Etikett: Kärlek

En dag på jobbet

Står vid jobbdatorn igen. I år kom jag ihåg lösenordet efter semestern. Det är en lycka att ha ett jobb att gå till. Visst, du säljer din arbetskraft för att få ihop till frukostfilen. Vem gör inte det? Vi säljer våra musklers och hjärncellers konster och förmågor.

Vi som kan.

Alldeles för många kan inte. Arbetsköparnas marknad har inte plats för 484 000 svenskar. Så många var arbetslösa i juni månad. 9,1 procent. Bland svenska ungdomar i åldern 15-24 år var 236 000 arbetslösa. 29 procent.

De drömmer om en dag på jobbet och ett lösenord att glömma bort.

Hata arbetslösheten
När jag var ung journalist intervjuade jag ibland nyblivna pensionärer. Alla berättade hur de börjat arbeta som 12-åringar, 13-åringar, 14-åringar. Den åldern. De följde med pappa till skogen, de blev lilldrängar eller pigor hos någon granne, de blev ströpojkar på ett sågverk. Stolta berättade de om slitet.

Vilken stolthet får den arbetslöse 28-åringen? Hon eller han som gått från skolbänken till ett liv i arbetslöshet. ”När jag blev 20 gick jag ut i min första åtgärd”.

Hata arbetslösheten. Hata ett system och en politik som tjänar på att skapa en armé av arbetslösa för att pressa ner lönerna. Dela bättre på jobben. Satsa på offentliga sysslor som behöver utföras. Bygg hållbarare järnvägar, anställ fler personal i förskolan, låt vårdens folk hinna andas.

Ropen skalla, inloggning åt alla.

Löparlärdom nr 90-116

Fjärde delen av mina löparlärdomar. ”Många kan springa en mara men eliten har inget tålamod” – med flera eftertankar. Använd det du själv vill.

Löparlärdom nr 90: den som inte är snabb blir inte snabbare med en gps-klocka, men beskedet om långsamheten kommer snabbare. (Löparfilosofins andra grundsats).

Löparlärdom nr 91: mätningar av tid och sträckor som bygger på din genomsnittliga steglängd blir aldrig exakta. Du springer aldrig genomsnittligt.

Löparlärdom nr 92: springer du genomsnittligt gör du fel.

Löparlärdom nr 93: fast i orienteringsskogen kan det fungera hjälpligt som avståndsbedömning.

Löparlärdom nr 94: det finns ingen ljuvligare doft än den du känner när du springer över ängen en kväll i juli.

Löparlärdom nr 95: det skulle möjligen vara doften av snö i luften en lördagsmorgon i december på språng över samma äng.

Löparlärdom nr 96: eller vårdoften längs en byväg i mars där det mesta av snön och isen smält och skorna gör mjuka spår i gruset.

Löparlärdom nr 97: eller doften av stadsdamm när du springer ut från hotellreceptionen efter en konferens där du fått lära dig att kärnverksamhet kärnverksamhet kärnverksamhet processkartläggning utvärdering kärnverksamhet organisationsförändring kärnverksamhet kärnverksamhet sätta upp mål.

Löparlärdom nr 98: eller när du springer på en sviktande barrstig i juni med solen rakt i ansiktet och hör trädpiplärkan landa i en grantopp en bit bort. Sångflykt, tänker du och känner hur du flyger.

Löparlärdom nr 99: eller när du nyss har stannat till vid ditt bästa kantarellställe och joggar vidare med en handfull svamp i magfickan på R90-overallen.

Löparlärdom nr 100: eller lukten av svett från den bredryggade löparen från Blekinge som du har lyckats lägga dig i lä bakom, uppför Västerbron eller Älvsborgsbron.

Löparlärdom nr 101: eller doften av fin sand som blåser upp i näsan på dig, när du springer barfota på Mangenbadens tre kilometer långa playa eller fram och tillbaka vid Pocillosstranden på Lanzarote.

Löparlärdom nr 102: eller hav, hav, blandningen av salt hav och rutten tång.

Löparlärdom nr 103: eller doften av nya ännu ej använda löparskor på nattduksbordet, första natten de har flyttat hem till dig.

Löparlärdom nr 104: eller dunsterna av löparförväntan i klungan på startlinjen, 45 sekunder före start. Välj själv vilken doft du föredrar. Jag vet vad jag väljer.

Löparlärdom nr 105: hängivna löpare har ofta bra belöningscentrum. Vi tränar det hela tiden.

