Om man ändå piggvar

Jag har varit för seriös. Kära nån, jag skriver ju roligare mejl till min kusin än jag skriver blogginlägg. När jag skrev på bloggen om vår veranda och visade bild på hur det snöat in i mina löparskor och stövlar där, då mejlade han om vår barndoms farstur. Underförstått: bygg dig en farstu så har du varma torra skor för evigt.

Mitt svar: Jag har framfört dina synpunkter angående hustillbyggnadskonstruktionsritningen till fru bygg- och kvalitetsansvarig. Hon ler frånvarande, som mindes hon än de svala sommarkvällarna när verandan var färsk. Farstu är inte aktuellt. Först ska trädäcket på andra sidan huset nå ända ner till bankomaten halvannan kilometer bort. Då är den klar.”

Jo jag vet, den har kusinen hört förut, men i alla fall. Nog borde det gå att skoja utan att någon annan har börjat diskussionen? Eller gör det inte det?

Gäddrar vad det huggs
I en tråd på facebook utbryter stora fiskpalavern.

– Alla runt mig har vart sjuka, när ska vi bli fiskförklarade igen? Äh jag tar fisken.
Sej inte att du vill dra igång den där fiskussionen igen! Vet att du är en fena på fisk men gäddej nu.
– Sej inte nej, sej kanske kanske kanske ska vi göra ål of me, långa versionen. Inget knot nu.
– Flundrar ni över något?
– Ta med id-kort när du ska betala.
– Behövde inte Visa, de såg direkt att jag var torsk.
– Det låter lite burkigt, jag vet, men jag fick med mig tonfisk.
– Stäm tonfisken.
– Gäddrar vad det huggs här när jag agnat mig åt annat. Ni vet att bete er. På fredag får ni pimpla försiktigt så ni inte blir överförfiskade. Fiskalen lurar i vassen. En riktig slamkrypare, den där.
– Bara att ta nappatag med verkligheten, kan ju bli ett bottennapp. Men det kan bli bra drag också. Rocka på.
– Tänd fiskgjuse, nu börjar det bli mört ute. Det brukar bli det mitt i sill season.
– Jaja, kul att ni är sill going strong after ål.
– Om man ändå piggvar.
– Vad tyst du är, din munruvare.
– Du vet, efter jul blir vi panka.
– Hajar.

Inget för julgarnen
Diskussionen här något förkortad, namnen på dem som verkligen skrev fiskskämten kan på sin höjd erhållas efter förfrågan. I vissa fall kan svar utebli, av hänsyn. Lite stimmigt blir det. Mitt enda bidrag var kortet på iden och när jag tyckte tänd fiskgjusen och stäm tonfisken. Inte mycket att hänga i julgarnen, men det var allt jag orkade få till.

Efter dagens id.

 

 

 

 

 

 

 

Gott Nytt 2012B

Jag kommer inte att skriva 13, jag tänker skriva 12B. Det numret har haft lycka med sig förr i vår familj.

Gott Nytt 2012B, jordklotet & alla dess invånare!

… utom fästingarna i fosterlandet och översvämningsmyggorna i delar av Deje. Jag är beredd att göra undantag för er.


 

 

 

Gregoriansk? Klicka på kalendern.

Sista listan för året

Årets ihåligaste argument: ”järnröret”.
Årets självmål: Kent Ekeroths jag var där-reportage om tre rasister på vift.
Årets ”vad säger ni nu då, engelska fotbollskrönikörer”: Zlatan Ibrahimovics cykelspark.
Årets filmreplik: ”Han får väl komma hit så försöker vi med ett liv med blomkrukor och allt …och kärlek” (Lars Lerin, För dig naken).
Årets rebeller som blev folkliga: Thorsten Flinck som reste sig & Metallica som for ända in i Spotify.
Årets nyord: paddladdsladd.

 

 

 

 

 

 

 

 

Årets tolv bästa

Min summering av 2012 fortsätter. Här är de tolv bästa inläggen på bloggen i år, om inläggaren själv får välja:

Filmcitat i varenda hörn
Det här är vårt land
Rut-avdraget for Dummies
Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”
Tal på nationaldagen 2008
Tänk på alla som gått före dig på stigen
Ålning medels hasning för karlstadsmoderater
Hur många mjölkbönder behövs det?
Vemodet från Kvarnberget
Provar nya vätskebältet
Moderat understödstagaranda
När vi var först i landet med lättläst

Kanske finns det något inlägg jag är mer nöjd med? Det är inte så viktigt. Vem läser om gamla blogginlägg?

Vänta, hunden också och den blå kon. Den första grät jag en aning när jag skrev, den andra log jag. Känns bra.

 

Svart dag

 

 

En trovärdig svart dag önskar jag dig.
Vara trovärdig, det är bra. Svart vardaglig veckodag med hjärnkraften och muskelkraften i bruk. Trycka på on-knappen en stund.

Och dock att livet ger dig sillsallad i alla fall.

Rör inte min kompis

Ting är inte det som intresserar mig mest här i livet. Känslor däremot tycker jag om, sådana som en karl får inombords av att umgås med den kära vännen och sina goa barn och barnbarn. Sådana som en fikastund skänker i en skogsglänta lagom långt bort, sådana som en genomarbetad och eftertänksam bok ger, eller en lugn löptur efter Klarälven och längs stigarna bortom friluftsgården.

Skratt, glädje, vemod, kärlek. Vrede över en orättvis värld. Den sortens känslor.

Visst har man ändå samlat på sig ting, när man är en lagom tjock man i 62-årsåldern. Vi städade ur skåp och lådor för något år sedan när vi renoverade köket och fick stora bortkastardillet. Kasta och kasta, mycket gick till Forshagas välgörenhetsorganisationer. Förunderligt stort är vår tids intresse för begagnade ting.

Garaget är lika fullt för det. Jag kanske borde slänga mina gamla löpartidningar, antydde den kära vännen. Glöm det. Jo kanske.

Kommer till oss i sängen
Ett världsligt ting finns det som jag aldrig ger bort. Den behändiga lilla dator som gjorde att den här bloggen blev till. Verktyget som fick mig att bli facebookmissbrukare och ännu flitigare nätanvändare än jag redan var. Helgdagsafton eller vardagskväll, framför en tv på Grossbolstorp sitter denna barnsliga 61-åring och surfar fram mellan smultronställena på nätet medan teven mässar.

Ibland ligger hon i sängen mellan oss och sparkar mig försiktigt i sidan, precis som barnen gjorde när de var små. Hon, det är lilldatorn. ”Titta, har du sett den här stå upp-komikern?” säger jag till min fru och klickar fram Johan Glans på youtube. ”Hör på den här Lindemannen, visst var Hasse & Tage genier”. När president ska väljas i Amerika glor jag tyst på CNN i datorn långt in på småtimmarna, utan tanke på hur trött jag ska bli på jobbet nästa dag.

Älskade lilla ting. Lika lätt att skriva på, lika nära mellan tanke och bokstav som med pennan och moleskinblocket. Just det, block och penna älskar jag också.

Henne rör ni inte
Ni kan ta mina sista y-frontkalsonger som jag sparat i en kartong av sentimentala skäl, tillsammans med den bruna velourdressen från pappaledigheten 1986. Ni kan ta oket, den stålskodda träspaden från Ängebäckstorp, slagan och löpartidningen Springtime, årgång 1989. Fast helst inte.

Men min kompis rör ni inte.
En dag ska hon och jag få till en formulering som vi är nöjda med.

 

… och här är historisk läsning.