Titta och njut, detta är min dyraste film

En gång fick Peps Persson frågan:
– Hur ser du ut, egentligen?

Det är en bra fråga. Hur jag själv ser ut – när jag löper? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Vaggar, stapplar, nåt sånt skulle jag tro. Fast en sak har jag märkt. Det är som om jag får ett bättre löpsteg på öar nära Afrika, helst i uppförsbacke uppför röda vulkaner med solen snett ovanför höger öra.

Titta och njut, det gjorde jag. Det stora vita huset längst bort är förresten det övergivna hotellet Atlante del Sol.

Tass, tass, tass 😉

På lätta ben uppför den röda vulkanen Montana Roja i kanten av Playa Blanca.

Landningsljus åt en älskad vän

Version 2

När kartan med sommarens fasta kontroller är skickad till tryckeriet ringer en vän från Friska Forshaga-projektet. Det har knövvlat sig med stolpjakten. Skogsbolaget avverkar för fullt.

Skymningen håller på att lägga sig över Grossbolstorp och någonstans står en tryckpress och småhoppar i väntan på min revidering. Tre kontroller behöver bytas ut, vi kan inte skicka ut en massa ovana stolpjägare på ett färskt hygge i sommar, vad blir det för orienteringspropaganda?

– Tror du att du kan hitta tre nya kontrollpunkter? säger min vän. Det ska helst vara samma kontrollbeteckningar också, så vi slipper byta texterna.

Medan skogen mörknar
Jaha du. Jag ska alltså hitta en punkthöjd och två stenar, dessutom av samma svårighetsgrad som de som går bort? Vi konfererar via telefon med samma karta framför oss. Jo, det ska väl gå.

– Jag rekar i morgon, säger jag och tittar ut. Sedan lägger jag på och ger mig ut i skogen, förstås. Vänta är inte min stil när tryckpressar står och hoppar.

Ta med pannlampan säger den kära vännen, men jag tror det ska gå fort. Det gör det för skymningen, inte för mig. Mörkare och mörkare blir skogen, till slut får jag lysa mig med lampan på mobilen. Första stenen vi tänkte fungerar inte, den syns för bra från lillstigen. De andra tre alternativen går att använda, även om de sitter tätt.

Kommer farande i huvudhöjd
Till slut får jag för mig att jag ska inspektera själva hygget. Det kan vara bra att veta hur stort det blir och hur långt norrut det når. Då har jag redan hört det speciella visslande ljudet ett tag och sett henne sträcka över mig.

Morkullan. En favorit.

Jag står på högsta punkten i det blå mörkret på hygget när hon går in för landning. Rakt mot mig och min lysande mobil styr hon, svänger till sist vänster när det bara är ett par meter kvar till mig. Landar tyst mellan granriset, nio meter bort.

Henne har jag aldrig sett landa förut. Hon är magisk redan när hon sträcker, detta var övernaturligt. Tyst och obevekligt kom hon farande i huvudhöjd, rakt mot lampan på en iPhone med nylöst kontantkort.

Tack Stora Enso, tack stolpjakten.
Detta var en fin stund.

Tre nyttiga och två betydelser

I dag ska jag göra tre nyttiga saker.

Åka tåg.
Ta mig tid att läsa och fundera.
Träffa små och stora människor som jag tycker om.

Vore jag en firma kunde dess motto vara ”Vårda klotet”. De som förstod dubbeltydigheten skulle blinka menande, när vi möttes i vimlet. Vårda klotet. Sparsamt uttryck, har två betydelser.

De andra skulle mejla mig och hävda att det heter inte motto, det heter payoff.

### Har bestämt mig för att läsa fler klassiker i år. Då, på sidan 183 i Candide, säger den vänlige muselmanen:
Candide
### ”Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet”.
### På sidan 126 står det om en murvel med. Uj uj uj.

Ett varv och ett till och ett till

Spår av löparlycka

Bild av en annan vårvinter men samma lust.

En del dagar är det inte komplicerat alls. Du har tid en stund, solen skiner och du har fått besök av en älskad årstid som inte visar sig varje år nuförtiden. Vårvintern.

