Det jag aldrig har skådat förut

Snög

En annan dag. Snöfall i dag igen, fort och tätt faller flingorna, målar världen vit och småningom blå, gör vår trädgård mjuk och garageuppfarten oskarp.

Det är en sådan lycka med den snögen. När jag var barn stod jag med näsan mot rutan på senhöstkvällarna hemma på gården och stirrade ut i det gula ljuset från gårdslampan. Skulle det snöa i natt så vi fick åka skidor i morgon?

En kväll kom den. Varenda år. Snö över hela socknen. Då somnade den här människan förväntansfull, det är det bästa sättet att somna.

Väntat med skräck och förtjusning
En annan dag i Forshaga. Skottar snö, sopar veranda, borstar bil, ger mig ut på en löptur som blir till älskad snöpulsrunda. Vi stammar från Afrikas savanner och öknar har jag för mig, var har jag då plockat upp denna extragen efter vägen? I december är snöpulsgenen synnerligen dominant och sprittande i den här kroppen. Knarr knarr knarr plogar snötokiga fötter ett dansande fotspår genom femton centimeter färsk lättsnö över öppet landskap i det närmre bevakningsområdet.

Jag ska över ängen upp till Sisugården för att se det jag aldrig har sett förut, fast jag är skogsmänniska och fastän jag har väntat med skräckblandad förtjusning ända sedan början av 1980-talet.

Vargspår.

Klockan 09.30 den 8 december såg en motionär en ensam varg vid grillplatsen vid Sisugården. Trettio sekunder senare kom vår granne. Då var det försent att se vargen där uppe på kullen men spåren fanns kvar. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen och snön har fallit hela dagen. Där är de ändå, rejält översnöade men fortfarande synliga. Oberört har det vilda djuret lunkat från grillplatsen, ut på skidåkarbron och över väg 62.

Länge länge spanar jag över gärdena väster om bron. Vi är inte ensamma på Grossbolstorp.

Den dåligt världsvane och orättvisorna

Hoppas jag får berätta den scenen i en längre berättelse någon gång, om den blir färdig. Men jag börjar inse varför jag blir så störd när tekniken krånglar. Spotify blir kapat, något litet delprogram till den här webbplatsen fungerar fel, jag får först inte ordning på golvvärmens veckoreglering i köket.

Störd.
Besatt i dagar i värsta fall.
Tar det personligt.

Allt gestaltas nog bäst i en händelse i femtonårsåldern, när en klasskamrat med välutbildade, högt avlönade föräldrar berättar hur han importerar sina favoritskivor direkt från Amerika. En av låtarna han gillar blir min mobilsignal långt senare.

Inte då. Då är det bara hemskt, det som händer.

Grundton i livet
Charles EdwardInte kan jag anklaga honom eller hans föräldrar för min tafatthet, men visst var det ett klassamhälle och visst präglade det mig. Det är det än, det gör det än. Honom skulle jag gilla i dag med om jag träffade honom och artisten har jag sett i Mariebergsskogen i Karlstad på gamla dar.

Har förresten aldrig sett en människa dominera en scen så.

Tafattheterna ska jag berätta om på annat håll. Det går att leva med några av dem, andra kan man vända på och göra kåserier kring men kvar finns grundtonen i ens liv. Präglingen.

Det är orättvisorna jag hatar.

Låten som blev mobilsignal och som jag hörde i ett pojkrum i Molkom
första gången:
En bra låt med Charles Edward Anderson Berry

Försoning och fortsatt kamp

Förlåta och gå vidare, ibland är det stort.
Viljan till försoning, ibland är det en stark kraft.

Nu var ju inte försoningen Nelson Mandelas enda bidrag till de svartas befrielse i Sydafrika. Han kombinerade mjukhet och styrka. Han kämpade envist, år efter år, för denna befrielse från de lagar som påstod att det var skillnad på människa och människa.

27 år i fängelse men till synes oförstörd.

Glömde inte sina vänner
Kampen för mänskliga rättigheter och rättvisa går vidare. Det är det bästa sättet att hedra en kämpe med ovanlig styrka och karisma. Att fortsätta.

Det första land utanför Afrika som Mandela besökte sedan han blivit fri var Sverige. I dag är det många som vill vara vän med oss, sa han. Men vi glömmer aldrig dem som var våra vänner när vi hade det svårt.

