SVENSSONS SLÄNG – Sida 54 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Inte en underläpp darrade på avd 16

Jag minns att jag tyckte de var unga. Fackliga ombud inom LO brukade vara något äldre herrar. Per hade bett mig komma och underhålla. ”Lite humor och lite allvar hade vi tänkt.”

De brukade be om det när de ringde. Jag var ute ett par gånger i veckan, ena kvällen ett fackårsmöte, andra aftonen en bygdegård.

Darrig blick minuterna innan, ivrig endorfinkick när jag kommit igång. Jag älskade de uppdragen. Detta var mitt folk och mina tankar. Inte en enda en på Pers möte blev ledsen om jag tog i extra mot dumhet, överhet och borgerlighet.

Manuset finns kvar i en tidskriftssamlare. Elektrikerna avd 16, plats Kronoparken, dag tisdag 20 april 2004. Jag pratade ideologi, det hade de också bett om, och mot slutet läste jag en dikt av min pseudonym Viktor Root:

Varför vissa partier byter ledare

Kd har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Alf Svensson
inte har evigt liv

Vänsterpartiet har valt
ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Gudrun Schyman
inte har evigt liv

Moderaterna har valt
ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Bo Lundgren
har det.

Efteråt fick jag en keps av Per. ”Asch, du får två. Ifall du tapper en.” Själv blev han krönikör i Folkbladet och småningom kommunalråd i vår kommun.

Ibland följer elektrikerkepsen med mig ut och jobbar i trädgården. Vi brukar plocka hallon och fundera över folkvett, bondförnuft och gammal hederlig arbetarmoral. Tre begrepp som trivs bra ihop med min ideologi. Nämnde jag mångfald, medmänsklighet och solidaritet? Självklart. Det gjorde jag på Kronoparken också.

Våra hallon har vandrat in från grannens tomt. Vi behöver dem.

###
Det var den andra kepsen i serien.
Här är den första.

En smörgås i Sacramento

”Det är typiskt er svenskar”, sa han och log. ”Ni ska alltid vara så neutrala.”
Jag hade hyrt bil och kört genom öknen. En varm Vilda Västern-öken med sten, sand och kaktusar där jag blev utskälld på första bensinmacken när jag ville betala kontant. ”Vill du döda oss?”

Jag hade fått göra mitt reportage om den stora larmcentralen, specialiserad på bush fires och atombombsanfall. ”Skickar ni ut era brandstyrkor i bergen med bara satellitbilder över terrängen?” sa jag. ”Har ni inga bra kartor över vildmarken?” ”Nej. Vi har inte det.”

Alla amerikaner jag träffat hade varit trevliga och lärt sig mitt namn. ”Sven Svensson from Sweden. Jaså finns du.”

Sedan bjöd brandbefälet mig på lunch på Togo’s sandwichrestaurang mitt i Sacramento. Då hade han gett mig en brandhjälm först. ”Välj mellan denna och en brandrock.” ”Tack. Thank you så väldigt mycket.” Jag hade gett honom ett tygmärke: Räddningsverket.

Det var första gången jag såg en sandwichrestaurang. Väggen bakom disken var fylld av foton på smörgåsar. ”Har du svårt att välja? Typiskt svenskar. Du kan inte vara neutral framför en sandwichmeny, you have to chose.”

När vi gick fick jag en keps med restaurangens logga, för att jag hade åkt så långt till Sacramento. Det blev en liten fläck på skärmen från kocken. De är kvar än efter trettio år, både kepan och fläcken.

Inte en gång fick jag betala när vi skulle äta. Inte på brandstationen på St Johns East i Brooklyn heller. Det var där de lärde mig åka nerför stången varje gång larmet gick. Nu kan jag det.

Då hade jag bestämt mig för länge sedan om smörgåsen i Sacramento. Nummer 16, The Italian. Mortadella, capicola, salami, ham, provolone med Italian dressing, serverad Togo’s Style.

###

Detta var första kepsen.

### En dag fick jag för mig att räkna mina kepsar. Det visade sig att jag har 54 stycken, de flesta sådana som jag fått. De är mer än kepsar inser jag nu. De är souvenirer, milstolpar, vykort, meriter, stöd för minnet och i några fall goda vänner.

