Sitter på balkongen med solhatt på och Vi läser i knät. Mikaela Blomqvist intervjuar den norske nobelpriskandidaten Dag Solstad, skatorna kraxar och den gamle träningsnarkomanen i mig småskrattar upproriskt.
Jag får sån lust att skaffa paraply och börja slåss med fontäner.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 258. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
Dagstidningarna i dag recenserar mycket få böcker. Det gäller inte minst de länstidningar jag läser.
I Värmland finns det bara en tidskrift med någorlunda heltäckande bevakning av litteratur med värmländsk anknytning. Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Här är min senaste recension där:
Ingela Jonsson Lindgren, Det brinner! : En historia om liv och död – glädje och sorg, skildring av livet på en brandstation, om en vardag mitt i allvaret och ett liv i gnista. Vulkan 2021, 179 s.
Vilket liv levde brandmännen när inte larmet gick? Om det handlar Ingela Jonsson Lindgrens bok. Miljön är framför allt blåljusbyn. Den gången var brandstationen nära fängelset i Karlstad inte bara brandfordon och slang. Den var hem för brandmännen och deras familjer också. En spännande miljö för barn att växa upp i.
Boken är redigerad så som livet i blåljusbyn var. Trångt, nära och med plats för stort och smått, larm och julfester, bus och kärlek, barn, idrott och anekdoter. Det kryllar av människor. Någon gång känns det som ett fotoalbum för de närmast men då händer snart något som gör det intressant även för oss andra.
Ibland blir det ett väldigt liv. När larmet går på natten väcks hela familjerna. Ibland uppstår en särskilt tystnad, länge. Då har någon särskilt svår brand eller olycka inträffat med många döda. Ibland blir de skadade själva.
En person står i centrum tidigt. Det är Karl Johansson. Den 1 december 1918 stiger han av tåget i Karlstad. En före detta dräng och hovslagarkorpral på väg till sitt nya jobb som brandkorpral. Han ska bli kvar på brandkåren hela sitt yrkesliv. Först får Karl en säng i ungkarlsrummet på brandstationen men efter en tid kan även hans Beda och sonen Martin flytta in i byn.
Karl får se brandkåren i staden förändras från häst och vagn till brandbil och ambulans. I boken kan vi följa utvecklingen från stadsbranden 1865 och till flytten in i nya brandstationen på Sundsta 1956. Då försvinner blåljusbyn. Nu behöver inte familjerna bo på stationen längre, de flesta hamnar i lägenheter i närheten.
Det brukar sägas att heltidsbrandmän ”har smeknamn, firma i källaren och är bra på att laga mat.” Boken bekräftar detta. Blå, Tassen, Swisch, Eleganten, Pigge, Flisa, Ginken, Skräddarn, Mannis, Kikon, Slampen, Tvåfjorton, Korpen, Lillen, Kupa och Bonzo heter några. De jobbar extra på bilskola och Wards möbler. De skottar snö på tak, fäller träd, kör dricka och droska, lagar fisknät och river biljetter på Palladium.
”Vi hade olika ’uppdrag’ hemma när larmet gick. Pappa upp ur sängen och hoppade i sina byxor med stövlarna på som alltid stod på samma plats hemma. Eftersom vi sov både på golvet och alla soffor var utdragna så gällde det att skapa fri väg för pappa. Sist stod yngsta brorsan och höll upp dörren och pappa rusade ut … vi la oss eller … så cyklade vi på mammas cykel efter brandbilarna. Mamma stod alltid vid köksbänken … hon sa aldrig att hon var orolig men hon slamrade med disken väldigt mitt i natten och hon väntade in pappa varje gång och ibland kunde det bli lång väntan.”
Ingela Jonsson Lindgren skildrar en del av Karlstads historia som annars kunde ha blivit bortglömd. Tack för det. Mig lär den före detta akutsjuksköterskan dessutom ett uttryck som många i blåljusbranschen känner igen:
Den läkande humorn.
