En gång i livet blir jag citerad i Frödingsällskapets årsbok. Det var i dag, boken kom med posten. En populär före detta kulturredaktör citerar vad jag skrev när Mando Diao sålde Fröding till Volvoreklamen:
Jaha. Det var det. Det var ju snopet.
Funderar på att gå till bokhyllan och leta fram Berit Ås.
För några år sedan hittade jag den här låten. Då fick jag den på hjärnan. Bob Hund är inte en grupp jag studerat närmare men helglåten sätter sig som en älgfluga i nacken.
Älskade video. Det finns folk som har en särskild fest denna helg varje år, ungefär som andra gör med Grevinnan och betjänten. Låten heter Helgen v. 48. Bara v.
Länk: bob hund Helgen v. 48
Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer det tanter och farbröder och hälsar på, som inte talar riktigt som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter långt bortom både Almarskogen och Kilsbergen.
Innan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mamma gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par fina prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått.
Från mormors sida uppe i Tyngsjö rinner det finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev kvar som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Bredsjön och Dalarnas och Värmlands blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att börja äta med skedar i metall när de kom, berättas det. Hon brände sig.
Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Drygt tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den.
Jag hade inte heller kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen. Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.
– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.
Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt.
Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till vår villatomt i Forshaga.
Vi står på ett långt led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta i den långa kön.
”Du vet, när di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Bortåt Röjden till. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt inne i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”.
Fåordiga är de inte.
Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.
– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.
Fotnot: Var hittade jag idén till det där ledet? Vet inte riktigt, det är nog inte jag som kom på den. Vet bara att jag älskar tanken. Det är så listigt, detta att då kan vi faktiskt prata med varandra över århundradena.
Varje svensk skog har humor, det vet alla som sprungit orientering. En kamrat löpte en halv kilometer längs en stig och glodde mot himlen, ivrigt spanande efter en elledning som skulle komma. När den dök upp skulle han rusa ut i skogen österut. Tummen på kartan markerade var.
Det kom ingen ledning, det var en skånsk stengärdsgård. Min kamrat hade glömt att lära sig just det karttecknet. Fort fort sprang han med näsan mot skyn medan Skånes stengärdsgårdar som vanligt vägrade att sväva.
Var det vid samma femdagars som arrangörerna gjorde sin hemska upptäckt när alla tiotusentals kartor var tryckta? Kraftbolaget hade tagit bort en elstolpe som stod där när de rekade och godkände kartan. Det fanns bara en sak att göra. Sätta dit en stolpe igen. Om inte kartan och verkligheten stämmer överens då gäller kartan, men de ville att hon skulle stämma.
Storebrorklubben nere i residensstaden brukar sätta sina kontroller lågt, gärna i sänkor. Det drabbar särskilt vår klubb, där många är kortväxta. Vi når inte upp så vi kan se ner.
När vi själva anordnade O-ringen var vi många som hjälpte till. En riktig general var chef över centralorten på regementet nere i Karlstad. Kasernhöjden. Där fanns det allt från sportbutik till langoskiosk, souvenirbutik, restaurang, kartutlämning, resultattavlor, värdinnor och turistbyrå – och han bestämde. Halva axeln full med stjärnor, hela handen pekade. Ställ kiosken där. Fatta, lyft.
Själv hade jag ansvar för tio kontroller här på skogen. De skulle kollas mot kartan, rensas från sly och hinder, kollas igen, provspringas, kollas ännu en gång, sättas upp på tävlingsdagen och sedan vaktas så ingen råkade riva ner dem i hastigheten.
Stackars general, sade jag till alla som ville höra. Han är bara chef över en höjd han. Själv har jag fem stycken.
Fem punkthöjder.
De som vet hur en punkthöjd ser ut såg en viss galghumor i detta. En brun plupp på kartan, minst en meter hög i skogen. En av kontrollställningarna såg ut som en kiosk.
Förvånade kollegor i rullstol
Skogen har humor. Det har vissa handikapporienterare med. Det året femdagars gick i Västmanland vann jag etappen i Riddarhyttan, klassen H40 N. 40-åriga nybörjare, redan det är humor. Hur många kan det finnas? Etappen gick på sviktande furumo, jag sprang som en tosing, de orange skärmarna syntes på trehundra meters håll mellan tallstammarna och den finske skidåkaren som var bäst i klassen gjorde bort sig på väg till första.
Dagen innan var jag en timme efter täten, mest på grund av en bökig kontrollpunkt på ett igenväxt hygge. Förvånade orienteringskamrater i rullstol på en bred stig i kanten av hygget såg mig komma dundrande, gång efter gång, från olika håll. Varje gång frågade jag var vi var, för sådant har handikapporienterare koll på. Klockan gick och var femte minut kom jag dundrande. Till sist var det en av dem som inte orkade tiga.
– Är det så där det är att orientera med ben.
Jag rusade ut på hygget igen.
När jag kom travande på upploppet en timme försenad stod min värste konkurrent från grannklubben och smålog. Ganska högljutt smålog han, lika road som kamraterna i rullstol, fast det visste han inte.
Nästa dag vann jag.
Den svenska tallmon har humor.
Jag kan inte klara mej en vecka utan skogen, säger jag till min kusin från Stockholm, när jag ska börja gymnasiet. Dej kommer dom att göra om, säger han. Vi får rätt båda två.