Du tar på dig kalsonger, understället, slitnaste t-tröjan, collegetröjan, ett par grova strumpor, en snusnäsduk och löpoverallen. Letar fram en yllemössa och ett par vantar och går till badrummet och hämtar löparskorna. Tar ur tepåsarna ur skorna och ser efter så att alla dobbar är kvar.

Solen skiner. Hon glittrar på skaren ute på gräsmattan när du sitter på trappan och tar på dig skorna. Inte gå med broddar på träverandan, det är lagen. Den lagen har du hittat på själv.

På verandaräcket ligger gps-klockan med antennsidan vänd mot tolv satelliter, det vill säga uppåt. Lägger du henne rätt och inte har varit ute i världen och rest och förvirrat henne, så hinner hon precis få kontakt med de tolv där uppe, under tiden som du knyter skosnörena.

Du tar på dig klockan, knäpper bort den förra löptiden och nollställer. Går försiktigt över plattgången med broddarna, ut på gräsmattan under körsbärsträdet och knäpper igång. Löpsteg och klocka.

Det är vårvinter. Den hoppfullaste av årstider. Samtidigt fin vinter och löftesrik vår. Skaren sprakar skönt för varje löpsteg du tar förbi lekstugan, över bäcken och ut i snön bredvid gångvägen västerut.

Älskade snöpuls. Du har varit löpkonvalescent hela hösten och sedan har du ägnat vintern åt försiktig rehablöpning. Långsamt trappat upp tiden du sprungit och sträckan. Det har varit kallt ibland så du fått avstå från utomhuslöpning, du har varit förkyld en gång och du har varit bortrest och upptagen.

Inte gör det någonting. Du har tid. Nu svänger du ut på övre delen av gatan, söderut mot gångvägen, svänger höger och ut på ängen. Din kära äng som du gått över och sprungit över så många gånger.

Det är veligt väglag, för så är det om vårvintrarna här på trakten. Asfalten är ren men full av isfläckar samtidigt som skogar och gärden är fulla av snö, halvannan decimeter med snö med två centimeter skare överst. Du skulle behöva springa utan dobbar på gatorna och med dobbar i skogen. Tjohoo!

En enkel ekvation att lösa. Du har ju ängen. Det går en stig över den, lagom isig. Följ den. När den delar sig svänger du åt höger. Följ stigen bort till vägen mot friluftsgården. Där svänger du söderut i snön, fast det inte finns någon upptrampad stig där. Glad som en tvåmånaders renkalv pulsar du fram bredvid vägen, fortfarande på ängen, fortfarande skiner solen.

– Detta är kul. Jag har ju ängen.

Du fortsätter runt hela. När du kommer tillbaka till startpunkten följer du stigen igen, samma väg, svänger höger på isstigen och sedan snöpuls söderut och runt. Runt och runt och runt.

En del dagar är det inte komplicerat alls.

Uppjagad i en gran av sjövilda vildsvin

Gräsväg

Arkivbild från ett annat ställe, innan.

I går skulle jag ha sprungit min nya långa runda, den bortom Krävande Backen, Blånande Utsikten och Svårhittade Stigen. Kroppen behövde en långtur och det var en så fin dag. Mitt i utförslöpan där jag fotograferade Jungfru Marie Nycklar i somras skulle jag ha rusat rakt in bland dem. Den griniga flocken nyinflyttade vildsvin från Deje.

Rusa aldrig in i sådana medtrafikanter i livets utförslöpor. De har ingen humor när de själva är på väg uppåt. Galtarna är svarta och betarna gula, ungarna är snabba som unge herr Bolt och suggorna är allt det där tillsammans samt galna mormödrar.

Fantastiska bilder
Som tur är växer det högstammig granskog på trakten. En av de granarna skulle jag ha fått stamklättra upp i, fort och vigt som om jag fortfarande varit elva år. Bra högt upp skulle jag ha hittat en någorlunda stark gren, satt mig på den och halat fram mobilen. Den skulle jag först ha filmat flocken med. Fina dramatiska bilder, största galten skulle ha stått på två ben och kört sina arga betar i granstammen, gång på gång. Suggorna skulle ha grymtat grymt och smågrisarna skulle ha farit runt och hoppats på det bästa.

