”Vad kan Ni?” ”Allt”

Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Hon läste franska i Grenoble, var barnflicka i Paris, maratondansade genom Europa, var guvernant i sydfrankrike och Bukarest, startade resebyrå i Spanien, transporterade sårade från fronten i spanska inbördeskriget, arbetade med den svenska solidaritetsrörelsen för Spanien, skrev krönikor i Karlstads-Tidningen och artiklar i spanienhjälpens tidning Solidaritet, arbetade vid de svenska radioutsändningarna från krigets Madrid och for hem till Sverige på föreläsningsturné och tillbaka ner till det drabbade Spanien igen. Under åren lärde hon sig tala flytande engelska, franska, tyska, spanska, italienska, rumänska, armeniska och arabiska och dog 1969 i den lilla staden Tequisquiapan i Mexico 1969.

Kajsa Rothman hette den här spännande kvinnan från Karlstad. Jag blir andfådd när jag ska räkna upp allt hon hann med i sitt liv.

Kajsa växte upp i Karlstad och drömde om att bli journalist som pappa Helmer. När hon tagit studenten i Uppsala sökte hon en utbildning till sjukgymnast i Malmö. Hon kom in men for ut i världen i stället. I Paris träffade hon en väninna från flickläroverket i Karlstad. Då var hon pank och lånade fem kronor till ett paket cigaretter, sedan följde väninnan med henne till en arbetsförmedling.

– Vad kan Ni?
– Allt, svarade Kajsa.

Hon fick jobb som barnflicka. Efter några månader fick hon se en affisch: maratondansare sökes. Sedan tävlingsdansade hon sig genom Europa i tre år. Maratondansen gick till så att man dansade dygnet runt, bara med en kvarts paus varje timma, för mat och läkarkontroller. Den som höll ut längst vann.

Då bröt inbördeskriget ut
Jag ska inte räkna upp igen allt hon hann med, det kan du läsa i första stycket. Men i juli 1936 bröt inbördeskriget ut i Spanien. Den fascistiske generalen Francisco Franco gjorde uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Då övergav Kajsa Rothman sin resebyrå och anmälde sig som frivillig sjuksköterska, trots att hon aldrig arbetat med sjukvård tidigare.

Under en lång period transporterade hon sårade från fronten. Efter ett tag fick hon kontakt med den svenska Spanienhjälpen och började arbeta för den. Hon startade barnhem som finansierades från Sverige, ett av dem från hemlänet Värmland. Hon skrev i Spanienhjälpens tidskrift Solidaritet, hon arbetade med de svenska radioutsändningarna från Madrid och hon skickade spanska krönikor hem till Karlstad-Tidningen.

1938 for Kajsa hem till Sverige för en föreläsningsturné. Då stod 5 000 personer på stationen i Karlstad och väntade på henne. Turnén handlade om att stärka solidariteten med Spaniens folk. Det blev sammanlagt 135 möten med över 50 000 åhörare. Hon startade också Kajsas mjölkfond, som skickade torrmjölk till spanska barn och hon gav ut en bok med titeln Spanska barn ritar om kriget.

Foto: Dan Gunner

Tvingades fly
När Franco segrat med hjälp av sina allierade Tyskland och Italien flydde Kajsa Rothman till Frankrike, precis som 600 000 spanjorer. Där arbetade hon i flyktinglägren. Då en stor grupp reste till Mexico följde hon med, för att arbeta med den internationella kommission som skulle hjälpa de spanska flyktingarna till rätta i sitt nya land.

Kajsa Rothman blev kvar i landet, startade en bar och en skola för indianbarn och arbetade småningom med att guida europeiska turister bland ruinerna från Mayafolkets tid.

När hon begravdes i november 1969 stängdes varenda butik och bar i Tequisquiapan.

### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om henne börjar på sidan 30.

431 spanienkommittéer

När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 bildades snabbt en solidaritetsrörelse i Sverige. Den har jämförts med rörelsen under Vietnamkriget på 1960-talet men var betydligt större. Ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien blev s-riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting. Totalt omfattade verksamheten 431 lokala solidaritetskommittéer från Malmö i söder till Kiruna i norr.