Recension i tidskriften Wermlandiana nr 1/2023.
Transparens: jag har suttit i styrelsen för föreningen.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 257. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
1. Tre vågor
Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.
För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.
Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.
Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det
Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.
Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.
Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.
Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.
Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.
Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.
Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.
Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling.
Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.
Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.
Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.
2. Mina hembygder
Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.
Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.
Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.
Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.
En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär:
– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon.
Då titta Stenberg eftertänksamt på henne.
– Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.
Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.
Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig:
– Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?
Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan:
”De 50 först får en gratislôtt.
Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”
Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom:
”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon.
– Minns du detta nu, menar du?
– Nej men jag litar på dig.”
En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.
Hur var det di skrev i By Folkets hus?
Prôppen saknes.
3. Tycker om mina hembygder
Vad vill jag ha sagt med allt detta?
Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.
Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.
SPELA UPP från mobilen: lätet av storspov
Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång.
Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka.
Han och våren.
Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven.
Nu föreslår jag att vi också gör det.
Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!
HURRA HURRA HURRA HURRA
Tack för mig!
(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 255. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
På söndagen far vi på bilutflykt för att titta på Edith Södergrans och Staffan Jofjells fina foton. Sitter i ett skjul av brädlappar och presenning på Rackstadmuseet och ser Staffans bildspel från det då befriade Nicaragua.
Måndag morgon. När jag vaknar har jag nyss blivit beskjuten i en djungel. Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen skrev Tomas Tranströmer, men att jag skulle bli revolutionär i Sydamerika vid 72 års ålder, det hade jag inte trott.
Det nästa jag tänker är ordet kattmänniskor.
Från Staffan Jofjells bildspel.
Foto: Edith Södergran.
Foto: Edith Södergran.
Text: Edith Södergran.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 253. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
Vad svarade Bunjaki? frågar folk mig.
Just det, hans svar var det ja.
Så här är det. I onsdags skröt jag med rätta över murvelgruppen på Karlstad Fotboll och deras fina magasin Magazine. De är superproffs allihop i den gruppen nämligen, de gamla sportskrivar- och fotolegenderna. Klar allsvensk klass på varenda en och alltså definitionsmässigt bättre än fotbollslaget de jobbar för.
Nå, laget har ungdomen för sig. Vi får försöka hjälpa upp dem nå’t snäpp från tredje divisionen. Det ska väl gå.
Får man tjonga?
I mitt inlägg gillade jag särskilt att Håkan Kamp, en av legenderna, ställde några frågor till tränaren Albert Bunjaki, frågor av det slag som även vi amatörer skulle ha ställt. Vi som inte vet ett dugg om 2023 års kallstakosovanska spelsystem.
Svaren? Här är några:
Ja, i värsta fall får man tjongrensa bort bollen ur det egna straffområdet. Men helst inte. Nej, den spelare som dribblar eller gör en tunnel i det egna straffområdet kommer snabbt att bli utbytt. Ja, laget har ett stort ansvar att underhålla publiken. ”Jag tänker ungefär som en kock som ska laga till en god soppa. Vi har många snabba, starka, tekniska och smarta spelare och med sådana fina ingredienser borde ’soppan’ bli riktigt bra.”
Hur mycket han tränar själv?
”Alldeles för lite.”
Hur många språk han kan?
”Fem. Albanska, serbokroatiska, svenska, engelska och en del italienska.”
Är han mer svensk än kosovan nu?
”Jag har dubbelt medborgarskap och är väl någon slags ’blandras’.
”Jag är nog mest svensk i alla fall.”
När han skrattar?
”Ganska ofta, man får aldrig tappa glädjen i livet. Humorn är viktig och det gäller att kunna ha kul tillsammans för att lyckas i en grupp. Det är också viktigt att kunna bjuda på sig själv och kunna skratta åt sig själv.”
Hur Bunjakis drömanfall ser ut?
”Vår målvakt sparkar ut bollen och den hamnar bakom motståndarnas backlinje. Dit har en av våra spelare sprungit och slår på volley bollen i mål.”
