Ord – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

När ordet blir till stund

En gång fann jag en anteckning på första sidan i ett gammalt block:
”Avvakta”

Ibland blir guldet till sand men här blev ordet till stund.

Nu har det gått 13 år och jag undrar bara:
– Hur lång är en avvaktning? Kan jag bläddra till sidan två nu?

Den slutliga bekräftelsen

När ens barn fyller år är det bra att ge bort bok. Det är sen gammalt.
I år fick det bli en familjehistoria.

Än har jag inte läst boken. Vi tycker ofta att mottagaren bör få chansen först. Min tid kommer. Men sidan 216 har jag gluttat på. Där gömmer sig ett stycke historia.
– Litteraturhistoria?
– Absolut.
– Stavhopparhistoria?
– Det med, boken handlar om en stavkarl har jag hört.
– Din egen privata historia?
– Jo du, som gubbe vill säga. Högre kommer man inte som gubbe i Forshaga än att bli omskriven som ”en gubbe i Forshaga”. I bok. Tryckt riktig bok med fyrfärgsomslag, smutstitel, ISBN-nummer och allt.

Jäspalt va coolt, som vi säger på Grossbolstorps höjder.

Dags att öppna kepsmuseum?
Det är författarparet Jessica Eriksson och Stefan Holm som skrivit boken Ett sista hopp. Där händer det sig att följande konversation utspelar sig:

”Du kan snart öppna ett kepsmuseum. Det kan inte finnas någon i hela världen som har så många kepsar som du.”
Återigen tog hon kepsen ifrån honom och gav honom dessutom en puss för att säga att det var slutargumenterat.
”Det gör det faktiskt, det sägs att det finns en gubbe i Forshaga som har fler. Han har till och med skrivit en bok om dem.”

Jag finns!
Eftersom det bara finns en enda gubbe i Forshaga som har fler kepsar än den nyss så höjdhoppande stavhopparskribentens romanfigur så kan jag härmed konstatera att ett stycke litteraturhistoria är skapad. Ty den gubben är jag.

Ett träd som faller i skogen utan att någon hör det hörs inte.
En kepsskribent som finns på sidan 216 i bok däremot – han finns. Bok-stav-ligen.

Jäspalt va coolt.

### Ordet gubbe är belagt i svenskan sedan 1545 med betydelsen man med vördnadsbjudande utseende.
### Frågor på det?

De som bor i Frankrike och heter Höst

Nu har jag sett först en finsk-amerikansk och sedan en brittisk ståuppkomiker göra narr av alla tysta bokstäver i engelska språket.

H-our.
Lig-H-t.
K-now.
K-ni-GH-t.
Dum-B.
Plum-B-er.

– Schhh! De tysta bokstäverna är inte för munnen, bara för papperet. Säg dom inte.

Finn hos oss också
Då slår mig tanken att svenska språket också slösar med bokstäver. Sådana där tysta saker som aldrig når till trut.

D-jur.
D-jup.
S-tjärna.
S-kjorta.
Yog-H-urt.
H-jässa.
H-jul.
L-jus.

Innan namnet hörs
Jag vet ju att de tysta finns och varför. Men erkänn att det ser roligt ut om man tänker efter.

– Är det synd om dom som heter Djus? Varenda gång måste dom skriva en tvärtyst bokstav först, innan själva namnet hörs.
– Asch, det blir väl en vana.

Värre då för alla som bor i Frankrike och heter Höst. De har det riktigt D-jävligt, de nästan inte finns.

– Bonjour, je m’apelle *stön*.

### STÅUPP: Michael McIntyre Silent Letter Day

Den trion trivs jag i

Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.

Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.

Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.

Jag blev så glad.

### Läs mer:
Veckans värmländska nedslag: Forshaga

Den här texten är svår att skriva

Jag har svårt att skriva om Västanå Teaters publikskola
Det är för mycket som är bra och borde nämnas.

Vi har följt Västanå Teater i Rottneros ett antal decennier. Sett deras föreställningar, glatts åt deras framgångar.

Föreställningen Nils Holgersson vi såg tillsammans med 7-åringen och 4-åringen kom att betyda mer än vi begrep den gången.

Jag har huttrat under filtar med arbetskamrater i augusti. Svettats i värmebölja med den kära vännen, när föreställningen fått avbrytas för att skådespelarna skulle hinna gå runt i bänkraderna och dela ut vatten.

