Nästan sju gånger dummare än en forshagabo?

Vad var det hon sa, den där moderatkvinnan som högern satsar så på nu för tiden? Stockholmare är smartare än lantisar.

Eller hur?

Jag läste just en artikel i Aftonbladet. För en miljon kronor får du 144 kvadratmeter villa i Forshaga. För samma summa får du 21 kvadratmeter på Lidingö, vilket är en bra liten bostad även för en smartis.

Världen är galen.
Det är för dyrt att bo på öar.
Moderatkvinnor är inte bra på matematik.

Kära fru Kinberg Batra, hur många hus i Forshaga får du för priset på en villa ute på Lidingö? Tänk efter nu. Du tar 21 kvadratmeter och så gångrar du det. Stressa inte, det är inte bråttom. 21 gånger… ja, vadå? Om du vill kan du dela 144 med 21 också, det kanske är enklast. Vad säger du?

Vart är vi på väg?

Sju nya skrivarsidor

Webbvård den senaste tiden:

– Skapat en ny sida under huvudlänken Skrivande: Skrivarkurser.
– Gjort sex undersidor till den, som handlar om mina favoriter bland skrivövningar på kurserna: Barndomsminnet, Skapa spänning, Hur börjar man?, Hur smakar rummet?Flödesskrivande och Poesipromenaden.

Fin du är! Sötis! Snygging!

Jag har aldrig haft någon lust att smyga in på damtoaletten när det varit folk där. Fast visst har jag undrat ibland hur pratet går, så är det ju.

Numera tror jag att jag kommit närmare svaret, för jag finns på facebook och där är det svårt att undgå. Då och då lägger unga och gamla damer ut en ny profilbild på sig själva. Inget konstigt med det; glasögon, frisyrer eller årstider byts och då kan det vara dags att byta bild. Det jag tycker är så talande är alla kommentarer det nya fotot får:

Fin du är!
Sötis!
Snygging!
Amen du är väl för söt!!!! Puss!!
Åhhh vad jävla fin du är!
Du ser grym ut!
Så söööööööööööööt!!

Gissa vilka som skriver så till varandra. Damerna själva förstås, jag älskar det.
Det är inte bara i svensk politik som kvinnorna är klokare.

*Blyg kram*

Rut-avdraget for Dummies

Den borgerliga alliansen (allians betyder pakt som i tv-programmet Robinson) har beslutat om en reform som innebär att den som låter sin nästa tvätta sin ruta ska få göra avdrag från nästa sk­­att på detta och på samma sätt ska den som tvättat rutan kunna låta den förste tvätta sin ruta och då ska denna nästa kunna göra avdrag på sin nästa skatt för detta och för pengarna som den enes första och den andres nästa sparar in ska de kunna leja en nästnästa till att tvätta nästa ruta, mot avdrag på deras nästa skatt, varpå även rutorna på gaveln och till köket kan väntas bli tvättade före jul. Så rullar det på sedan, tills allt fler rutor blir rena en kort stund och allt fler kronor för alltid försvinner från det allmänna bästa. Samtidigt slipper svenska staten enorma utgifter tack vare ruttvättsavdragen, eftersom statskassan nu inte får in nog med inkomster till att betala sådana utgifter som den annars skulle ha dragit på sig, då den ju i så fall hade kunnat betala någon form av rättvis välfärd till alla dessa stackare som inte har råd att hyra in någon rutavdragsbartender till den fest då de skulle ha kunnat fira att rutorna var avdragna och tillfälligt genomskinliga på skattebetalarnas bekostnad, om de nu inte hade tvättat dem själva.

Men det gjorde de.

Kväll, datorn i knät, lyssnar på Dust My Broom

Den är fortfarande min favoritlåt, fast spellistorna börjar bli fler och min minnesmusikaliska uppfräschning fortsätter:
Dust My Broom, Elmore James
Dust My Broom, instrumentalt med Faces och Keith Rickards

I Holland finns en karl som samlar på inspelningar av låten, det har jag berättat förut. Sist jag kollade hade Henk Maaskant över 1 400 versioner på sin webbplats. Där finns också historien om låten och om gitarriffet som så många blivande bluesgitarrister tränat sig blå på.

Riffet som gör att min själ börjar flyga.