I det praktiska solidaritetsarbetet betonades hjälpen till de krigsdrabbade, inte minst barnen. Hjälpsändningarna från Sverige omfattade framför allt livsmedel men också sjukvårdsmateriel. Tillsammans med den norska spanienhjälpen startade man ett sjukhus söder om Madrid med 650 sjuksängar och man underhöll barnhem i både Spanien och Frankrike för drabbade barn.

Så här inleds uppropet, när kommittén bildades:

Inom den svenska demokratin följer man med stark medkänsla den spanska arbetare- och bondeklassens försvarskamp mot fascisternas och jesuiternas uppror. Här finnes en brinnande önskan, att demokratins tappra folkuppbåd till sist skall vinna seger. Insikten om att det spanska fascistupproret också har farliga återverkningar för världsfreden måste fördubbla vårt intresse och våra förhoppningar, att denna orosanledning snarast måtte likvideras på ett sätt, som tryggar den fria demokratiska utvecklingen.

Bland undertecknarna av uppropet märks kända namn som Karl Gerhard, Gunnar Myrdal och Pär Lagerkvist.

På barnhemmen lärde barnen känna Sverige, bland annat genom att läsa Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. Här ett brev från ett av barnen till författarinnan:

Kära frk Lagerlöf!
Från oss alla spanska barn i denna koloni som underhålles av svenskar, skriver jag till Er, för att tala om med vilken förtjusning vi läst Er bok ’Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige’ … En mycket sympatisk typ är den gamla Akka som tog den vita gåsen i sitt beskydd.

500 svenska spanienfrivilliga

Omkring 500 svenskar åkte till Spanien för att slåss på den demokratiska regeringssidan mot general Francos trupper. Totalt kom frivilliga från mer än 50 länder. Det fanns ungefär 35 000 man i internationella brigaderna plus ytterligare cirka 5 000 som deltog i andra delar av den republikanska armén. Då är inte sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra inräknade.

De flesta svenskar tillhörde Georg Branting-kompaniet i 11:e internationella brigaden. Omkring en tredjedel av dem stupade och många sårades. Brigaderna upplöstes 1938 och svenskarna kom hem i olika omgångar, de sista i slutet av 1939.

1977 uppfördes monumentet La Mano av skulptören Liss Eriksson vid Katarinavägen i Stockholm, som ett minnesmärke över de stupade i Spanien. De spanienfrivilligas kamratförening hade startat en insamling, med stöd av fackliga och politiska företrädare. Men majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige beslutade att staden själv skulle betala monumentet.

De insamlade pengarna skickades till motståndsrörelsen i Spanien.

Lästips
### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om Kajsa börjar på sidan 30.

### Lucy Viedma: ”Allt det ni gör för oss spanska barn ska alltid stanna i vårt minne”, spanska inbördeskriget 1936-1939 (pdf). Artikel med fakta, arkivförteckning och litteraturlista från Arbetarrörelsens arkiv. 

Ovanstående två skrifter är mina källor till blogginlägget.

### Författaren Kjell Eriksson har skrivit en mycket läsvärd roman om frivilliga svenskar i Spanien: Att skjuta hästar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 901. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sanningen om att vara politiker

– dikt till en vän

Nackdelen med att vara politiker
är att du hela tiden måste umgås med en massa
andra människor
som hamnat på samma ställe som du
för att de har fel

Fördelen är precis den samma.

Viktor Root

### Första samlingen av Viktor Roots sanningar. Klicka, läs och skriv gärna ut:
### 
Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

 Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 900. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett alltmöjligt-inlägg

Vad kallas det när någon har en sjuklig lust att springa snöpuls, helst på 10 centimeter skare som inte bär, helst varv efter varv på ett gärde? /Frågar åt en vän.

Vad kallas det när våra högersta politiker får nej av våra näst högersta politiker till att bilda regering, men när samma högersta gäng strax därpå får lov av dem att bestämma budgeten för den regering de inte fick bilda? Får du låsa fast en hård högerbudget åt en blivande regering du inte har en aning om hur den kommer att se ut? Tänk om det inte blir en servettregering? /Frågar åt en annan vän.

Om jag själv ska svara kallas det förlöpning.
På fråga två.
Svaret på första frågan är bra belöningscentrum. Jag gillar när det knarrar och knastrar.