Jag har älskat dansen, dräkterna, musiken, maskerna, manusen, skådespelarprestationerna, scenografin och regin.

Älskat själva ladan och bilresan dit, full av förväntan, och hem, bredvid dimslöjorna längs Ämtan.

Det gör jag än.

Pirr dit, efterprat hem
Nu har vi lyckats anmäla oss till deras och Folkuniversitetets populära publikskola igen. Den, där vi får följa arbetet när årets sommarföreställning växer fram.

Dags igen för pirr i magen dit och småningom den där resan hem förbi Ämtan och Mårbacka. Den med efterpratet.

En av våra bästa romaner
Jag har länge tyckt att Kejsarn av Portugallien är en av de bästa svenska romaner jag läst. Stunden när den motvillige Jan i Skrolycka får sin nyfödda dotter i famnen rymmer så mycken kärlek. Stunden när han inser att hon måste få sitt namn av solen likaså.

Selma Lagerlöf har skrivit den vackraste skildring jag vet av när du för första gången tar emot ditt nyfödda barn i famnen.

Därför känns det fint att årets sommarföreställning ska handla just om Jan. Kejsarn.

Fattar varför
Vid träff nummer ett myllrar det av folk i loftet när klockan närmar sig 18. Är vi 100? Ännu fler väl? Nu börjar det.

Det är när jag hör Leif Stinnerbom i arbete på repetitionerna under publikskolan som jag får en djupare förståelse för varför jag tycker så mycket om Västanå Teaters föreställningar.

Det är när jag (vid nästa träff) ser Inger Hallström Stinnerbom visa hur oerhört genomtänkta hennes val av kläder till folket och överheten är som jag också inser vilken viktig del i gestaltningen hon och sömmerskorna har. Folk är folk, överhet är överhet, beige åt tjänstefolket, färg åt herrskapsflickorna. Förkläden, band och manschetter är lika genomtänkta de.

Selma skrev romanen på värmländska
Leif har som vanligt varit grundlig. Läst Selmas roman har många av oss gjort men han har dessutom gått till källan och läst originalmanus. Där har han kunnat se att Kejsarn av Portugallien från början är skriven på värmländska innan Valborg Olander renskrev den. Upptäckt att Selmas värmländska i texten inte är ren fryksdalska, sådan som folket runt omkring henne talte. Det verkar som om språket på herrgårdarna påminde mer om det som Leif Stinnerbom känner igen från västra Värmland, berättar han vid första träffen.

Sedan får vi se en repetition med några av skådespelarna. Långsamt arbetas uttrycket fram. Vem är du som herrskapsflicka gentemot den fattiga Kattrina? Vad tänker du, vilken är undertexten?

Spridda skratt från publiken varvas med nya allvarliga försök på scengolvet nedanför oss. Hela tiden slås jag av hur oerhört medveten regissören är om betydelsen av varje kroppsrörelse, varje min, varje röstläge i scen efter scen.

Med mild röst får han dem att förstå vilka de är i berättelsen. Ibland skådespelar han sin regi.

Dokumentär och lektion
Första träffen känns som en bra dokumentär kring god regi. Den andra som en lektion i vad kläder kan gestalta. Även Inger Hallström Stinnerbom har jobbat i decennier med Västanå. Bakom henne på scenen hänger dräkterna på galgar. Efter hand börjar vi förstå vad varje plagg berättar.

Se?
Nej, vi känner det med magen.

På köpet får vi lära oss hur man kan köpa klässbolsdukar (av alla material!) billigare. Det är folket som ska ha det linnetyget i sina kläder. Herrskapet ska bära ylle. Dyrast per meter? Den fattiga Klara Gullas röda sidentyg.

Sminkar sig själva
Vid den andra träffen får vi också se fortsatta repetitioner. Hur ska husförhöret gå till, hur nervös är prästen inför nye husbonn på Falla, vad är det Jan i Skrolycka ser som ingen annan ser?

Nu får vi även vara med när den blivande kejsarn provar kejsarrocken och husbonden Erik i Falla sminkas. Den svarta rocken passar men ska den ha röda manschetter eller inte? Hur mycket behöver sminkningen förstärkas när ljussättningen ska hjälpa oss att se de agerande ända uppifrån de övre bänkraderna?

