågavlönat arbetarhem.
Efter en termins intensivt och roligt praktikarbete på Smålands Folkblad i Jönköping hade de erbjudit mig jobbet som lokalredaktör i Vaggeryd. Den gamle redaktörn hade blivit ovän med direktörn, låst redaktionen utifrån och gått.
Den ständiga lokalredaktörsångesten Jag tackade ja. Men Vaggeryd? Hur ska detta gå? En lätt ångest spred sig i kroppen och långt uppåt skrivarsjälen till.
Som tur var brukade de publicera krönikor på lokalredaktörernas ortssidor varje måndag. Bra. Det fyller åtminstone lite. Alltså satt jag hela sommaren och författade sådana så fort jag var ledig från sommarviket på Värmlands Folkblad i Munkfors.
13 stycken. Skönt. Dom borde räcka hela hösten.
Elda eller inte elda? Då kom dråpslaget. Under sommaren hade den pigge redaktionssekreteraren där uppe i Jönköping drivit igenom att ortssidornas krönikor skulle bort. – Vi kan inte ha en tidning med bara flum. Skriv riktiga artiklar i stället.
Här står jag nu 50 år senare med de 13 opublicerade i näven. Vad göra? Elda upp eller inte elda upp?
All den mödan och ångesten.
### I morgon: första Vaggeryds-krönikan från 1975. ### Om sågen förstås.
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?
Svar:
Frågor på det?
### Klyftan växer. ### 1980 var jämlikaste året, sedan har orättvisan bara ökat. ### LO:s årliga undersökning Makteliten berättar mer: Länk till den färska rapporten.
Volvochefen tjänade 61,5 miljoner 2023. 168 000 kronor om dagen.