***

Erik Evestam är centerpartist. Han sitter i kommunstyrelsen i Säffle och regionstyrelsen i Värmland, en av Sveriges 38 000 lokalpolitiker. Nu har han tröttnat på sina kollegor på riksplanet.

– Ni gör inte ert jobb! skriver han i ett debattinlägg i Aftonbladet.

”… nu sitter vi här ute i regioner och kommuner. Och väntar. Våra majoriteter är bildade. De är röd-röda, röd-gröna, blå-gröna, röd-grön-rosa och alla nyanser däremellan.

Vi har klarat av att hantera partiers uppgångar och fall, där gamla vänskaper prövats och nya har tvingats att uppstå. En del har bytt sida över valet, några har fått komma, andra har fått gå och det kommer såklart bli turbulent här och var. Det tillhör demokratin.

Men vi är nu 38 000 personer som valts till hundratals nämnder och styrelser och de allra flesta av oss (runt 97 procent) har dessa uppdrag som en fritidssyssla. Vi har fattat nya budgetbeslut i viktiga frågor som skolan, kulturen, vården och fritiden. Och vi har gjort det utan att ha en aning om vad ni kommer att hitta på – eller när.

Det här imponerar inte. Inte alls. Trots att ni har sökt – och fått – folkets förtroende att sitta på landets allra finaste politiska uppdrag och trots att ni är omgivna av experter på alla tänkbara politikområden, så klarar ni inte av att lösa den första uppgift som lades på ert bord: att förvalta ett valresultat.”

Jag gillar Eriks inlägg. Slutet är rätt tydligt från valarbetare Evestam:

”Fixar ni inte till en regering så får ni fixa ert extraval på egen hand.”

Det du, Annie.
Det du, Stefan.

***

Återbruk av textrutor jag lagt ut på Facebook:

***

Varför är det bara jag i hela världen som tycker Gröna Nej-likan är ett roligt namn på en viss kvinnlig rikspolitiker som gillar att säga nej till statsministrar?

### Detta blev ett alltmöjligt-inlägg. Allt möjligt. Lägg till ett ord så är allt möjligt.
### Allt är möjligt. Jag kan fortfarande bli världsmästare i marathon, fast då måste jag börja träna rationellt.
### Sverige kan fortfarande bli jämställt och jämlikt. Fast då måste Stefan Löfven börja träna rationellt. 

Gör’t.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 899. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Viktiga svenska ord

Svenskans vackraste ord: solidaritet
Svenskans snällaste ord: solidaritet
Svenskans klokaste ord: solidaritet
Svenskans bästa politiska ord: solidaritet
Svenskans mest underskattade ord: solidaritet
Svenskans mest föraktfullt använda yrkestitel: ”Svetsarn”
Svenskans godaste ord: solidaritet
Svenskans varmaste ord: solidaritet
Svenskans sexigaste ord: fortsätt
Svenskans mest kärleksfulla ord: solidaritet

Så är det med ord.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 897. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vi måste börja tala om klass

Nyss var det 12 livsregler som tidens profeter ville tvinga på oss. Nu är det kravlistor på blivande statsministrar. Listor som vill vända vänster till höger och göra rika rikare.

Då svarar jag som Daniel Suhonen: – Vi måste tala om klass!

Daniel är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys. Härom kvällen var han och talade i Karlstad i Karlstads Bokcafés regi. Ett välbesökt och uppskattat föredrag om klassamhället Sverige.

Om en pojke föds i stockholmsförorten Vårby och en annan i rika Danderyd, i andra änden av tunnelbanans röda linje. Då blir gossen från Danderyd 18 år äldre, i genomsnitt.

Egentligen kunde jag stoppa där, det räcker. De orättvisa 18 åren.

Näst flest miljardärer per capita
49,3 procent av de som arbetar i Sverige i dag tillhör arbetarklassen. 9,6 procent är företagare. 7 procent av de som syns i SVT:s nyhetsprogram är arbetare.

Sverige är Nordens mest ojämlika samhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. I fjol fanns det 187 miljardärer i landet.

Varje år dör 2000 fler cancerpatienter i de lågutbildade klasserna och får du en stroke är chansen att överleva mindre om du är arbetarklass.

Personer med adliga efternamn i Storstockholm hade 44 procent högre inkomst år 2008 än personer som hette Andersson. 23 procent av betygen i skolan beror på föräldrarnas klassituation.

