Nya och gamla favoriter på köksbordet

På högstadiet var det Bildjournalen som styrde min veckorytm. En gång i veckan gick promenaden från Åsvallaskolan bort till Pressbyrån vid stationen. Vems musik handlade det om den här gången? Vilket nytt klädmode? Vilken grupp var på utvikbar elefantbild? Spelglada Shanes? Skönsjungande Hounds? Idolerna Hep Stars med Svenne Hedlund, för alltid personifierande 60-talsmodeordet ”gullig” bland tjejerna?

Vilken ung man blir kallad gullig i dag, med manligheten bevarad?

Nå, livet gick vidare, Bildis lades ner och det blev andra, mer radikala blad som kom att styra den här läsarens liv och veckor. I dag vet jag att många av journalisterna jag lärt mig se upp till faktiskt skrev i Bildjournalen när jag slukade den som mest.

Tidningsläsare har jag förblivit. Som nyhetsnarkoman läser jag bland annat de båda länstidningarna förstås. Papperstidningen på morgonen, nätvarianten då och då under resten av det vakna dygnet. Mycket för jobbets skull, men också av intresse. Glad att bo i ett av de få län i landet, där vi fortfarande har två konkurrerande morgontidningar.

Tack för nätet, det är en välsignelse. När händelserna i Oslo och på Utöya inträffade satt jag klistrad vid datorn, med tv:n på parallellt, många många timmar. Från CNN, BBC och norska VG och NRK strömmade förfärligheterna ut via nätet, samtidigt som tv-bilderna rullade.

Jag gillar alltså internet. Vid sådana händelser är det oslagbart som direktmedium. Utöya läste jag först om via SVT:s text-tv i mobilen. Vem hade trott på den lösningen i barndomen, när vi delade telefontråd med grannen, till vår svarta bakelittelefon? ”Notiser på bild i luren”? Nu skôjer du att.

Ändå är det pappersbladen jag älskar mest. Den som stått i ett tidningssätteri och gnabbats med en kunnig typograf på blytiden vill känna trycksvärtan dofta. Minnas det varma blyet, den spegelvända texten och alla yrkestermerna.

Det ska vara någonting att ta i. Du ska behöva väta fingret och bläddra. Den ska gå att läsa på badstranden, på bussen, i bästa fåtöljen eller långt ute i skogen. Stryka under eller få snabb överblick i och kunna lägga på hög i en hylla. I fall.

Just nu är Språktidningen en sådan favorit. Var annars hittar jag rubriker som ”Blomporr kräver stil”, ”Varför rädda ett döende språk?” och ”Lättare att sjunga fult på engelska”? Var kan jag lära mig att ”En persons modersmål kan påverka hur hon eller han uppfattar en tonföljd i musik”? Eller att det är tydligare att skriva ”knutpunkt” eller ”nav” än i och för sig svenska ”hubb”. Eller varför engelska hub, job och web ska ha två b:n på svenska.

En glädje, varenda gång den landar på köksbordet. Inga elefantbilder att vika ut och sätta på väggen, jag vet. Men du får å andra sidan skicka in ditt favoritord till en webbplats, för att jämföra med andras bästisar.

Nu hinner jag inte berätta mer om min älskling. Jag ska läsa notisen om Språktidningens nyupptäckta webbplats för tungvrickande uttryck. Du kan aldrig tro vad ”min systers tånaglar ser ut som min farfars” heter på indonesiska.

Jag undrar så hur det uttalas.

Låt oss stanna i byarna över natten

Det finns en bok jag inte läser alltför ofta i, eftersom jag tror mer på andra ord och mest på att tänka själv. Men när jag läser boken, återkommer jag ständigt till Höga visan. Har det någonsin skrivits vackrare kärlekslyrik?

”Kom, min vän;
låt oss gå ut på landsbygden
och stanna i byarna över natten.

Bittida må vi gå till vingårdarna,
för att se
om vinträden hava slagit ut,
om knopparna hava öppnat sig,
om granatträden hava fått blommor.

