SVENSSONS SLÄNG

Sommaren 1997 fick jag följa med på LO Värmlands studieresa till det nazistiska förintelselägret utanför Krakow. Här är en av de krönikor jag skrev om resan i Värmlands Folkblad. Flora Gladh berättar vad som hände med hennes familj vid selektionen. Delta i manifestationen i Karlstad på söndag 29 december, du som kan! Andreas Stjärnhem har gjort logotypen ovan som handlar om den. Nu – till främlingsfientlighetens konsekvens:

Och så, på tisdagen, är vi framme i Auschwitz. I dag gäller det att ha famnarna och hjärtana öppna, säger Lilian Ohlsson, en av ledarna för resan.

Hon vet hur rätt hon ska få. Ibland handlar inte kampen mot rasism och främlingsfientlighet om att plugga paragrafer ur Nürnberglagarna eller memorera sångtexter från färsk svensk Vit Makt-musik. Ibland handlar det bara om att ladda batterierna med helig ledsen vrede.

– Så här kan det gå som värst, om orättvisan får styra, tänker jag. Orättvisan och den befängda tanken att vi inte skulle vara lika mycket värda.

Tårar i ögonen och en knuten näve i fickan. För den som vill att engagemanget ska räcka hela livet, är det ingen dålig kombination.

Venedig utan kanaler
Krakow är en pärla, det har vi redan upptäckt. Staden är som Venedig fast utan kanaler. Vackra kvinnor, vackra hus, musik på gatorna och varje fasad sin egen historia.

Men själv blev jag gladast, när guiden berättade vad det är för en karl som står och blåser trumpet fyra gånger i timmen uppe i Mariakyrkans torn.

– En brandman, hur så? sa han. Allmänt jubel i gruppen som insåg att räknekampen just blivit avgjord i sudden death, mellan oss som räknade brandbilar och herrarna som räknade lok.

Inte ens två trevliga svenska järnvägare, som drar in mig i lok efter lok på resans centralstationer, klarar att skaka fram en lokförare som blåser trumpet fyra gånger i timmen. Fint spelar han också, kamraten.

Krakow är en pärla, den polska kulturens centrum, både historiskt och i dag, verkar det som. Nätterna är varma och det går att sitta ute på någon av uteserveringarna vid torget mitt i natten, fast vi bara har t-tröjor på oss.

Längtat efter fil
Nu står det tisdag 26 augusti i dagboken. ”Druckit kaffe och ätit bröd och marmelad. Längtat efter Värmlandsmejeriers frukostfil. Fortfarande lika soligt och varmt i södra Polen. Hittat en postlåda för vykorten 50 centimeter till höger om hotell Saski, promenerat till bussen ett par stadsdelar bort.”

– I dag är det bra om vi har famnarna och hjärtana öppna… säger hon. Sedan börjar en annan av ledarna för resan prata i bussmikrofonen, medan chauffören Stig fraktar oss västerut mot lägren. Hon heter Flora Gladh från Deje.

– Hej. Jag ska berätta om mina upplevelser 1944 och 1945… säger Flora med entonig röst. Sedan håller hon en självupplevd lektion som vi önskar att ingen hade behövt hålla.

Flora föddes i Budapest i Ungern en gång. Familjen var stor med åtta barn. Det handlar hennes berättelse om. Om hur judarna inte var accepterade av nazisterna i Ungern heller. Om tvånget att alltid bära judestjärnan på sina kläder, som ett straff.

– De gick på gatorna och sjöng sina sånger mot judarna.

Flora vågade inte gå på bio eller teater.

– Då blev vi spottade på, sparkade och förnedrade. På många affärer fanns en stor skylt: ”Här får inte judar beträda. Vi tar inte emot deras judepengar.”

Sönderslagen man
En dag kom ett nytt direktiv. Flora var utestängd från skolan: ”Judarna behöver inte studera mer”.