Den amerikanska tidskriften Forbes har räknat på antalet dollarmiljardärer i världen. I fjol hade Sverige 32 sådana superrika individer per 10 miljoner invånare. Bara Schweiz hade fler, 45. Då var ändå varken Kampradfamiljen eller wallenbergarna medräknade i den svenska siffran.

Den rikaste tiondelen i Sverige äger 78 procent av hushållens förmögenheter. Den rikaste promillen? Där blir klyftan riktigt skamlös. Sverige spricker.

”Socialdemokratins politiska gren”
Vill du veta mer om klassamhället Sverige?

Besök katalys.org. Det oberoende fackliga idéinstitutet ägs av fem LO-förbund och bestämde sig för att göra en modern klassanalys av Sverige. Hittills har det kommit 20 rapporter i projektet Klass i Sverige. De finns att hämta gratis på webben.

Läs framförallt sociologiprofessorn Göran Therborns bok i samma projekt: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Där, om någonstans, får du svart på vitt om vårt orättvisa land. …”motsättningen mellan kapital och arbete är inte längre industricentrerad, utan har brett ut sig i hela samhället: till förskolor, skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, kommunal och statlig förvaltning”.

Läs Katalys utmärkta valanalys: När kapitalet vann valet. Det är inte en tillfällighet att de brukar skoja om sig själva som ”socialdemokratins politiska gren”. Bara reformer och vänsterpopulism kan rädda socialdemokratin nu, menar författarna.

– Behovet av socialdemokratisk reformism är enormt, säger Daniel Suhonen. Vi behöver radikala lösningar på bostadsbristen, de låga pensionerna, investeringsbehoven i välfärden och klimatomställningen.

Läs tidningen ETC, om Sveriges rikaste trio: Tre män är rikare än halva Sverige (betallänk). Det handlar om miljardärerna Stefan Persson (153 miljarder), Hans Rausing (114 miljarder) och Melker Schörling (75 miljarder). Tillsammans är de rikare än 60 procent av befolkningen, 4,6 miljoner svenskar.

Här är några inlägg jag själv skrivit om det orättvisa Sverige: Mitt skamliga fosterland (”De snikna har satt rekord igen”) och Grislöner i klassamhället (med länkar till övriga sex inlägg i samma serie om klass).

Det historiska året 1980
Jag lade ut en egen kravlista på Facebook härom kvällen:

Sådana som jag berättar gärna om det röda 1968. Kanske borde vi tala även om 1980? Då, när Sverige var som jämlikast och det ”bara” gick 9 industriarbetarlöner på en börsbolags-vd. Inte 55 som nu.

Jo, så är det. År 2016 var inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

Vi måste börja tala om klass.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 893. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Åtta försiktiga antaganden i friluftsparadisförstörelsefrågan

Antag att det fanns en lokal politisk fråga i en kommun: Att den borgerliga majoriteten och den vassa socialdemokratiska oppositionen ville förstöra provinsens finaste, lugnaste friluftsområde vid den stora sjön.

Antag att en stor majoritet bland medborgarna i kommunen var emot denna förstörelse.

Antag att du nu var en av de där borgerliga eller vassa som verkligen ville få stopp på medborgarmajoritetens aktiviteter, så ni kunde få göra er förstörelse i fred.

Antag att du kom på att det bästa nog i så fall vore om någon av medborgarna bildade ett lokalt politiskt parti kring friluftsparadisfrågan.

Antag att detta lokala enfrågeparti bildades, helt utan din medverkan men ändå.

Antag att det fick tre mandat i kommunfullmäktige.

Antag att två av dem hoppade av friluftsparadispartiet och bytte parti.

Antag att ordföranden också hoppade av och näste ordförande med och flera andra i styrelsen, så folk till slut blev trötta på hela frågan.

***

Vem tror du då hade gagnat friluftsparadisförstörelsen mest?
Vem hade bäst hjälpt de borgerliga och vassa?

Jo ser du, det hade enfrågepartiet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 892. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag får lust att bli partist

Gudarna ska veta att det frestar på ibland, jag är inte annorlunda än andra. ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land”, för att citera min favoritpoet Werner Aspenström.

