Tittar på gamla gubbars aktivitet på facebook. Dom gillar The Who, The Doors, Elmore James, Stevie Ray Vaughan och ZZ Top, står det.
Vänta nu, dom gillar ju jag? Håll er till erat ni gubbar och låt oss ungdomar ta hand om den bra musiken. En annan är ju typ 30.
Vill jag minnas.
Avsky uttrycket ”som bekant”. Det är den malliges sätt att trycka ner alla andra, vi som inte vet allt han vet.
Avsky uttrycket ”fräck stöld”. Det är bara tjyvar som tror att vissa stölder inte är fräcka.
Avsky uttrycket ”ett litet meddelande”. Jag hörde det första gången i högtalare på ett stort ungdomsläger i Ådalen 1976 och har ogillat det varje dag sedan dess. Vi vill inte ha små meddelanden. Vi vill ha stora.
Annars kan det kvitta.
Detta är inte Göran Perssons herrgård.
Här är egendomen knapp.
Göran Persson tycker att moderaterna har rört sig in mot mitten.
Själv då Göran? Vad har du personligen för politisk kompass? Att det kom socialdemokratiska kommunalråd gråtande ut från möten med dig är ingen hemlighet. Inte att du hade för vana att peta folk i magen. Det fanns en orsak till öknamnet HSB. Han Som Bestämmer.
Numera bestämmer inte du, förstår du Göran. Vi har inte velat säga något till dig, men så är det. Till och med dina kor bestämmer sin dygnsrytm själva. Alla som bygger herrgårdar för många miljoner är inte småfolk, ska du veta. Det finns fullt med människor som inte tycker det.
Jaså du Göran, du gillar moderater? Högavlönat folk i Stockholmstrakten brukar gilla sådana. Vi har inte velat säga något till dig, men det finns en annan bild också. Sverige är fullt av folk som kan berätta vilka medmänniskor den moderata politiken i praktiken gett sig på. De utförsäkrade som inte får sin sjukersättning längre. De långtidsarbetslösa som inte får sin a-kassa längre. De pensionerade som tvingas betala högre skatt än oss med lön.
Kulturen ska vi bara inte prata på.
Jaså du tycker moderaterna rört sig in mot mitten. Tack, då vet vi.
Då vill vi aldrig dit.
Fågelmålning: Ferdinand von Wright. Berguv heter huuhkaja på finska. Träffande namn. Ho-kaja.
Den där lyckan när du kämpar med en tjock pliktläsningsbok och bredvid dig på nattduksbordet ligger en annan bok som du vet är bra, för du har gluttat, och snart får du börja på den och då blir det roligt.
*
Att kalla en webbplats för ”hemsida” är som att säga att du bor i en dörr.
Hör en duns mot altanfönstret och kommer att tänka på bröderna von Wright. Magnus och Wilhelm från Haminanlax strax utanför Kuopio i Finland som illustrerade bildverket Svenska Foglar, 1838. Fantastiska målare, precis som den tredje målarbrodern Ferdinand, fast fåglarna sköt de först. Jo, mycket riktigt, på altanen ligger en död fågel med det karaktäristiska gula bandet på vingen.
En gång var vi till Kuopio, för min skogsfinska vurm var färsk och entusiastisk, och där åt vi kalakukko på torget och sedan slumpade det sig så att vi hittade en stor utställning med bröderna von Wrights fågelbilder.
Det uttalas ”fånn vrickt”, ser jag i det gratis nätuppslagsverket.
Den där skamliga känslan när du redan visste det.
*
Den där snopna känslan när boken som låg bredvid var precis så bra som du trodde men nu är hon redan slut.
Det bor en människa i den.
Jag öppnar boken igen och börjar om. ”Litteratur är motstånd. Litteratur är frihet.” Svårare än så är det inte. Inte enklare heller.
Boken på nattduksbordet:
Crister Enander Om natten ringer de döda
Tankebok, Heidruns förlag
– Vilka av dina blogginlägg har varit mest besökta och delade på facebook?
