Våra politiska åsikter skiljer sig åt, skriver en klok och trevlig medmänniska i ett mejl. Ja. Det gör mina egna också:
Fler poliser. Starkt försvar. Hårdare straff i vissa fall. Nej till kärnkraft. Nej till svenskt medlemskap i Europeiska Unionen. Nej till EMU. Alla människor är lika mycket värda. Antirasism. Jämställdhet mellan könen. Feminism. Hela Sverige ska leva. Höj ersättningarna i a-kassan igen men sänk avgifterna. Minska klyftorna i Sverige. Stärk yttrandefriheten genom att höja presstödet, annars kommer vi snart att få en massdöd bland svenska papperstidningar. Demokratin behöver sina granskare. Lär alla svenskar hjärt- och lungräddning, gör det obligatoriskt även i körkortsundervisningen. Se till att karlstadsbor börjar blinka i rondeller. Bekämpa imperialismen, vare sig den kommer från väst eller öst. Solidaritet. Rättvisa. Jämlikhet. Ät närproducerat. Krafttag mot klimathotet. Radera inte vår historia, bara för att vi har andra värderingar i dag. Högre lön till våra lärare. Storskratt underifrån åt överheten.
Som sagt, de skiljer sig åt mina åsikter. En del är jag förvånad själv över. Varenda riksdagsval är en kompromiss, där jag får försöka hitta minsta gemensamma nämnaren bland valsedlarna, men så är det ju för alla. Partier är bara verktyg, inga självändamål.
Visst vet jag vilket politiskt parti som borde vara perfekt, men det är det inte. Två stycken förresten.
Det tredje? Nej, dom litar jag inte på.
Det är viktigt att slå vakt om sina traditionellt starka sidor och bevara sin själ, men när varven och bruken och andra traditionella miljöer krymper måste man också finnas med och ha något att erbjuda där det nya växer fram. Men då måste traditionen, själen och stoltheten över sitt ursprung vara basen man bygger vidare på och inte något man skamset kastar över bord.”
