Etikett: Kärlek

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

En resa

När någon gör en resa har han något att berätta. Men jag har inte tänkt att mina barnbarn ska bli seriefigurer, det har nog inte deras föräldrar heller tänkt. Låt mig bara konstatera att vi har varit och hälsat på dem, alla fyra, långt från Forshaga, och att jag trivs rätt bra i morfarrollen.

– Livets efterrätt, sa de första i bekantskapskretsen som fick barnbarn. Klyscha, tänkte jag den gången. Töl’ inte…

Ack så fel jag hade.

Personalvård by leaving the room

En vacker dag blev jag chef. Det var intressant. Fem och ett halvt år senare bad jag att få sluta. Det beviljades.

Nu är jag tillfälligt tillbaka som vikarie i två månader. Sagt och gjort, i dag måste jag ägna mig åt personalvård, tänkte jag, när de goda medarbetarna och jag hade slitit hund ett tag. Så jag pratade med en av dem. Berättade, tölade, resonerade, samspråkade, snackade och pladdrade – om allt annat än jobbet. En lång stund gjorde jag detta, uppgiften var viktig.

Sedan lämnade jag medarbetarens rum. Då såg vederbörande så glad ut.

Efteråt inser jag att nu har den här återfallschefen uppfunnit en ny metod. Personalvård by leaving the room. Först tjatar jag öronen av kamraterna genom att informera om mitt rika liv och olika onödiga kunskaper jag förvärvat genom åren. Gärna för tredje, fjärde gången, just den anekdoten. Och nästa anekdot och nästa. Femte, sjätte gången ibland, man kan ju inte minnas allt man sagt.

De ser jättelyckliga ut när jag lämnar rummet. Då har jag nått mitt mål.

Personalvård.

Redaktionell anmärkning

Tänker skaffa ett mer avspänt förhållande till bloggen. Nu tar jag bort Google Analytics, så jag slipper sitta och kontrollera hur många besökare varje inlägg får. Gilla-knappen på sidan behövs inte heller.

Roligt att ni finns, vänner, inte behöver jag räkna er hela tiden. Nu kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Inte måste jag skriva varje dag heller, bara när skrivklådan runnit till. Det gör den ändå rätt ofta.

…och jag måste definitivt inte alltid lägga ut facebooklänk om varenda inlägg klockan sex varje morgon. Käre nån, jag är nattuggla inte morgontupp.

I dag…

… är det midsommarafton. Man säger mig att det står i Bondepraktikan att då måste varje MacBook Air av mindre modell få vila. Annars blir det sju veckors regn i november, Erik ger inget ax, Olof ingen kaka och priset på filmjölk tredubblas. Enda boten för en sådan synd är om ett söndagsbarn med skonummer 42 hoppar över en eld, en felparkerad bil samt ett hus som varit flyttat tre gånger.

Om detta är sant är det få som överlevt och kunnat berätta. Den siste som försökte blev likasom inbunden efteråt.

 

Efter 115 år dog kärleken

Världens längsta äktenskap mellan djur har spruckit. Jättesköldpaddorna Bibo och Poldi i en djurpark i Österrike har ingen kärlek kvar längre. Det går bara inte att få dem att hitta tillbaka till varandra. 115 år, längre varade det inte.

Ledsamt. När det började så bra.

Har ni provat en romantisk weekend på spa, Bibo? Loka Brunn har varma, goa bassänger och maten är bra.

Det finns datakanoner också.

De yrkesstolta

Jag tycker om folk som kan sitt jobb. De duktiga, yrkesstolta som vårdar sin kunskap och aldrig lämnar ifrån sig ett dåligt jobb. Jag möter dem hela tiden.

Truckföraren på sågen som kände virkesstaplarna och trucken lika bra som sitt eget vardagsrum.

Bärgaren som visste allt om vilka vägar och backar som blev hala, vilka bilnummer som fortfarande inte fanns, vilka bilar som var lättast att ta sig in i utan nyckel och vilka ställen långt borta i skogen där otrogna älskare brukade köra fast.

Tecknaren som ställde sig framför oss i lektionssalen och gjorde skämtteckning i dialog med oss, som i direktsändning.

Stensättaren vi hade här hemma nyss. Den förste vi har sett som lyssnar på en sten och får svar.

Fotografen som aldrig ger sig.

Du ser resultatet av deras arbete varje dag.

Poeter överallt
Bo Widerberg som gjorde filmen Kvarteret Korpen. Har det gjorts någon bättre på svenska? Werner Aspenström som skrev – allt det han skrev. Bodil Malmstens blogg finistere.se. De är de självklara exemplen. Men jag hittar poeter överallt och i alla yrken. Larmpoeter, traktorpoeter, tidtabellspoeter.

Arbetslusten lyser i deras ansikten och de vet inte om det.
De flesta vet inte ens att de är poeter.

Reviderad fundering

Det är nyttigt att lyssna. Nu har jag utvecklat min fundering, efter dialog med vänner i levande livet och på finurliga facebook.

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Med kärlek menas det som du själv känner kärlek uti.
Med arbete menas det som försörjer dig, förnöjer dig eller på annat sätt gör att du får ta i. Helst med både muskler och hjärna.

En del snickrar hus.
En del springer stadslopp.
En del skriver dikter.
En del bakar bröd.
En del går äventyrliga promenader med rullatorn och älskar det.

När livet är bäst är det kärlek och arbete.

Det skrivna ordets glädje

Jag lärde mig skriva när jag var sju år, som många andra. Delvis där hemma, delvis i skolan. När jag var tio år kom första tidningen, Ängebäckstorpsposten, handskriven i två exemplar. På högstadiet fick jag in några fumliga dikter i tidningen Värmlandsberg och småningom i Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad. Sedan blev det elevrådstidningen på Sundstagymnasiet och efter det har det hållit på. Förändra världen om du kan, förändra några mungipor åtminstone.

Pennan och tangentbordet har försörjt mig. De som läst har lärt mig massor om masskommunikation. Hela tiden lär jag något nytt. Då och då återkommer den härliga känslan i maggropen, när språket fungerar och läsarna hör av sig. ”Där fick du till det, Svensson”.

Rätt ofta får jag inte till det, det är minst lika vanligt, men lärpengar även det.

Fattigmans tidning
Så kom internet och sedan var ingenting som förut. Plötsligt fanns det en fattigmans tidning som även den här otekniske knövveln kunde sköta själv. I höstas blev det en blogg, tätt kopplad till facebook och en del andra verktyg, för att nå ut. Nu får jag läsarnas reaktioner i direktsändning. Ibland gillar några, ibland gillar inte en människa orden jag lagt ut. Vissa skriver kommentarer, andra hör av sig i verkliga livet.

Jag är så innerligt lycklig över min fattigmans tidning. Storögt förundrad över att orden finner läsare. Mina ord? Kommunikationen har jag stor respekt för. Du som läser har alltid rätt till din reaktion och det är sannerligen inte allt som du tycker är bra.

Det tycker inte jag själv heller ibland, efter några dagar. Varför lade jag ut det där? Det inlägget var väl inte elegant, vasst, roligt eller ens välformulerat? Då startar jag min bärbara älskling igen och knappar i gång. Hela tiden på jakt efter suget i maggropen, det sällsynta, benådade ögonblicket då bokstävlarna hamnar rätt.

En dag ska jag be någon att publicera bloggen på en plats, där ännu fler kan läsa den. Det är vad jag tänker när maggropen kittlar.

Dagen därpå tycker jag allt är skräp, idéerna kass och språket dött. Stendött. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

– Nu glömde du nåt!

Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?

Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.

Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.