Löparlärdom nr 106: har du levt skörliv och trillat dit på feströkande, lite för mycket pilsnerpimplande, sötsakssmaskande eller kaffebrödstuggande? Spring tre gånger i veckan. På tre veckor har du bytt belöning.

Löparlärdom nr 107: vaknar du på lördagsmorgonen och känner att det vattnas i munnen när du tänker på passet du ska springa i dag i milbanan? Bli inte rädd. Det ska vattnas.

Löparlärdom nr 108: vattnas det inte? Träna, din late jäkel. Tror du det här är ett vilohem?

Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.

Löparlärdom nr 110: tror du att Lidingöloppet består av Abborrbacken och 29 kilometer slätlöpning? Då tror du fel. Det består av Abborrbacken och hennes 25 snart lika vuxna lillasystrar.

Löparlärdom nr 111: många kan springa en mara men eliten har inget tålamod.

Löparlärdom nr 112: ibland är det skittråkigt att springa (erkänn aldrig det).

Och så, nästan sist, det som allting började med. Statusen jag lade ut på facebook den 23 juni 2013 utan att ana att detta skulle bli en följetong:

”Löparlärdom nr 113: ät inte matjesill rätt nära innan söndagspasset.”
Det rådet gäller vid alla pass, läs nr 64. Problemet är att den övermodiga facebookstatusen tvingade mig att skriva 112+3 teser till. Att jag aldrig lär mig…

Löparlärdom nr 114: ibland är manlig eller kvinnlig fåfänga till viss nytta. Det är när du blir omsprungen av det andra könet under ett lopp och hänger på. Barnsligt, vanligt.

Löparlärdom nr 115: svårt att somna natten innan maran? Drick inte den där ölen. Under ett marathonlopp står även levern på lönelistan.

Löparlärdom nr 116: har du varit skadad i åtta år och äntligen börjar komma tillbaka, men halvannan minut långsammare per kilometer? Försök vara modig, spring ett motionslopp i alla fall. Ett riktigt löparbröst behöver en nummerlapp då och då. Anmäl dig bara, någon gång måste du komma ut ur löpargarderoben. De kanske inte kollar dig i resultatlistan. (Jojo, tro det du om du vill…).

Kom igen nu.
Öka.

Det får räcka här. Då har jag ändå inte skrivit ett ord om varför du inte ska ha musiklurar i öronen när du springer (taltrasten, koltrasten, trädpiplärkan, sånglärkan, morkullan, farliga bilarna), inte ett ord om lösspringande hundar i elljusspår och efter trottoarer vilka gillar att springa i kapp och nafsa (kära hundägare, det är ni som är tanklösa, inte era hundar), inte ett ord om hur löparskor ibland kan börja lukta kattpink efter att ha blivit blöta (det har hänt mig flera vintrar, så illa att jag inte kunnat ha dem inomhus, jag misstänker limmet), inte ett ord om hur viktigt det är att ha heltäckande klädsel på benen när du springer i fästingmarker, inte ett ord om hur viktigt det är att ändå inspektera hela kroppen efter en runda i fästingland (helst bör någon annan göra besiktningen, vissa brukar blunda och göra det med läpparna: ”Är det nån fästing där?”, ”Nej.”. ”Är det nån fästing där?”. ”Nej. Är det där en fästing?”. ”N… eij. Jag trooo…r inte det. Men …känn efter en gång till.”), inte ett ord om utsikten från Montana Blanca på Fuerteventura eller bävrarna i Klarälven bredvid gång- och cykelvägen strax innan Dyvelsten, inte ett ord om alla de dofter jag inte har nämnt, (linnean till exempel), inte ett ord om hur aspen i backen vid Backsippan susar i mitten av juli, inte ett ord om lyckan när benmusklerna en dag är med på leken och älskar att ta i uppför närmsta mördarbacke, inte ett ord av tacksamhet till alla som inspirerat till de här tankarna (Erik Bengtson, alltid Erik Bengtson, Rune Larsson, Christer Fabricius (& alla andra löparkamrater), Nils Lodin förstås liksom alla ni som var med och grundade och drev SK Örnen), inte ett ord om James Fixx klassiker Löpning, från joggning till maraton, inte ett ord om hur banden som spelar längs banan vid lopp som Göteborgs-Varvet och Berlin Marathon är bra för både löplust och stegrytm (i Berlin stod till och med en lila kyrkokör och sjöng för oss), inte ett ord om hur uppfriskande saltgurkan är som de bjuder på vid Lidingöloppet, inte ett ord om vikten av att spara varje nummerlapp och skriva datum och tid bakpå den, inte ett ord om succén Löp & Lek för barnen i Forshaga, inte ett ord om fjärilars fladder i solbelysta gläntor, inte ett ord om förvåningen när du blir omsprungen av en hare på en smal stig, inte ett ord om den lätta chocken när du möter en muttrande grävling just när du satsar extra nerför långa backen på milbanan, inte ett ord om hon som brukar stå utanför hyreshusen vid Geijersgatan och hälsa att ”dä går tongt ida ser ja”, inte ett ord om lyckan med en mindre snöstorm i ansiktet som får dig att känna dig som första människan på Nordpolen, inte ett ord om att det bor en fakir i varje motionslöpare, inte ett ord om uttrycket jag hittade på sidan 10 i Jo Nesbös senaste kriminalroman om oslopolisen Harry Hole: ”Endorfinfest” (jag föreslår att du ställer till med det tre gånger i veckan från och med nu, du som läser detta: endorfinfest), inte ett ord om hur viktigt det är att samla på kepor och välja rätt till just den kvällens runda (fast det brukar oftast bli den som gör reklam för det kanadensiska skogsbrandplanet, Skopan).