Åsikt? En del dagar vet jag precis hur det borde gå till:

Tillbaka till en partiskala i stället för att alla ålar omkring i en nyliberal mölja i mitten. Tillbaka till tydliga alternativ. Tillbaka till en arbetarrörelse som är modig nog att tala skarpt om klass, fördelningspolitik, respektfulla pensioner för fattigt folk och rejäla skatter för di rike i sockna. En som törs fortsätta att vara missnöjd med allt som inte är färdigt och vågar lyssna lyhört på missnöjet.

Folk på landsbygden gillar inte att lanthandeln, skolan och macken lagt ner. Folk på forna bruksorter gillar inte tomma fabriksskorstenar och öde skyltfönster. Folk i stan gillar inte telefonköer och hemlöshet.

Jag längtar efter socialliberaler igen. Jag längtar efter en socialdemokrati som kallar sig socialistisk än en gång. Jag längtar till och med efter äkta konservativa, inte dagens liberala låtsasdito.

Tillbaka? Det är fel ord, jag menar framåt. Tänk framåt, se målet, sikta på det. Frihet, broderskap, systerskap, jämlikhet och solidaritet är kloka mål.

Sikta. Gå däråt, var tydlig, ett steg i taget. Framåt!
Sverige är ett klassamhälle.

”Stå inte utanför”
Stå inte utanför, säger mina vänner i olika partier. Gå med och påverka inifrån, när du nu vet så precis hur det borde vara. Såhär kan det se ut i mina sociala medier:

En vän: Du skulle nog släppt på prestigen och satsat på politiken unge man.

Jag: Jag jobbar politiskt stup i kvarten. Bara inte partipolitiskt. Fast det senaste året har det varit nära. För övrigt håller jag på med en lång politisk essä som jag tänkte lägga ut på bloggen någon av de närmaste dagarna. Prestige handlar det inte om, den prestigen är i så fall Löfvens när han kallar sitt parti mittenparti.

En vän: Som sagt var. Du behövs inne i politiken inte utanför. Där är så många.

Jag: Vad du inte förstår är att så mycket av politiken numera pågår utanför partierna. Min essä som jag jobbar med handlar något lite om det. Partierna – de flesta – har fortfarande inte förstått det. Tack för inbjudan, dock, sånt värmer alltid.

En vän: Så länge vi har politiska partier, vilket vi kommer att ha länge än hoppas jag, så är det ändå där som dom tråkiga kompromisserna måste göras. Kompromisserna blir bättre med fler delaktiga.

Jag: Det är klart vi ska ha partier. Problemet är att så många av dem placerat sig till höger just nu, att så få håller fast vid sin gamla ideologi och så få pratar om klass.

Essän blev klar och finns på bloggen: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

Får lust att gå med
Låt oss alltså vara tydliga. Sanningen är att det kliar i fingrarna ibland. Då får jag lust att gå med, känna entusiasmen, ha en uppgift. Det senaste året har det varit nära.

Jag tänker inte dra min politiska historia en gång till. Inte mer än att den formades av jordbruksnedläggningar, 1960-talets ungdomskultur och kriget i Vietnam. Att lösningen heter frihet, demokrati och rättvis fördelning, fast det tog några år innan jag förstod att friheten gick förlorad med Lenin. Att miljön är en ödesfråga och att marknaden inte vet allt och kan allt.

När socialism, demokrati och miljö blev lika viktiga i min skalle fanns det bara två partier kvar att välja på. När den socialdemokrati jag ville skulle vara socialdemokratisk inte var tillräckligt socialdemokratisk fanns det bara ett socialdemokratiskt parti kvar.

Men ändå.
Hoppet, hoppet.

Är inte det politik?
Jag jobbar ju politiskt i dag med, fast utan partibok. Bidrar till att hundratals medmänniskor kommer ut och rör sig i skog och natur på stolpjakt och tipspromenader. Är inte det politik? Bidrar till att lika många går på olika kulturarrangemang med bokcaféet i stan, vid våra forum för samtal, frågor och invändningar. Är inte det politik? Bidrar till att en av flera antirasistiska grupper på Facebook har tiotusentals medlemmar som håller humanismen vid liv. Är inte det politik? Lär nya svenskar hur våra medier fungerar och hur den tryckfrihet ser ut som vi har kämpat oss till. Är inte det politik? Lär både dem och barnbarnen om långa barr och korta, om hur skägglaven gillar frisk luft. Är inte det politik? Skriver ihärdigt mitt trams men också allvar på Facebook, Instagram och denna blogg.

