Det finns folk som tror att vår köping är en lugnets boning och julen en fridens tid.
Ho, ho, ho, då har de inte läst senaste numret av Forshaga Deje-bladet. Bakom de polerade fasaderna bor ett givmilt men kärvt folk.
Tomteannons 1 (ovan) och 2 (nedan).
Om du skrev regelbundna krönikor på en webbplats som handlade om land och stad, vad skulle du skriva om då, ifall din senaste krönika skulle läggas ut låt säga några dagar före jul? Jag skriver om en blind.
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Det är bilder vi bär in i december.
Livet är inte bara mat, arbete, sömn och att spara till pensionen. Någon gång vill du ställa till med fest också, köpa en tavla, kosta på dig ett mysljus. Du kanske till och med går på bio, en kuddutställning på hembygdsgården eller julkonsert i kyrkan.
Så gör du. Så bör samhället också göra. Vi är inga sovkorvar, som bara ska fyllas med mat och sömn från vaggan till graven. Ibland behöver vi något mer. Det är fint om vi fått vård, skola och omsorg, men det är rätt gôtt att ha något att fylla detta vårdade, skolade och omsorgstagna liv med också.
Själen behöver sitt innehåll.
Själen vill möta vackerheta i världen.
Ibland vill den ha tuggmotstånd.
Det är därför jag tycker om den gamla statliga rekommendationen att en procent av kostnaden för ett bygge bör gå till utsmyckning. Det är därför jag tycker det är fel sådana gånger att säga ”tänk vad vi kunde ha fått för de pengarna”.
Säger vi så, då blir det inga mysljus köpta, inga tavlor på våra väggar. Då blir vi sovkorvar. Människohjärnan vill inte vara sovkorv. Synen, hörseln, smaksinnet, känseln, luktsinnet och det möjliga sjätte sinne livet gett oss behöver också få sitt.
Tänk, vad vi fick för pengarna.
Snart är det jul. Tur att vi inte behöver åka till Betlehem för att låta skattskriva oss. Det här är vad jag läser på det världsomspännande nätet:
Om Josef och Maria skulle ge sig iväg från Nasaret till Betlehem i dag, så skulle de behöva passera elva israeliska vägspärrar, en säkerhetskontroll samt en åtta meter hög mur.
Historien har sina ironier.
Jobbskatteavdrag. När förskolebarnen får betala med sitt jobb. Det blir jobbigare för dem på förskolan när de själva blir fler och fler i gruppen och fler och fler per förskollärare.
Jobbskatteavdrag. När skolbarnen får betala med sitt jobb. Det blir jobbigare för dem i skolan när klassen blir större och personalen slitnare.
Jobbskatteavdrag. När de gamla med hemtjänst får betala med sitt jobb. Det blir jobbigare dagar för dem när de som ska komma hem och hjälpa blir ännu mer stressade.
Hittills har den borgerliga regeringen drivit igenom fem jobbskatteavdrag på dessa få år. Fem stycken, en dödssynd var per parti och en i minne. Frosseri, avund, girighet, högmod och …lust.
Ett tag funderar jag på vilken dödssynd som hör till vilket parti. Hör frosseriet till moderaterna, som nästan ätit upp de andra alliansvännerna? Hör avunden till folkpartiet, som hade velat växa i stället för de blå? Girigheten, är den centerpartisternas, efter att de sålde sina tidningar och sitt kärnkraftsmotstånd? Själva högmodet, kan det vara kristdemokraternas? De som vet att de får bete sig hur som helst, ty Vår Herre förlåter dem i alla fall, bara de ber om det? De tror det.
Den värsta synden för ett parti
Efter ett tag vet jag hur dödssynderna ska fördelas, det är inte så svårt. Synd nummer fem får de dela på. Den är värst. Finns det värre synd för ett parti än lust – att förstöra? Lust att riva ner den välfärd som svenska folket har kämpat sig till, slitit och byggt upp tillsammans under långa strävsamma år. Ofta under hårt motstånd från samma partier som nu river.
Inte var den perfekt, vår välfärd. Det finns inga perfekta samhällen, inga fulländade människor. Men den var bra, det har de lärt oss att se. Då var den bra.
Nu säljs vårt bygge till öar där skatten är låg. Nu går den till de girigas kompisar. Är det inte själva verksamheterna som rikt folk får för en billig penning, så är det penningen själv. Där har du den femte dödssyndens värsta lust. Den outtagna skattens lust. Lusten att sluta dela varandras bördor, lusten att sluta bygga ett samhälle.
”Vi under skatter digna ner”? Nej, vi gjorde inte det, den versraden ljuger. Vi vet det nu. Vi fick någonting vackert för pengarna. Då fick vi det.
