Etikett: Lärdomar

När knattret tystnar

Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.

En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.

Levande legend
ReporterblockKarln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.

Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.

Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.

De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.

Reporterblock# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.

Test för antirasister

Skärmavbild 2015-05-17 kl. 11.29.46

Jag tycker: om vi är för yttrandefrihet bör vi ge även Jimmie Åkeson rätt att få hålla torgmöten utan att bli avbruten, om vi vill bilda opinion är det klokt att säga vad vi är för minst lika ofta som vad vi är emot, om vi är för mångfald bör vi ta särskild hänsyn till minoriteter.

Jag tycker: att det är en felbedömning att kalla SD fascistiskt så länge partiet erkänner demokratin, att det är fel att kalla 13 procent av de röstande i Sverige för rasister, att det är en tveksam analys av svensk polis om vi tror att kåren består av någon sorts rasistiska och fascistiska drängar. I mitt län är det en polis som betytt allra mest på 1990- och 2000-talen för att minska högerextremismens utbredning och omvända unga nazister.

Jag tycker: att det är ett otaktiskt slöseri med tid och kraft att försöka anmäla bort rasistiska och hatiska grupper och sidor från Facebook.

# Försiktigt, försiktigt hindrar jag spelevinken inom mig från att se någon galghumor i den polisanmälan som SD-ordföranden i mitt län gjort.
# Distriktsordföranden har anmält rasistiska kommentarer som folk gjort på SD-distriktets facebooksida, apropå att partiet har en fullmäktigeledamot med afrikanskt ursprung i min kommun.
# Den händelsen är ett test. Hur ärlig är vår antirasism? Gäller den även svarta sverigedemokrater?

Med deras politik har jag inget förbarmande.

Lovande löpare från Lanzarote

Vi for inte till Lanzarote i vår som de två senaste åren. Ingen öken att springa och förundras i, inga femteklassare som filmar och intervjuar oss om vårt exotiska land, när vi cyklar förbi deras skola.

Jag är ute på veckans långpass, när tanken vaknar. Semester hemma, drygt halvannan mil på asfalt, grusväg och kuperad skogsstig. Då vaknar skallen. Anta, tänker skallen, anta att du vore en lovande löpare från Lanzarote och inte en hopplös en på hemmaplan. Anta att det är han som springer här just nu i gulsvart R90-overall. Vad tänker han?

SpringerSvenskarna är inte tekniskt begåvade. De fäller sina träd med hjälp av vinden.
De är ett mycket ensamt folk, en enda människa i varje bil jag möter.
Deras vägar bär asfalt men hur får de den att spricka och gå i vågor? Varför vill de ha den så?
Lyckliga människor som inte bara har ett hav att titta på. Nu har jag sprungit en hel timme i skog. Än är den inte slut.

Var det där en vildhund, mitt på stigen, utan människa?
Nyss hörde jag en fågel.

”Förstör vi bilden?”

”Förstör vi bilden?” frågar skolbarnen. ”Ska vi flytta oss?”. De sitter på golvet framför utställningens mest berömda bild och jobbar med ett grupparbete i skolan.

StörviEgentligen är det inte Den afghanska flickan jag gillar allra bäst. Visst, bilden är fantastisk, precis som historien om hur Bill Garrett, redaktören för National Geographic, hittade den i en hög med refuserade foton. Steve McCurrys bild från det afghanska flyktinglägret publicerades i juni 1985 och blev den mest berömda omslagsbilden i tidskriftens historia. År 2002 for han tillbaka och hittade Sharbat Gula. Hon kom fortfarande ihåg hur arg hon hade varit på honom. Än var han den ende som hade fotograferat henne.

AlbatrosserNej, det är inte den. Inte Des och Jen Bartletts foto på albatrosserna som är på väg till Sydgeorgien för att hitta en partner heller, fast den är också fin. I 50 år kan de här fåglarna vara tillsammans.

Söker desperat
Min favorit är en tredje bild bland de över hundra fotona från sällskapets 125-åriga historia. Nick Nichols tog den i Brazzaville, Congo, år 1991. Schimpanshannen Jou Jou sträcker ut sin hand för att känna på Jane Goodall. I flera år har han suttit ensam i sin bur på Brazzaville Zoo. Schimpansen är ett socialt djur och nu söker han desperat efter kontakt med andra levande varelser.

Den bilden talar till mig.

Om ni förstörde bilden på den afghanska flickan, barn? Nej, ni gjorde den bättre. Ni gjorde mig glad.

Kontakt

Foto: Nick Nichols.

Utställningen National Geographic 125 år visas bara på ett ställe i Sverige. Värmlands Museum i Karlstad. Den pågår till och med 17 maj. 

Mina mobilfoton från en lagom mörk utställningslokal kan inte göra fotografernas bilder rättvisa. Därför har jag länkat till dem i texten. Barnen vid den afghanska flickan vet själva vilka de är, det räcker. De har inte bett att få hamna på nån blogg.

Stig upp

Strax innan bronsåldern tar minnet slut. Där står jag vid de båda gravhögarna och filmar så hälften kunde vara nog, men mobilkameran har redan tagit kvällen.

Jag har varit på seminarium. Rörlig media är det nya svarta, var det en som sa. Klicka på det svarta, så ser du vad den här bloggaren gärna gör i två timmar en ledig dag.

