Gullan känner sig snopen

Helgen v. 48 är verkligen ett vemodigt namn på en evigt pumpande låt. Låten sätter sig på skallen, medan jag ligger i sängen och läser Gullan Lindblad i NWT. En gång moderat riksdagskvinna och fortfarande självtänkare, det erkännandet får jag ge henne. Här några rader ur hennes krönika:

”Det känns litet snopet för en som varit positiv till den europeiska monetära unionen (EMU) att nödgas tillstå att det nog var ganska klokt att rösta nej.”

”Vad var det vi sa” är ett alldeles för simpelt uttryck att skriva eller ens säga. Men ibland är det frestande ska du veta, Gullan.

Indonesisk talövning

Det indonesiska språkintresset är större än jag trodde bland mina vänner. Vad heter egentligen ”min systers tånaglar ser ut som min farfars”, frågar ni, efter att ha läst gårdagens inlägg.

Det är Språktidningen som tipsar om en webbplats för tungvrickare. Här är adressen: http://uebersetzung.at/twister/index.htm

Och så här säger man det där om syrrans tånaglar på indonesiska: ”Kuku kaki kakak kakak ku kayak kuku kaki kakek kakek ku”.

Träna ordentligt nu. Många tycker det är svårare att säga ”typiskt västkustsk köksväxt”.

Nya och gamla favoriter på köksbordet

På högstadiet var det Bildjournalen som styrde min veckorytm. En gång i veckan gick promenaden från Åsvallaskolan bort till Pressbyrån vid stationen. Vems musik handlade det om den här gången? Vilket nytt klädmode? Vilken grupp var på utvikbar elefantbild? Spelglada Shanes? Skönsjungande Hounds? Idolerna Hep Stars med Svenne Hedlund, för alltid personifierande 60-talsmodeordet ”gullig” bland tjejerna?

Vilken ung man blir kallad gullig i dag, med manligheten bevarad?

Nå, livet gick vidare, Bildis lades ner och det blev andra, mer radikala blad som kom att styra den här läsarens liv och veckor. I dag vet jag att många av journalisterna jag lärt mig se upp till faktiskt skrev i Bildjournalen när jag slukade den som mest.

Tidningsläsare har jag förblivit. Som nyhetsnarkoman läser jag bland annat de båda länstidningarna förstås. Papperstidningen på morgonen, nätvarianten då och då under resten av det vakna dygnet. Mycket för jobbets skull, men också av intresse. Glad att bo i ett av de få län i landet, där vi fortfarande har två konkurrerande morgontidningar.

Tack för nätet, det är en välsignelse. När händelserna i Oslo och på Utöya inträffade satt jag klistrad vid datorn, med tv:n på parallellt, många många timmar. Från CNN, BBC och norska VG och NRK strömmade förfärligheterna ut via nätet, samtidigt som tv-bilderna rullade.

Jag gillar alltså internet. Vid sådana händelser är det oslagbart som direktmedium. Utöya läste jag först om via SVT:s text-tv i mobilen. Vem hade trott på den lösningen i barndomen, när vi delade telefontråd med grannen, till vår svarta bakelittelefon? ”Notiser på bild i luren”? Nu skôjer du att.

Ändå är det pappersbladen jag älskar mest. Den som stått i ett tidningssätteri och gnabbats med en kunnig typograf på blytiden vill känna trycksvärtan dofta. Minnas det varma blyet, den spegelvända texten och alla yrkestermerna.

Det ska vara någonting att ta i. Du ska behöva väta fingret och bläddra. Den ska gå att läsa på badstranden, på bussen, i bästa fåtöljen eller långt ute i skogen. Stryka under eller få snabb överblick i och kunna lägga på hög i en hylla. I fall.

