Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.

Hästsvansen som betydelsebärande detalj

Jag har ägnat en hel del av min vakna tid åt att studera populärkulturen. En människa ska inte låtsas finare än hon är. Nu kan jag summera mina iakttagelser. Hästsvans bäres av kriminella och finansvalpar. Samt av Konungariket Sveriges finansminister.

I populärkulturen.

Hur vissa av dem kan bli populära kommer jag aldrig att förstå. Är det så enkelt som att vissa osedda dras till de farliga?

Jubileumsmaran

I dag är det hundra år sedan och jag önskar att jag hade varit med på jubileumsmaran. Varför följde jag inte med våra löpare i klubben för att titta på, åtminstone?

Antagligen för att jag skulle ha blivit stollig av löplust. I stället planerar jag en egen liten hyllningsrunda till de tappra löpare som gav sig i väg på marathonsträckan vid solskens-OS i Stockholm 1912. Varav portugisen Francisco Lazaro dog av vätskebrist efteråt och japanen Kanaguri inte alls försvann, han bara bröt och fick ett glas saft i en trädgård i Sollentuna.

Jag har protokollet. Boken över 1912 års olympiska spel. Nu ska jag springa och sedan läsa den, det bör ta betydligt mer än mitt pers på 42 195 meter. Visste du att en av skadorna vid Stockholms-OS orsakades av en hattnål?

Hon är hård, idrotten.

 

Kvinnor under 40 som tjänar minst

Aftonbladet-Plus har en artikel med rubriken Kvinnor under 40 som tjänar mest. I en bifogad lista kan jag få namn på dessa damer, kommun för kommun.

När gör arbetarklassens kvällstidning en granskning, kommun för kommun, av vilka kvinnor under 40 som tjänar minst? Med en bifogad lista över de elva vanligaste orsakerna:

1. Klassamhället.
2. Den orättvisa fördelningspolitiken.
3. Alliansens mord på a-kassan.
4. Det allmänna kvinnoförtrycket.
5. Kapitalismen.
6. Alliansens mord på försäkringskassan.
7. Den löjligt orättvisa lönesättningen av de kvinnojobb i offentliga sektorn som är livsnödvändiga för att den manliga exportindustrin ska fungera.
8. Den traditionella uppfostran som gör att tjejer inte alltid törs ta för sig.
9. Socialdemokratins kris.
10. Kapitalismen.
11. Klassamhället.

När?

 

Efterspel till Bonde i maten

Jag skrev om en alltför vanlig företeelse i svenska tidningar härom dagen. Fotot på en bonde som står till knäna i ett sädesfält och bildligt talat trampar i maten.

Nu är fotografen, den duktiga som tog bilden, upprörd. ”Det måste vara dina egna fördomar om bönder som spökar” skriver hon till mig på facebook. ”Jag kan garantera att den havren han står i inte kommer att hamna på ditt köksbord.”

Hon skriver en massa annat tänkvärt också.

Fördomar om bönder? Nå, jag har arbetat ungefär lika mycket med bönder som med fotografer, även om jordbruksarbetet var i riktigt unga år. Alltså ganska mycket. Båda är yrkesgrupper som jag gillar och respekterar. Producera mat är viktigt, producera bilder som berättar är också viktigt.

”Jag är lite nyfiken på hur DU hade tagit bilden till denna text??” skriver hon.

Den frågan tål att tänka på. Jag skulle inte ha tagit den symboliska bilden med storstövlarna mitt i maten. Inte fotograferat den gode bonden snett underifrån heller. Men hur? Hur tar man en bild på en spannmålsbonde som förvånar, berättar, illustrerar, roar, oroar och samtidigt är sympatisk mot mat och modernäring i ett blad som vill vara folkets?

Det tål att tänka på.
Bilder talar till magen, känslan.

Fördomar om bönder? Roligt. Hon kan ju inte veta att gôbben hon skriver till är uppväxt på ett småbruk och aldrig riktigt har lämnat den gården, i sinnet. Det bor en bonde i varje svensk och i den här svensken bor en särskilt stönig småbonde. Med en farfar som blev arg, den gången jag var barn och kutade ut i en havreåker på Almar.

Orden som farfar Einar sa då sammanfattar mycket av min syn på livet och arbetet. ”Man trampar inte i maten”. Det är därför jag tycker den eviga bonde-mitt-i-åkern-bilden är så förfärlig. Tänk dig att den klassiska bilden på en ambassadör vore att han alltid stod och eldade upp sitt fosterlands flagga. Så är den havrebilden för mig.

Ambassadörer ska inte elda upp flaggor.
Bönder ska inte hälla ut mjölk eller trampa på havre.

