Efter 115 år dog kärleken

Världens längsta äktenskap mellan djur har spruckit. Jättesköldpaddorna Bibo och Poldi i en djurpark i Österrike har ingen kärlek kvar längre. Det går bara inte att få dem att hitta tillbaka till varandra. 115 år, längre varade det inte.

Ledsamt. När det började så bra.

Har ni provat en romantisk weekend på spa, Bibo? Loka Brunn har varma, goa bassänger och maten är bra.

Det finns datakanoner också.

De yrkesstolta

Jag tycker om folk som kan sitt jobb. De duktiga, yrkesstolta som vårdar sin kunskap och aldrig lämnar ifrån sig ett dåligt jobb. Jag möter dem hela tiden.

Truckföraren på sågen som kände virkesstaplarna och trucken lika bra som sitt eget vardagsrum.

Bärgaren som visste allt om vilka vägar och backar som blev hala, vilka bilnummer som fortfarande inte fanns, vilka bilar som var lättast att ta sig in i utan nyckel och vilka ställen långt borta i skogen där otrogna älskare brukade köra fast.

Tecknaren som ställde sig framför oss i lektionssalen och gjorde skämtteckning i dialog med oss, som i direktsändning.

Stensättaren vi hade här hemma nyss. Den förste vi har sett som lyssnar på en sten och får svar.

Fotografen som aldrig ger sig.

Du ser resultatet av deras arbete varje dag.

Poeter överallt
Bo Widerberg som gjorde filmen Kvarteret Korpen. Har det gjorts någon bättre på svenska? Werner Aspenström som skrev – allt det han skrev. Bodil Malmstens blogg finistere.se. De är de självklara exemplen. Men jag hittar poeter överallt och i alla yrken. Larmpoeter, traktorpoeter, tidtabellspoeter.

Arbetslusten lyser i deras ansikten och de vet inte om det.
De flesta vet inte ens att de är poeter.

Reviderad fundering

Det är nyttigt att lyssna. Nu har jag utvecklat min fundering, efter dialog med vänner i levande livet och på finurliga facebook.

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Med kärlek menas det som du själv känner kärlek uti.
Med arbete menas det som försörjer dig, förnöjer dig eller på annat sätt gör att du får ta i. Helst med både muskler och hjärna.

En del snickrar hus.
En del springer stadslopp.
En del skriver dikter.
En del bakar bröd.
En del går äventyrliga promenader med rullatorn och älskar det.

När livet är bäst är det kärlek och arbete.

Det skrivna ordets glädje

Jag lärde mig skriva när jag var sju år, som många andra. Delvis där hemma, delvis i skolan. När jag var tio år kom första tidningen, Ängebäckstorpsposten, handskriven i två exemplar. På högstadiet fick jag in några fumliga dikter i tidningen Värmlandsberg och småningom i Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad. Sedan blev det elevrådstidningen på Sundstagymnasiet och efter det har det hållit på. Förändra världen om du kan, förändra några mungipor åtminstone.

Pennan och tangentbordet har försörjt mig. De som läst har lärt mig massor om masskommunikation. Hela tiden lär jag något nytt. Då och då återkommer den härliga känslan i maggropen, när språket fungerar och läsarna hör av sig. ”Där fick du till det, Svensson”.

Rätt ofta får jag inte till det, det är minst lika vanligt, men lärpengar även det.

Fattigmans tidning
Så kom internet och sedan var ingenting som förut. Plötsligt fanns det en fattigmans tidning som även den här otekniske knövveln kunde sköta själv. I höstas blev det en blogg, tätt kopplad till facebook och en del andra verktyg, för att nå ut. Nu får jag läsarnas reaktioner i direktsändning. Ibland gillar några, ibland gillar inte en människa orden jag lagt ut. Vissa skriver kommentarer, andra hör av sig i verkliga livet.

Jag är så innerligt lycklig över min fattigmans tidning. Storögt förundrad över att orden finner läsare. Mina ord? Kommunikationen har jag stor respekt för. Du som läser har alltid rätt till din reaktion och det är sannerligen inte allt som du tycker är bra.

Det tycker inte jag själv heller ibland, efter några dagar. Varför lade jag ut det där? Det inlägget var väl inte elegant, vasst, roligt eller ens välformulerat? Då startar jag min bärbara älskling igen och knappar i gång. Hela tiden på jakt efter suget i maggropen, det sällsynta, benådade ögonblicket då bokstävlarna hamnar rätt.

En dag ska jag be någon att publicera bloggen på en plats, där ännu fler kan läsa den. Det är vad jag tänker när maggropen kittlar.

Dagen därpå tycker jag allt är skräp, idéerna kass och språket dött. Stendött. Men vem har sagt att det ska vara lätt?

– Nu glömde du nåt!

Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?

Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.

Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.

