Nu är det så att jag gillar staden som företeelse. Massor av det jag tycker om kommer därifrån. Bra filmer, goda böcker, Karlstads alla trivsamma uteserveringar för att inte tala om Café August. Eller mitt jobb i två och ett halvt år till, hoppas jag.
Men det var inte lätt för en småbondeson att hamna där.
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida.
Bilden är från en annan stad, där jag hamnade en helt ensam kväll, men i alla fall.
Kommer tillbaka. För första gången sedan mars 1959 kliver jag in i vår loge. Det som var vår loge den gången. Gården är känd i hävderna sedan 1287 och socknens äldsta, men det är inte det som gör den historisk. Inte i vår historia.
Jag och mina syskon är födda här. Alla mina tidiga barndomsminnen kommer härifrån. Här gav farmor mig och katterna spenvarm mjölk på mornarna. Där borta i hörnet satt kattugglan och klippte med ögonen, hon som hade flugit på en kraftledning och som vi tog hand om. Undrar om hon överlevde? Där var trafikolyckan med den chockade tjejen som var så ful i mun men kom och bad farmor om ursäkt dagen därpå. Där gick gässen som jag var rädd för. De nöp mig ju, säger jag. Där gick bilkön från travet ner till färjan. Där åkte jag flotte på en logdörr ända fram till skivedsvägen, under en av de sista stora översvämningarna.
Vår loge är stjärnkrog
Birger Jarls son Bengt, Magnus Ladulås bror, har ägt den. Varnhems kloster har ägt den. Kronan likaså. Men 1949-1959 arrenderade mina föräldrar och farföräldrar gården av kyrkan. Mjölkbilen kom och for, ibland tog vi bussen till stan. Vårvintern 1959 tog vi en lastbil till en helt annan och glesare del av Värmland och vår tid i den här socknen var slut.
Mars 1959. Det är ett tag sedan. Först kommer han in med aptitretare. Tunnbrödsbitar med sill. Sedan förrätten, Earl grey-kallrökt lax med syltad ingefära, fänkål, rädisor och vin och fänkålsmajonnäs. Huvudrätten är mjukbakad biff med rödvinsreduktion, cognacsgrädde, smörkokt kål, syrlig lingongelé och råstekt potatis. Han, det är Christoffer Schyman, köksmästare på restaurangen. Vår ladugård från början av förra seklet har blivit butik på landet, det var länge sedan. Nu är vår loge stjärnkrog med gott betyg i restaurangvärldens White Guide. Maten är fantastisk och här sitter jag och funderar på vad farmor skulle ha tänkt. Jag vet inte vad hon skulle ha tänkt.
Livets största lekrum
Sakta och andäktigt går vi uppför trappan för att se festsalen. Den är vacker som ett kyrkorum, fast för mig är den livets största lekrum. De där bjälkarna har jag hoppat från. Då var det hö här. Ingen människa kunde tro att vår loge skulle bli krog och hörännet platsen för bröllopsfester. Här, där vi byggde kojor i höet. Jag känner doften än när jag skriver detta.
Till efterrätt får vi rabarberkräm. Precis som på farmors tid.
Kväll efter intensiva dagar. Efter jobbet tittar jag på den bästa nervarvningsfilm jag känner till, hittar den i SVT:s öppna arkiv. Nina Hedenius mästerliga dokumentär Gubben i stugan. I en timme och 29 minuter sitter jag i min ensamhet och tittar på lugna, nästan tysta bilder av en man som stilla lever sitt liv.
Han gör frukost, viker en pannkaka och lägger på smörgåsen. Han sätter potatis, kupar den. Slår hål på isen och hinkar upp vatten. Den klassiska scenen är när han värmer vatten, häller upp det i sitt badkar ute i gräset och kliver i. Fåglar sjunger, skymningen sänker sig över skogstorpet. Lugnare och lugnare blir jag.
Lugnare och lugnare.
Filmen handlar om Ragnar Fredriksson i Kestina och hans vardagsliv som pensionerad skogsarbetare i Dalarnas finnskogar. Den sändes första gången den 13 april 1996 och har setts av miljoner människor i Sverige och på andra håll i världen. Efter det fick Ragnar ta emot busslaster med besökare. Den 7 mars i år dog han, 93 år gammal. Länkar: minnesord, minnesord, blogginlägg om Ragnar.
Ur folkmun förr
DKV: Dret Kaser å Ve’.
SAAB: Sälj Aset Annars Byt.
Crescents mopedmodell med den strömlinjeformade aktern: raketaschlet.
Lättviktsmotorcykeln: Inavelsbotarn.