Den tiden då jag har hårdrocksröst

Definitionen av kvällsmänniska är att det är en sådan som jag. Det präglar även mina mornar. Då är jag inte människa. Mornarna är så fyrkantigt ritualbundna att det kommer att bli fotspår slitna i kökets klinkergolv efter mina vanebundna vandringar.

Med ögon som kryss och röst av hårdrockstyp kliver jag omkring i min morgonrock varje morgon, styrd som en robot i ett japanskt laboratorium. Sätter på kaffet. Bort till köksskåpet, filskål, kaffekopp och juiceglas i näven. Ställer dem i rätt ordning vid min plats vid köksbordet. Kaffekoppen till vänster, glaset till höger. Alltid. Tillbaka, hämtar matsked och tesked och placerar dem där de alltid ska vara. Alltid är nyckelordet. Blodtrycksmedicinen ska ligga till höger. (Den tar jag först, med två klunkar juice till sedan. Aldrig tre).

Innan dess hämtar jag brödbit ur brödskrinet, plockar fram pålägg ur kylskåpet. Är det vardag? Då blir det inget smör.

Häller upp fil och apelsinjuice med fruktkött. Går tillbaka, ställer in fil- och juicepaket (kraftigt störd om leverantören bytt layout eller behållare) och hämtar müsli. Två skopor müsli, aldrig mer, aldrig mindre. Hämtar kaffet, sätter på Radio Värmland, lyssnar, äter, dricker.

Ändra ingenting. Ändra aldrig någonting.

Sedan rakar jag mig, borstar tänderna, duschar – och går ut i livet, fylld av förändringslusta. Världen behöver bli bättre varje dag. Massor med förändringar behövs det. Men aldrig den halvtimme när jag har hårdrocksröst.

Tidningarna? De läser jag i sängen klädd i bara t-tröja. Då har jag ännu ingen röst alls.

Den enda anteckningen

Städade papper på jobbet i fredags, semesterstädningen. Utskrifter, brev, anteckningar. I ett kollegieblock fanns en enda anteckning. ”Avvakta”.

*

Ibland när jag läser på facebook inser jag hur ”tölig” jag är. Så fort det är en intressant diskussion får jag lust att blanda mig i. Ofta gör jag det också, objuden, blåögd, entusiastisk. Ibland blir jag så trött.

*

Inskickade nyord till Språktidningen: Internaut. Svensk motsvarighet till franskans ’internaute’, som betyder internetanvändare. (Av: Martina). Ful-TV. Samlingsbegrepp för den avart av tv-program som går ut på att människor hängs ut och förnedras i olika former. (Av: Michael Frankius). SMSter. Antingen att man sms:ar under arbetstid istället för att arbeta, eller att man sms:ar till sina arbetskamrater under sin semester. (Av: Folke).

*

Sociala medier gör mig asocial.

*

– Tror du på ett arbetsliv efter semestern?
– Avvakta.

Bonde i maten

Ännu en tidningsbild på en bonde som står och trampar till knäna långt ute i en sädesåker.

Hur tänker de? Tänker alla dessa fotografer att bönder är rika, nonchalanta idioter och bör skildras som sådana? Tänker alla dessa bönder att fotografer är rika, nonchalanta idioter, men man får väl gå med på deras idéer, så man kommer i tidningen.

Jag vill ju inte tro det.

– Man trampar inte i maten, sa farfar.

Vad sker när vi läser?

Det finns böcker jag ständigt återvänder till. Frans G Bengtssons Röde Orm en gång om året för det kärnfulla språkets skull. Steinbecks Vredens druvor för att den är den bästa roman jag läst. Jan Guillous thrillers när jag vill koppla av eller har svårt att somna. Werner Aspenströms Samlade dikter för att livet blir tommare annars.

En annan återvändarbok handlar om mina verktyg. Olof Lagercrantz tunna och kloka Om konsten att läsa och skriva:

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

Då och då läser jag gärna om Höga visan med. Finns det vackrare kärleksdikt? Två andra vänner är mina slitna Lucky Luke- och Asterix-häften, en del av dem har jag läst tjugo gånger.

Minst.

Inte en läsekrets – många
Precis så tycker jag man ska göra när man skapar tidning och webbplats också, som med min läsblandning. Ge plats åt både den stora och den lilla tanken. Är du tidningsmakare måste du förstå att du har inte en enda läsekrets. Du har många. Dessutom är varje läsare en person på måndag morgon och en annan på lördag förmiddag.

Ta hänsyn till det.

Ibland behövs en Aspenström som tänker snabbare än sin egen skugga, ibland en ridkunnig karl som drar revolver ganska fort.