Tänk vad tiden går, säger Telefonören, tidigt en lördagsmorgon innan jag egentligen vill att det ska ringa. Ja-a, och tänk vad länge en är död, svarar jag.
– Eller hur. Det gäller att ta med sig nåt bra å läsa…
I hastigheten, framför badrumsspegeln, kommer jag bara på ett svar på hans infall.
– Å en bra dagkräm.
Telefonören svarar att det finns en bra en som heter Repair. Hur kan han veta sånt?
Det här är det tusende blogginlägget.
Det är så snällt så.
Det vill bara hälsa.
En sport och två träningsformer har jag uppfunnit.
Sport
Sporten heter automatgräsklipparfotboll, fast internationella förbundet funderar som bäst på ett namnbyte.
Träningsform 1
Min första träningsform heter svampjogg. När jag googlar ordet pekar första träffen på denna blogg. Då har ordet ändå levt sitt liv bra länge i mina träningsdagböcker och på facebook innan det dyker upp på bloggen.
Träningsform 2
Min andra träningsform uppfinner jag den 2 oktober. Jag är 63 år och behöver lite krydda i tillvaron. Löpträna är roligt men ibland går det rutin i mitt samliv med löparskorna, stigen och motionsspåret. En sådan dag är det. Skorna sitter på och gps:en har fått fin kontakt med satelliterna. Det är bara löplusten jag inte får kontakt med. ”Tölitt…” viskar en inre röst inom mig. Det betyder tjatigt och det ordet har jag nästan aldrig hört med springskorna på.
– Tölitt?!
– Hitta på nåt nytt, lura mig, viskar min inre löpare.
Då gör jag det. Lurar honom. Saken är den att när kroppen börjar bli trött brukar jag lura mig själv att jag bara behöver springa till nästa tall eller lyktstolpe. Dit bort orkar du. När jag kommer fram får jag höra att jag bara skojade. Det blir till att fortsätta. Nu gör jag likadant.
– Bara den här gatan, säger jag med bestämd röst.
– Går vi hem sen?
– Typ.
När Hagagatan är klar tar vi nästa. Och nästa. Själen glömmer bort att det var tråkigt i dag och kroppen springer som om varje gata vore den näst sista. Vi tar en till va? Snälla.
Så går det till när jag uppfinner träningsformen street scanning eller gatuplock som den heter på svenska. När jag publicerar detta bör inlägget bli den andra svenska googleträffen på ordet. (Det går att få en träff på fulsajten Flashback också, men där handlar det om värre kemikalier än mitt kroppsegna endorfin). Gatuplock, prova själv. Mitt mål är att plocka alla gator i Forshaga tätort, jag måste springa varje gata i hela dess längd och sedan rita in det på kartan. Gata efter gata.
Det kommer att ta ett tag.
Sedan ska jag berätta att jag bara skojade.
Bloggen har semester på hemmaplan. Han som har hand om den sitter framför datorn och plitar eftertänksamt på något annat.
Läs den länkade texten så länge. Vem känner inte som Cecilia af Jochnick ibland? Vem är inte rädd att det är en själv hon menar?
VF 19 september:
Men håll truten en stund
På er tid sa ni väl ”uppvakta”, säger en ung vän till mig.
Nej du, uppvakta sa vi inte. Inte ”älskar dig” heller. ”Ja’ diggar dig” sa jag i början till henne som skulle bli min fru. Pinsamt tycker jag nu, fast då var de fåniga orden djupt och ärligt kända. Diggar henne gör jag än men med nya ord.
Absolut inte ”uppvakta”. Vad sa vi egentligen? Där hemma på skogen sa vi ”fria”, men vad sa vi när vi kom till stan och ville låta fina? Det har jag glömt. Hjälp mig, någon.
Friade vi aldrig där?
Läser om en karl som skulle besöka Sundsvalls Tidning på nätet. De har adressen st.nu. Problemet var bara att han råkade skriva sd.nu i stället.
Då kom han till en dejtingsajt för muslimer.
*
Vad studerade du vid AB Molkoms Bruk? frågar facebook mig. Jag har skrivit att sågen i Molkom var mitt universitet och nu vill fb veta vilken kurs jag gick.
Bäste Mark Zuckerberg, det är en lång historia. Blånad studerade jag en hel del. Kantkvist. Kåda. Sådana där hål som maskar gör. Röta. Fast allra mest starkt gott virke från djupa skogar.
Samt buller, gemenskap, skratt, svett och yrkesstolthet.
