Jag är uppväxt i kanten av skogen. Rådjur, salamander och tornfalk såg vi ofta. Storspov med. Älgen var mer sällsynt men nog har en skådat älg i sin da’r.
Trodde jag. Tills jag fick för mig att följa Den stora älgvandringen på SVT Play.
Den älg jag kommit närmast hängde slaktad i vår tvättstuga.
En vinter hade vi en flock som åt på några havrenekar som inte gått att skörda den gångna blöta hösten. Nu var det snöig vinter och de flyttade sig inte när vi kom med traktorn och skulle till skogen. Dem kom jag också nära.
En tredje gång, med bilen, var jag bra nära en tjur på 62:an bortåt södra infarten till Forshaga.
– Sikt på rava, sikt på rava! mumlade jag tyst för mig själv men slapp smälla ihop med den ståtlige.
Det där är undantagen. Annars har jag bara sett dem på halvdistans eller ännu längre bort. Älgar tror att jag är farlig när de möter mig till fots och så sticker de. Det är jag inte. Farlig. Mitt värsta vapen är mobilen. Ingen trådlös telefon har någonsin ringt ihjäl och flått någon alces alces. Den uppdateringen har inte lurtillverkarna fått till än.
Jag hade fel
Nå, jag har sett dem vid Ölman, nära Nygårdskällan. Jag har sett dem bland furorna på Brattforsheden. Jag har sett dem i dimma, snö, solsken och på svamppromenad. Jag har sett dem från tåget, bilen och cykeln. Jädrar vad älg jag träffat i blixtsnabba möten.
Älgar, di’ vet en hur di’ är.
Nej, jag visste ju inte det. Vad säger ett blixtmöte på distans mellan lövslyet på ett hygge på Grossbolstorps höjder? Inte mycket. Älgens själ hade jag inte förstått.
Nu har jag det. Slow TV kallar de det men sanningen är att Den stora älgvandringen lärde mig massor av nytt om älgen fortare än det tar att simma över Ångermanälven.
– Jäspalt vad fort en älg kan simma, förresten. Det hade jag heller aldrig sett. Stor och tjock och med alldeles för långa smala ben stapplar han ner i det 1,6-gradiga vattnet och simmar i väg, som om han aldrig gjorde annat hela dagarna.
Borde vara uselt
I tusentals år har älgarna vandrat samma sträcka på väg till sommarbetet. För två år sedan kom någon på att börja filma vandringen där uppe vid Kullberg och lägga ut den i direktsändning, praktiskt taget dygnet runt.
Det borde vara usel TV. Bilderna från de drygt 20 kamerorna är inte alltid perfekta, sådär som på naturfilmer du är van att se. Här har ingen klippt och klistrat, allt sker direkt.
Ibland vänder älgen ändan till.
Ibland är han skymd bakom en tall.
Ibland försvinner de ur bild, när kameran i skogen inte går att vrida mer, på distans.
Ibland är det inte en älgjäkel på bild på lååånga stunder. Den förmiddagen kan höjdpunkten vara en järv som skymtar förbi, en ekorre, bäver eller utter. Eller taltrastsång och blåst i en tall.
Eller så händer inte det minsta. Tiden går och skogen bara står där dyr still.
Då – kommer det en älg. Han funderar. Ska jag ta ett steg till? Nej jag väntar lite. Jo, nu går jag. Tre steg. Ska jag äta lite? Nej jag väntar. Lite till väntar jag. Lite till. Nu äter jag. Ska jag gå en bit? Johan (eller vad den andre tjuren nu heter), Johan ska vi gå en bit till? Nej vi väntar. Lite till väntar vi.
Det är väl inte så bråttom.
Älgens avspända livsrytm
Jag som skriver detta är som sagt uppväxt i kanten av skogen. När jag var 12 år hade jag gått många fler mil på sviktande tallstig och bland gran och björk än på trottoar. Och ändå. Aldrig tidigare har jag lärt mig så mycket om älgens avspända livsrytm i månaden maj, som av denna fullständigt befängda idé till tv-sändning.
Ett lysande program.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 067. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)