Innan premiären har varje vuxen skådespelare fått sitt sminkschema på bild och en egen sminklåda. De sminkar sig själva. Barnen får hjälp av teaterns barnansvariga.

Säljer bra
Snart är det dags för tredje mötet med publikskolan. Får vi möta musiken och dansen då? Vi längtar redan.
– Säg till era vänner att beställa biljetter nu om de vill kunna se föreställningen, säger Leif Stinnerbom.
Försäljningen har gått väldigt bra.

Jag tror jag vet varför.

### Förra gången Västanå Teater berättade Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien var år 2000.
### Det blev en av de första föreställningarna i Berättarladan i Rottneros.
### Även då en höjdpunkt i Västanås repertoar.

Läs mer om sommarens föreställning här: Kejsarn av Portugallien.

Text och foto:
Sven-Ove Svensson

Strax ska Leif Stinnerbom visa oss hur berättelsen om Kejsarn av Portugallien växer fram på scenen i Rottneros.

Hanna Kulle som den fattiga Kattrina och Ina Jonsved som Fru Liljecrona.

Beige linne för folket, mera färgdetaljer i herrskapets ylle. Långsamt får Inger Hallström Stinnerbom oss att förstå hur mycket skådespelarnas kläder betyder för gestaltningen.

Inger Hallström Stinnerbom ser på när Ulrika Lundgren arbetar med Kejsarns (Rolf Degerlund) kejsarrock. Den passar. Men ska den ha röda manschetter?

Eva-Lena Jönsson Lunde börjar anlägga sminket på Erik i Falla (Lasse Carlsson).

”… annars försvinner visslaren osedd in i hösten”

Kunnat känna igen fjärilar har han gjort sedan han var barn.
Kunnat fotografera dem har han gjort i 15 år.
Nu, med tredje boken, tar han ett språng som skribent med.

Onsdag. Jag sitter i bästa läsfåtöljen, det är mulet ute och uppehålls i ishockey-VM. Då hamnar Mikael Skalstads nya bok Folk och fjärilar i mitt knä. Ett praktverk på mer än ett sätt.

Boken vimlar av fina fjärilsfoton, imponerande kunskaper om feromoner, mimicry, honungsdagg, vingtecken, generationsdimorfism och annat fjärilskt. Hela tiden bjuder Mikael inlevelsefullt oss läsare med på sina vandringar vid Torsberget, Omberg och Ryrhalvön.

Eller i Loftahammar.

Detaljen skapar trovärdighet
På skrivarkurser brukar jag predika om hur detaljen skapar trovärdighet. Om att forska flitigt men sedan inte gödsla med resultatet av researchen. Om att låta läsaren bli medskapande.

Så här beskriver Mikael Skalstad ett av sina besök i Loftahammar, när han ska hälsa på hagtornsfjärilen där:

”Jag är på fjärilsresa i norra Smålands skärgård, i gränslandet mellan jord och hav. Loftahammar, en trevägskorsning med ICA-affär, ett vandrarhem inrymt i en före detta vägkrog, en grön golfbana som slingrar under ek och lind. En väldig marina med gästhamn och krog samt en märklig mordutredning där en brunstig älgtjur spelade en avgörande roll.”

Inte mer. Inte mindre.
Loftahammar.

Här är läckra fjärilsfoton, något annat hade jag inte väntat. Jag har stått där i närmsta hagmark hemmavid och sett denne fjärilsvän försiktigt lyfta upp ett strå med en nykläckt fjäril på och stuckit den under näsan på mig. Brun gräsfjäril. Då är det klart att han hade tålamod och kunskap nog att lära sig fotografera dem också, så snart tekniken satt.

Men här är språkliga vackerheter med, i lagom mängd.

”Hur länge minns man doften av en fjäril?”.
”Grönsnabbvingen är förlovad med april och gift med maj”.
”I Loftahammar möts tre vägar. En leder dit, en därifrån. I dag tar jag den tredje – den som kantas av fjärilsdrömmar.”
”Man måste veta vad ögat söker, annars försvinner visslaren osedd in i hösten.”

Självplågare?
Detta är ingen recension. Mikael och jag känner varandra för väl för det.
Men ändå: tag och läs!