Snart fick de order att bege sig till ett ghetto. Medan det polska landskapet rusar förbi utanför bussen, fortsätter Flora Gladh sin berättelse om ungdomsåren.

– På väg till ghettot samlades vi på en stor plan. Där fanns poliser, SS-män och ridande gendarmer. Ingen frihet hade vi. Vi fick inte vara i lag med civilt folk längre.

Vi var många tusen samlade. Vi gick i led. De tog våra halsband, jag såg tanter som de tog örhängena av. Ryckte dom ur örat bara.

Sedan stod vi i en lång kö och de undersökte våra kroppsöppningar, så ingen hade gömt några dyrbarheter där.

En dag, när de kommit till ghettot, var Flora ute och gick. Då fick hon se en man som kröp på marken, sönderslagen. Han dog sedan.

Sin egen urin
– Lite senare kom transportordern även för vår familj. Vi fick kliva ombord på kreatursvagnar som de nyss hade kört hästar och grisar i, det var skit överallt.

Dörrarna drogs igen, enda lufttillförseln kom från några små luckor på sidorna. Tåget rullade igång.

I tre dygn färdades de så. Utan vatten, utan mat.

– Många dog… suckar Flora Gladh tyst i mikrofonen. Många dog.

En ung mamma med ett spädbarn fick slut på mjölk i sina bröst. Till sist matade hon barnet med sin egen urin. Barnet dog.

– Kom, sa min pappa, när vi kom fram till lägret. Kom, det verkar vara det fina arbetslägret som vi har blivit lovade. Där får vi jobba, alla.

Men det blev inte så. När tåget stannade till, var det på perrongen i Birkenau.

Solkors på skylten
Människor som skriker, tågbromsar som gnisslar. Dörrarna öppnas, rytande SS-män tittar in på lasten i godsfinkorna:

– Judejävlar. Ut härifrån. Nu är det slut på eran semester!

– Vi var ju unga och orkade gå fort, säger Flora. Men de som var äldre eller handikappade fick en gevärskolv i ryggen så de skulle skynda sig.

Ute på perrongen stod en mäktig man. Elegant var han med blanka stövlar och hästpiska i handen. Högerhanden pekade, munnen skrek:

– Höger! Vänster!

Flora hamnade på höger sida. Hon slapp gå direkt till gaskammaren. Men  resten av familjen fick gå den vandringen.

– De skrek, dessa stackars människorna, säger Flora. De skrek.

Klockan 09.40 är vår Nilsbybuss framme i Auschwitz. ”Arbeit macht frei” står det på skylten. Tre kilometer bort ligger Birkenau, där Flora hamnade.

Sakta inser jag att jag aldrig riktigt kommer att förstå. Precis som jag aldrig kommer att förstå den medmänniska som nyss har ritat solkorset på ortnamnsskylten Oswiecim (polska namnet), just vid infarten längs väg 933.

– Du är ett stort svin! skrek SS-männen åt den unga flickan Flora från Budapest när hon klev av tåget vid den orten.

Inte Hitler?
Hur hon orkar berätta om sina upplevelser begriper jag inte heller. Lite senare står vi vid resterna av krematoriet och tänder ljus för de döda.

– Här slutade mina föräldrar och syskon, säger hon. Jag tyckte så mycket om min lillebror.

Vi gråter och kramas. Borta i Auschwitz ligger tiotusentals par glasögon i ett rum och minner om vad som hände. Varje par glasögon ett människoöde. Varje tandborste i nästa rum ett människoöde. Varje resväska i nästa rum ett människoöde. Varje par skor i nästa rum ett människoöde.

Tiotusentals skor, tiotusentals tandborstar, mer än en miljon döda människors öde.

Kampen mot främlingsfientlighet i Sverige i dag handlar främst om flyktingpolitik, om arbete, demokrati och rättvisa. Inte om Adolf Hitler och gasen Cyklon B.

Ändå får vi aldrig glömma. Vi har sett den yttersta konsekvensen.