Just nu är Språktidningen en sådan favorit. Var annars hittar jag rubriker som ”Blomporr kräver stil”, ”Varför rädda ett döende språk?” och ”Lättare att sjunga fult på engelska”? Var kan jag lära mig att ”En persons modersmål kan påverka hur hon eller han uppfattar en tonföljd i musik”? Eller att det är tydligare att skriva ”knutpunkt” eller ”nav” än i och för sig svenska ”hubb”. Eller varför engelska hub, job och web ska ha två b:n på svenska.

En glädje, varenda gång den landar på köksbordet. Inga elefantbilder att vika ut och sätta på väggen, jag vet. Men du får å andra sidan skicka in ditt favoritord till en webbplats, för att jämföra med andras bästisar.

Nu hinner jag inte berätta mer om min älskling. Jag ska läsa notisen om Språktidningens nyupptäckta webbplats för tungvrickande uttryck. Du kan aldrig tro vad ”min systers tånaglar ser ut som min farfars” heter på indonesiska.

Jag undrar så hur det uttalas.

Låt oss stanna i byarna över natten

Det finns en bok jag inte läser alltför ofta i, eftersom jag tror mer på andra ord och mest på att tänka själv. Men när jag läser boken, återkommer jag ständigt till Höga visan. Har det någonsin skrivits vackrare kärlekslyrik?

”Kom, min vän;
låt oss gå ut på landsbygden
och stanna i byarna över natten.

Bittida må vi gå till vingårdarna,
för att se
om vinträden hava slagit ut,
om knopparna hava öppnat sig,
om granatträden hava fått blommor.

Där vill jag giva
min kärlek åt dig.”

Höga visan, kapitel 7, vers 11-12, 1917 års bibelöversättning.

Springer över krönet

Hur många gånger har jag passerat krönet där femkilometern är som högst? Stannat några gånger och stretchat vid rastplatsbordet. Bävat några gånger vid isföre med skidor på fötterna, innan jag kastat mig utför. Allra oftast: känt mjölksyran nafsa mig i vaderna efter den etappvisa backen upp.

Nu gör jag det ännu en dag. November är tokmild och själv har jag min bästa löphöst sedan år 2000, vilket är fort gjort, eftersom en bråkig ryggkota hindrat varje löpsteg de flesta år detta årtusende.

Nu kan jag igen. Inte perfekt, inte fort, men det går. En gång till får jag känna syran lystet bita i underbenen och löplusten låta munnen vattnas. Tass tass tass över krönet, sedan vänder det nedåt mellan skog och hygge. Andning och steg byter rytm, tass tass tass tass.

Fortare än på tio år är jag i tunneln under riksväg 62. Om drygt ett år är även jag 62 och snabbt går det verkligen inte när gubben springer. Men kvickare än i fjol och betydligt verkligare än alla ryggsjuka år, då jag bara sprang i vakendrömmen. Å, vad jag längtade efter den här rundan. Ett år sprang jag sex löpsteg vid ett tillfälle, då kom det en tår. ”Jag kanske kan. Jag kanske kommer att kunna igen.” Sex futtiga steg på ett helt år men så mycket glädje.

Vid bäverdammen ska alltid ett beslut tas. Svänga åt höger och springa hela femman – eller ta till vänster och smita hemåt den kortare vägen med svansen mellan benen? Stolt väljer jag höger, riktning Svarthultet. Två goa backar kvar. Ryggkotan har inte klapprat en enda gång.

Skorna luktar skog och lycka.

Politikens fildelare 2

Moderaterna – politikens fildelare. Här är några gubbar de norpat hittills: Bamse (till Carl Bildts slips), Alfons Åberg (för Fredrik Reinfeldt att likna), Tage Erlander (för Fredrik Reinfeldt att vilja likna). Nya Piratpartiet?

PS. Apropå ingenting har de borgerliga i Värmland bestämt sig för att höja landstingsskatten med 45 öre och socialdemokraterna har bestämt sig för att vara emot skattehöjningen och en moderat f d riksdagskvinna tycker att en moderat landstingsordförande ska avgå. Rätt krav från fel person? Fel krav från rätt person? Fildelning pågår. DS.