Solidaritet – Sida 36 – SVENSSONS SLÄNG

– Det ska bli strängare registrering av såna som dig

En dag blir jag inkallad till kompanichefen på I2. Han som vi både gillar och ogillar högt och rent. Stäng dörren Svensson, säger han och bläddrar i sina papper. Sedan tittar han upp.

– Det har kommit direktiv uppifrån, säger han. Det ska bli strängare registrering av såna som dig.

De senaste kvällarna har jag tänkt rätt mycket på den karln och samtalet från 1971. Med åren blev han en tv-kändis på sitt område och ärlig har han varit hela tiden, både när det varit bekvämt och när det inte varit det. Den gången trodde jag bara att han ville skrämmas och få mig att sluta sälja radikala soldattidningar på luckan. Det lyckades inte. Fast försäljningen lyckades inte särskilt bra den heller, om sanningen ska fram.

Samtalet fortsätter med att kaptenen förhör mig i detalj om mina politiska åsikter. Hur ser jag på försvaret av Sverige (”jotack, jag är bondson, torvan ska försvaras, sen kan vi diskutera hur politiken ska se ut innanför gränserna men torvan är helig”), hur ser jag på proletariatets diktatur (”det är två latinska ord som kan betyda nästan vad som helst, se bara hur illa det gått i öststaterna”), hur ser jag på demokratin (”jag vill förändra mycket, kapten, men det vill jag göra tillsammans med svenska folkets majoritet”).

Så där håller det på. Till slut konstaterar kaptenen att 112 Svensson bara är en radikal socialdemokrat, vad han än kallar sig själv. Det har kaptenen rätt i, fast det tar mig några år att inse den saken.

Avlyssnade telefoner
Vi protesterade mot Vietnamkriget. Innerst inne var vi rätt säkra på att åtminstone de ledande av oss (dit jag inte hörde) fick sina telefoner avlyssnade. Registrerade för våra åsikter? Självklart var vi det, tyckte kamraterna. Minns du inte vad säpo-männen fotograferade oss noga när vi demonstrerade mot den amerikanske ambassadören då han besökte Åmål?

Långt senare fick jag jobb, först på den strategiskt viktiga SOS-centralen och senare på Räddningsverket som också hade viktiga hemligheter för sig. För mig var det inga problem, jag råkar tro på demokrati och på organiserad medmänsklighet. Ska vi ta till stora ord tycker jag att räddningstjänst och ambulanssjukvård sysslar med just det. Organiserad medmänsklighet.

Ibland behövs hemligheterna och jag tänker sannerligen inte bli förrädare och avslöja dem.

Då log Karl Marx
Något säger mig att kaptenen faktiskt menade allvar med det där politiska förhöret. Jag börjar tro att han aldrig skickade in någon rapport angående den marxistiskt intresserade telegrafisten på femte kompaniet. Jag fick ju jobben. På Räddningsverket fick jag till och med en säkerhetsutbildning av en karl från vårt lokala säpo. Då log Karl Marx i sin himmel. Lär dig nu allt om envarsgripande, viskade det mellan molnen.

Det skulle ha varit intressant att se direktivet han hade fått, kompanichefen. Lika intressant hade det varit att se hur det gick till när skånepoliserna fick order att bygga upp sitt register över romska levande och döda, vuxna och barn.

Kapten P hade åtminstone modet att berätta. Varför teg alla dessa poliser i alla år? Någon av dem måste väl ändå ha haft en viss känsla för anständighet?

Fotnot: Polisen i Skåne har börjat göra ett register över alla som heter Johansson nu, samt deras barn och avlidna föräldrar. Johansson är ett genomsnittligt svenskt namn och en av skånepoliserna har hört att det i genomsnitt sker en del brott. Några dessutom med efterlevande till döda föräldrar inblandade.

Flykten och värdfolket

Jag brukar alltid berätta om siffran 25 per dygn. Så många småjordbruk lades ner i Sverige strax efter mitten av 1960-talet. Det känner jag fortfarande vemod inför.