Jag lade ut en gruppbild på samlingen. Då kom förslaget från min forna arbetskamrat Karin Haglund. Gör en serie med bild och kort text om varje, tyckte hon. Dagens keps! Strax därpå kom samma idé från min vän Bo-Göran Sondell.

Detta är den första, tack för tipset! Det blir inte 54 stycken men några till, det tror jag.

”Allt du behöver är bra skor”

Jag brukar propagera för enkelhet när någon färsk motionslöpare ber om råd. Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.
Härom dagen sprang jag än en gång min härligt snöiga stig uppför Grossbolstorps höjder. Då slog det mig: Tänk om jag inte lever som jag lär?

Prylar har aldrig varit mig grej. Jag är inte extraljus-, vinkelslip- och VR-glasögontypen, om man säger.

Vi som tog upp löpningen igen för drygt 40 år sedan minns hur det var. Motionslopp i varenda buske, många av dem stora, och när vi tränade såg vi ut som Sylvester Stallone i filmen Rocky allihop. Joggingskor och grå bomullsoverall med huva. Enkelt och lättköpt. Det vet man väl hur en sparkdräkt ser ut.

– Köp dig ett par bra skor. Där ska du lägga pengarna. Sen kan du springa i vilka kläder som helst.

Så har jag sagt och så har jag trott att jag lever. Är inte bomullströjan från 1983 fortfarande mitt vanligaste träningsplagg kanske?

Enkelt. Det ska vara billigt och enkelt. Det är löpglädjen som räknas, inte prylglädjen.

Vattentäta sockor?!
Sedan gör jag mig i ordning för ännu en runda uppåt Grossbolstorps höjder. Jag brukar breda ut kläderna på sängen. Såhär på vintern med kalla klara dagar och snöpuls i skogen blir det några extra lager:

-Funktions-t-tröja.
-Långärmad funktionströja.
-Kalsonger.
-Långkalsonger, funktions.
-Vattentäta sockor.
-Slitna bomullströjan.
-Träningsbyxor.
-Träningsjacka.
-Buff, funktions.
-Mobilhållare till arm.
-Mobil med Lantmäteriets karta och löpapp.
-Gps-klocka.
-Reflexhandskar.
-Mössa.
-Löparskor, vintervarianten med dubbar.

Mer behövs inte.

Prata går ju
Vänta nu, inte hade väl Rocky Balboa vattentäta sockor och löpapp när han sprang uppför konstmuseets trappa i Philadelphia?

”Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.” Jo jo, prata går ju. Jag äger tre vätskebälten och två pannlampor också, nämnde jag det? Samt ett antal pannband, shorts, tajts – och nitton kepsar.

Jogga enkelt.
Jo jo.

Rika män lever nio år längre

Dagens svenska orättvisa:
Medellivslängden i Sverige har utvecklats både bra och dåligt. Det positiva är att den aldrig varit så hög som nu. År 2015 levde kvinnor 84 år och män 80,3 år. Det berättar Mats Wingborg i ett kapitel om klassamhället och döden i boken Klass i Sverige. Men:

”Det negativa är att klyftan i medellivslängden har ökat mellan de 10 procent av befolkningen som tjänar mest och de 10 procent som tjänar minst. Bland kvinnor lever i dag den tiondel som tjänar mest sju år längre än den fattigaste tiondelen. För män är motsvarande skillnad ännu större: den rikaste tiondelen lever nio år längre än den fattigaste tiondelen.”

De har halkat efter
Klassklyftorna mätt i inkomst har fått större betydelse för medellivslängden. De med längst inkomster har halkat efter.

”I den gruppen finns arbetslösa och sjukskrivna, men också deltidsarbetande i låglöneyrken. Det handlar bland annat om undersköterskor, butiksanställda och barnskötare.

Även utbildningsnivån har fått större betydelse för hur länge människor i Sverige lever. De med eftergymnasial utbildning lever allt längre jämfört med de med enbart förgymnasial utbildning.”

En klassfråga
Vill du leva länge? Då är inkomsten viktigast.

