Historia – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Först och främst mer pengar till kulturen

Nu har jag hunnit läsa trägårdhslistan. Den kulturkanon som regeringen beställt.
Sex noteringar:

1. Jag tror inte på läslistor bestämda av Makten.

2. Det finns trots det mycket vettigt på listan.

3. Men ska kultur och bildning stå starka igen, då måste Makten se till att de som arbetar med kulturen får hjälp att göra det. Teatern, litteraturen, kulturskolan, skolbiblioteken, bildningsförbunden, folkhögskolorna, universiteten och många fler måste få pengar. Regioner och kommuner måste få bättre råd att satsa på kulturen.

4. Vi behöver en gemensam offentlighet igen.

5. Det behövs starka motkrafter mot algoritmerna, mot Facebooks, Googles, AI-bolagens och andra teknologijättars sönderstyckning av vår verklighetsbild.

6. Hur vi sen ska få våra länstidningar att känna ett ansvar för en bred folklig kultur igen, det vet jag inte. Bättre presstöd, hur som helst.

### Det blev visst en lista till här i världen.
### Genomför den.

Låt dem leka på en nedlagd skolgård, det räcker

Fasterud 1960. Grusplanen är det vita uppe till vänster.

Jag sitter och har precis börjat läsa nästa bokcirkelbok. Philip Roths roman från 2004: Konspirationen mot Amerika.

När jag kommer till sidan 36 går smygnostalgikern i mig igång. Författaren skildrar en amerikansk skolgårdslek så jag riktigt känner hur det sprutar grus från mina egna raster i femte klass.

Den lekte ju vi.

Land och rike. Var det inte så vi kallade leken när vi stod i ringen och förklarade krig mot nån av grannarna?

Medan jag i minnet ritar till mig en bit av Ingemars eller Gunborgs land i gruset på skolgården i Fasterud slår mig tanken. Kan inte nån avväpna alla krigsherrarna i världen? Kan vi inte ge dem en pinne i stället och en bit av en liten cirkel i gruset i Fasterud, Nyed, Värmland, Svealand, Sweden.

Så kan de leka för sig själva bäst de vill där, tills magister Bergkvist ringer i klockan och kallar in dem för nästa lektion.

The best rule ever
I dag ska det handla om gyllene regeln, säger Karl Bergkvist. Slå upp den, Donald, säger han. Slå upp den gyllene regeln.

Sedan får Vladimir och Benjamin läsa högt, var och en på sitt språk.

Magistern spelar in dem på band, den tekniken var han tidig med i Fasteruds skola. Det är så att de ska höra hur vackert de nya orden låter.

– Donald, nu är det din tur. Läs har jag sagt. READ! The best rule ever!

Och gossen Trump han läser:
– In everything, do to others what you would have them do to you.
– En gång till, säger magistern. Den här gången tar vi den på ryska igen Vladimir. Läs.

I evigheters evigheter pågår den lektionen.
Läs nu Benjamin.

### Skolan i Fasterud är nedlagd för drygt 60 år sedan. Där gör de minst skada, Trump & Putin & Nethanyahu.
### I evighet.

När Palme och jag talte framtidsfrågor

Jag minns en tid när Olof Palme kunde röra sig fritt bland 3 000 pratglada SSU:are på sommarläger vid Norrfällsviken på Höga kusten.

Jag minns en tid när samme Olof Palme kunde ryta ifrån mot krigsherrar i både väst och öst. Hårt röt han, vred var han. Fritt talte han.

Fritt.

Det är bättre när ett land törs tala med egen röst. Allra bäst när till och med unga spolingar som jag sommaren 1976 kan gå fram och ställa sig en meter från en obevakad statsminister och förklara vad han borde göra.

Vi var inte överens men både han och jag hade framtidstro.

### Den tron har jag än.
### Dock är det svårare 2025.
### Gaza, Ukraina, nya svenska utvisningar och kärnkraftsplaner: Värst är de många människornas tystnad.

Vi behöver chartra ett tåg igen och åka till en tallbacke i norr.

Förste nationelle papperstapparn

Sveriges första nationella säkerhetsrådgivare står inför rätta för säkerhets skull.
Han glömde.

Det kommer inte svenska medier att göra. Inte svenska folket heller.
För säkerhets skull.

Minsta fjortonåring håller bättre reda på sin dagbok och sin mobil än vad nationelle papperstapparn, 62, gjorde med de säkra papper som helt säkert ingen nationell säkerhetspapperstappare får tappa.

För säkerhets skull.
För hela nationens säkerhets skull.

Har du fler barndomsvänner, Ulf Kristersson?
Är du helt säker?

Ge dom inga papper.
Åk inte till några som helst kursgårdar.

Världens bästa verktyg som vi slipar varje dag

Det är något med staplandet av bokstäver till ord som får magen att pirra.

