På en av mina senare arbetsplatser, låt oss kalla den Värmlandstrafik, kom påbud att vi alla skulle bege oss till en företagshälsovård för att få vår hälsa undersökt. Blodtryck, kolesterol, blodvärde, allt möjligt sådant som håller en människa och ett länstrafikbolag igång.
En dag var det kamrat S tur. När han tog på sig ytterkläderna för att gå ut undrade vi andra vart han skulle? – Ja ska bare iväg å kolle strålen.
Sådant tyckte vi var roligt på svenska arbetsplatser på den tiden.
– Du får åka på vd-träffen… sa chefen. Jag hinner inte själv. – Va sa du sa du?
Den som känner mig vet att jag inte är vd-typen. Inte ens vice vd-typen. Världen behöver antagligen direktörer ett tag till men jag är inte en av dem. Min personlighet passar bättre i en fri roll, om du fattar. Hamnar jag trots det i en företagsledning i drygt fem år, vilket jag gjorde, så är det mer för att Vår Herre har humor. Jag duger nog till det men jag vill egentligen inte. Vi informatörer måste ju hinna jobba också.
Träffen var i Umeå. De andra direktörerna avgav högtidliga rapporter. Då läste jag Viktor Roots dikt om blygheten, ty så känner man sig när kollektivtrafiksveriges högsta blickar vänds mot en.
Sanningen ôm blygheta
När en går efter store vägen mitt i novembermörkret – med reflexen i ficka
Då ä’ en blyg.
Sedan avgav även jag högtidlig rapport. Våra bussar, tåg och färdtjänstbilar i Värmland var en väldig tilldragelse och webben, webben ska vi inte tala på. Den hade möa besök.
På kvällen paddlade jag kanot med en av de andra högtidliga herrarna och körde fyrhjuling för första gången i mitt liv. När vi kom till ett gärde blev det fri fart. Dagen därpå tyckte jag mig se fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på stan. Umeå är fint.
Kepan fick jag av firman som arrangerade vår vilda skogstur på fyra hjul. Det finns folk som lever på att leka.
Det skulle egentligen ha varit en klassisk Lantmännen-keps med grön plastskärm. Men den har jag inte kvar.
Sextiotal. Staden tyckte om att kalla oss som inte hade asfalt och fontäner för bönner. Det var ett skällsord. Vi visste någonting som staden inte visste. Staden, varje stad, var hjälplös utan oss på landsbygderna i världen.
”Du förstår, filmjölken du äter till frukost kommer inte från ICA två kvarter bort. Den kommer från en ko. Mjölet som din smörgås är bakad av kommer från säd från en åker. Inte ens müslin eller smöret är från stan.”
”Försöker du tända en lampa? Strömmen kommer från en älvdal långt norr om dina 50-skyltar. Malmen bor inte heller bland era parkeringsautomater.”
Jag minns att jag tyckte synd om barnen i stan som måste ha färdiggjorda lekplatser, fast det är så kul att snickra sin koja själv. Några år senare satte pappa mig i traktorn, en stor grön GMW, och lärde mig harva. Det var väldigt roligt de första fem timmarna. Så småningom gav åkern mat åt våra grisar, som därefter blev fläsk åt vår stad tre mil bort.
Där äter de bacon hela dagarna för de har inga höns.
Har man tagit åt sig en stad får man se till att ta hand om den. Den vill ha mat, skattepengar och kunder hela tiden. De är så söta, de där städerna. En fäster sig vid dem.
Det här inlägget handlar om två ämnen: -Rätten till lokal vaccinering mot covid. -Den lilla kommunens möjlighet. Min slutsats i det ena fallet lyder: empatiskt haveri.
Rätten till lokal vaccinering
Vi är många som reagerat i Värmland. När folk i första vaccineringsgruppen skulle vaccineras så skedde det lokalt. I mitt Forshaga dög Folkets hus utmärkt, det har jag förstått på vänner som fått sin spruta där. Det gick att flytta både personal och vaccin dit.
I nästa fas blir det värre. När det är vår tur får vi längre körväg många av oss. Regionen har utsett tolv platser där vaccinering ska ske. Tolv platser i tio kommuner. Till dessa tolv lokaler går det fint att få fram personal och vaccin.