Sverige spricker.
Din livstid är en klassfråga.

### Uppgifterna är hämtade ur ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”. Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz. Arkiv förlag & Katalys.

Den svenske arbetaren är tystad i tv

Dagens svenska orättvisa:
Vem får chansen att synas i tv i Sverige? Ja inte är det kvinnor och män ur arbetarklassen. Det visar en genomgång i den nyutkomna boken Klass i Sverige.

Kapitlet heter talande nog Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier och är skrivet av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt.

I undersökningen har man tittat på ett representativt urval av sändningar från de fem största kanalerna i svensk tv 2015: SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. Resultatet är dystert för den som tror på jämlikhet även när det gäller att ge människor röst och erkännande.

Hård diskriminering av arbetare
Upp till 51 procent av svenska folket är arbetare, beroende på hur man räknar. I tv-sändningarna förekommer arbetare bara 11 procent av tiden. Mellanskikten utgör 29-49 procent av folket, menar författarna, men får hela 70 procent av tiden. Makteliten är 1-6 procent men får 19 procent av sändningarna.

I nyhetssändningarna visas arbetarklass 4 procent av tiden.

Allra sämst på att visa arbetare är SVT:s båda kanaler. Då räknar man alla programformer, totalt.

Medelklassens ängslan och drömmar
Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt avslutar sitt kapitel om klassamhället i tv såhär:

”Medelklassens ängslan och drömmar fyller medierna, medelklassmänniskor ges en plattform att tala utifrån, och deras oro och förväntningar på tillvaron bekräftas, samtidigt som de vardagliga och existentiella problem som följer med en arbetarklasstillvaro hanteras och diskuteras på andra arenor, om överhuvudtaget. Det är dags att låta de tystade rösterna ljuda i medierna och att se verkligheten ur andra perspektiv.”

Sverige spricker.
Mediebilden av oss ljuger.

Klyftorna ökar mellan eleverna

Dagens svenska orättvisa:

”Stora delar av den ekonomiska politiken genomgår med andra ord en omläggning, i riktning mot en nyliberal styrning. För skolans del sammanföll de intensiva förändringarna på skolområdet med den ekonomiska omställningspolitiken (som bland annat innebar minskade intäkter för skolan) och ökade klyftor mellan grupper i samhället i stort. Därtill har den parallellt löpande tendensen att framhålla elevers egna ansvar för skolgången – såväl genom skolval som i det pedagogiska arbetet – bidragit till att öka klyftorna eleverna emellan.”

”Drygt tjugofem år efter friskolereformens implementering har de stora riskkapitalbolagen och koncernerna successivt kommit att dominera friskolesektorn, vilket skapat ett kapitalmonopol och en pedagogisk likriktning, i stället för den mångfald som högern och delar av vänstern argumenterade för.”

Sverige spricker.
Skolan odlar ojämlikhet.

### Citatet ur ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”. Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz. Arkiv förlag & Katalys.

Det skiljer 18 år i livslängd inom Stockholms län

Dagens svenska orättvisa:

”Klyftorna skär inte bara genom klasserna, de delar också landet. Det skiljer 23 – 24 procent mellan de län som har högst respektive lägst medianinkomst, och det skiljer omkring 60 procent mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i hushåll som lever i varaktig fattigdom 2 procent, i Malmö femton gånger fler. Skillnaderna i medellivslängd är 8 år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och 6 år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som det mellan Sverige och Thailand. Mellan kortutbildade och högutbildade i de fattigaste respektive rikaste kommunerna i Stockholms län skiljer sig livslängden så mycket som 18 år. Klassamhället dödar.”

Sverige spricker.
Klyftorna växer.

### Citatet ur ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”. Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz. Arkiv förlag & Katalys.

Ett Sverige där klyftorna växer och växer och växer

I går kom den i brevlådan, boken jag väntat på. Klass i Sverige.
Sverige är fortfarande ett klassamhälle. Klyftorna är större än de någonsin varit under mitt liv. Det visste vi förut.
Nu finns det siffror på saken.

