Det är säsong för läsning. Det är det alltid. Nu för tiden behöver vi inte upp i ottan på mornarna heller.
Jag fortsätter att plocka böcker från listan med alla lästips jag fick på mitt 70-årskalas. Några hade vi redan själva i hyllorna, andra fann jag på nätet eller biblioteken. Sedan ligger jag på nätterna och läser. Bläddrar fysiskt ibland, digitalt ibland.
Någon enstaka gång lyssnar jag på ljudbok. Det blir bara någon enstaka, eftersom jag hör bättre med ögonen än jag ser med öronen.
Trivs.
Fortfarande en favorit Favoriten än så länge är Åsa Linds Sandvargen. Den hade jag inte läst förut. Förunderligast är Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Ärligast är Stina Wollters Kring denna kroppoch Kristian GidlundsI kroppen min. Bäst tecknad är Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet. Hans bok hade jag läst många gånger förut och den håller än.
Än är jag inte klar med alla. Bibeln tar tid. Det vet jag andra titlar på listan som också kommer att göra.
### Knepet med Bibeln är att läsa fem sidor om dagen. ### Jag läser den som ett stycke litteratur, inget annat. ### Jag hoppas så att pandemin är över när jag är framme vid kartorna.
Du är väl språkpolis? frågar en vän. Frågan är ställd i all välmening och jag svarar så gott jag kan. Nej, det är jag inte. Den sysslan gav dålig smak i munnen.
Jag upptäckte att jag gjorde narr av folk som har svårt för att stava och det tyckte jag inte om hos mig själv. En del språkpoliser uppträder dessutom hånfullt mot dialekter, ett omedvetet folkförakt som jag har svårt att förstå.
Här hemma pratar vi dialekt när vi känner oss trygga. Det är vårt modersmål. Då rinner orden bäst.
Ett av människans bästa påhitt Min vän hör inte till de föraktfulla, tvärt om. Hon menar bara att jag värnar ordet och det stämmer bra. De älskade bokstäverna har försörjt mig i nästan 50 år, då är språkglädjen viktig. Har människan någonsin gjort en bättre uppfinning än språket? Det utvecklas hela tiden.
Demokratiskt är det också, språket. Det är brukarna som bestämmer över utvecklingen, inte någon språkvetare, generaldirektör eller utbildningsminister. Ingen av dem har hittat på orden ”jag”, ”älskar” och ”dig”. Ingen av dem har upphovsrätt på meningar som ”Ska vi åka till Grums och göra ett PCR-test? Dom har öppet till 13.30.”
Kanske fanns det språkpoliser som protesterade när ”lögardag” blev ”lördag” och ”hej” blev svenskans nya hälsningsfras? Jag misstänker det. Vad brydde sig språkanvändarna om det? I dag är det inte en enda en på Grossbolstorp som säger ”lögardag” om lördagen. Här tvättar vi oss varenda dag, ska du veta. Vare sig det behövs eller inte.
Hos oss är alla dagar lögardag, men lördag har vi bara en i veckan.
Det talade ordet Jag återkommer till det talade ordet. I vårt hem talar vi som sagt dialekt när vi känner oss trygga. Det språket lärde vi som barn. I detta modersmål ingår praktiska ord som ”sneggelvesp”, ”gôrgôtt”, ”glingt”, ”snôscheltryne” och ”töl-tapp”. Dessutom använder vårt lokala språk ordet ”vart” om både riktning och plats. Så har folk talat i generationer här på trakten. ”Vart bor du?” är en fullt korrekt fråga på central sydvärmländska.
Detta förstår inte alla. Vissa förstår men respekterar det inte. ”Alla som använder ordet vart om en plats ska tvingas att stanna därt” är ett roligt skämt som jag ser då och då i flödet. Roligt men lik förbaskat hånfullt. Satir ska rikta sig uppåt mot en överhet. När den siktar nedåt kallas den folkförakt, även när det inte var meningen.
Den som ser ner på andra människor kallar vi ”dretle” här på trakten. Det är ett av de snällare orden för såna töl-tappar.
Språket har olika nivåer Nå, helt fritt fram är det inte för mig heller att bruka svenskan. Jag värnar både ord och ordföljd så gott jag kan, men försöker göra det ödmjukt. Bibelns författare har rätt när hen skriver om att se flisan i sin broders öga men inte märka bjälken i sitt eget.