Är man tränare så är man.
Volley också. Jäspalt, jag tror jag börjar gilla karln.
Nästa hemmamatch
På lördag 22 april klockan 16.00 har Karlstad Fotboll hemmamatch på Sola Arena igen. De möter Täby Fotbollsklubb, nästjumbon i tabellen när detta skrivs.
Själv har jag blivit lovad en köpp & en körv av en av legenderna då.
Är man influencer så är man.
### Biljetter köper du inte i kur. Dem köper du här.
### Kom ihåg att varje riktig supporter står på ståplats.
### Sittplats, det är för mellanchefer.
Länk
Onsdagens inlägg om Karlstads murvellegender med fotbollsambitioner:
En soffliggare köper biljett
#glopådet
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 251. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
Idrottsklubbens magasin. Hur många sådana har man inte sett genom åren.
Då, i april 2023, händer det jag inte hade trott.
Missförstå mig rätt. De brukar vara trevliga och välmenande, de där bladen. Var jag inte redaktör själv för ett föreningsblad en gång i tiden, förresten?
Det brukar vara bilder på aktiva, tabeller, ordföranderader och framtidstro. Jag gillar allt det. Men inte lyckas de få mig att gå och köpa ståplatsbiljett till en fotbollsmatch i snorblåsiga april för det. Så enkelt är det inte att väcka en soffliggare. Inte förrän murvelgruppen i Karlstad Fotboll slår till med sitt Magazine, en klubbtidning med Z och allt.
Frågorna vi amatörer skulle ha ställt
Jodå, de har ordförandens spalt på sidan två här med. Reportage om värvningar, om damlaget och om supporterklubben också. Helt enligt mallen. Men allt är proffsigt gjort, inte minst bilderna, och det är faktiskt inte så dumt att de berättar utförligt om nye sportchefen Svennis liv, ordföranden McDonalds-Patriks affärskarriär och sponsorbröderna Warnestads forna fotbollskarriär. Bladet ger liv åt människorna bakom den seriösa satsningen på en elitfotbollsklubb i Karlstad, helt enkelt. Magazine är välredigerat, välskrivet, välspritt.
Ändå är det en sak jag fäster mig allra mest vid, mitt i all yrkesskicklighet. Håkan Kamps frågor:
”Får dina spelare tjongrensa bort bollen ur egna straffområdet?”, ”Är det OK att dribbla i egna straffområdet?” och ”Hur ser ditt drömanfall ut?” frågar han nye tränaren Albert Bunjaki. ”Finns det en skyldighet att även underhålla publiken?”.
Håkans utfrågande av tränaren fortsätter ett helt uppslag till:
”Hur många språk kan du?”, ”Hur mycket tränar du själv?”, ”Är du mer svensk än kosovan nu?”, ”När skrattar du?”.
Det är så befriande när någon som kan allt även ställer de frågor vi som inget kan skulle ha ställt om vi fått chansen. Han släpper prestigen.
Doftar nysågat virke
Där någonstans bestämmer jag mig för att gå på arenafotboll igen. Förra gången var när det spelades dam-EM på Tingvalla, kan jag meddela. Det är ett tag sedan. Sedan dess har jag bara varit evenemangstittare på tv, inte i verkligheten. Den envisa kampanjen på Facebook – och magasinet – vann mig.
En hel timme innan matchstart kommer jag alltså vandrande mot Karlstads nya fina arenaområde där toaletterna fortfarande doftar nysågat virke. Hälsar på en före detta arbetskamrat som jobbar som funktionär, strosar runt och tittar till publikuppvärmningen på pizzerian intill, funderar över hur bevattningsaggregaten kan fungera utan synliga slangar.
Det blåser kallt över ståplatsläktaren på Sola Arena om aftonen den 10 april men du får inte ge tappt som supporter.
Nu. Nu vischlar domarn igång hemmapremiären mot United Nordic från Södertälje. Nu kör vi. Heja di blåsvarte!
