Jag vet inte om du har tänkt på det, men vid stora kriser är det två sorters talespersoner som kan dyka upp i tv-rutan. En av dom.
Den ena sorten tröstar oss. Den andra icke.
Det är som om tillvaron drar lott om vem det blir. Varannan gång går det illa. Den som ska trösta oss ska helst bära tröja eller lugn dialekt.
I år har vi ingen tröstare. Det har inte klivit fram någon än.
Dålig kommunikation
Jag tänker inte nämna några namn. Du får knäppa på din tv själv och göra din egen bedömning. Själv ser jag bara hesa hummande talesmän som harklar sig, hostar, ser nervösa ut och stakar sig, vart jag än tittar.
Jag vill gärna tro att det ska gå bra ändå med coronaepidemin. Så bra det nu kan gå. Ni som tycker att världssvälten är värre har naturligtvis rätt. När detta skrivs är det tio gånger fler som dör i fallolyckor i Sverige, än som ens smittats av corona. Det är bara trösten i tv-rutan det gått riktigt illa med, hittills.
Nu citerar jag mig själv, från en krönika i något som hette Skyddsnätet, en gång i tiden:
Vårt behov av tröst
Vårt behov av tröst är omättligt, skrev författaren Stig Dagerman.
Det är inte sant. Ibland gifter du dig eller vinner tipspromenaden på firmafesten eller segrar i en folkomröstning. Då är det bortkastat med tröst, sjung människa, dansa och le! Vem vill ha tröst när det är stolpe in? Hur var det finnen sa under långa natten på Tiomila? ”Följ mig, jak går bra i dak”.
Kommen hit i min sorglösa fundering efter ett muntert möte med orienteringsklubben sätter jag på text-tv. ”Extrasändning med anledning av överfallet på Anna Lindh”, blinkar skärmen. Extra extra. Utrikesministern skuren i armen på NK:s varuhus.
Resten vet du. Du vet var du befann dig när du fick beskedet, du vet hur du reagerade, du minns alla dessa timmar framför nyhetsuppläsare och flimrande textremsor. Det var inte bara armen på ministern, det var levern och ådrorna och…
Plötsligt har Stig Dagerman mer rätt än någonsin. Ett helt land, ett helt folk stelnar till strax innan vi ska gå till valurnorna för att rösta om europaslanten.
Som en folksaga är hela historien. En svart berättelse om hur Törnrosa ligger på sitt operationsbord i tretton timmar, utan att någon prins kommer och kysser henne tillbaka till livet. Aldrig har jag sett så många medmänniskor med fuktiga ögon som den torsdag när Törnrosa dog.
Gunnar Bengtssons vackra tröjor
Det är då jag förstår vilken roll de har, de där figurerna i min tv-apparat. De är trygghetssymboler. Tröstnappar. Minns du inte Gunnar Bengtsson? Karlen med alla hemstickade tröjor som satt och tröstade oss kväll efter kväll när Tjernobyl hade farit i luften. Minns du inte polisen Sandberg? Karlen med den lugna norrländska dialekten som satt och tröstade oss när lille Kevin hade blivit mördad i Arvika. Inte Sabina alltså utan Kevin.
I dag har vi fått en ny sådan tröstnapp i rutan. Den nye heter Leif Jennekvist och jag tror att han är väldigt effektiv, för det låter han, men han är lugn och trygg också. Dessutom svarar han som vi vill att en polis ska svara varje murvel.
– Vi vill att det ska bli rätt… svarar Jennekvist och tröstar oss.
Ja-a, nickar vi framför tv-apparaterna i riket. Ja-a, måtte det vara rätt mördare de har tagit, säger vi, för då har en 35-åring nyss blivit gripen strax utanför Råsunda fotbollsstadion. Samma stadion där Anna Lindhs söner och make samtidigt satt och tittade på matchen, fast de hade gått in och löst biljett de.
Lovar att inte hämnas
Det här är ännu svårare att förstå eller skriva. Jag vet inte om jag kan förklara ens för mig själv. Men det hemska är att den de har tagit passar oss framför rutan precis, för att vi ska bli en aning trygga igen och tröstade. Ja ja, tänker sådana som jag. Jo jo, det förstår man ju att det var en sådan de grep. Sådana är dom.
Inneliv. Läderstövlar i ungdomen. Jetsetkrogar. Kokain. Fotbollshuligan. Högerextrem. Precis en sådan som vi älskar att hata. Vi hatar alltid hellre 35-åringar än lössläppta psykiatrireformer.
På min text-tv har Anna Lindhs äldsta pojke skrivit brev till alla som stöttat familjen. Han lovar sin mamma i himlen att han inte ska tänka på hämnd.
Då gråter jag igen. Jag som ändå har kritiserat henne många gånger. Fast när knivar riktas mot demokratin har sådant mycket lite med saken att göra.
Vi vill vara trygga. Vi vill att det ska bli rätt.
Då klev hon fram
Där är det slut på citatet från min krönika på nätet den gången. Varför jag inte nämnde Fritidsresor informationsdirektör Lottie Knutson? Hon som också klev fram när vi behövde tröst och ingen annan kunde ge den. Svaret är att tsunamin inte hade inträffat än.
Hon bar också tröja.
Jag längtar efter en Lottie Knutson.
Fotnot: 35-åringen de grep var inte rätt person, men det är en annan historia.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 045. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)