Är inte det politik?

Jag passar inte i politiska partier. Småbrukarsöner med sanningssägartourettes och skrivarambitioner är för obekväma för sånt. Mitt forna journalistyrke gjorde det inte enklare. Livet har lärt mig att jag trivs bäst i församlingar där vi enas kring några få paroller och lägger övriga skillnader åt sidan. Jag gillar olika.

Ty, som jag skrev i en annan tråd:

Min politiskt lyckligaste tid var åren i miljörörelsen, dvs 70-80-talen då vi var som mest aktiva. Har inte ändrat mig om miljön och klimatet och inte om enhetsfrontarbete heller. Min själ är utomparlamentarisk, har jag insett.

### Gullpiparen heter den påhittade fågeln som Maja Skalstad gjort.
### Den är vandringspris i vår årliga tävling i antal fågelarter vid vintermatningen (från 15 oktober till startskottet i Vasaloppet).
### Glasbjörken har Elin Svensson gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 882. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Dretongen i rummet

En gång i tiden hade vi en bildad borgerlighet i Sverige. Rätt ofta var högerpartiet dess parti.

Det var inte mitt parti men man visste att dess partiledare var belevad och att dess riksdagsmän gick att ha i möblerade rum. Varenda en var vuxen, kunde bete sig och förstod att prata och skriva som folk.

Sedan kom kampanjen Satsa på dig själv, nyliberalismen samt som pricken över i:et herr Hanif Bali. Han är riksdagsman för moderaterna. Här nedan ser du ett collage som debattören Maria Robsahm har publicerat. Pratbubblan innehåller följande text:

Din dumma apa! Pucko! Djupt störd! IDIOT! Har du tagit syra?! Ärkesopa! Är du sinnesslö? Batikhäxa! Rondellfyllo! RASISTISKA IDIOT! Jävla public service aktivism! Jävla syltryggar! JÄVLA GODHETSRASISTER! Dryga as!

Fundera över om det är från Hanif Balis skrivande i sociala medier hon har hämtat alla de uttalandena. Fundera över om moderatledaren Ulf Hjalmar Kristersson lagt så mycket som två strån i kors för att förhindra detta förråande av debatten.

Fundera över det fina ordet folkvett.

Fundera över om den partiledare bör styra Sverige, som inte ens kan få en av sina riksdagsmän att sluta kalla folk för sinnesslöa.

Dretongen i rummet.

Ordförklaring
Dretonge – skitunge (värml).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 881. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen”

En dag får jag ett tidningsklipp i min hand. Signaturen Åbergsson är på resereportage i Värmland för Dagens Nyheters räkning. Nu färdas han från Arvika till Filipstad. Ett av fotona visar en mager gammal man som inte tycker kor är så dumma som folk tror.

Den mannen är inte vilken veterinär som helst.

Åbergssons text från söndagen den 2 september 1951 är rapsodisk och bitvis tunn. Jo, jag känner igen problemet, vem har inte varit på snabbtur med pennan i hand. I Mangskog vill han träffa författaren Tage Aurell men denne är inte hemma, Rottneros park har ju de flesta redan hälsat på så den hoppar han över, i Sunne träffar han lokalhistorikern Nathan Hedin och historieberättaren Karl Söderlind, i Torsby råkar han stöta på poeten Axel Frithiofson från Lekvattnet, i Hagfors hänger IF Viking på tork efter senaste matchen ”- ja, skjortorna, byxorna och långstrumporna, förstås”. Allt går både fort och rappt.

Hemma hos ex-führern
Artikeln är rejält baktung. Sista anhalten innan Filipstad är Molkom, där händer det. Åbergsson träffar Birger Furugård, veterinären som en gång ville bli Sveriges Führer.