Är du naturvän? Då är du självplågare om du låter bli.

Svavelgul höfjäril. (Foto: Mikael Skalstad).

Mikael Skalstad i sina favoritmarker.
(Foto: Sven-Ove Svensson).

### Mikael Skalstad: Folk och fjärilar, 207 sidor, Naturcentrum 2025.
### Boken finns bland annat på Bokus och Adlibris.
### Här kan du läsa mer om den: https://naturcentrum.se/2025/04/folk-fjarilar/

Gör det.

Lycklig lördag när ord får liv

Livet är fullt av tillfälligheter.

Om inte mormor tagit tåget från Råda till Karlstad 1905, då när morfar redan sökt tillstånd att emigrera. Då hade jag inte suttit på en altan i Forshaga och skrivit detta.

Om inte bror min och jag stått precis mitt emot stentrappan i kanten av stalldammen när jag var åtta år och stöp i, då hade jag aldrig överlevt det skräckslagna doppet mellan isflaken.

Om denna sista tillfällighet handlar min novell i Värmländska Författarsällskapets senaste antologi Ögonblicksbilder. I lördags var jag en av författarna som läste ur boken. Fjorton skrivare medverkade, platsen var vår hembygdsgård och det var en lycka att få vara med och känna kreativiteten. Ena stunden tårar i ögonen, nästa ett gemensamt småskratt. Orden fick liv.

De får ju det när det är som bäst.

Trivs.

Några av de fjorton medverkande: Stefan Holm och Jessica Eriksson, Enar Jonasson, Kaj Branzell, Medard Mabwaka och jag.

LÄNK: här kan du köpa antologin Ögonblicksbilder.

”Det kunde ha varit vi”

Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem.
Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.

Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor.
– Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.

Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde.
Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.

Tre saker vill jag ha sagt
Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.

Det här är talet:

Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget,
Karlstad, 3 maj 2025

1.
För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.

Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.

Det är det första jag vill ha sagt.
Vi är alla invandrare.
Utan invandring hade ingen av oss stått här.

2.
För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.

39 procent av specialistläkarna var födda utomlands
27 procent av ST-läkarna
17 procent av AT-läkarna
42 procent av övriga läkare
16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna
37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden

Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.

Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.

Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.

Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan.
Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det.
Tack för hjälpen, säger jag.

Jag vill leva.

3.
För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland.
Han hette Gunnar, han som flydde dit.

För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.

1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.

I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.

I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?

Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede.
– Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.

Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.

Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar:
– Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …

Den behandlingen är en skam.
Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.

Skäms Sverige.
Skäms svenska makthavare.

Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet.
Lär er det ordet igen, makthavare.
Soli-dari-tet.

Tack för mig.

Intensiva dagar i pensionärslivet

Kära dagbok, det har varit intensiva dagar.

SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.

I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.

Kom, du som kan.
”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.

”Vi bare skôja”

Tillvaron har humor. Plötsligt hör en efter en av sig och vill att den scenrädde ska komma och tala. Det vill säga jag.

Nåja, den värsta scenskräcken från ungdomen gick så småningom över och efterträddes av dagens kombination av ”å, jag älskar att stå där!” och ”hjääälp!”.

Så nu har vänliga människor ringt, mejlat och mezzat igen. Vill jag komma och föreläsa inför en skrivarcirkel? Vill jag hålla tal på en flyktingmanifestation? Vill jag vårtala?

Ja tack. Skamlig flyktingpolitik manifesterar jag gärna emot. ”Vi bare skôja. Ni ä’ faktist inte välkomne” – det är en feg och ynklig politik.

Ordförklaring:
Skôja – skojade.

Här är några kommande framträdanden:

-28 april skrivarcirkel Deje.
-30 april kl 19 vårtal, Övre Ulleruds hembygdsgård, Edeby.
-3 maj kl 12 flyktingmanifestation, Stora torget, Karlstad.
-10 maj kl 14 Forshaga hembygdsgård: medlemmar från Värmländska författarsällskapet presenterar nya antologin Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

### En gång i tiden levde jag bland annat på mina framträdanden. Det gör jag inte nu som pensionär. Därför tar jag sällan betalt av ideella arrangörer. Men jag blir rik på mänskliga möten, pirr och endorfin.

För övrigt anser jag att Turkiet måste släppa Joakim Medin omedelbart. Journalistik är inget brott.