Till hjälp i mitt ödmjuka ordbruk använder jag ofta Myndigheternas skrivregler. Den är bättre än sitt namn. TT-språket och Svenska skrivregler är två andra bra hjälpredor. Alla tre rekommenderas. De första två finns på nätet, vilket är praktiskt.
Dessa tre hjälper mig när jag ska skriva standardsvenska. Det skrivspråket använder jag mest, men livet har lärt mig att det finns många olika språkliga situationer. När jag skrev nyhetsartiklar: det var en situation. När jag skrev text åt länstrafikbolaget om nya priser på månadskorten: det var en annan situation. Krönikorna i lokalradion: de fick bli på dialekt. Sms, facebookkommentarer eller inlägg på Twitter: allt har sin tid och sin språkliga nivå.
Jag skulle känna mig väldigt fyrkantig om jag aldrig fick kasta in ett dialektord ibland i sociala medier. Småprat är småprat även där och dialekten är effektivare än standardsvenskan. Antag att en stor älg rusar ut på vägen framför dig. Vilken av dessa minnesregler vill du helst ha inpräglad i minnet, när du har en sekund på dig att reagera?
– Sikt på rava!
– All erfarenhet visar att det är bättre att kollidera med älgens bakparti än med bogen, eftersom de bakre delarna innehåller mindre massa än frampartiet och alltså gör att kollisionen blir mindre våldsam.
Jag vet vilken jag skulle välja.
Ofullständiga meningar? På Facebook försöker jag stundom skriva något som liknar Memes. Då måste jag hålla mig kort, så att verktyget låter mig välja en bakgrund till bokstäverna. Skriver jag för långt får jag ingen bakgrund. Detta gör att meningarna ibland blir ofullständiga sådana gånger, även om just den här är rätt fullständig:
### N-å-g-r-a sätt att använda språket stör förstås även mig. Jag är inte mer än människa. ### När seriösa redaktörer skriver ”en fräck stöld” knottrar sig skinnet, det kan inte hjälpas. Jag ogillar den människosyn som tror att vissa stölder INTE är fräcka. ### När andra som har språket till yrke blandar ihop ”de” och ”dem” osäkrar jag min reservoarpenna, det måste jag också medge.
Lyckligtvis har jag sällan något bläck till etterpennan. Dem får klara sig utan min griniga post it-lapp 😉
Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg. Hur ska vi fira det?
Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).
Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.
Så himla rolig är jag inte.
Får lust att sluta Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen.
Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling. Respekt!
Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.
Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.
Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?
Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.
En av mina favorittidskrifter har utlyst en tävling. Språktidningen vill veta vilka som är Sveriges vackraste och roligaste ortnamn.
En kul tävling för oss som är kartälskare och ortnamnssamlare. Här är några kategorier jag kommer på i all hast:
Sveriges vemodigaste ortnamn: Ensamheten. Det finns 7 platser med det namnet. Från en av de ensliga byarna kommer det en världsmästarinna i armbrytning. Annars skulle namnet vara ännu mer vemodigt.
Sveriges hoppfullaste ortnamn: Bättringsvägen. Jag hittar 9 sådana gator men det kan finnas fler. De brukar ligga vid sjukhus.
Sveriges vanligaste bebyggelsenamn: Fridhem. Visst säger det något om vårt land och oss som bor här. Inte mindre än 1 193 förhoppningsvis fridfulla platser heter så.
Sveriges vanligaste sjönamn: Långtjärnen. Drygt 1 300 stycken i olika namnvarianter.
Sveriges vanligaste huvudstadsnamn: Stockholm. Det finns 62 platser i landet som heter Stockholm. En av dem kallades länge för vår huvudstad. Den västvärmländskaste av de 62 ligger mellan Trinne mosse och Rundisbråten. Om du undrar.
Sveriges vanligaste Sverige-namn: Sverige. Jo, det finns 5 stycken. Hela vårt land plus fyra lokala platser inuti landet.
Två ironiska ortnamn: Brölösera och Tuggelite. Den sorten finns det många av. Jag har alltid undrat om det var grannarna som skojade med de brödlösa eller om de var självironiska, de som bodde där.
Sveriges lurigaste önamn: Lurö. Så här skriver en ortnamnsskribent om ön i Vänern: ”har ordet ’luder’ = åtel, as, kadaver som förled och ortnamnet betyder ’plats där förgiftat (arsenik) djurkadaver har lagts ut för att ta död på varg’ (SAOB ’luddra på varg’.)”