Under våren 2018 genomförde den fackliga tankesmedjan Katalys sin stora utredning Klass i Sverige. Det gjorde man tillsammans med professor Göran Therborn och ett 20-tal forskare. Resultatet blev att en mängd rapporter kunde publiceras, presenteras och diskuteras.

Nu har allt detta uppdaterats och samlats i en och samma bok med en rad nya kapitel: Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. I boken finns också en studiehandledning.

– Vi är stolta över att kunna presentera projektet på det här sättet, hälsar bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz.

Här växer klyftorna snabbast
Hur ser vårt land ut på tröskeln till 2020-talet? Svaret är att det är ett allt hårdare klassamhälle. Sverige är det europeiska land som har snabbast växande klyftor, svårast privatiserad välfärdsstat och där den klass vi tillhör allt tydligare dömer oss till olika levnadsstandard, livslängd och liv.

I boken visar man med statistik från Statistiska Centralbyrån att klassamhället existerar och hur det ser ut. Här skildras samhällets förändring, med kön och etnicitet som en given dimension för förståelsen. Här visas de skilda världarna när det gäller ägande, makt och inflytande. Detta utifrån olika aspekter på samhället som brottslighet, folkhälsa, mediemakt, företagsägande och anställningsskydd.

Fakta för fundering och förändring
Bilden av ett allt hårdare klassamhälle med ett fåtal vinnare och miljoner förlorare framträder tydligt i Klass i Sverige. Är det verkligen så här vi vill ha det? Här finns fakta för dig som undrar och argument för dig som vill förändra.

Jag vet vad jag tycker. Jämlikhet är vackrare än orättvisan, solidaritet är finare än rofferi. Nu hinner jag inte skriva mer. Nu ska jag läsa.

Titel: ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”.
Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz.
Utgivare: Arkiv förlag & Katalys.
Format: Inbunden, 752 sidor.

### Arbetarklassen är fortfarande den största klassen i Sverige, nära hälften av alla förvärvsarbetande.
### ”Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.”
### ”Tage Erlanders vision om ’de stigande förväntningarnas missnöje’ har i dag effektivt ersatts av ’de sjunkande förväntningarnas missnöje’”.

”Märker du inte att du spelar en roll?”

Det fanns en medarbetare på radion som jag helst ville skulle sköta tekniken när jag kom farande och skulle läsa in mina krönikor där.
Han gjorde mig lugn.

Dessutom fick han mig till sist att inse att jag spelade en roll när jag skrev mina gulligheter, roligheter och elaka satirer.

– Jag är bara mig själv, hävdade jag.
– Inte riktigt. Märker du inte det?

Till saken hör att jag snart började skriva betraktelserna på dialekt, eftersom jag kände mig naturligare vid mikrofonen då. Ett lyckodrag skulle det visa sig. Sydlig central värmländska är ett utmärkt språk om du vill be en och annan makthavare dra dit pepparn växer.

Det låter så snällt först. De ger sig med glädje iväg på resan.

Kamratstöd vid spakarna
Nu slutar Lars-Gunnar ”Kimpen” Olsson på Radio Värmland, läser jag. Vemodigt tycker han själv, berättar radiokollegorna i ett Facebook-inlägg.

”Vi kollegor försöker komma på något han inte gjort under sina 29 år på redaktionen – men det är svårt. Kimpen har varit reporter, nyhetschef, programledare, producent och digital redaktör till exempel.”

”Vi kommer sakna honom mycket och önskar lycka till på nya jobbet!”

Det önskar jag också. Fast de glömde det viktiga jobbet att kamratstödja en darrig krönikör några år för länge sedan och lugnt banda alla hans knövvliga omtagningar.

Tack för hjälpen Kimpen!

– Ta ifrån honom tändstickorna!

Donald Trump tänker börja skicka röksignaler i stället, nu när Twitter har stängt hans konto.
Nancy Pelosi kräver att kongressen tar tändstickorna ifrån honom.
Kapitolium-polisen öppnar dörrar samt delar ut bensindunkar och dunkar i ryggen.
Horn-Per tar rökpaus.

Rök.
Paus.
Rök.
Paus.
Rök.

Högst 140 töcken, det är gränsen.
Nedåt.