Asch dä kvetter. Nu har jag visst nämnt dem i alla fall.

Kom igen nu.
Öka.

 

Länkar
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Löparlärdom nr 50-89
Serien Mina löparguruer
Svampjogg

 

 

 

 

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 3

Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.

Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.

Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.

Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.

Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.

Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.

Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.

Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!

Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.

Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.

Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.

 

 

Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.

Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 2

Vad ska en människa göra? De driftiga kvinnorna vid Nytomta minnesgård lovar att hissa flaggan för min skull om jag bara köper ett broderimönster. I normala fall skulle jag falla direkt för sådant. Vem vill inte bryta könsmönster?

Frågan är bara vad vi ska göra med min särskilda knövvlighet, dessa trubbiga fingrar, dessa tummar mitt i nävarna? 1963 var förra gången jag höll i en synål. Det vet jag väl för vi har kvar det bokmärke i korsstygn som då tillverkades i Fasteruds skola, Nyeds församling, landskapet Värmland, Universum. Bokmärket har sina starka sidor. Det klarar utmärkt att ligga kvar på samma ställe i boken där jag lagt det.

– Ja, vi har till exempel den här, säger vår guide och visar mönstret till en gardin. Den ska man brodera rönnbär på.

Jag börjar skaka i hela kroppen. Nu är även den kära vännen aktiv i övertalningen. Klart du ska köpa broderimönstret. Då hissar dom flaggan för din skull. Du får väl lära dig brodera. Det finns det många som kan. Rönnbär är alltid bra att ha.

I ett tillfälligt anfall av övermod slår jag till.
– Ja gör’t. Flagger ni så köper ja mönstre’. Va’ kôster dä?

En stund senare står jag stolt och fnittrig framför en flaggstång på träsnidarnas och konstväverskornas Nytomta och låter mig fotograferas, med en nyhissad svensk flagga i bakgrunden och en påse broderi i näven, à 275 kronor.

Att jag aldrig lär mig.

 

Länk: Minnesgården Nytomta. Den släkten består av fler än Elis i Tasere och generna lever vidare. Jaså, Grafström också.

Jag, den kära vännen och svenska flaggan. Nyhissad på Nytomta.
Foto: guiden med Arvikas listigaste försäljningstaktik.

De som byggde stan

Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.

Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.

På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.

På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.

Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.

Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.

Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.

 

 

 

 

Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.

 

Stängt för semester

Bloggen ber att få försöka ta sommarlov. Vi får se om han med skrivklådan orkar hålla sig.

Planen är att plocka några korgar svamp, hänga upp vietnamesiska hängmattan, kliva upp i den, läsa några böcker, tänka några tankar, kliva ur den, plocka några bunkar hallon, springa några gånger hit och dit samt åka på utflykt. Jag har hört att det ska vara så trevligt i Kristinehamn, Arvika och en del andra ställen med, på insidan länsgränsen. Trivs vi så stannar vi.

Här är en tanke som behöver tänkas på i hängmattan. Jag har redan tänkt den, men den måste funderas vidare på:

När du sover länge sover du fortare.
Annars skulle du inte hinna vakna i tid.

Till sist ett tips för dig som vill ha oväntad läsning. Erik Eje Almqvists utmärkta reportage om Benny Andersson i tidningen Fokus. Det anade vi inte om Benny, när musikrörelsen sjöng som bäst: En radikal sjunger ut.

Det är det hele. Trevlig sommar.