Då, när Sverige hade en egen röst i världen.

– Vill du hjälpa människor?

Den tröstlösa hösten 1987. Jag vantrivdes med skrivandet och fick se en annons om att de sökte larmoperatörer på SOS-centralen. Inget för mig, men det råkade vara en gammal lumparkompis som stod som kontaktperson så jag for dit. Kul att träffa Lars. När jag såg själva centralen blev jag ännu mer övertygad. Trafikrummet såg ut som kabinerna på tre DC 10:or bredvid varandra.

Inget för mig.

Det var som han kunde läsa mina tankar, Lars, när den här otekniske personen ryggade tillbaka inför växelborden, datorerna, knapparna, lamporna, skrivarna, reglagen och knapparna och knapparna och…

– Om du vill hjälpa människor, så lär du dig tekniken, sa han. Den är bara ett hjälpmedel.

Instängd av brand
Snart satt jag där och tog emot samtal från människor i nöd. Ibland kunde jag se till att de fick hjälp. Det finns ingen mäktigare känsla än att kunna säga till en människa i telefon, en som är instängd av brand:

– Var lugn. Håll dörren stängd. Räddningstjänsten ropade just på radion att de är framme på din gårdsplan nu. Ställ dig vid fönstret så de ser dig.

Strax därpå får du rapport om att hon är räddad. Ett liv går vidare.

Våga prataSatt i båten och väntade på hoppet
Det är senaste numret av tidningen Tjugofyra7 som får mig att fundera över den organiserade medmänsklighet som ambulans och räddningstjänst sysslar med. Tidningen ges ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och den som vill får den gratis. En av de intervjuade heter Conny Söderberg, brandmästare vid räddningstjänsten på Kungsholmen i Stockholm. Han pratar om självmord, om folk som vill hoppa från Västerbron.

– Förr satt vi i båten och väntade på att personen skulle hoppa, det var så vi agerade på de larmen.

Inte nu. Conny tyckte det var fel att 20-30 man skulle sitta passiva och bara vänta i stället för att göra något. I dag har man infört en ny sorts larm, en ny sorts agerande.

– Under alla mina år har jag varit med och släpat ut en person från brand, säger Conny. En enda.

Nu har han varit med och förhindrat ett tiotal självmordsförsök de senaste två åren. Vem sa att brandmän bara var intresserade av tut och sprut?

Medmänniskor först och främst
Conny Söderberg kanske är teknisk, vad vet jag? Hur det än är med den saken, så skulle han ha förstått min gamle lumparkompis väldigt väl en trälig höstdag 1987. Det viktiga är att du vill hjälpa människor.

Vi är medmänniskor, det kommer först. Sedan kommer tekniken.

Läs hela artikeln om hur de agerar i dag vid larm om självmordsförsök:
Mod att prata om självmord

 

En hel spalt och jag håller med

Fackförbundspressen. En gång så viktig som organisatör och folkupplysare samtidigt som den var födkrok för många författare, när dess redaktörer köpte dikter och noveller för att ge svenska arbetare bra läsning.

Så brukar jag tänka.

Dessutom brukar jag tycka att de var rätt bra, förr. Även jag minns novellerna, läsningen. Men nu, brukar jag tänka, nu slås både tidningar och förbund ihop och fanken vet hur mycket skönlitteratur de trycker.

Fast vad vet jag, alla läser jag inte. Vi gör så här i stället. Jag själv är medlem i ett fackförbund vars tidning heter som förbundet. Vision. Här är ”innerspalten” från senaste numret. Jag sitter i badkaret och läser och inser att jag håller med om allting. Hela spalten. När hände det med en hel ”innerspalt” senast? Bra gjort, fackförbundsredaktör’n.

Bra sagt av dig också förresten, Maria Arnholm.

Vision

Svensk-engelsk läsövning i evighet

Jag råkar tycka att författare och musiker ska ha betalt för sitt arbete. Det som kallas upphovsrätt. Alltså fildelar jag inte. När så Spotify blev inarbetat tecknade jag småningom abonnemang. Hur krångligt det var och vad som hände när de lät en karlstadsbo med ett namn snarlikt mitt kapa mitt konto har jag berättat förr.