Vad som nu är bäst för en sjövild smågris strax söder om Arnästorp i sydvästra Svealand, Sverige, Europa, Jordklotet, Universum? Färskt löparkött? Grisar äter allt utom apelsinskal.

Brandmän utan vapen
Precis när jag skulle ha hunnit ringa den kära vännen och berättat att jag blivit uppjagad i ett träd av nitton blodtörstiga bestar från Deje skulle jag ha tappat mobilen. Mitt i en galt.

Efter tjugo minuter skulle räddningstjänsten ha hittat mig. De skulle ha blivit uppjagade i varsin gran de med. Larmet från den kära vännen skulle visserligen ha varit tydligt men på den fortsatta vägen skulle de vilda grisarnas roll ha tonats ner och därför skulle de orangeklädda vännerna inte ens ha haft en oladdad knallpulverpistol med sig. Bara aggregat 42. (Aggregat 42 är vad som på skämtsam brandslang kallas ”lågskor”).

Där skulle vi ha suttit sedan, hela natten mellan söndag och måndag, och vad som till slut skulle ha hänt vill jag inte ens tänka på.

Vilken tur att jag har benhinneinflammation.

Rymmer från semestern

Rymmer från semestern

Semester, dag 4, förra veckan:

Torsdag kväll, rymmer från semestern och ligger på sängen i rum 211 på Eksjö stadshotell och ser på tv. Under dagen har vi kört genom djupa skogar där sjöar glittrar och höjder sträcker sig för att se. Vi har vandrat i trästadens vackerhet och hört innergårdarnas liggtimmer tala småländska från 1600-talet.

I ett av trähusen köpte vi ett friskt grönt brödfat, sytt av rullade mattrasor i spiral. Jag blev kär i det fatet.

Nu rymmer vi från alla semestermåsten, slöar på rummet och ser Ernst steka kyckling i ugn. Själva äter vi insmugglat mjukt tunnbröd med räkost och orkar inte resa oss och gå ner till à la carten. Fast vi har 30 kronors rabatt.

Trivs.
Tänk, detta är bara dag fyra.

Nu hittar Ernst en gren.

Detta är intet

I dag blir det inget inlägg. Det är för soligt och fint och för mycket sommar. Eller så kanske jag har fastnat i en långsam bok, ett par löparskor eller bakom skjuvgräsklipparn.

Eller hur?

Vattenlinje

# Det brukar bli sommar varje år.
# Blir det någon ändring så säger jag till.
# Det ska vara ojämnt antal sådana här punkter, annars har jag räknat fel. Läs detta inlägg om du vill ha något att fundera på. Vi ses.

När det växer gula skor ur marken

Guckuskor

Juninatt, hälsar på en kär bekant. Som en spinnrock tyckte Linné att hon lät, nattskärran. I dag får vi hitta på en ny liknelse. Samma natt besöker vi kornknarren. Crex crex drar knarren sitt blixtlås ner och upp över nejden.

Några dagar senare far vi till ett näs i sjön Torrvarpen utanför Grythyttan. Där hittar vi fler guckuskor än vi någonsin sett tidigare. Läste jag rätt betyder blommans latinska namn Venus lilla sko. Allt växer så det sjunger om det, kalk i marken, i ett torp i närheten snickrar en karl som heter Ernst. Han är ledig denna söndag. Det är inte ladusvalorna.

Svedjefinnarna visste vad de gjorde när de flyttade hit 1590. Tack, ni sentida vänner som tipsade om nattskärreheden, kornknarrsvallen och här i öst, till sist, guckuskoudden.

Vem vill sova i mitten på juni när det växer skor ur marken och natten sjuder av urtidsljud? Inte jag. Sova kan vi göra i höst, när kornknarren har åkt till Afrika.

# Nattskärrans vetenskapliga namn caprimulgus betyder getmjölkare. Förr trodde folk att hon tjuvmjölkar getter, skadar deras juver och gör så de blir blinda.
# Guckuskoplantan utvecklas långsamt. Det kan ta mer än tio år innan hon blommar.
# Nattskärran spelade jag in med en iphone på långt håll. Hon sitter i en av tallarna. Film: ”vår” nattskärra i juni 2015.

”Förstör vi bilden?”