PS en tid senare:

Eftersom jag tror på motsatsernas enhet och kamp, tes-antites-syntes, så har jag samtidigt ägnat mig åt att försöka tänka på saken från andra hållet:

När du sover länge sover du långsammare.
Annars skulle du vakna för tidigt.

Nu bävar jag inför syntesen. Det kan bli någon form av sovandets fartlek är jag rädd. Och ett jädra uppvaknande. /DS.

 

En som jag känner väl hävdar att det ska målas, skötas trädgårdsland, städas bil, klippas gräsmatta, grävas kompost och startas många andra Stora Viktiga Projekt i sommar. Då vet hon inte att Kronblom också var gammal lokalredaktör. Vänta förresten, hon vet det. Var la vi hängmattan?

Löparlärdom nr 50-89

Tredje delen av mina samlade löparlärdomar. Använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 50: vid det här laget är du fysiskt beroende av löpningen och det har påverkat din livsstil, både vad du äter, dricker och hur mycket du sover. Var glad för det men bli inte fanatisk.

Löparlärdom nr 51: lägg in träningsfria dagar eller perioder. Min näst bäste löparguru ultralöparen Rune Larsson brukar säga att hans planering består av att han försöker lägga in en rejäl förkylning varje höst. Det tog flera år innan jag förstod vad han menade.

Löparlärdom nr 52: Rune Larsson brukar också säga att du måste ha lika mycket distans till din löpning som distansen är som du löper. Han vet. På ett ultralopp i Australien behövde han ingen klocka, bara almanacka.

Löparlärdom nr 53: ibland kommer du ändå att trilla dit och verka mer än lovligt löptokig. Mitt rekord var den gången jag berättade för arbetskamraterna i lunchrummet att ”I dag fyller jag marathon”. ”Vadå marathon?”. ”42,195 år…”. Det hade jag räknat ut.

Löparlärdom nr 54: skadad en längre period? Själv fick jag en riktigt svår stukning i ena foten vid en orientering, en månad innan Berlin Marathon ett år, och kunde inte springa på flera veckor. De badande i Deje badhus tyckte jag såg skum ut när jag hyrde badhusets våtväst och sprang omkring flytande i vågrätt ställning i bassängen. Femton meter åt ena hållet, femton meter åt andra hållet. 45 minuter, tre kvällar i veckan. Det fungerade utmärkt och jag satte personligt rekord i Berlin.

Löparlärdom nr 55: skadad i flera år? Det hände mig när diskbråcket i nacken slog till. Kunde inte springa på åtta år. Det som höll mitt intresse vid liv var alla löparberättelser i Runners World. Tack gode Gud och redaktör Lodin för de berättelserna.

Löparberättelse nr 56: ibland är det svåraste steget det över tröskeln när du ska ut.

Löparberättelse nr 57: ibland inte.

Löparlärdom nr 58: har du inte gått med i en löparklubb än? Gör det. Roligare resor än min klubb SISU Forshagas bussresor till Lidingöloppet har jag sällan varit på.

Löparlärdom nr 59: hört talas om tåskor och barfotalöpning? Det är en hel världsrörelse. Prova gärna men var försiktig i början. Du kan faktiskt dra på dig skador redan genom att byta underlag eller vanliga löparskor.

Löparlärdom nr 60: läs barfotalöparbibeln Born to run. (Den heter så på svenska med, fjantigt nog). Boken är fantastisk, även för sådana som jag, som nog inte tänker köpa tåskor. Själv har jag dessutom haft god behållning av Erik Bengtsons löparböcker. Låna dem på biblioteket.

Löparlärdom nr 61: i Karlstad finns ett löpsällskap som kallar sig Basister i tåskor (B.I.T). Du får vara med om du springer i tåskor någon gång och åtminstone önskat att du kunde spela bas. Sa jag inte att löpare har roligt?

Löparlärdom nr 62: nu har du hållit på så länge att det kan vara sporrande att sätta upp mål. Du ska orka en mil i god stil. Du ska genomföra så och så många träningar i veckan. Du ska springa så och så många mil i månaden. Du ska slå din träningskompis. Du ska sätta pers på halvmaran. Valet är ditt.

Löparlärdom nr 63: kanske tränar du med en klubb nu. Roligt. Försök gärna hitta en träningskompis som du kan träna med ibland dessemellan också. Själv tränade jag länge långpassen tillsammans med en karl som det var kul att prata med i en och en halv timme och som framför allt var förvånansvärt jämnstark med mig. Det är det viktiga.

Löparlärdom nr 64: ladda inför långlopp? Ja du, där finns det många skolor. För mig har det fungerat bra att äta extra mycket kolhydrater dagen innan och vätska upp mig ordentligt innan start. Frukost och eventuell lunch? Ät samma som du brukar. Rökt fläsk eller matjesill innan start rekommenderas ej.