Blev inte mer jobb
Själv får jag över två tusen kronor i minskad skatt varje månad, på grund av jobbskatteavdragen. Jobbar jag mer för det? Nej, jag gör ju inte det. Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, ända sedan första ackorden på det älskade sågverket och de första löpsedlarna på första fasta journalistjobbet, lika älskat det. Vi gör nämligen så i svenskt arbetsliv, jobbar hårt, och inte har vi blivit latare.
Vill jag ha de där två tusen kronorna? Nej inte till det priset, jag vet vem som får betala. Jag vet vad det kostar. Det finns inga gratis luncher, någon måste alltid betala. Att riva ett samhälle går fort, att bygga upp det igen kommer att ta många år.
Det finns klokare ekonomer än jag som har konstaterat att svenskarna inte jobbar mer på grund av avdraget. Det blev inte som ministrarna lovade.
Försenar tågen
Jobbskatteavdrag. När de som ska åka tåg får betala med sin väntetid. Det blir jobbigare för dem när tågen blir försenade, för att det inte finns pengar nog till underhåll av våra järnvägar.
Jobbskatteavdrag. När sjukvårdens folk får slita häcken av sig och när de som har det svårt i Sverige får sämre sjukersättning och a-kasseersättning (om de får någon alls) för att pengarna jobbar åt någon helt annan, på någon skattefri ö.
Jobbskatteavdrag. När Sveriges försvar blir tunnare och tunnare för varje rysk storövning i vår närhet, eftersom de som förr ville försvara oss blev alltför giriga en dag.
Det finns två dödssynder kvar, ni får dem med i alliansen. Gissa hur. Gissa vilka.
Ett RIV-avdrag
Nu tänker du möjligen att jobbskatteavdraget inte drabbar din kommuns eller landstingets ekonomi direkt, den drabbar staten. Ledsen, men det resonemanget fungerar inte. Det är som att försöka dela på min och den kära vännens ekonomi. Det blir lite svårt.
Vi bor i samma hus, förstår du. Vi äter samma mat. Vi vill gärna ta hand om varandra. Minskar du mina inkomster så märks det i hennes plånbok med.
Det är snart jul, annars skulle jag skriva att ni har stulit alla dessa miljarder. Knyckt dem från vår gemensamma välfärd i fosterlandet Sverige. Roffat dem, från alla dessa jobb som hade behövts för att bygga bättre järnvägar, bättre välfärd, varmare samhälle. Tagit dem från svenska folket.
Ett RIV-avdrag är det ni har skapat.
Ni borde skämmas.
Karlstad, fredag eftermiddag efter jobbet. Byter nya broddarna som var för små för löparskorna. Köper tre förströdda julklappspocketböcker.
– Gå och hämta en till, säger expediten på Akademibokhandeln, du får fyra och betalar för tre.
Fikar på bibliotekets kafé; svart löfbergs, gul jättelussebulle, plötsligt helt lugn. När hade jag ro att gå på stan efter jobbet en fredag senast? Jag borde alltid springa på lunchen när det är så här man blir. Länge länge zippar jag mitt kaffe och tänker ut saker som jag aldrig tänkt förut. Öppnar inte facebook på fjorton minuter.
Fjärde boken ska jag göra något oväntat med.
”Vi har även fax på kontoret”, sa personalchefen.
”Det är mycket modernt.”
”Det är ändå 2013”, tillade han.
Tre brevmallar för husbehovsbloggare, hösten 2013
1. Jag har förstått att du stör dig på mitt skrivande. Det är tråkigt men jag kan inte göra mycket åt den saken. Nu kunde jag förstås svara med ett svavelosande inlägg som markerar revir, även jag. Problemet är att jag inte är mycket för den sortens urinerande, vuxna karlar emellan.
2. Tack snälla du. Du är inte dum du heller. Särskilt det där om XXX var verkligen påhittigt.
3. Ja tack, gärna.
Gick med i en facebookgrupp som är emot sådant som att göra skillnad på människor.
Efter ett tag upptäckte jag att där fanns människor, som är emot sådant som att göra skillnad på människor, som ägnade hela dagarna åt att försöka göra skillnad på sådana som är emot sådant som att göra skillnad på människor. Du får inte vara med bland oss som tycker att alla har lika värde för det är du inte värd. Få var de men effektiva. Deras trådar i min dator var som lortgrisens benlindor, någon borde tvätta dem och stryka.
Vore det inte så galghumoristiskt skulle jag gråta åt eländet.
Det är precis som när folk som tycker om tåg klagar på tågen hela dagarna så att tågen ska få dåligt rykte men det vill de inte.
Fast bara nästan.
Landskap är tid som inte har bråttom.
Klimat är väder som har tänkt på saken.
Kärlek är när varje sinne blir saligt så fort det får chansen.
Alla sinnen du har.
Så där fortsätter det sedan.
Dretvä’r är när det regnar fast du tydligt sa ifrån.