– Det ena handlade om när min andra favoritbruksort Munkfors slogs för sin rätt med sången som metod. Vår egen värmländska sjungande revolution. Det andra kom härom dagen och handlade om tiggares och flyktingars människovärde.
Dialogen är påhittad men sann likafullt. Jag tycker det är så hoppfullt.
Det fantastiska Munkfors och mitt favoritord
Lärdom ett: ska du som bloggare nå ut, då ska du nästla dig in i det fantastiska nätverk som heter Munkfors. Jag har sagt det till mina vänner där förut och nu säger jag det igen: ni behöver inget facebook hemma hos er. Ni har ett bättre nät i vardagen. Grattis, älsker’t! Det räckte med att en god vän från väster om älven delade, sedan rasslade det till, för hon hade vänner som hade vänner som hade vänner och det verkar som om alla bryr sig om varandra mellan Råda och Olsäter. Vänner utombys har de också, förstås.
Bäst av allt var att detta hände när jag försökte skriva seriöst om ett vanligt enkelt nöjesarrangemang som nådde djupt i en lokal folksjäl. Det var den lilla ortens kamp mot de stora jättarna.
Lärdom två: solidariteten lever. Jodå, det dyker upp en och annan människa i trådarna om tiggarna som är rädd för att möta en stackars hungrig romsk rumän på backen i kylan utanför sin matbutik. Det är klart att jag kan förstå den rädde, på ett sätt. Situationen är ju så förnedrande, både för tiggaren och för den mätte medelsvensken. I hundra år har vi varit ovana vid tiggare i det som blev ett folkhem. Förr fanns de här med och många fattiga svenskar fick resa utomlands för att överleva, men det minnet var glömt.
Själv röstade jag nej till EU och skulle göra det i dag med. Men ni som vann, det var ju det här ni ville ha. Europeisk rörlighet. Fria européer med tiggarmuggar utanför Konsum och ICA. Förlåt, nu trillade jag dit, men hade ni väntat er att bara rika nordeuropéer skulle hitta hit? Sådana där som går in i butikerna och handlar? Snopet va’? Europa var inte vara Västtyskland, det var de förföljda romernas Rumänien också.
Vad pratet kan göra
Solidariteten lever. När jag skrev om myterna kring tiggare och flyktingar fick jag fler besök än någon gång tidigare, fler som delade. Det fortsatte i dagar och nätter. Min blogg är liten, snälla nå’n jag har inga mäktiga medievänner, men just då (och när jag skrev om den rosa körens kamp för munkfôrsingarnas självkänsla) blev den stor en kort stund.
Jag älskar er, vänner. Ni trogna besökare och ni tillfälliga.
Ni rädda och förvirrade är också välkomna. Jag kommer inte att hålla med er om tiggarförbud och hemskickning av folk men vi kan väl prata om saken.
Låt oss vara människor en stund.
Det är samtalet som gör oss till människor.
Inget roligt på någon av våra onödigt många tv-kanaler. Då zappar jag bort till Glimt, en mycket lokal kanal. Där spelar en ung man med gitarr blues på en nattklubb i Karlstad så änglarna gråter. JW Jones? Vem farao är det?
Nu vet jag. Det fick bli en spellista till. Inte så mycket för sjunget men för spelet.
Fortbildningen går vidare. Spotify är det bästa som hänt mig musikaliskt sen den där gången vi såg Vem kan man lita på? på Plåthammaren i Älvsbacka.
(Youtubelänken är från en annan spelning
med min nya vän JW).
Jag vet, det är fredag men det kan inte hjälpas. Nu måste det ut.
Detta har jag tyckt länge:
(Klicka på länken om du vill veta hur.
Nej, inte potatisen, länken).
Jag tittar väldigt lite på vår tv.
Men ibland startar jag den och ser på olika program som finns inuti den.
Jag tycker det känns bättre.
*
När får vi se den förste fotbollspelaren som fejkar att han reser sig upp?
*
Tre viktiga inten:
Kasta inte glas när du bor i stenhus.
Droppen urholkar inte stenen.