Gillar djävulen folkmusik?
Robert Johnson, som spelade in Dust My Broom 1936, sålde sin själ till djävulen säger legenden. De möttes i korsningen av Route 61 och Route 49 i den mörka Mississippinatten och Robert ville bli bluesens störste någonsin.

Med tanke på hur vanlig legenden är även i våra trakters musikkretsar, börjar jag tro att djävulen gillar folkmusik. Hos oss brukar det vara näcken i forsen som köper spelmanssjälar, men annars är allt sig likt.

Club 27
I Mississippi är det inte länge sedan de lynchade folk med svart hudfärg. Undra på att Robert Johnson var rädd, där han stod i mörkret i korsvägen och väntade på fan nummer ett.

27 år gammal dog han. Det finns det fler goda musiker som gjort.

Om jag skriver sådant här, är risken stor att folk får för sig att jag tror på sägnerna och myterna. Det gör jag förstås inte. Det alldeles naturliga är kittlande nog. Jag menar bara att det är spännande att folktron tycker musiken är magisk.

Klicka på länken och gå till de sista två sidorna i pdf-dokumentet. Där kan du läsa Eva Deiverts artikel Näcken och spelmannen. Den berättar om en liknande legend bland svenska spelemän.

 

Barn, vi har skaffat ljusslinga

Det var folkupplysningskampanj. Valet handlade om ifall Sverige skulle avveckla den livsfarliga kärnkraften eller inte. I själva verket ville alla tre linjer avveckla den men två av dem farligt sent, tyckte vi. Jag får återkomma till de där linjerna en annan gång, för i dag har de själva glömt vad de ville.

I Sunne, där vi bodde, var kampanjen särskilt aktiv. Våra egna studier startade långt innan omröstningssöndagen. Kväll efter kväll satt vi i studiecirkel och lärde varandra om megawatt, mellanlager och uran-235. Den siffra jag aldrig glömmer är att avfallet från den här smutsiga energikällan är livsfarligt för människan i 100 000 år.

100 000 år!

Försökte leva som vi lärde
Vi visste precis hur man kunde ersätta kärnkraften. Sol och vind, vågkraft, effektiviserad vattenkraft, all den sortens sifferexercis kunde vi. Den gången var alla linjer överens om att Sverige skulle satsa på alternativen, det får jag också återkomma till.

En annan viktig väg att gå var att sluta slösa med strömmen. Detta var 1979 och 1980 när det synliga slöseriet var mindre än i dag, som jag minns det, men ändå fanns det massor att vinna.

Vi försökte leva som vi lärde. Det lärde vi våra barn också. Länge vägrade jag använda den elektriska dörröppnarknappen på vissa kontorsbyggnader. Varför använda ström till något som jag kan göra själv? Först när diskbråcket sade ifrån började jag använda ”maskinen” vid vissa tyngre dörrar.

Aldrig haft en utegran
Någon utegran inför julen har vi aldrig haft. Om alla svenskar ska ha varsin utegran med glödlampor i, hur mycket kärnkraftsel ska inte det kosta? Det har vi också lärt våra barn. Inte för att vi tror att vår uppoffring betyder så mycket och inte för att vi missunnar grannarna att lysa upp i decembermörkret – men för principens skull. Det går att spara! Om alla lät bli, så…

Sedan kom ledlampan och nyss fick vi verandan, vår nya ögonsten. Så nu, kära barn, har er mor monterat upp en ljusslinga på den. Ja, det är sant. Den drar oerhört lite. Våra laddare och andra aggregat som vi glömmer dra ur eller stänga av när de inte används drar mer.

Det är en ganska blygsam rad med lampor, men vi är förvånade själva i alla fall.

Brännande aktuell varenda dag
Kärnkraften är fortfarande livsfarlig. Det är för att mitt älsklingsparti inte insett det som jag inte varit politiskt aktiv på allvar sedan 1980-talet. Om avfallet är dödligt i 100 000 år, då är den frågan aktuell för mig varenda dag, varenda år, oavsett vad som debatteras just då i dagspolitiken.

Men trevlig advent på er ändå, även ni som röstade på att kärnkraften skulle ha varit avvecklad först nu. Inte tidigare som vi ville.

Vi vann i Sunne.