*
Ibland får jag lust att ordna gruppresa för SD:s hårda kärna till båda de platserna, sajten och sågen. Låta var och en prata med en muslim och sedan rotkapa 4 000 entumfyra till en båt i hamnen i Karlstad. Höra finnen berätta om bombningarna i Helsingfors när han var barn.
SD.nu. Det är så roligt så jag ligger dubbel och skriver detta. Verkligheten som sin egen satir.
När jag tittar närmare på dejtingsidan ser jag formuläret. Där är ett förslag till City ditskrivet åt mig, automatiskt. Ekshaerad. Så finns det alltså en ”SD-sajt” i världen som har öppet sinne och förstår mångfaldens betydelse.
Du får gärna komma från Ekshärad.
Varje gång jag snör på mig löparskorna tänker jag på den vikarierande kyrkvaktmästaren som vi pratade med i Gåsborn. Hans första replik till mig när han stannade åkgräsklipparen är redan bevingad i familjen:
– Du träner du, ser ja’.
Vet inte varför jag kommer att tänka på Stig Claessons novell Oskuld i juninatt när jag skriver detta. Jo, det vet jag visst. Syns det?
Får meddelande från en släkting. En berättelse jag helst hade velat slippa att höra från mitt Sverige år 2014. Så här skriver hon:
Hej. Jag vill bara skriva några ord, vad som hände mina barnbarn i fredags eftersom du ofta skriver om invandrarfientlighet. Mina barnbarn är elva år och går i skola i (här skriver hon en svensk ort). Gjorde en utflykt till Sergels torg för att besöka valstugorna och ta reda på vad de olika partierna vill.
De blev väl mottagna av alla partierna och fick svar på sina frågor, men när de kom till SD:s stuga blev inte NN (hon skriver namnet) insläppt för att han var som en äldre kvinna sa: DU ÄR INTE SVENSK.
Vad säger Du? Du behöver naturligtvis inte skriva något om detta, tycker bara att jag ville berätta, och du kanske förstår att jag blev jätteförbannad. Barnens mamma, (hon skriver namnet), säger att det är ingen ide att säga något, för ingen lyssnar… Ha en fortsatt bra sommar.
Där slutar brevet.
Jag önskar att hon aldrig hade behövt skriva det. Allt jag tror på och skriver om handlar ytterst om det: Att en dag ingen enda människa ska behöva skriva ett sådant brev om sitt barnbarn.
Att inget enda barn ska behöva få ett sådant svar.
Hittar en skylt i mejlen. Jag brukar inte bli särskilt engagerad av skyltar, det finns för många. Fast den här är klokare än de flesta: Kommentarerna till varje artikel om feminism rättfärdigar feminismens existens.
Precis så enkelt är det. Så länge det finns tokfransar kvar att skrämma fram med det självklara kravet att alla människor ska behandlas lika och få samma chans, så länge behövs feminismen. Och antirasismen. Och…
Det är vad kommentarerna bevisar.
I dag ska jag fundera på en skylt om ordet hen. Det brukar också skrämma fram små grå varelser från under stenarna. Det var faktiskt 400 år sedan vi fick Ni som komplement till I så det kanske kan vara dags att våga prova något nytt igen? Få se nu, hmm, ”Varje gång någon…”
Varje gång någon går i taket
på grund av ordet hen
bevisar han eller hon att ordet behövs.
Där satt den. Tjoho!
Jag har förresten upptäckt att det är de tuffaste pojkarna med slitnast skinnjackor, de som åker helikopter oftast, som blir räddast. Fast det tar vi en annan dag. Hade det hetat henikopter, då hade de vägrat åka med. Men nu börjar namnet på hel, som vilket hårdrocksband som helst. Då duger gräddvispen.
Det finns oanade möjligheter.
Jag oanar hela tiden.
Oaningsfull är mitt andranamn.
*
Den är inte klokast som påstår det.
Tvärsäker käft och säker kunskap är sällan släkt.
Bildning, utbildning, inbillning. En ska bort och två ska inte tro att de är tvillingar.
*
Varför är städer så stolta? Jag längtar efter en blyg trottoar.
I genomsnitt är Hjortkvarn Sveriges roligaste plats. Därifrån har alla närmast hem.
– Var bor du?
– På Medelvägen i Genomsnitt.
– Den gyllene?
– Nej, men han ä’ nyligen asfalterad.
*
Den som klagar på att sommaren är för varm har ofta en bastu i källaren. Den som klagar på att det regnar för mycket plockar ofta ändå svampen.
*
Det finns inga mänskliga raser. Ingen tomte, inget skogsrå, inga troll. Jorden är inte platt. Namnet Jimmie kommer av det hebreiska Jakob och har invandrat hit.