Men – se det gör det inte till de sex kommuner som blev över. Vi uteslutna får ingen egen vaccinationslokal. Hit blev vaccinet plötsligt för svårt att flytta. Så kommer det sig alltså att sex mindre kommuner i en ring runt folkrika Karlstads kommun blev utan. Hammarö, Grums, Kil, Forshaga och en bit norrut vår minsta kommun Munkfors. Plus en annan riktigt liten kommun i öster, Storfors.
Socialdemokraterna, ett antal PRO-avdelningar och många enskilda i länet har protesterat men det hjälper inte. Själv tycker jag fortfarande att beslutet visar på dålig förmåga till inlevelse, dålig empati, dålig känsla för stämningarna bland folk, dålig miljömedvetenhet, dålig lyhördhet, dålig planeringsförmåga, dålig förmåga att göra en standby-lista, dålig geografisk kännedom, dålig yrkesstolthet, dålig riskmedvetenhet och dålig respekt för gammalt folk.
Till att börja med.
Den lilla kommunens möjlighet
Ungefär där började nästa diskussion på Facebook. Hur hade beslutet kommit till? Var bor ledamöterna i regionfullmäktige? De som är ansvariga för alla dessa kommande dubbla tur- & returresor genom provinsen för de tiotusentals värmlänningarna i de sex kommuner som blev utan?
En vän skrev till Region Värmland och bad om ledamöternas hemort. Han blev nekad. Hemorten var ”inte relevant”. Själv hade jag bättre tur eftersom jag mejlade till diariet, där de brukar känna till offentlighetsprincipen. Där blev jag vänligt bemött. Efter några dagar fick jag en lista med namn, partifärg och hemkommun på de ordinarie ledamöterna. Precis som jag bett om.
Ingen frågade vad jag skulle ha listan till.
Min misstanke var att rätt få av ledamöterna kommer från de sex uteslutna kommunerna. Den tanken stämmer. Sammanlagt 17 ledamöter har inte mycket att säga till om när fullmäktige har 81 ledamöter. Då blir det till att resa, även för den som är 85 år och saknar bil men egentligen bor på gångavstånd från vårdcentral och andra lämpliga lokaler i sin småkommuns centralort.
Så långt inget konstigt. Majoriteten hade inte förstått vad Pippi Långstrump och Bamse brukar säga. Att den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.
Där var den frågan löst. Dålig inlevelseförmåga, suck. Fast nu är jag ju den undersökande typen. Alltså fick jag för mig att jag skulle undersöka hur mandaten fördelar sig över hela länet, kommunvis och per invånare. Hur många invånare krävs det per mandat i vårt regionfullmäktige?
Svaret är att det varierar. Minst gynnad är den nordligaste glesbygdskommunen Torsby men också ”residenskommunen” Karlstad och dess södra granne Hammarö. Hos dessa tre krävdes det 5 774 respektive 5 556 och 5 268 invånare per mandat.
Mest gynnade, vilka var då det? Var gick det lättast att få in en person i regionfullmäktige? Svar: i småkommunerna Munkfors och Storfors. Munkfors har 3 725 invånare och 2 mandat. Därmed fick munkforsborna ett mandat per 1 862,5 invånare. Storfors fick ett per 1 995 invånare.
En paradox? Jag vet inte det. Är det inte snarare så att partiernas nomineringsmöten fått lov att ta hänsyn till kommun? ”Vi måste ha någon från Storfors på valbar plats också. Och från Munkfors.” Därför blir min slutsats att småkommunernas framtid ligger i att förbli just småkommuner. Annars blir de bara förvandlade till ännu mer uteslutna utkanter. Det resultatet av undersökningen hade jag inte väntat mig.
Listan över vaccinationsplatser är fortfarande ett empatiskt haveri.