Jag är kund hos Telia. De hade ett erbjudande. De lovade ordna mitt konto hos musiktjänsten Spotify, så att jag skulle kunna lyssna på musik utan reklamavbrott mellan låtarna. Abonnemanget kallas Premium. Jag har betalat och lyssnat, det har fungerat. Lyssnat i datorn, lyssnat i tv:n och lyssnat i bilen.

I förra veckan stängdes jag så ner som premiumkund, fast jag betalat. Det som hände i stället var att Telia och Spotify tillsammans uppfann en evighetsmaskin. Telia – säger att jag har ett konto hos dem som jag betalat för, så det är inga problem hos dem. Spotify – säger att jag måste betala till Telia, för nu har Telia stängt ner mitt konto.

Jag vill gratulera dem båda. Det måste vara en lönsam affärsidé de har hittat på tillsammans. Jag betalar till den ene som säger att han har fixat abonnemang hos den andre. Den andre berättar artigt att den förste har stängt ner. Båda skyller på varandra och ber mig kontakta den andre.

Vem knyckte pengarna?
99 kronor i månaden, det blir många cd-skivor det, under en evighet.

PS. Jag är en tålmodig kund. Jag har mejlat. Många mejl. Jag har till och med klickat på den där länken som var särskilt gjord för sådana stackare som råkat ut för att Telia stängt ner deras Spotify-konto. Det fanns en särskild sådan, kanske för att den behövdes? Den var död. Stendöd.

Och – ja tack. Jag har en great day. Det är tyst och lugnt i hela huset. DS.

Skärmavbild 2013-12-02 kl. 22.32.51

 

 

 

 

 

 

 

Skärmavbild 2013-12-02 kl. 22.33.21

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillägg 4 december:
Rätt ska vara rätt. Sanningen är att i dag på förmiddagen löste Telia problemet. Rätt konto tillbaka och jag är till och med lovad avdrag på räkningen. Känns bra. Så här skriver jag på Telias facebooksida, där jag också muttrat tidigare:

”Sitter på jobbet – och plötsligt har Telia löst mitt problem. Tack Ellinor P på Telias kundtjänst, just nu spelar jag The Doors till din ära. ”Hello, I love you”. Tack! Tid tog det väl och trött var jag väl – men nu är jag lycklig som en stare i mars. Ta en fika nu, det är du värd!”

En egen krater på månen

HimlarEn kväll svämmar min mobil och dator över av brinnande himlar. Vackra foton som vännerna tagit på en särskilt fin solnedgång och lagt ut. Överallt i provinsen har de stått och lyft sina blickar, så som människan gjort i alla tider.

Vad finns det där uppe? Varför lyser solen? Vad är månen för en filur?

Dagen därpå hamnar jag på Karlstads universitet. I en monter i entrén berättar de om Magnus Nyrén och Oskar Backlund. Två unga män, uppvuxna i Värmland, som blev berömda astronomer i Ryssland före revolutionen. Den ene chef över världens största observatorium, den andre vice chef på samma ställe. Oskar adlades av tsaren, båda fick statsråds titel.

”Men oj, att en pôjk från Västra Furtan kan nå så långt…” tänker du nu.
Gör inte det, min vän. Jag har aldrig märkt att de från Västra Furtan skulle vara mindre kloka än någon annan.

PulkovaHögt ovan Furtans grusvägar såg Magnus Nyrén mångruset lysa genom Sankt Petersburgs bästa okulär. En av kratrarna där uppe blev döpt efter Oskar, en komet likaså. Själv förlorade Magnus sin pension när Lenins bolsjeviker tog över Ryssland. Då ordnade Hjalmar Branting en svensk pension åt honom.

Tittar på himlen gör vi än i dag, i både Västra Furtan och södra Sankt Petersburg. Jag undrar fortfarande vad månen är för en filur.

Nytt hopp för svensk film

Orange bollNy svensk storfilm i 50-talsmiljö med framtidstro och berömd badscen:
Härifrån till eterniten

Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar sig själva i svensk messmörswestern i sätermiljö:
För en handfull dårar

Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar in snabb fortsättning på sin succémessmörswestern i sätermiljö:
Förträng dom högt