### Kanske har jag mutat in min nya plats i tillvaron nu? Hängande på räcket på Sola Arena, mitt för mittlinjen, översta delen, mitt i världen.
### Nästa gång blir det inte hälften så långkalsongkallt.
#glopådet
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 250. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
Det är årsmötestid, tid att träffa eldsjälar.
-Hon som brukar dra så stor del av lasset med värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
-Han som lägger ner så mycket tid på att få unga att intressera sig för politik.
-Han som drar skidspår så fort det trillar ner några centimeter snö.
De tre gör mig glad och lite stolt och det bästa är att de inte är ensamma.
Nästan varannan svensk
År 2019 lade svenskarna ner 735 miljoner timmar på ideellt arbete. Det motsvarar 161 miljarder kronor. 4 140 000 personer jobbade ideellt. Nästan varannan svensk.
Jag vet, det är ofta svårt att få folk till våra styrelser. Men det är förbaske mig inte svårt att få dem att sätta ut kontroller i Hitta ut eller sälja värmländska författares böcker i Göteborg.
Årsmötestider.
Överallt runt omkring mig sitter entusiaster.
### 2019 arbetade svenskarna ideellt till ett värde av 161 miljarder kronor.
### Det motsvarar 3,2 procent av BNP.
### Nästan lika mycket som detaljhandeln bidrog med samma år.
Respekt.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 249. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
Dikt för Ukraina
1.
Det hela är mycket enkelt
Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land
in i vårt land med 150 000 soldater,
utan att vi bett dig komma,
för att skjuta och bomba våra barn
Våra älskade barn
Varför skulle vi be dig om det?
Förstöra våra hem
Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator
Långa ruttnande rader
av det som nyss var vänner och grannar
Mala ner våra städer,
våra vackra städer,
till grus och blod och minnen
Då är du angriparen
och vi är de angripna
och ditt krig är
ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar
för alla folks frihet,
för att alla älskade barn i världen
ska få gå på vackra gator
om de vill
och få tala fritt om kärleken
men också om krig och förtryck
så att världen hör
Det är friheten som gör våra gator
särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga
Minns ni den fege
som var så rädd för språket
att han försökte förbjuda
ordet krig
Men inte kriget krig
2.
Språket vann
Folket vann
Det brukar göra det
Du kan inte äga ett folk.
SVEN-OVE SVENSSON
Forshaga 17 mars 2023
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 248. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
Det tog lång tid innan jag började tala, sägs det. Men när det väl hände pratade jag rent från början. Pratade och pratade och pratade.
Innan dess hade det varit lika speciellt när jag skulle börja gå.
– Du lärde dig aldrig gå, brukade mamma säga. Du sprang direkt.
Så har det fortsatt. Det vill säga kärleken till ordet har bestått och lika kärt har det varit att sätta ena foten framför den andra, ofta med båda i luften samtidigt.
Märkte du att jag formulerade min definition av löpning nu? Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.
Då är du löpare.
Var bara bra väldigt lokalt
Hastigheten är ointressant för definitionen. En del vältalare talar så långsamt att du hinner skriva ner vartenda ord de säger. Jag har träffat en, hon bor på Hammarö. Hennes ord har tyngd, det är huvudsaken.
Springer gör du också oavsett hastighet, men visst hade jag gärna vunnit guld på marathon och 10 000 meter och helst 5 000 meter med vid OS i Mexico City 1968. Vid 17 års ålder, det du!
Det blev inte så. Jag var bara bra väldigt lokalt. Men kul har det varit att sprinta, spurta, spänsta, schappa, skena, kuta, kytta, knata, rusa, ruscha, ranta, nascha, fly, flänga, fartleka, störta, röra sig, sträcka ut, sätta av, galoppera, trava, skritta, ila, kila, pila, ränna, remma, pinna, lufsa, lunka, lubba, skubba, skutta, lägga i väg, lägga benen på ryggen, gno, jogga, jaga, trippa, tassa, stappla, älga och springa – och det är lika roligt än. Två fötter i luften, ofta samtidigt, oftast framåt.