Invånare i kommunerna per mandat i regionfullmäktige
Torsby kommun 2 ledamöter i regionfullmäktige 11 549 invånare vid årsskiftet 5 774 invånare per mandat
Hammarö 3 ledamöter 16 668 invånare 5 556/mandat
Karlstad 18 ledamöter 94 828 invånare 5 268/mandat
Eda 2 ledamöter 8 550 invånare 4 275/mandat
Kil 3 ledamöter 12 115 invånare 4 038/mandat
Forshaga 3 ledamöter 11 524 invånare 3 841/mandat
Kristinehamn 8 ledamöter 24 190 invånare 3 023/mandat
Arvika 9 ledamöter 25 932 invånare 2 881/mandat
Hagfors 4 ledamöter 11 517 invånare 2 879/mandat
Säffle 6 ledamöter 15 420 invånare 2 570/mandat
Årjäng 4 ledamöter 9 996 invånare 2 499/mandat
Grums 4 ledamöter 9 043 invånare 2 260,75/mandat
Sunne 6 ledamöter 13 335 invånare 2 222,5/mandat
Filipstad 5 ledamöter 10 503 invånare 2 100/mandat
Storfors 2 ledamöter 3 990 invånare 1 995/mandat
Munkfors 2 ledamöter 3 725 invånare 1 862,5/mandat
En gång var vi först i landet, min dotter och jag. Undrar om vi var först i världen? Ändå är det inte att vi var pionjärer jag minns mest. Jag tänker mer på kärleken som strömmade emot oss där vi slet.
Det började med en klok medmänniska som hette Rut. ”Vi ska ha landsmöte i FUB”, sa hon. ”I Karlstad. Och du ska tolka mötet på en stor skärm som alla kan se. På lättläst svenska.” ”Bra idé”, sa jag. ”Väldigt bra. Det är bara det att du frågar fel person”. ”Nej då” sa Rut Jontén. ”Jo. För jag kan inte”.
Vad jag menade var att lättläst svenska är svårt. Lätt att läsa, svårt att skriva. Det är en fin och viktig uppfinning, gjord av respekt för den miljon svenskar som behöver den. Det vill säga personer med utvecklingsstörning, barn, invandrare, afatiker och många andra med läs- och skrivsvårigheter. Men – det skriver sig inte själv, det där lättlästa.
De skickade mig på kurs förstås. Inget var omöjligt för de snälla människorna i Föreningen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning i Värmland.
Där satt jag sedan och tolkade allt som sades på landsmötet på en stor skärm på väggen bakom talarstolen. I två dagar. Till vänster om mig en kvinna från FUB som kände folket och organisationen och hjälpte mig med namn, mest. Till höger om mig dotter E som höll ordning på dagordning, motioner och andra papper.
Jag var sjösvett, bokstavligen sjösvett, framåt eftermiddagen. ”Nu ska vi tala om motion 16. Den handlar om… Det är när någon…”
Inte blev det perfekt lättläst alla gånger. Jag skrev ju i direktsändning och en del människor talar fort. Men tacksammare publik har jag aldrig haft. Personerna med utvecklingsstörning var tacksamma. Deras handledare var tacksamma. Andra deltagare som inte alls behövde lättläst var tacksamma. ”Om du visste hur många landsmöten och kongresser jag varit på. Det här är första gången jag hänger med hela tiden.”
Nästa landsmöte några år senare var i Östersund. Då var vi fler än en som tolkade. ”Vet du att du var först i Sverige? sa en av kvinnorna som hade lättläst svenska som yrke.” ”Nej det visste jag inte. Vet du att jag nästan aldrig känt mig så meningsfull?”
Vårt arbete var snällt mot pendlarplånböcker och miljö. Kollektivtrafik är det. De som åkte med oss varje dag var bland de nöjdaste i Sverige. De som inte åkte med oss var inte lika nöjda, men det är en annan sak.
På slutet fick jag jobba hemma flera dagar i veckan när något skulle skrivas. 15 år före pandemin. Ett tag var jag tjänstledig en månad om året utan lön för eget skrivande.
Min egen arbetsgrupp var ung och entusiastisk och höll även mitt sinne ungt. Så fort vi startade något nytt projekt var jag tvungen att säga: ”Det här blir vårt genombrott!”. Ryktet säger att den traditionen lever vidare.
Folk satt på lördagarna när de var lediga och svarade resenärer på Facebook.