”När vi över övre Mellerud och Deje kommit dit ner tittar vi opp i en gård mittemot mejeriet. Vi är hos Birger Furugård, ja, ni kommer väl ihåg veterinären från Deje, som stövlade in på Auditorium som svensk Führer för en femton år sen och efter högt föredöme dundrade så det ekade under taket? Här sitter nu en i förtid åldrad och bruten man framför oss, nyss uppstigen från sjukbädden. En lågmäld, stilla människa, som berättar om trav och hästar och kor och en veterinärs vedermödor i ett stort distrikt. Långa resor i smällkalla vintrar med kroppsligt påfrestande förrättningar i stall och lagårdar har tagit knäcken på honom. Men det har funnits glädjeämnen också. Som t. ex. när man gått över en gård med en husbonn och hört hästarna gnägga belåtet från stallet när de känt igen hans tramp. Ingen kan missta sig på gnägget: om han är en god husbonde eller ej – men i Birger Furugårds distrikt har det bara funnits goda husbönder. Så är det en sak till som varit skönt att veta: veterinärens patienter ljuger aldrig, de är inte inbillningssjuka. För övrigt fattar de bra vad man säger till dem, korna också. Det är alldeles fel när folk tror att de är dumma, ånej, de är inte dumma – och så har de charm, konstaterar veterinären i Molkom, emeritus nu sen nyåret.

Som vi sitter där och pratar med honom så halkar vi efter allt travet och alla hästarna och korna naturligtvis in på den förfärliga politiken. Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen framför oss, men han höjer inte rösten. Han kan inte se annat än att utvecklingen gett Hitler rätt: att västmakterna ’nu fullföljer hans ensamma kamp mot bolsjevismen’. Nå, det var väl ändå lite annat också, hr Furugård?

– Jo, jag vet det, där fanns nog en del jag inte tyckte om, i mitt yrke blir man ingen vän av grymheter, men men…

Ex-Führern har inte övertygats om att det funnits några gaskamrar, vill inte tro det, och vad Belsen beträffar, så är han benfast övertygad om att de utmärglade fångarna där hade amerikanerna att tacka för att de inte fick någon mat. Om inte amerikanerna bombat tillfartsvägarna…

Det är på samma gång fantastiskt och gripande och rörande att se honom sitta där och gengångaraktigt lägga ut texten. Fantastiskt när man drar sig till minnes att den här mannen en gång trodde sig vara den som skulle frälsa landet och faktiskt fick en del folk tro att han var det. Gripande och rörande, därför har man ett bestämt intryck av att den gamle veterinären – vilkens högsta glädje är att fara ner till travet i Färjestaden, där han kan träffa gamla klienter – i grund och botten tydligen är en hjärtans hygglig och beskedlig människa, fastan han råkade ha oturen hamna i en tid med alldeles speciella faror för enkelspårigt folk.

Vi har fått något att grunna på under den bit av vägen vi har kvar innan vi är framme i Filipstad.”

Där slutar reportaget.

Historiskt dokument
Övre Ullerud döper skribenten till övre Mellerud, Färjestad får heta Färjestaden, det är irriterande skönhetsfel, och då har jag inte sagt något om intervjuoffrets syn på gaskamrar och läger eller den avslutande överslätningen. De är förstås värre. Ändå blir socialdemokraten och forne vänsterradikalen Rydqvists intervju med den skröplige veterinären i Molkom till ett historiskt dokument, i allt sitt elände.

En av Furugårds sista intervjuer.

### Mannen bakom signaturen Åbergsson var Oscar Rydqvist. Vid sidan av journalistiken skrev han manus till många populära svenska filmer och författade både barn- och fackböcker. Dessutom hittade han på flera av karaktärerna i Grönköping.
### Såhär skriver Svenskt Biografiskt Lexikon om honom: ”Under signaturen Åbergsson var R under mellankrigstiden den folkkäre reportern som DN skickade för att skildra stora inrikes evenemang, en viktig uppgift före etermediernas genombrott. Särskilt följde han Gustav V och Per Albin Hansson i spåren. Med sin demokratiska och lätt respektlösa ton bidrog R till att minska det tidigare stora avståndet mellan styrande och styrda, han ’log ihjäl fördomarna’ (Lagercrantz 1953). Framställningssättet, som snabbt blev ett ideal för yngre journalister, var i hög grad präglat av filmen med korta skarpt belysande repliker och snabba växlingar mellan svepande översikter och intima närbilder.”
### ”Log ihjäl fördomarna”. Det är ett bra betyg även om han inte levde upp till det här.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 879. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)