Om den tolkningen är korrekt? Nja, det finns andra förklaringar till namnet. Ortnamnsboken från Näs härad tror mer på att namnet kommer av fornsvenska ”ludher ’lur’, i fno.-isl. och i sv. dial. även i bet. ’kvarnlave, urholkad stock, tråg’ och ofta använt som ortnamn”.
Sveriges ledsnaste ortnamn: Gråten. Jag hittar 27 stycken platser med det namnet. Då räknar jag inte in ortnamn som exempelvis Grossbol, som ursprungligen kommer av samma ord. Troligen av gråt, dvs en äng som är svår att skörda. Finns det ledsammare ängar?
Sveriges mest detaljerade ortnamn: Skrattabborrtjärnssnåret. Det finns fler namn som borrar ner sig i detaljer, men detta är en favorit. Fyra dubbelkonsonanter, bara en så’n sak. Skrattabborre är det folkliga namnet på vattensalamandern.
Sveriges mest feltolkade namn: Kanske min gamla hemort Molkom (namnet kommer inte av att oxarna mjölkades om här på väg till Oxhälja i Filipstad). Kanske Leverhögen (namnet beror inte på att man plötsligt fick se hur ett av liken rörde sig i koleragraven). Kanske Malmö (de brukar inte mala någon mö där). Kanske Fyrunga socken (den fick inte sitt namn av att bara fyra ungar överlevde digerdöden). Får jag välja tycker jag Malmö är värst.
De kallas folketymologier, den sortens folkliga missuppfattningar om ord, till exempel ortnamn.
Vilka vinner? Nå, hur ska jag ha det? Vilka ortnamn är roligast och vackrast? Den frågan behöver jag fundera på ett tag.
Ortnamnet Kul roar mig, det finns det för övrigt bara ett av påstår Lantmäteriet. Jag tror jag ska cykla dit i helgen. Veckans Kultur, det kan aldrig bli fel.
Själv bor jag i Forshaga, vilket råkar vara namnet på ytterligare 13 platser i landet. Det är vackert så. Vackerhalsen, Vackerlandet och Skönheten låter aningen finare. Men namnet Å tycker jag allra mest om, jag får nog skicka in det till tävlingen. Det fattar ju varenda människa att i byn Å, där är det bra tjusigt och lättbott.
– Å!
Du kan inte tro hur många Å det finns i detta land. Vi är ett estetiskt folk, fullt av utrop.
Man lär så länge man lever. Den här sommaren har jag lärt mig att om jag springer i kraftledningsgatan väster om Sörtjärn norr om Lyckan, faller handlöst i riset och landar på nordvästra sidan av skallen så att det hörs ett knastrande ljud – då får jag köpa nya glasögon.
Orienteringsträning är inget för veklingar. Om någon vecka får jag de nya brillorna. De gamla ser ut som kontroll 10 och 11.
Det var där det hände.
### Lyckan är ett så vackert namn. ### Det betyder ”inhägnad mindre åker eller äng” men vem bryr sig? ”En känsla av högsta glädje och välbefinnande” låter go’are. ### Först trodde jag det var skallen som sprack.
Lider du av klickbrist frågar en vän? Då har jag precis beklagat att jag inte lyckas få folk att glädjas åt vem som hittade på ordet pussgurka. Denna viktiga kunskap.
Göran, skrev jag bara i mitt Facebookinlägg. Det som du ser på bilden ovan.
Tanken var förstås att nyfiket folk skulle gå vidare och läsa min kommentar under inlägget, där jag berättade vilken Göran det gällde. Det var det få som gjorde.
Jag som var så glad åt upptäckten. Jag som så gärna ville dela med mig av den till andra. ”Det var Göran, hör ni, det var Göran Tunström som kom på’t. Tänka sig!”.
Del I Allt hade börjat med att vi pratade om saken vid frukosten, den kära vännen, yngsta dottern och jag. Varifrån kommer ordet pussgurka? sa vi. Vi brukar kalla varandra så ibland.
Språket är en av människans nyttigaste uppfinningar. Särskilt smekorden. ”Pussgurka” gör sig bäst om du använder det minst sju gånger i veckan samt några gånger extra vid klämdagar och helger.
Förr i tiden gick vi till hyllan med Bra Böckers lexikon när vi behövde svar vid matbordet. Lexikonet eller någon av ordböckerna. Numera går det fortare, nu hittar vi svaren på nätet.