Förstår du hur jag menar? Sammanhållningen, yrkesstoltheten; det var så mycket som var bra på min sista arbetsplats. I 18 år jobbade jag med information där på landstingets och kommunernas kollektivtrafikbolag Värmlandstrafik. Spännande år när webbplatsen växte, vi införde gratis wi-fi på bussarna och sålde våra första biljetter på nätet.
Jag trivdes.
En dag, en av få, trivdes jag inte. Varför jag var ledsen minns jag inte men jag var riktigt bedrövad. Jag som brukade vissla både till och från jobbet. Då kom min arbetskamrat Markus och ville trösta. Han stack till mig en av de nya keporna som någon hade beställt. De var till för våra kunder egentligen.
Jag blir varm än i dag när jag ser den kepan. Det är bara en mössa, en rätt grå en, men jag har fått den för att jag inte ska vara ledsen.
Vi körde Saab i många år. De första var V4:or och på den tiden kunde sådana som jag lyfta på motorhuven och se sysselsatta ut. Det fanns nämligen en sak som jag dög till under en huv. En enda. Att plocka loss locket till fördelardosan och torka bort fukt. Den samlade ivrigt på fukt, den dosan.
Folk hade fortfarande verktyg med sig i bilen då, på 1900-talet. Våra var inte slitna.
Nej, jag är inte typen med oljigt trassel i bakfickan. När vår mellandotter var liten och grannen i Sunne tvättade bilen sa hon: ”Titta, han gör mammajobb!”
I början på 1990-talet köpte vi vår första splitter nya bil. Saabarna var för dyra men Skodan var något billigare just då. Det fick bli en Octavia. Jag skrev till marknadsavdelningen i Stockholm och klagade över att det inte fanns några Skoda-kepsar att köpa hos vår bilhandlare i stan. Då skickade de mig en gratis.
Stolt gick jag omkring här hemma på gatan i märkeskeps och låtsades att jag hade varenda bakficka full med trassel och kunde byta oljetråg. Grannarna log, sådär som bara en granne som genomskådat dig kan le.
Så fort tanken på löpning dyker upp i min skalle börjar det vattnas i munnen. När jag tar ut korgen med träningskläder och lägger fram plaggen på sängen blir det ännu värre.
Det fina är att det är sant. Kanske har jag Grossbolstorps, Vänerområdets eller Norra halvklotets bästa belöningscentrum. Jag springer så uschligt sakta men älskar det så väldigt mycket. Gommen fuktas redan när jag skriver detta.
På vintern bär jag första bästa yllemössa när jag springer. Många av dem är ganska själlösa även om de värmer gôtt. Men en söndag i början av mars har enstaka fläckar börjat tina fram på grusvägarna i mitt liv. Det doftar vår, det sjunger talgoxar, det sviktar fint när två stycken Nike Pegasus sätter spår i mosig is och fuktigt grus. Hjärtat pumpar, den glappa hjärtklaffen klaffar, två lystna lungor letar syre och en löpsk gubbe trivs.
Då – är löparkepsens stora dag. Då ska den ut för första gången, ännu ett år. De senaste 25 åren har det stått Team Skopan 1996 på den. Döpt efter min dåvarande arbetsgivare Räddningsverkets projekt med att testa det skopande kanadensiska vattenbombarplanet.
Den är blå och röd, den vännen, och plastspännet i nacken är lagat med coachtejp. Framför allt gillar min keps att löpa ut på grusvägen bort mot Ängbråten på premiärsöndagen. Mjuk skogsstig går också bra och så småningom gärna upploppet vid en och annan orientering. Där hittar vi så bra, kepsen och jag. Upplopp är lättorienterade.
Löpkepsen är en gåva och en hälsning från kloka arbetskamrater i mänsklighetens tjänst. Den är sliten, trogen och framtidsinriktad. Någon gång ska väl Sverige skaffa egna vattenbombarplan, tänker den. Det brinner faktiskt i svensk skog ibland, även om det var onödigt lugnt provsommaren 1996.
Att se sig själv på tv var länge sedan men här är det nu till sist. Det politiska tv-samtalet mellan mig och min vän Philip Johnsson (S).