I Syrien flyr en människa var 15:e sekund från sitt hem. Två miljoner har flytt utomlands, fyra miljoner har flytt inom landets gränser.

Efter 60-talet blev svensk landsbygd enmansbetjänad, brukar jag säga. Hos den här 62-åringen finns ärr kvar än, fast vår flykt sannerligen inte var blodig på minsta sätt.

Hur länge sitter ärren kvar för de syriska flyktingarna? De som överlever.

Nioåringens fråga
Inte blir det bättre om de som flytt möts av främlingsfientlighet från omänskliga, förledda och historielösa personer, där de hamnar. Häromdagen kunde jag läsa följande på Twitter. Det var skrivet av journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten, som råkat gå förbi en rasistisk demonstration och dess motdemonstration:

”Passerade demo med dotter (9 år). H upprepade frågan: ’Visst var de som tycker att vi får vara i Sverige fler än rasisterna, många fler?’.

Inget barn ska ens behöva tänka den tanken, även om rätt sida ledde.

Ibland kan mitt svenska vemod kännas futtigt.

Efter att ha läst Bodil Malmstens bok de första två gångerna

Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.

Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.

Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.

Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:

Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”

Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.

Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.

Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.

Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.

Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.

Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.

Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.

En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.

Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.

Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.

Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.

Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.

Tur i Etiopien

438 dagar var de fångna och såg medfångar dö. Världen behöver journalister som går in där makthavarna inte vill att frågvist folk ska gå in. Det har deras kolleger fått lov att göra i långa tider, när sanningen skulle fram.

438 dagar. Etiopiskt fängelse. Makthavare med blod på händerna brukar vara rädda för att släppa ordet fritt.

Nu finns de bådas ord och bilder trots allt i senaste numret av Filter (”läsmagasin för nyfikna”) och snart kommer boken. Johan Persson och Martin Schibbye berättar om reportaget som inte blev som det var tänkt.

Rubriken?
”Vi hade i alla fall tur med vädret”.

Länk: Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson (10 augusti 2013).

Coolna, mitt klot

Jag vill inte ”få hjulen att rulla”, det är sååå 1800-tal… Jag vill få det stora hjulet att bli en grad svalare, långt in i alla tal som någon håller. Börja med den tanken, när du ritar de nya maskinerna. Gör så de inte suger upp och spottar ut allt levande liv de ser.

En gång insåg ingenjörerna att kraften inte kräver stånggångar. Sedan upptäckte de att kraften inte kräver remmar och remhjul. En dag ska de fatta att det inte ens krävs ändlig olja, smutsiga explosionsmotorer eller oändligt orena atomklyvningsverk när kraft ska skapas och verka.

Världen är full av möjliga jobb som värmer människors mage och hjärta men låter klotet trivas. Rita på de jobben, håll de talen.

Det är 2000-tal.

Ledsen på tredje dagen

En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.

De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.

Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.

Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.

Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.

Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.

Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”

Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.

Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.

Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.

Det är alltid för tidigt att ge upp.

Slaget om Uddheden

Jag är av det demonstrativa slaget. Det hör till om man är uppväxt som småbondeson på 1960-talet, när drygt ett småbruk i timmen lades ner i Sverige och USA bombade det fattiga Vietnam med allt från brinnande napalm till växtgifter. Bilderna brann på våra näthinnor och världen var enkel. I dag är den inte så enkel för de barn som föds missbildade på grund av gifterna.

Vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam.
Vi demonstrerade mot julfrosseriet.
Vi demonstrerade mot svenska besprutningar av skog och banvallar.
Vi demonstrerade mot kärnkraftsverken i Barsebäck och på andra håll.
Vi demonstrerade på Sergels torg för att rädda den folkhögskola jag gick på, när arbetarrörelsen lät den gå i konkurs.
Vi demonstrerade mot Sovjets krig i Afghanistan och USA:s i Irak.
Vi demonstrerade för frihet, rättvisa och solidaritet.
Vi demonstrerade första maj.