Minst 20 minuter varje gång, minst så jag svettas, minst tre gånger i veckan. Helst mycket längre, gärna oftare.
Springer inte fort men fortfarande
Livet har varit snällt mot mig. Jag har haft mina skadeperioder, visst, men sedan har jag frisknat till och kunnat börja löpa igen. Den där härliga övningen i skog och på väg som gör att stressen släpper, kroppen kvicknar till och tanken börjar fara fritt.
Jag håller på än. Funnes det prästbetyg så skulle det stå 72 år i det. Alltså springer jag något saktare än det roliga året 1968.
Men springer.
15 centimeter ospårad snö
Då kommer dråpslaget. Min löparklocka och Garminprogrammet i mobilen får plötsligt för sig att uppdatera sig, så där som maskiner gör nuförtiden, bara för att de kan.
Det tar några dagar innan jag märker resultatet. Den 13 mars närmare bestämt. Då gör jag en kortare runda runt Grossbolstorps höjder. ”Rejäl snöpuls” står det i min anteckning efteråt och det stämmer. Först springer jag nerför backen ner mot samhället, runt lite hit och dit där nere bland människorna och sedan upp igen och småningom bort till min lilla favoritäng bortanför riksväg 62. Den som det är en hare och jag som har sprungit runt mest på.
Den här dagen kutar jag runt åtta varv i 15 centimeter ospårad snö där, bara för att jag kan och för att harspåren inspirerar. Det går inte jättefort men kära nån, det är 15 centimeter snö säger jag ju.
Lufs lufs lufs.
Värsta uppkäftiga klockan
När jag kommer hem klickar jag och hämtar uppgifterna från löparklockan till mobilen. Läser kilometertider, puls, steglängd och annat viktigt som sådana som jag brukar läsa när vi sitter på fällstolen ute på verandan, direkt efter träningsrundan. ”Din VO2 Max är i den övre 5 % för din ålder och kön.”
Tack tack.
Det är då jag upptäcker att de har lagt in en nyhet i programmet. Långt ner på sidan med tempo, puls, höjd och annat har de lagt till en ny funktion: ”Springa/gå”. Va’då springa/gå? Jag sprang varenda meter, utom när jag knöt om skosnörena, och hör sen. Två fötter i luften, ofta samtidigt. Det kanske inte gick rekordfort i den ospårade snön på inägan, men det var jädrar i min låda löpning hela tiden! Ingen gubbvandring.
En snygg graf har de gjort över min förflyttning i snögen. Jag har sprungit, gått, sprungit, gått, sprungit, gått… hävdar klockjäkelen.
Är det någon som vill överta ett styck uppkäftig löparklocka, endast 4,5 månader gammal, endast en ägare, prästkörd?
Hör av dig.
Gå?!! Jag? Den kulan visste var den tog.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 247. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).
Vi var googlare långt innan Google fanns.
– Det får vi slå upp, sa vi till barnen vid middagsbordet.
Sedan gjorde vi det. Med källkritik och allt:
– Är detta rimligt?
Vår första uppslagsbok efter att vi flyttat ihop, den kära vännen och jag, var Bonniers 3-bandslexikon. En orange trio från 1974, vi hade den 2:a aktualiserade upplagan.
Den hyllan gick vi till när vi behövde veta var de dinarisk-hellenska veckbergen låg. Jag älskade det. Det måste ha varit fler fattiga studenter än jag som tyckte om att slumpläsa uppslagsorden där.
”FNL (av fra. Front National de Libération, nationella befrielsefronten), sydvietnamesisk organisation, bildad 1960 som instrument för kampen mot USA:s behärskande av Sydvietnam och mot den av USA beroende Saigon-regeringen. Se Vietnam.”
”Forshaga, köping i s. Värmland. 4700 inv. Centralort. Trä- och mekanisk industri.”