Där vill jag giva
min kärlek åt dig.”

Höga visan, kapitel 7, vers 11-12, 1917 års bibelöversättning.

Nya kommunikativa ordboken

Dubbelklicka – spilla mos från Petruskiosken rakt på styrplattan på datorn så den blir gling, två gånger i taget.
Webetarian – äter bara sånt som är nätfiskat.
Logga in – dra in en stor timmerstock i vardagsrummet.
Googla – god & glad & finner sig i allt.
Markera allt – säga ifrån på skarpen precis hela tiden.
Messajaureeng. Text Message Lake.
Surfa på nätet – vinna Wimbledonfinalen och hoppa över nätet för att tacka förloraren, men fastna med vänsterfoten och bli sedd av en miljard tv-tittare när du börjar balansera och flaxa med armarna och till sist står på näsan i gräset så blogen skvätter.
Dålig täckning – försöka ringa någon utan en tråd på kroppen.

Fikonspråk

Det är inte bara min nuvarande bransch som håller sig med fikonspråk. På sågen hölls vi med OS, kvinta, tvåtumfyra och justering, i tidningsvärlden lämnade vi några mackor till ett knäck som sedan utgjordes och blev till produkt med hjälp av finurligheter som typometer, cicero, sats och korr. Som frilanskrönikör på tv gjorde jag någon enstaka synk. När jag var SOS-operatör fick jag prata ibland om ca-patienter, X, tia-attacker och defibrillatorer. Och i jobbet på Räddningsverket fick jag en och annan gång säga ”automatlarm, ej brand”, Rakel, RB 90 och IVPA.

Alla de där orden och uttrycken behövdes. Ibland. Vi själva behövde dem. Ibland. Men inte så ofta som vi trodde själva.

Det som inte behövs är fikonspråk när vi pratar med vår omvärld. Själv har jag ofta varit allergisk mot yrkesjargongen även internt. Hur var det han sa, Gunnar Sträng? Använd inte utrikiska ord när det finns en adekvat inhemsk vokabulär…

Varför fick vi inte säga falsklarm förresten? Det sa ju alla andra.

Vem är särskiljd?

”De säger att vi är segregerade, men här ute finns alla nationaliteter förutom svenskar. Egentligen är det svenskarna som är segregerade där de bor. Vi känner ju folk från alla länder.”

Rapparen och förortsbon Aleksi ”Aki” Swalow i tidningen Fokus, nr 46/2011.

Ord

Jag är i telefon – jag har krupit in i mobiltelefonen, det var jäkligt besvärligt, men det gick.

Jag drar ett mejl – jag skriver ett elektroniskt brev till dig, sedan sätter jag min dator på en släde som jag lånar, och så drar jag datorn hem till dig, så du kan läsa brevet.

Utrikesministern är uppkopplad – excellensen har en elledning instucken i ändan, vet inte riktigt varför, men personen som gjorde det var relativt uppretad på allt hr Bildt har sagt, ända sedan SACO-konflikten 1966. Nu lyser han bättre än en oljelampa.

Ord

Branschen jag arbetar i är precis som alla andra. Vi håller oss med ord och uttryck som menar väl men riskerar att förvirra de medmänniskor vi pratar med. Jag syndar själv ibland. Här är några uttryck ur hemliga språket: en buss ”angör” busstationen, du får åka med ”mot uppvisande av giltigt färdbevis”, vi säljer ”produkter” och vi ”ser över stoppstrukturen”.

Vi borde våga försöka lite oftare med att bussen ”kommer till”, ”om du visar upp en biljett eller ett periodkort som gäller”, vi säljer ”biljetter och kort” och ”vi håller på och funderar på om tågen ska stanna vid den stationen varje gång”.

Värst är ”mot uppvisande”. Hur i allsin dar gick det till när det uttrycket föddes? Jaså, är ni emot att man visar upp?

Fast det är klart, nu för tiden hör jag politiker som säger att de jobbar mot minskade klyftor.

Inte för.