Skogsbesprutningarna? Då spelte vi gatuteater vid Stamfrändemonumentet i Rottneros. En av pojkarna Ekelöf var giftplan med pilotmössa på huvudet och en spruta i var hand. Själv var jag ett lövsly som dog när han sprutade vatten på mig. Det var vi många som gjorde.

Först var arrangörerna väldigt glada…
Frågan är om inte den mest effektfulla demonstration jag varit med på skedde i Gräsmark för drygt 30 år sedan. Kraftbolaget ville bygga pumpkraftverk mellan Kymmen och Rottnen och vi ansåg att detta skulle göra mer skada än nytta. En dag skulle centerriksdagsmannen Bertil Jonasson tala vid ett torgmöte i Uddheden. Dit kom han och hans regionale ombudsman, men också en rejäl skara av oss från olika partier och miljögrupper, även lokala centerpartister, som var starkt emot projektet. Jonasson höll inte med oss, det hade han förklarat tidigare.

Arrangörerna såg glada ut först, för att det hade kommit trettio personer till ett valmöte i lilla Gräsmark. Ombudsmannen hälsade välkommen och riksdagsmannen började tala.

Då uppstod en inte planerad, men samtidig rörelse bland oss som var emot Jonassons linje i Kymmenfrågan. Sakta men obevekligt började alla ta ett halvt steg framåt mot honom, medan han talade. Sedan ett halvt steg till, ett halvt steg till och ett till. Långsamt men säkert gick vi från blygt svenskt hövlighetsavstånd till ganska nära, lite mer nära, väldigt nära, väldigt v-ä-l-d-i-g-t nära…

När vi började se en glimt av förfäran i Bertil Jonassons ögon vände vi alla på en och samma gång och for hem.

Titta hur Kymmen ser ut
Vann gjorde vi inte och nu ser sjön Kymmen ut som vi sa. Men i slaget om Jonassons torgmöte i Uddheden tog vi en utklassningsseger. Bäst av allt: det vi gjorde var inte en sekund uppgjort i förväg.

Stackarn, vad förskräckt han måste ha blivit.

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om det?

Gräsmattan växer och junikvällarna är ljuvliga.

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om amerikanarnas tjuvläsning av våra mejl och sökningar på nätet? Som om mina googlesökningar vore så spännande att norra Amerika behövde lägga pussel med dom. Snälla hemliga agenter, då vet ni ingenting om hur man söker och hur bokstävlar fungerar. Själv skulle jag en gång öppna nykterhetsorganisationernas nyhetstjänst Drugnews. Men det gick inte med den
datorn, för där var alla sajter som hade ordet ”drug” i sig spärrade i nätverket. Trots att den här var till för att bekämpa drogerna. Drog som drog, tänkte spärren och sa stopp.

Den händelsen påminner något om polisen i Lars Hillersbergs skämtteckning som slog en ung man med batongen. ”Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!” skrek karln. ”Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!” svarade konstapeln.

Gräset växer, lövsångaren nästan tappar andan av livslust.

Varför skriver jag inte ett pedagogiskt inlägg om undersökningen som visar att invandrarna går med plus för det svenska samhället? Det kom en OECD-rapport som visar det.

Eller ett inlägg som tar tillbaka det ord som ironiska främlingshatare börjat ge våra invandrare. ”Pensionsräddare”. Det ordet är vårt, ni främlingsfientliga, mest därför att det är sant. Vi kommer att behöva våra invandrare i arbete om ni ska få någon pension en dag. Sverige är stort nog att ge plats åt de som behöver oss och som vi själva behöver. Äter ni aldrig pizza, kinamat och kebab ni? Tror ni att kåldolmen är ursvensk? Tror ni alla ord ni använder är ursvenska? Har ni aldrig hört talas om inlandsisen? Var ni här före den ni, med era järnrör?

Gräset växer, skatorna i körsbärsträdet har fått fyra ungar.

Den ömsinta versionen

Första maj. En dag med historia, även för mig personligen. Roliga dagar då vi fick rört ägg med socker som barn, för det hade morfar, den facklige pionjären, gjort till tradition för mamma och hennes syskon. Upproriska dagar, något senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Något mer demokratiskt upproriska dagar, ännu senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Dessutom ett tiotal år, då jag kåserade och talade allvar vid våra lokala första maj-möten i Forshaga och Deje. Den inbjudan var jag stolt över.

