Etikett: Kärlek

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

”Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.”

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.