”Förstör vi bilden?” frågar skolbarnen. ”Ska vi flytta oss?”. De sitter på golvet framför utställningens mest berömda bild och jobbar med ett grupparbete i skolan.

StörviEgentligen är det inte Den afghanska flickan jag gillar allra bäst. Visst, bilden är fantastisk, precis som historien om hur Bill Garrett, redaktören för National Geographic, hittade den i en hög med refuserade foton. Steve McCurrys bild från det afghanska flyktinglägret publicerades i juni 1985 och blev den mest berömda omslagsbilden i tidskriftens historia. År 2002 for han tillbaka och hittade Sharbat Gula. Hon kom fortfarande ihåg hur arg hon hade varit på honom. Än var han den ende som hade fotograferat henne.

AlbatrosserNej, det är inte den. Inte Des och Jen Bartletts foto på albatrosserna som är på väg till Sydgeorgien för att hitta en partner heller, fast den är också fin. I 50 år kan de här fåglarna vara tillsammans.

Söker desperat
Min favorit är en tredje bild bland de över hundra fotona från sällskapets 125-åriga historia. Nick Nichols tog den i Brazzaville, Congo, år 1991. Schimpanshannen Jou Jou sträcker ut sin hand för att känna på Jane Goodall. I flera år har han suttit ensam i sin bur på Brazzaville Zoo. Schimpansen är ett socialt djur och nu söker han desperat efter kontakt med andra levande varelser.

Den bilden talar till mig.

Om ni förstörde bilden på den afghanska flickan, barn? Nej, ni gjorde den bättre. Ni gjorde mig glad.

Kontakt

Foto: Nick Nichols.

Utställningen National Geographic 125 år visas bara på ett ställe i Sverige. Värmlands Museum i Karlstad. Den pågår till och med 17 maj. 

Mina mobilfoton från en lagom mörk utställningslokal kan inte göra fotografernas bilder rättvisa. Därför har jag länkat till dem i texten. Barnen vid den afghanska flickan vet själva vilka de är, det räcker. De har inte bett att få hamna på nån blogg.

Löper bland vikingar och grekiska marmorlejon i Venedig

Springer med en vän som jag inte löpt landsväg med förut. Ska vi ta vägen från Österdeje till Hösserud? frågar han. Ett bra förslag. Det är en härligt kuperad och krokig gammal historisk vägsträcka från ostkanten av min kommun, delvis naturskön, och namnet Hösserud har jag inte hört förut.

I vår familj kallar vi den platsen julaftonsmossen, eftersom vi plockade hjortron där en gång, som inte fick ätas förrän på julafton. Hösserud? Hur fick de gårdarna sitt namn? Rud betyder röjning, precis som ryd, red, röd, råda och rödja. Men Hösse?

En släktforskningssida på nätet hänvisar till en sockenbok för Alster. Enligt den kommer Hösse av fornnordiska haus, huvudskål. Visst, gården Hösserudskullen ligger på en höjdknalle, men inte liknar den någon huvudskål. Jag tvivlar. Säker är jag inte men jag tvivlar.

LejonetRistade sitt namn med runor
Då tror jag mer på marmorlejonen i Venedig. De blev ditfraktade från Pireus i Grekland år 1688 men är äldre än så. Någon gång på 1000-talet har en viking stått i Grekland och ristat sitt namn med runor på stenlejonet. Såhär skriver Institutet för språk- och folkminnen:

”Haursi, som uppträder på den äldsta ristningen, är troligen identiskt med ett ord med betydelsen ’bock’. Det är ett namn som är säkert känt endast från uppländska runristningar. Om namnet hade överlevt till våra dagar skulle det ha haft formen Hörse eller Hösse”.

Kan ha levt vidare
Där kom det. Mansnamnet Hösse. Nu menar jag inte att den skrivglade greklandsresenären for hem och röjde sig en gård i Alster för tusen år sedan. Jag menar bara att om förnamnet fanns på hans tid kan det ha funnits senare med.

Sådant pratar vi om, medan vi kutar uppför backar, förbi milstenar från 1700-talet och sjöutsikter från istiden. Ett rådjur har gjort spår i snön. En nötväcka sjunger. Tass tass tass viskar fyra löparskor mot den vita vägen.

Eller så har jag fel. Det har hänt den här huvudskålen förr.