”golf (eng.), spel som utförs med boll och klubbor på en bana där ’målen’ utgörs av hål i marken.”
”Jugoslavien, förbundsrepublik i s. ö. Europa, vid Adriatiska havet. /…/ J. uppfylls till större delen av dinarisk-hellenska veckbergen”.
”twist (twist; eng.) … Sällskapsdans från 1960-talet av amerikanskt ursprung, den första av de många nutida modedanser där de dansande inte vidrör varandra.”
Sid tids Google
Så kom 1980-talet. Nu hade vi fått fast anställning båda två men visste fortfarande exakt på öret hur mycket pengar vi ägde när vi gick till Konsum. Varje vara hade en prislapp och när vi kom till kassan hade den kära vännen redan räknat ut summan. När jag behövde en cykel var vi tvungna att låna till den av Sparbanken, fast först sa banken nej.
Då, i februari 1983 när barnen var små, tog vi ett djupt andetag och började prenumerera på det som verkligen blev sin tids Google. Bra Böckers Lexikon, 121 kronor paketet.
På insidan av första bandet (A-Asi) hittade vi och alla andra 600 000 prenumeranter de ”tredimensionella glasögonen”. Med ett öga rött och ett öga blått bläddrade vi förväntansfullt fram sidan 10 och tittade på fotot av Manhattan. De amerikanska skyskraporna var fotograferade från ett flygplan i två vinklar, en för varje öga. Se även uppslagsordet anaglyfiska bilder stod det i bildtexten, medan Manhattan fick ett djup som aldrig tidigare skådats på stillbild här på trakten.
Vanligaste sökningen
Vilket uppslagsord vi glömde fortast och måste slå upp oftast? Enkelt. Det var ordet frugal. ”En frugal måltid” sa vi och upptäckte i samma stund att vi än en gång hade glömt exakt vad det betydde. Jag tror det beror på att ordet låter som motsatsen till sig själv i våra öron.
Länge trodde jag att ordet inte fanns i vare sig Bonniers 3-bands eller Bra Böcker. Tur, tänker jag fortfarande, tur då att vi har våra ordböcker. Dem slänger jag aldrig, trots att svenska.se är det bästa stället på hela nätet.
Men jag hade fel. Bästa förklaringen till frugal hittar jag nu hos Bonniers band 1 (a-g): ”fruga’l (av latin fruges, markens frukt, gröda), lantlig, enkel, måttlig.”
Det kanske inte är så illa ändå med en frugal frukost bestående av lantlig fil, måttlig müsli och enkel smörgås nedsköljt med en kopp kaffe gjord av markens buskars frukt?
Författarnas guldgruva
600 000 prenumeranter. Du gick med i Bra Böcker, tackade nej till romanpaketen men ja till lexikonpaketen. Problemet var att det följde romaner även med lexikonen. En del av dem var bra, en del var det inte.
Folk brukade säga att Bra Böcker-kontrakten blev till stor nytta för de romanförfattare som hade turen att ges ut i dessa jätteupplagor, men att det gärna var de sämre försöken som skickades ut ihop med lexikonen.
Jag tror det stämmer. Det är få av de romanerna som står kvar i våra hyllor.
Hej då, uppslagsböcker!
Nu är det mars 2023 och värre än så. Nu ska vi göra oss av med lexikonen också, både Bonniers 3-bands och Bra Böckers 25 band. Det känns konstigt för en bläddrare. Så många middagsbordsfrågor som fått svar där genom åren.
Häromdagen frågade vi Röda Korsets alerta second hand den slutgiltiga frågan för ett lexikon. Nej, de vill inte ha dem och när jag tittar på olika säljsajter ser de osäljbara ut även där. Så snart jag skrivit färdigt detta åker kassarna till Återvinningscentralen.
Hej då, uppslagsböcker, jag saknar er redan. Snart värmer ni andra än oss. Googla på värmeverk och stiftsstad i Karlstads stift.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 246. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).