Inte hinner jag gå i skogen varenda vecka på gymnasiet, sitta under björk och tall och se eftertänksam ut. I Vietnams djungler pågår befrielsekriget och vi skapar opinion, sedan rycker jag in i lumpen och småningom får jag min lön av ett sågverk och därefter en papperstidning och en till efter den.
Djungel, militärtält i I2-skogen, virke, cellulosa – bara skog alltihop. Men nog gör de om mig.
Jag var kär i skogen. Jo, i träden, gläntorna och suset med, men jag menar mer handgripligt. Första slidkniven fick jag vid sju års ålder, en scoutkniv med parerstång. Ärren på fingrarna finns kvar, men då har jag huggit med yxa där några gånger också. Pappa hade inte läst Ronja Rövardotter, för den var inte skriven än, men han begrep att en bondpojke måste kunna hantera ett verktyg och träna på att inte skära av sig fingrarna.
Bästa sättet att träna är att tälja. Så vi täljde. Pilbågar, slangbellor, barkbåtar, kojor, små träfigurer, sälgpipor, späntade stickor att tända i spisen med för mamma.
En kniv är alltid bra att ha. Varje kväll satt vi och vässade våra knivblad med ett bryne. Blötte, gned och slipade. Pappa citerade Herr Arnes penningar, det var visst ett väldigt knivslipande i den filmen. Långt senare läste jag boken och hörde att han hade rätt.
*
Åren går och nu är jag kär i skogen. Var ska annars en tolvåring i värmländsk glesbygd ta vägen med sin bultande, obesvarade kärlek? Kär i skogen kan vara att rista ett hjärta i en savande björkstam, med namnet på henne som han för tillfället älskar för resten av livet.
Du kunde väl ha haft ett kortare namn, tös? Det kunde väl ha varit raka bokstäver, inte alla dessa krokiga?
Här står en annan och sliter så blogen skvätter.
Han är min idol, men det vet han inte. Kusinen som lär mig hur du bygger en vattentät koja med dina bara händer, utan vare sig spik eller bräder.
Du går till en granskog med vuxna granar och helst lite al eller annat sly. Bryt och kvista nio mjuka drygt fingertjocka alar. Slå ner dem i marken och bind ihop dem upptill med en vidja, så det liknar stommen till ett indiantält. Bryt grankvistar och börja fäst dem upptill och sedan fäster du nästa lager i dem, tills du når ner till marken med dina grenar. Täta grankvistar ska det vara, gärna ganska långa i första lagret. Täck med lager efter lager av grenar.
De sista lagren ska ligga som du lägger takpannor, trä in dem nerifrån så de övre går om lott med de undre.
Till sist har du en koja som är helt vattentät, så länge barren hänger kvar. Fyll golvet med flera lager granris som isolerar. Gå in i kojan. Känn att du inte är den förste som gjort den sortens hydda här på skogen. Vänta på regnet.
Det finns tre sorters kojor, lär kusinen mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Den vi gör djupt inne i en lerbank vid älven rasar när vårfloden kommer, men då är vi inte där. Fördämningen i älven försvinner på samma gång.
I södra Europa finns ett myrsamhälle som når från Italien via Frankrike och Spanien ända bort till Portugal. Ta en myra från vilket bo som helst, de är vänner och börjar genast arbeta tillsammans. Deras samhälle är 600 mil långt. Ta en myra från den katalanska superkolonin, någon dagsmarsch inåt Spanien, och frakta till dem. Då slåss de till och med i forskarnas laboratorium.
Respekt.
Myror har sina egna trafikregler. Hastigheten på en myrstig ska alltid vara jämn. Kommer det en ensam myra och släpar på för stor börda hoppar andra in och hjälper till, så hon inte ska sinka takten. Kommunicerar gör de med kemikalier.
Vissa myror har två magar, en social och en egen. En art gör en stack av sig själv varje kväll, när myrorna ska övernatta, och låter drottningen vila i mitten, skyddad. Bestämmer gör hon inte, hon har bara sin roll i klassamhället.
Ibland kan du hitta myror i Östersjöns bärnsten, myror har funnits i 150 miljoner år. Vår egen skogsmyra gör stackar som kan bli två meter höga och innehålla tusen drottningar och en miljon arbetare. Det är mer stack under marken än över. Värmen reglerar de genom att lägga den mot söder, men också genom att öppna eller stänga stackens ingångar. Ett myrsamhälle kan äta 100 000 insekter på en dag.
Det finns folk som tror att vi bor i Forshaga människotätort. Kära medborgare, det är inte hela sanningen.
Vem bor hos vem?
En kväll, när vi grillar korv i skogen, slår det mig varför jag behövde jobba fyra år som SOS-operatör och åtta år på Räddningsverket. Det var för att lära mig vad som krävs för att tända en brasa.
Svaret är att det krävs tre saker. Precis de samma som du behöver för att kunna skriva.
Syre, tillräckligt hög temperatur och brännbart material.
En lur ska ha sladd, en skrivmaskin ska skriva ut papper direkt, vårt sociala medium är gathörnet & vägkorsningen och hemmet är dit du går när du inte jobbar. Inte, alltså.
Det var så vi tyckte. Då kom det en karl som hade flyttat från storstan till Hälsingland och förstörde alltihop.
Läs om honom i min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Storstadsarvode och landsortskostnader