Några kommentarer innan du tittar:
Samtalet är inspelat i början av november 2020 men av någon anledning inte utlagt av ABF Värmland förrän i går, den 9 februari 2021. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess i Sverige och världen.
Jag är en politisk människa men ingen vald politiker. Det jag säger står för mig personligen. Jag gillar mitt parti (V) men talar inte som utsedd representant i Youtube-filmen.
Den tredje kommentaren handlar om de två mål som jag tycker arbetarrörelsen bör sätta upp. De bör vara överordnade allt annat. Bägge är brandkårsutryckningar:
1. Vi måste rädda klimatet. 2. Vi måste minska klyftorna.
Klimatet behöver jag egentligen inte prata om. Den frågan borde vara självklar. Den borde ligga högst på dagordningen på varje politiskt möte från och med nu. På alla nivåer. Kunskapen finns, det är åtgärderna som släpar efter.
Vi måste minska på utsläppen. Vi måste börja leva hållbart. För våra barns skull och för allt liv på det enda klot vi har. Annars kommer alla problem vi har i världen att förvärras hundrafalt.
Sverige spricker. Det är det andra problemet. Vi måste laga Sverige. Vi måste minska klyftorna.
1980 var Sverige som mest jämlikt. Då gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om arbetarna var kvinnor. Jag är 70 år. Under dom åren har Sverige aldrig varit så orättvist och ojämlikt som nu.
Vi måste minska klyftorna. Det måste också stå på arbetarrörelsens dagordning hela tiden. Minska dom ekonomiska klyftorna. Minska klyftorna mellan kvinnor och män. Minska klyftorna mellan invandrare och svenskar. Minska klyftorna mellan land och stad. Minska klyftorna mellan dom som inte kan surfa och dom som kan. Minska klyftorna mellan dom som inte tar del av nyheter i olika medier och dom som gör det.
Gör vi inte det, strävar vi inte efter det så kommer vi aldrig att kunna skapa framtidstro i Sverige igen. Dom två K:na: Klyftorna och Klimatet.
3. Det finns ett tredje mål också. Det kräver en modigare arbetarrörelse än i dag: Vi måste våga kräva ekonomisk demokrati.
Jag minns att jag tyckte de var unga. Fackliga ombud inom LO brukade vara något äldre herrar. Per hade bett mig komma och underhålla. ”Lite humor och lite allvar hade vi tänkt.”
De brukade be om det när de ringde. Jag var ute ett par gånger i veckan, ena kvällen ett fackårsmöte, andra aftonen en bygdegård.
Darrig blick minuterna innan, ivrig endorfinkick när jag kommit igång. Jag älskade de uppdragen. Detta var mitt folk och mina tankar. Inte en enda en på Pers möte blev ledsen om jag tog i extra mot dumhet, överhet och borgerlighet.
Manuset finns kvar i en tidskriftssamlare. Elektrikerna avd 16, plats Kronoparken, dag tisdag 20 april 2004. Jag pratade ideologi, det hade de också bett om, och mot slutet läste jag en dikt av min pseudonym Viktor Root:
Varför vissa partierbyter ledare
Kd har valt ny partiledare, för säkerhets skull Ifall Alf Svensson inte har evigt liv
Vänsterpartiet har valt ny partiledare, för säkerhets skull Ifall Gudrun Schyman inte har evigt liv
Moderaterna har valt ny partiledare, för säkerhets skull Ifall Bo Lundgren har det.
Efteråt fick jag en keps av Per. ”Asch, du får två. Ifall du tapper en.” Själv blev han krönikör i Folkbladet och småningom kommunalråd i vår kommun.
Ibland följer elektrikerkepsen med mig ut och jobbar i trädgården. Vi brukar plocka hallon och fundera över folkvett, bondförnuft och gammal hederlig arbetarmoral. Tre begrepp som trivs bra ihop med min ideologi. Nämnde jag mångfald, medmänsklighet och solidaritet? Självklart. Det gjorde jag på Kronoparken också.
Våra hallon har vandrat in från grannens tomt. Vi behöver dem.
### Det var den andra kepsen i serien. Här är den första.