Majar gör vi också, det är en annan tradition vi tycker om.

Internationalen på franskt bluesmunspel
Här är den vackraste versionen av dagens egen kampsång. En version för eftertänksamt demokratiska socialister med känsligt sinne. Han som spelar heter Jean-Jacques Milteau. Varför låten försvann från Spotify vet jag inte, men här är en youtube-version som någon lagt ut. Tack för det.

Förändra vill vi än. Jag blir fortfarande varm om hjärtat när jag hör Internationalen. Blodet bultar rött och hett, eftertanken är ömsint men målet kvar.

Länk: Jean-Jacques Milteau: L’Internationale

Hedern och den storknande cellulosan

Bokstäverna och orden är mina vänner. Siffrorna kan jag leva med. Layoutade papper har jag sysslat med hela livet. Det är när de fyra ska paras ihop som stor ångest uppstår. Jag pratar om blanketter. Be mig inte fylla i en blankett, då plockar jag hellre disk på jobbet i fjorton dar.

Vi är helt enkelt inte kompatibla, ifyllningspapperen och jag. Pennorna torkar, hjärnan känns korkad och cellulosan storknar.

Kanske började det första veckorna i februari, varje år i min barndom. År efter år kunde vi höra pappa och mamma stöna över småbondens självdeklarationsblankett. De var kloka personer båda två, flitigt läsande och skrivbegåvade människor som visserligen såg poängen med att betala sin skatt. Men själva deklarationen var ingen favorit på gården Nybyggeras i Ängebäckstorp.

Min gripande bilaga
Strax därpå blev jag vuxen och skaffade egen inkomst. Då hade livet lärt mig att vi får någonting för skatten. Vi får vägar, skolor, sjukvård, polis och försvar. Vi bär varandras bördor. Det var bara det att det skulle deklareras också. Hedern och samvetet var det inget fel på, jobba svart har jag alltid vägrat, men att stuva in all min magra lön på en knövlig blankett…

Gudskelov blev jag sambo och småningom gift med en kär vän, för vilken varje blankett är det naturligaste element i världen. Be henne läsa en instruktion och hon gör det. Be henne räkna ut min skattesats i huvudet och hon gör det. Be henne deklarera och hon sjunger medan hon fyller i’t.

Vi skapade en arbetsdelning. Den kära vännen fyllde i själva blanketten och jag gjorde Bilagan. Inga problem, gripande bilagor är min bästa gren. Där får jag ju skriva fritt med bokstäver och utan att hålla mig innanför ramarna. Sålunda har jag under åren exempelvis fått igenom avdrag för inköp av ett styck sjungande fisk att hänga på väggen. Den kostade 250 kronor på Bergviks köpcenter och kan sjunga två sånger medan den sprattlar muntert. En av dem är Don’t worry, be happy om du vill veta’t.

Heder och samvete? Absolut. Vi tycker det är häftigt att betala skatt. Det är bara det att jag stod på scen och underhöll i många år, och då kom den sjungande fisken flitigt till användning som rekvisita. Manusen finns kvar men jag vill helst inte leta fram dem och ta reda på exakt vilken roll fisken spelade. Vi är trötta på Dont’t worry här på trakten. Avdraget skäms jag inte för, fisken var faktiskt med och såg till att familjen fick pengar till frukostfilen.

Va? Den lelle goe?
Och så blev det 2013. I den lilla brevlådan på Grossbolstorp damp ett brev från Skatteverket ner. Dags att deklarera, tyckte verket, och bad mig göra det med datorn. Datorn? Den lelle goe? En minut senare var allt klart. Inte behövde jag åka till en brevlåda vid kommunhuset heller, och titta på andra stackare som också lämnade in sina tummade blanketter sista natten, strax innan klockan slog tolv.

Det är ingen ordning på ångesten i Sverige längre.