I det här fallet dyker förklaringen upp i radioprogrammet Språket från den 26 mars 2018. Där berättar Henrik Rosenkvist att det första belägg han hittat är i Göran Tunströms roman Det sanna livet från 1991. Kul, tycker vi, som bott i Sunne alla tre. Själv träffade jag Göran några gånger och tyckte mycket om hans romaner och muntliga berättande.
Men inte hundan gick folk in och läste förklaringen när jag lade ut den. Denna viktiga kunskap om detta viktiga ord.
Del II Då beklagade jag mig. Undra på att min vän missförstod mig. Klickbrist lider jag visserligen inte av. Då skulle jag använda några av de knep jag lärt mig men för det mesta undviker att använda. Tagga ett blogginlägg (hashtagg) svepol har livet lärt mig att låta bli. Då dyker det upp samtalspartners jag inte bett om. Dessutom har Facebook en hel skara algoritmiker som knackar kod i takt med mig. År efter år knackar de kod. Det är bara det att de hela tiden ligger ett steg före.
På den tiden en trevlig kör från Munkfors deltog i TV4-programmet Körslaget kunde man få tusen gillningar på ett blogginlägg om kören. Då var det en Mark i Amerika som sa att så kan vi inte ha det. ”Inte nog med att vi ger draghjälp åt de där tidningarna och radioprogrammen och TV-programmen i Värmland, ja hela världen faktiskt. Dom som vi kniper annonsinkomsterna från. Nu hjälper vi en jäddra bloggare på Grossbolstorp också. Det får det bli slut på. Ni får prioritera ner inlägg med länkar i. Kraftigt. Gör så folk inte ser dom. Fort.”
Jag sörjer tidningarna som sakta dör. Mina klickningar kvittar. Ville jag bli klickmonster skulle jag tagga och vinkla och vara otrevligast och … ja, ni vet. Nätet är fullt av dem. Fast jag förstår frågan. Är det en typ som i ett förvirrat ögonblick råkar klaga över få som läser så är den högst berättigad.
Dock var det Göran Tunström, det har en språkprofessor sagt i radion. Så det så.
Del III Nej, det var det inte alls. Professorn hade fel, men det kan inte han hjälpa. Den 26 mars 2018 hade han kanske rätt. Den 28 juni 2019 hade han det inte. Då var det nämligen en grävmaskinist som hade grävt upp en glasflaska på drygt 1,5 meters djup vid högvaktsflygeln på Stockholms slott.
Flaskan var från Hammars glasbruk, tillverkad i januari 1900. I den låg sju kärleksbrev från samma år och nästa till en ung flicka som hette Nanny. Tre olika kavaljerer förklarade sin kärlek till henne. Alfred, Carl och Gunnar. Det var Gunnar som avslutade sitt brev med ”Min pussegurka”.
### I flaskan fanns också tre svarsbrev som Nanny aldrig postade. Jag undrar så vad hon skrev i dem. ### Nämnde hon någon gurka? ### Undrar vad Gunnar hette i efternamn.
Läser Dan Anderssons Svarta ballader från 1917. Det är inte första gången. Tanken dök upp när ett av lagen i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt inte kände igen utdraget ur en dikt som Stina Ekblad läste. En vers började såhär:
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vilda havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt.
Kunde de inte den dikten? Nå, sådant händer, världslitteraturen är bred och du kan inte minnas varenda rad. Hur som helst läste Stina så det kändes som om dikten var helt nyskriven. Svårt att göra, fint när det lyckas.
En takt för mycket I förbigående hittar jag korrekturfelet, jag tror åtminstone att det är ett sådant på första textsidan. Det måste i så fall ha grämt Dan Andersson, för naturligtvis är det hans dikt Omkring tiggarn från Luossa Stina Ekblad läste ur. ”De vildaste havens vila” står det i min facsimilutgåva. ”Vildaste” är en takt för mycket, jag tror poeten var mer formmedveten än så.
Strunt i det, korrekturfel är en världslig sak 104 år senare.
När jag kommit halvvägs bland dikterna tar jag paus och dricker ett par klunkar kaffe till. Då faller blicken på första bladet i boken. Där står ett förnamn. Pappas förnamn. Boken jag läser har han stått och läst högt ur för andra pensionärer.
Pappas bokmärke Pappa är borta sedan länge. Vid sidan 46 hittar jag hans bokmärke. En inträdesbiljett till Lousastugan i Skattlösberg. Pris: 5 kronor.
Det är en sorglig dikt han lagt biljetten vid. Den handlar om en kärra som fraktar en gammal man till fattighuset.