Lägg särskilt märke till den otvungna andhämtningen i rejäl uppförsbacke efter tolv kilometer blandad terräng. Snart är jag framme vid bronsåldern. Långt där borta mellan tallarna och bortanför den igenväxta sjön ska jag ana storgården där pappa var statarunge.

Stigen vindlar, trädpiplärkan landar på en ny talltopp, högt över vår fågelsjö ryttlar en gjuse.

– Ha’lu fått nån fesk?

PS. Är filmen tung att hämta? Måste du klicka gång på gång på trekanten för att orka visa den? Då ska du veta att den var tung att spela in också 🙂

Vad heter de där bruna?

Fågelböcker

Vårkänslor, ser grönheter var jag går. Plus en utmaning:

Jag har insett att på vintern känner jag igen alla fåglar som befolkar vår tomt. På sommaren är det ett litet helsike med den saken. Vad heter de där bruna? De sjunger olika sånger, har jag hört.

Olika.
Originalitetsjäktare är vad de är.

Jag har en plan.

Jag, en tjänstemannaromantiker (2)

Redo

Något har jag lärt av Dickens, Dallas och Downton Abbey. Följetongsmetoden. Den som sprider ut sin berättelse i flera delar kan få samma person att läsa eller titta flera gånger. Dags för del två: vad hundan menar jag med tjänstemannaromantiker?

Låt oss ta en vanlig lördag i fosterlandet. I en trädgård går en karl och påtar, på granntomten en kvinna. Borta vid friluftsgården tränar någon inför stadsloppet, nere i köpingen sitter några andra på kafét och dricker påtår till morotskakan. Barn leker i sandlådor, tonåringar sover ut, folk har fritid helt enkelt.

Där jobbar de
Fast inte alla. I ett stort kontorskomplex, låt oss kalla det Karolinen, låt oss säga att det ligger i en halvstor stad vid Vänerns norra strand, där jobbar de för fullt.

Det har hänt en katastrof i världen. Nyss har gamla världsarvstempel rasat när jorden bävat, människor dör fortfarande under rasmassorna.

Då har Sverige kallat. Från radhuslängor, lägenheter, trädgårdsland, joggingspår och tv-soffor har de kommit farande, medarbetarna. Nu jobbar de hårt i flera dygn, sover mycket lite, ringer, mejlar, sammanträder, ringer, skriver, pratar och skapar. På några dygn är det väldiga flygplanet fyllt med folk och redskap, organiserad medmänsklighet, hjälpsamhet och solidaritet på väg mot Nepal.

Sliter i det tysta
Jag älskar’t.
Jag älskar dessa tjänstemannahjältar.
Sällan skrivs några feta rubriker kring deras ihärdiga slit på obekväm tid och övertid, det brukar mest vara eventuella nedresande doktorer, sjuksköterskor och räddningshundsekipage som får uppmärksamheten. Den är de visserligen värda.

Men det är också de svenska statstjänstemän som gör alltihop möjligt.

Tack, vänner.
Tack för att en får vara stolt.

LÄNK:
Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Lika bra att erkänna med en gång. Jag är bondpojk och var landsbygdsromantiker. Sedan blev vi sågverksarbetare pappa och jag – och snart var jag proletärromantiker.

Det är ingenting att skämmas för. Ber du snällt ska jag hålla två långa föredrag om saken. Vad hade du tänkt leva på, om det inte fanns bönder i världen som producerade mat eller arbetare som tillverkade de andra nyttigheterna?

Lättskrivet. Både realistiskt och romantiskt, realist till vardags, romantiker i drömmen. Bäst är om inte ingen av dem går till överdrift. Det finns inga affischproletärer.

En ny insikt
TjänstemannamodulNu kommer det som tog mig 28 år att inse. Visst, jag är offentliganställd tjänsteman, det begrep jag redan 1987 när jag började ta emot de första larmen från förtvivlade människor på 90 000. Men nu har jag äntligen insett att jag är tjänstemannaromantiker också.

Det ordet fanns inte innan du läste det här. Jag har sökt på Google, det finns inte förrän jag trycker på publicera nu.


I morgon:
Vad hundan menar du med tjänstemannaromantiker?

Arbetar med bloggen

Block

Om bloggen ser underlig ut ett tag så beror det på att jag arbetar med utseendet och anpassar den till mobiler och surfplattor.

Om den småningom ser bra ut så beror det på att jag har lyckats.

Temat, dvs själva mallen jag byter till, heter Twenty Fifteen. 2015, bara en sån sak. Här hänger en mä’.

Besöker du bloggen per mobil eller platta, då hittar du menyn om du klickar på de tre strecken uppe till höger. ”Hamburgarn”.

Det är nya tider nu 🙂

Söndag kväll, kvar att fixa
Undersök om det fungerar med undertexter i menyn.
Lägg in länkar på vissa fasta sidor.
Titta igenom viktigare sidor, ta bort omotiverad luft som dykt upp här och var.
Kolla bildstorlekar. Lär mig använda ”Utvald bild”.
Sociala medieikoner? Kolla hur man byter till de nya. Kan jag ändra i koden så Like-knappen blir på svenska? JAAA!
Fundera över det som händer med bilder ibland i mobilversionen.