Tungt arbete

När livet är bäst är det arbete och kärlek. Båda är lika viktiga, det visste redan våra förfäder jägarna och samlarna. Jag vet ju inte detta alldeles säkert, men vem kan motbevisa mitt påstående?

Sitter inte kärleken i våra gener? Gör inte lusten att jaga och samla det? Den som följer sitt facebook och har någorlunda antal vänner där, ska finna många bilder från jaktpasset varje år och många på blommor vännerna sått och buskar de planterat.

Jag älskar alla de bilderna. Fiskar också, glöm inte fiskarna. Detta menar jag verkligen.

Motvind?
Ibland är det motvind i kärlek och arbete, visst. Även om den motvinden gudskelov rätt sällan syns på facebook. Olycklig kärlek gör västerländska kulturen sånger om eller romaner. Krånglet på jobbet blir till romaner det med, men oftare till suckar i lunchrum och vid köksbord där hemma.

Ändå är det arbetet som präglar oss. ”Vad jobbar du med?” är den vanligaste frågan, vars svar definierar oss när vi träffar en ny medmänniska. ”Vem älskar du?” är en ovanligare fråga, men att behovet finns behöver jag inte studera nätets alla dejtingsajter för att förstå.

Vi vill inte bara bli svettiga eller åtminstone anstränga oss i ett arbete. Vi vill bli kramade också, av en som tycker om att göra det – och inte kramas bara för det blivit till intet förpliktigande hälsningsceremoni de senaste tio åren.

Krama mig gärna. Men älska mig ännu hellre.
Ge mig ett arbete att producera nytta i.
Tala gärna om när jag är yrkesskicklig och älskansvärd.

Ny förmåga på sågen
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. När Evert, basen, gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan kvar.

– Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom, sa Evert. Båtshake har dom vid sjön.

– Asch, sa den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick. Då får det vara, ropade han, med ryggen åt oss alla. Jag vill ha tungt arbete. Tungt!

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.

– Tungt arbete, i dag vill jag ha tungt arbete, Evert!

Första våren

 

 

 

 

 

 

 

Mitt i alltihop blommar paradisäppelträdet som vore det den första våren i hela världen. Går du nära låter hon som en hel bikupa.

Gör det.
Gå nära dina blommande träd. Där pågår någonting lika gammalt och lika nytt varenda vår. Livet som arbete och kärlek.

När det är bäst är det båda.

Härproducerat

– Lunch? säger den kära vännen en av helgdagarna och då svarar jag ovanligt:  – Ska vi göra nässelsoppa?

Tiden är rätt. Vid komposten börjar brännässlorna bli grova på soligaste sidan men mitt emot är de späda nog. Titt i kokboken och handskar på. Två liter nässelblad behövs det till oss. Efter ett tag har jag lärt mig handlaget. Inte dra med för mycket stjälk, försök riva med dig bladen. Bara bladen.

Först sköljer vi nässlorna väl ett par gånger och plockar ur de stjälkar som ändå kommit med. Bladen är så små att vi kan lägga dem i kokande saltat vatten direkt, utan att skära dem i strimlor. En och en halv liter vatten, en och en halv tesked salt. Där får de koka i fem minuter. Vi slår bort spadet och hackar nässlorna, inte alltför fint.

Smälter en matsked smör i grytan. Lägger ner de hackade nässlorna och det får fräsa i två minuter. Strör över en matsked vetemjöl och rör om. Slår på en halv liter vatten, lite i taget, och lägger i en tärning grönsaksbuljong. Nej, en och en halv får det bli. Låter det koka i 5 minuter. Smakar av med salt och peppar.

Serverar med ägghalvor och strimlad kassler. Vistenvatten och ostsmörgås.

*

… och det är tjugo år sedan vi gjorde nässelsoppa förra gången och andra gången sedan vi flyttade hit 1983 och varför alla dessa år emellan? Det smakar så bra. Jordklotet ger och vi samlar och äter, självsått och härproducerat, direkt ur jorden som jag och mikroorganismerna har gjort.

Smakminnet berättar om farmor Gerdas kök på Almar.
Jag brände mig bara lite.

 

Almar = arrendegården mellan Karlstad och Forshaga, där bloggaren föddes. Bilden är egentligen liggande.

 

Jämt ittnô

 

 

 

I dag skriver jag ingenting. Nada. Rien. Ittnô.

Gå ut i solen i stället. Är det ingen sol, gå ut i skuggan.
Skratta tre skratt tillsammans med en annan människa.
Tänk en storslagen tanke eller en liten, vacker en.

Titta på en blomma, en fågel och ett moln.
Noga.

Skratta tre skratt till.

 

Jämt ittnô = absolut ingenting.

 

Roligaste dagarna på jobbet i år

Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.

Det är filmjölken som är skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:

Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…

Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:

Utom ibland.

Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.

(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).

Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.

En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.

I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.

Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.

Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.

Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.

En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.

Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.

Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.

Jag blev så glad.

Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.

Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.