Ur folkmun i dag
KIA: Koreanskt Industri-Avfall.
Volvo: Money Diao.
SJ AB: prova att läsa det baklänges.
Svenska folket älskar sina fortskaffningsmedel. Kärt barn har kära namn. Vem har inte döpt sin bil? Vänner till mig sätter självklart smeknamn på sina rollatorer. Inget konstigt med det. Inte konstigare än att människans hästar alltid haft namn.
Ny bil? Hämta prästen
I Grekland såg jag en gång en lycklig familj som precis köpt ny bil. Alla stod uppställda i finkläderna bredvid den nytvättade Mercedesen, när församlingsprästen kom med sina levande ljus för att välsigna bilen. Lugnt och metodiskt stänkte han vigvatten på ratten, varje säte, taket, skärmarna. Mässade entonigt, stänkte. Då öppnade far i huset motorhuven. Vigvatten på kylaren, förgasaren, motorn.
Efter tio minuter släckte prästen ljusen i kandelabern, vek ihop campingbordet och gick hem. Familjen drog överdraget över mercan. Livet i kvarteret i Kavalla kunde fortsätta.
*
Vår första Saab hette Sixten. Han älskade att åka på reportage, gärna långt bort i skogen. Körde vi fast så löste han det med. Vid riktigt besvärliga fastkörningar i djup lera på skogsbilväg fick jag alltid order av honom:
– Är du så jädra dum så du körde ända hit får du skriva en krönika om saken. Gör bort dig du men skyll inte på mig.
Mycket bestämd typ. Hatade fuktigt väder.
Jag är av det demonstrativa slaget. Det hör till om man är uppväxt som småbondeson på 1960-talet, när drygt ett småbruk i timmen lades ner i Sverige och USA bombade det fattiga Vietnam med allt från brinnande napalm till växtgifter. Bilderna brann på våra näthinnor och världen var enkel. I dag är den inte så enkel för de barn som föds missbildade på grund av gifterna.
Vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam.
Vi demonstrerade mot julfrosseriet.
Vi demonstrerade mot svenska besprutningar av skog och banvallar.
Vi demonstrerade mot kärnkraftsverken i Barsebäck och på andra håll.
Vi demonstrerade på Sergels torg för att rädda den folkhögskola jag gick på, när arbetarrörelsen lät den gå i konkurs.
Vi demonstrerade mot Sovjets krig i Afghanistan och USA:s i Irak.
Vi demonstrerade för frihet, rättvisa och solidaritet.
Vi demonstrerade första maj.
Skogsbesprutningarna? Då spelte vi gatuteater vid Stamfrändemonumentet i Rottneros. En av pojkarna Ekelöf var giftplan med pilotmössa på huvudet och en spruta i var hand. Själv var jag ett lövsly som dog när han sprutade vatten på mig. Det var vi många som gjorde.
Först var arrangörerna väldigt glada…
Frågan är om inte den mest effektfulla demonstration jag varit med på skedde i Gräsmark för drygt 30 år sedan. Kraftbolaget ville bygga pumpkraftverk mellan Kymmen och Rottnen och vi ansåg att detta skulle göra mer skada än nytta. En dag skulle centerriksdagsmannen Bertil Jonasson tala vid ett torgmöte i Uddheden. Dit kom han och hans regionale ombudsman, men också en rejäl skara av oss från olika partier och miljögrupper, även lokala centerpartister, som var starkt emot projektet. Jonasson höll inte med oss, det hade han förklarat tidigare.
Arrangörerna såg glada ut först, för att det hade kommit trettio personer till ett valmöte i lilla Gräsmark. Ombudsmannen hälsade välkommen och riksdagsmannen började tala.
Då uppstod en inte planerad, men samtidig rörelse bland oss som var emot Jonassons linje i Kymmenfrågan. Sakta men obevekligt började alla ta ett halvt steg framåt mot honom, medan han talade. Sedan ett halvt steg till, ett halvt steg till och ett till. Långsamt men säkert gick vi från blygt svenskt hövlighetsavstånd till ganska nära, lite mer nära, väldigt nära, väldigt v-ä-l-d-i-g-t nära…
När vi började se en glimt av förfäran i Bertil Jonassons ögon vände vi alla på en och samma gång och for hem.
Titta hur Kymmen ser ut
Vann gjorde vi inte och nu ser sjön Kymmen ut som vi sa. Men i slaget om Jonassons torgmöte i Uddheden tog vi en utklassningsseger. Bäst av allt: det vi gjorde var inte en sekund uppgjort i förväg.
Stackarn, vad förskräckt han måste ha blivit.
Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.
Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.
När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.
”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.
Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.
I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:
”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.
Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?
Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”
”Check”, sa Gustaf Ander.
Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.
Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.
Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.
”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.
Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.
Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.
Vi far inte till hembygdsgården den 6 juni som vi brukar. Det blir Forsnäs i Alsters socken i stället. Här har sjön Gapern sitt utlopp och här låg ett järnbruk under åren 1628-1865. Stångjärnssmedja, klensmedja, kolhus, tullkvarn och en husbehovssåg. I dag finns bara sågen kvar och grundmurarna efter kvarnen.
Bara? Jag tycker det är spännande att sågbyggnaden från 1818 är bevarad och att det dessutom fortfarande går att köra ramsågen där. Varje år firar de Sågens dag, det är den vi har fått nys om. Nu läser jag på anslaget på väggen:
”Vattendrivna sågar fanns förr på många håll i socknarna. De utnyttjades främst under höst och vår då vattentillgången var god. Den äldsta kända sågen vid Forsnäs leder sina traditioner tillbaka till 1600-talet. Hit kom folk från norra delen av Alsters socken med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. Nuvarande sågbyggnad är sannolikt uppförd 1818. Ramsågen kompletterades på 1920-talet med kantbänk och stickhyvel. Både såg och kvarn sköttes av mjölnaren. Verksamheten lades ned 1931 i och med att den siste mjölnaren dog.”
Nu är det hembygdsföreningen i Alster som äger sågen och arrangerar den lilla ljuvliga sommarfesten. Vi lyssnar till dragspel, gitarr, fiol och nyckelharpa och hör så småningom sågen dra igång, när vattnet släpps på. Hör? Nja, det är si och så med det, innan vi kliver in i själva byggnaden. Om du tror att en vattendriven ramsåg hördes lång väg, likt en stångjärnshammare, så tror du fel.
Han fattas oss
Långsamt men metodiskt gnager sågbladen sig genom granstocken. Upp och ner far de, vattnet driver på och nyfikna ögon ser trämekaniken fungera alldeles utmärkt.
Vi solar, dricker kaffe med nationaldagsbakelse och själv minns jag han som brukade besöka det här arrangemanget och alltid berättade hur gemytligt det var. Han som blev sågverksarbetare och även fick mig att arbeta som det några år. Han fattas oss, i dag fattas han oss särskilt mycket.
Jag tar några enkla bilder med mobilkameran i miljön pappa älskade.
De är tagna med kärlek.
Här är ett försök att berätta hur jag tänkte som barn. Det handlar om stadsborna som vi tyckte var så oföretagsamma att barnen fick lov att ha särskilda tillrättalagda ”lekparker” (skojigt ord) och ”fritidsledare” (skojigt ord). Till och med duvorna där fick lov att matas av särskilt utsedda äldre.
Texten jag länkar till är min senaste krönika på tankesmedjanida.se. Misstänker att det kommer en fortsättning, för jag hamnade ju i stora städer även jag. Med viss förvånad glädje.
”Aldrig att jag flyttar till en stad”.
Oden hade sina korpar Hugin och Munin. Varje dag skickade han ut dem för att söka efter information. De flög över Asgård och Midgård och såg allt. Hugin, tanken, och Munin, minnet – tillsammans såg de till att Oden blev allvetande. Allting visste han. De flög ju alltid tillbaka till hans axlar och berättade.
En dag när jag springer över ängen strax bortom vår gata, på väg mot skogen, hör jag två korpar. De flyger på låg höjd mot friluftsgården, kraxar någonting.
Jag döper dem till Google och Externa hårddisken. Flyg mina korpar, flyg, men kom fort tillbaka när ni är klara. Såja, schas. Stick och hämta nåt nu. Hämta universums hemlighet.
Trillat dit igen. En dag föll jag till föga och började facebooka. Sedan kom bloggen. Nyss började jag med Instagram, för vem har sagt att inte gamla gubbar får leka med bild och bokstävel? Har hittat en form som passar mig. Vem jag hyllar är inte svårt att gissa. Klicka på Instagram-loggan i högerspalten (det krävs nog att du själv finns på Instagram om du ska se mina bilder och utfunderade bildtexter).
Plockar.
Sköljer. Rensar.
Lagar till. Äter. Känner släktskap med många generationer bakåt.
Ett av svenskans vackrare ord betyder förstling, första friskhet, det första av årets skörd. Nu smakar vi både på ordet och den försiktiga skörd ordet berättar om. De späda nässlorna från ett av tomtens mer livfulla hörn.
Farmor skulle ha gillat vad jag gjort de sista två åren. Lärt mig tycka om att plocka och laga till den primören.
Hälften av fjärilarna i trädgården kan inte ha fel.