Löparlärdom nr 65: nya skor, nya shorts, nya strumpor? Använd dem inte när du ska springa ett lopp, då ska du ha gamla vana grejor som inte skaver.

Löparlärdom nr 66: jag brukar vara särskilt noga med mjukgörande salva på fötterna veckan innan ett långlopp. Innan start smörjer jag in dem extra mycket. Sedan jag började med det slapp jag marathonskavsåren.

Löparlärdom nr 67: tejpa bröstvårtorna innan maran.

Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.

Löparlärdom nr 69: spring inte för fort i början på ett långlopp. Kolla kilometertiderna. Jag såg en undersökning som visade att redan några sekunder för fort per kilometer kan göra att du drar på dig mjölksyra. Den ”mjölken” är tung att bära.

Löparlärdom nr 70: drick vid vätskekontrollerna. Är din mage ovan vid sportdryck så håll dig till vattnet, åtminstone till sista kontrollen.

Löparlärdom nr 71: tänk inte att nu har du sprungit en kilometer och det är drygt 41 kvar. Dela upp det i femkilometrar. Nu har du sprungit en, nu är det fyra kvar.

Löparlärdom nr 72: på träning, när den mentala orken börjar tryta efter ett bra tag, tänker jag att jag ska åtminstone orka till tallen där borta. Eller gatlyktan.

Löparlärdom nr 73: när jag kommer fram avslöjar jag för mig själv att ”ja’ bare skôja”. Jag bara skojade. Kroppen får fortsätta till nästa lykta. Där får jag höra samma sak igen. ”Ja’ bare skôja”. Vad ska en fattig gosse göra? Det är inget annat att göra än att springa på. Han bara skojade.

Löparlärdom nr 74: vid målgång på Stockholms Stadium, lek inte flygplan i hela sista kurvan, även om du håller på och sätter pers. Många löpare är lite kitsliga just i den kurvan även om publiken älskar det. Been there, done that…

Löparlärdom nr 75: ta emot medaljen, le försiktigt för dig själv och njut.

Löparlärdom nr 76: ät en banan. Drick. Ät snart igen. Återhämtningen börjar nu.

Löparlärdom nr 77: åk hem.

Löparlärdom nr 78: vila någon dag och ta det lugnt i början när du sätter igång igen.

Löparlärdom nr 79: orientering är roligt.

Löparlärdom nr 80: nu börjar du bli så van löpare att backträning också är roligt.

Löparlärdom nr 81: intervall är ganska roligt. Särskilt så länge jag trodde att kolstybbsrundan runt Ängevi fotbollsplan var 400 meter och inte 360 meter.

Löparlärdom nr 82: mossfotboll är ett rent nöje men rent är det inte.

Löparlärdom nr 83: snöpulsning är en njutning.

Löparlärdom nr 84: sakta jogg över ängen i skymningen, finns det bättre meditation?

Löparlärdom nr 85: summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. (Löparfilosofins första grundsats, formulerad av den här motionslöparen i ett tillfälligt tillstånd av löpande klarsyn).

Löparlärdom nr 86: varje gång du köpt nya löparskor, låt dem stå på nattduksbordet över natten, kanske två nätter. Tänd lampan då och då och titta på dem. Stryk med handen över dem. Känn doften. Somna in lycklig.

Löparlärdom nr 87: den 87:e lärdomen är hemlig.

Löparlärdom nr 88: ut och spring nu.

Löparlärdom nr 89: och nu.

 

Länkar
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Serien Mina löparguruer

Mat för sommarlovliga

Några matbilder blir det inte ofta från den här sociale medianen. Jag är för hungrigt lagd för det. Vem vill se bilder på tomma fat? Vem vill förresten se bilder på fulla fat, det kan man också fundera över, men nu ska vi vara snälla.

Här är hur som helst ett förslag till mat, en sommarkväll när grillen längtar efter små knyten. Det är Tina Nordström som hittat på receptet. Vi har testat några gånger, de olika smakerna flyttar fint ihop och har det gôrgôtt tillsammans.

Fördela på fyra ark aluminiumfolie, står det.

Currymarinad står det.

Serveras utomhus med färsk grilldoft och i sällskapet bör även finnas några envisa sommarmyggor och lagom många tindrande ögon. Tjoho.

Ledsen på tredje dagen

En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.

De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.

Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.

Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.

Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.

Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.

Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”

Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.

Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.

Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.

Det är alltid för tidigt att ge upp.