Bränt barn skyr inte elden.
Det krävs många droppar, tillsammans mot samma mål.
Barnet som bränt sig provar igen och igen. Hur skulle annars någon enda människa kunna prata, gå eller ställa in en tv-kanal?
*
Blyga bönder får nöja sig med flyghavre.
Saker som jag har lärt mig under veckan:
Det finns mer socker i citroner än i jordgubbar.
Landstinget i Värmland försöker skaffa sig råd. Och råd och råd och råd och… Tio stycken. Vi vann.
Ibland blir det lite dumt. Ibland blir det helt fotbollsgalet. Herrar ska inte styra förbund, aldrig producera tv-galor. Visst, de kan vara näpna att se på ibland men de har inte rätta spelsinnet.
Den mobila revolutionen är mycket större än internetrevolutionen.
Mitt i denna revolution går det att ligga död i en lägenhet i Karlstad i två år utan att någon anar det. Pensionen tickar in, hyran dras per autogiro.
Om du plockar en skrotbil för hand ger det 1,2 kilo koppar i snitt. Med sin nya maskin hoppas Walters Bildelar i Skogstorp norr om Falkenberg rycka loss 10 kilo koppar.
Bofors har gjort ett strålvapen. Det heter HPM Blackout, ser ut som en stor tratt och har samma effekt som en miljon mikrovågsugnar. Startar du den här värstingmikron slår den ut elektroniken hos motorer, drönare och allt möjligt annat i din omgivning direkt. På hur långt håll är hemligt. Kul att ha i trädgår’n halv fyra på natten en tisdagkväll om nån granne spelar för högt.
Sista meningen var ett skämt. Prata med folk i stället. Utan tratt. Börja med att berätta att 45 000 av de 190 000 bilar som skrotas varje år i landet hamnar i en stor skrotkvarn utanför Halmstad.
Det skulle jag tro blir populärt.
Inte bli som vi. Det var vad föräldrarna tänkte, mottot för en hel generation i hyreshusen och längs de avsmalnade grusvägarna. Mamma och pappa sa aldrig precis de orden men visst var de stolta när sonen tog studenten, även om jag vägrade mössa. Måndagen därpå följde jag med pappa till bruket.
– Jobb? Jo det har vi, jaså ärrä du som kommer?
Allt var så riskfritt. En upptäcktsresa bland arbetare och proletariserade småbönder. Vi blev många på den färden. Arbeta ville vi och skolan hade sannerligen inte varit självklar, vissa påstod att vi kom från ”studieovana hem”.
I krig är det segrarna som skriver historien, i folkhem är det stundom medelklassen. Inte kom jag från något studieovant hem. Farfar och farmor var läsande människor, mina föräldrar också. Det var bara skolbänken de inte hade fått lära känna särskilt länge. Allt de behövde för sin överlevnad och sinnesro studerade de hela tiden och med stor vana.
Så länge jag ville hade jag lätt för mig i skolan. Det avgjorde jag själv, vi hade inte samma tryck hemifrån som skollärarns, tandläkarns och ingenjörns döttrar och söner.
– Men välj gärna ett annat yrke än vårt. Det är ingen framtid å vara småbonde å sedan barkmaskinist, bondhustru å sedan städerska på skolan.
Sju kronor och nio öre i timmen hade han. Dit följde jag med.
*
Riskfritt var det. Jag trivdes som fisken i vattnet bland gubbarna på brädgården och i justerverket, älskade att slänga käft, gillade jargongen och yrkesstoltheten. Visst. Men för mig fanns ändå en möjlig väg ut, bort från bruket. De visste ju det.
Förstörd var jag redan. Bläddrade i Dagens Nyheter ett tag på matrasterna, kunde varenda huvudstad, hade läst Staten och revolutionen.
Hela tiden visste jag vad jag ville bli efter sågen. Som en av dem. Bli som pappa vid barkmaskinen, Gösta vid andrakapan och han som körde truck med fotografiskt minne.
En av dem? Det var det enda jag inte kunde bli.