Skriva, springa, leva: Se där en trio som jag trivs med. Att stå inför en publik där någon bokstavligen gråter ena stunden och många skrattar nästa. Det är lika stort varje gång, vare sig det sker från en scen eller svart på vitt via papper eller skärm.

Jag tror fortfarande att väskan var en av våra jagande och samlande förfäders viktigaste uppfinningar. Nu kunde de bära hem mer mat till gruppen.
Men förmågan att prata och skriva slår allt.
Allt.

Där bodde skrattet.

Den slutliga bekräftelsen

När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt.
I år fick det bli en familjehistoria.

Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia.
– Litteraturhistoria?
– Absolut.
– Stavhopparhistoria?
– Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört.
– Din egen privata historia?
– Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.

Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.

Dags att öppna kepsmuseum?
Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:

”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.”
Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat.
”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”

Jag finns!
Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.

Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte.
En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.

Jäspalt va coolt.

### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende.
### Frågor på det?

Uppleva, sleva & leva

Högsommar. Ännu en tid då vi har fullt sjå med att fortleva, uppleva, utleva, inleva, återuppleva, plocka, sleva och – bara leva.

Så här till exempel.

En i vedledet

Varje gång jag klyver ved känner jag hur jag står i ett mångtusenårigt led av gamla gubbar med yxa i näven.

Det var bara det.

Trivs.

De som bor i Frankrike och heter Höst

Nu har jag sett först en finsk-amerikansk och sedan en brittisk ståuppkomiker göra narr av alla tysta bokstäver i engelska språket.

H-our.
Lig-H-t.
K-now.
K-ni-GH-t.
Dum-B.
Plum-B-er.

– Schhh! De tysta bokstäverna är inte för munnen, bara för papperet. Säg dom inte.

Finn hos oss också
Då slår mig tanken att svenska språket också slösar med bokstäver. Sådana där tysta saker som aldrig når till trut.

D-jur.
D-jup.
S-tjärna.
S-kjorta.
Yog-H-urt.
H-jässa.
H-jul.
L-jus.

Innan namnet hörs
Jag vet ju att de tysta finns och varför. Men erkänn att det ser roligt ut om man tänker efter.

– Är det synd om dom som heter Djus? Varenda gång måste dom skriva en tvärtyst bokstav först, innan själva namnet hörs.
– Asch, det blir väl en vana.

Värre då för alla som bor i Frankrike och heter Höst. De har det riktigt D-jävligt, de nästan inte finns.

– Bonjour, je m’apelle *stön*.

### STÅUPP: Michael McIntyre Silent Letter Day

En ljuvlig, skamlig tid

Det är ljuvlighetens tid i vår trädgård och en skammens tid ute i världen.

Våra skatungar flyger, på ängen tävlar prästkragar, förgätmigej och smörblommor om att slå ut, vid lekstugan trippar sädesärlor och i skogskanten gal göken på sjunde veckan. Det finns bara ett ord för den ljuvligheten:
Trivs.
Jag trivs.

Nya döda barn
Då piper det till i mobilen. Piper och piper, ständigt dessa skammens notiser.
-Nya döda barn i Ukraina.
-Ännu fler döda barn i Gaza.
-Militär på väg mot folket i Los Angeles.
-Massdeportationer från amerikanska arbetsplatser.

I fjol upplevde världen flest antal konflikter sedan 1946, skriver Institutt for fredsforskning i Oslo (Prio). Norrmännen räknar till 61 konflikter utspridda på 36 länder, från Sudan vid Sahara till Tigray i norra Etiopien, från västafrikanske Mali till Mindanao i Filippinerna.

129 000 döda.

Medan göken gal knappar jag på mobilen och försöker förstå hur många 129 000 medmänniskor är. Internet svarar att det är lika många som det bor folk i Karlstads och Arvika kommuner, men du får lägga till tätorterna Grums och Bäckhammar också.

Jag försöker föreställa mig alla dessa trakter helt utan människor.
Jag försöker föreställa mig en kyrkogård med 129 000 nygrävda gravar på grund av kolonialism, imperialism, egoism och vanligt ohederligt folkförtryck.

Det går inte.
Jag fattar varför men inte mängden.

Skamligt, skamligt, skamligt, skamligt, skamligt
Det doftar skam om allt det dödandet. Precis som det doftar skam om den israeliska regimens sätt att räkna proportionalitet, där en död i Israel motsvaras av 53 döda i det sönderbombade Gaza. Svarar de på en terrorattack? Visst. Men 53 för 1 är likafullt en skamlig matematik.

Skamligt av Sverige att sluta ge stöd till UNRWA som försöker frakta mat till de som fortfarande lever i Gaza.
Skamligt av Israel att hindra en värnlös båt med mat och volontärer från att försöka hjälpa de instängda i Gaza.
Skamligt av mäktiga herrar i Kreml att skicka våg efter våg med död över grannlandet Ukraina.

Nu gal göken igen.
Han gal söderifrån.