Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant

Ibland hamnar jag i diskussioner. Det är normaltillstånd för många i min generation, ända sedan det stod 1968 i almanackan. Tes, antites, syntes. När argumenten möts i frihet slipas de. Går du sedan hem och tänker efter, efteråt, händer det stundom att tanken kloknar. Diskussioner har den verkan ibland.

Nu var det 2011 och samtalet i en kommentarstråd handlade om att lösa problem medan man springer. Den Löpande Matematikern konstaterade inåtvänt leende att vi är ganska olika, i varje fall som löpare. Sällan eller aldrig tänker jag en klar tanke under mina pass – och är fullt tillfreds om jag vid något tillfälle gör det efteråt.

Så tycker han. Det skrivna samtalet fortsatte. Trådens samlade löpkilometrar genom åren var imponerande, de personliga rekorden fick mig att rodna, tankeskärpan likaså. Det fanns en sådan ordens tävling redan 1968, ibland blev jag trött på den dåförtiden.

Nytt inlägg i tråden: Vad den ev. tankeverksamheten och det än mer ev. problemlösandet under löppassen beträffar, så är allt sådant – tror jag – en funktion av den resandes hastighet. Springer man på bara 60-70 procent av sin maximala kapacitet, kan nog en hel del goda tankar och idéer infinna sig.

Skribenten heter Mats Parner och platsen för diskussionen var hans blogg Medtrafikantens blogg. Han fortsatte: Problemet för MIG i det här avseendet är att jag aldrig kunnat växla tempo och jogga långsamt. Numera behärskar jag visserligen konsten att springa långsamt till nära nog fulländning men av andra skäl än de önskvärda, åldersskäl närmare bestämt, men jag håller icke desto mindre under träningspassen ett marschtempo på cirka 95 procent av mitt nuvarande max.

Mitt bidrag till tänkandet
Den inställningen till motionsspringande har jag stött på förr. Men löpning bör ske i frihet, precis som argumentering, så varför skulle inte Parner få springa omkring på sitt sätt? Nittiofemprocentavmaxvarendagång-metoden. Det är bara det att mig passar inte sådan träning. Blodsmakslöpning har jag provat nog, på den tiden intervall var högsta mode och löpning i samtalstakt på sin höjd var någonting för fotbollssparkare näst sista kvarten.

Var och en får bli löpsalig på sin fason. Själv vill jag gärna springa som en get fort uppför backar, jaga intervaller eller tokrusa mot en mållinje. Någon gång. Men helst vill jag löpa länge just i samtalshastighet, även om det bara är mig själv jag pratar med. Då mår den här kroppen bäst. Numera springer jag för att må, inte för att nå, få eller slå.

De personliga rekorden är ändå redan satta. Att det går att sätta personliga åldersrekord har ingen berättat för mig än och skulle någon göra det skulle jag svara att sådant känns fjantigt. I så fall är ju varje lopp du gör ett pers.

Det var fortfarande mars 2011 och jag svarade förstås. Tes, antites, syntes. Men innan dess hade jag lämnat tråden ett tag, stängt av datorn och tänkt efter. Sakta, i löptakt, växte formuleringen fram. Fem minuter kilometern, fortare är inte nyttigt att låta tanken löpa för en enkel man från skogen. Själva löptakten långsammare än så. Apropå er diskussion, tänkte jag blygsamt, apropå det ni skriver om att springa och tänka.

Nu kom det, mitt bidrag till världens samlade löparfilosofier: Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant, skrev jag. Ska tanken löpa fort får kroppen se till att springa aningen långsamt. Men – springa.

Tre meningar som skänkte mig viss glädje efteråt. Länge beundrade vi varandra.

Två förvåningar
Jag tror på min grundsats. Summan är konstant. Två år senare är jag fortfarande förvånad att det blev jag av alla löpande människor genom århundratusendena som formulerade den, men när orden väl var skrivna såg de sanna ut direkt.

All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, har någon sagt. Själv har jag ofta löpt i tanke- och samtalstakt. Det gör att jag har hittat på några hundra krönikor i löpspåret och löst många andra problem också, medan fötterna med pegasuserna på lyft från underlaget.

Visserligen gör det att jag samtidigt är en av få som tränat i varsin riktning med en träningskamrat.

– Prater, dä gör vi sen… sa han upprepade gånger under våra träningspass när jag babblade på, trogen min vana att informera omgivningen om hur det är med livet, universum och det.
Prater, dä gör vi sen…

Till sist kom han på det genialiska. Vi skulle träffas i förväg, byta om på vår arbetsplats tillsammans och sedan ge oss ut på samma gång. Men rundan på regementsområdet skulle vi ta i varsin riktning. Så fick det bli. Artigt hälsade vi på varandra när vi möttes efter halva sträckan.

Pratade, det gjorde vi sen.

”Mängden smarta ingivelser per skottår?”
Den Löpande Matematikern svarade givetvis, det var ändå bara drygt 42,195 år sedan det stod 1968 i almanackorna. Sven-Ove, skrev han, Din sats, även känd under namnet ”den svenssonska hypotesen”, ligger det mycket i. Man kan få ett och annat hugskott, förutsatt att man springer långsamt i terrängen eller på asfalten men inga hugskott alls under motsatta förhållanden.

Dock uppstår problem, när din upptäckt skall formuleras i matematiska termer. Skälet är att löphastigheten rimligtvis uttrycks i meter/sekund eller kilometer/timme, medan de svindlande hastigheter med vilka ens tankar löper inte kan artikuleras på det viset. Frågan är vilken enhet man ö h t skall använda: mängden smarta ingivelser/skottår?? Antalet nobelprismässiga formuleringar/decennium??

Vid närmare eftertanke undrar jag, om inte ”den svenssonska hypotesen” kräver andra ordningens partiella differentialekvationer. Lyckas jag ställa upp en relevant sådan, så lovar jag att återkomma i ärendet; slutade han.

Löparfilosofins första grundsats
Ibland är det knövligt mitt liv. Det är när jag får mothugg. Värst är när mothuggen kommer från välformulerat folk som tänkt. Två år och halvannan månad senare har jag funderat färdigt på hans svar.

Hypotes kan man inte kalla min upptäckt, det är en grundsats. Summan är verkligen konstant. Som författare har vi friheten att formulera världen i bilder om det passar oss, herr Parner och jag. Nu passar det mig.

Ty visst går det att mäta löpningens och tankens hastighet och få en summa. Det går dessutom att uttrycka dem i samma enhet, vilket förvisso har sin fördel, det må man hålla med den gode matematikern om. Själv mäter jag gärna löphastighet i minuter per kilometer, men för enkelhets skull väljer jag här det som min gps-klocka visar när jag springer. Kilometer i timmen.

(Det är inom parentes sagt ett väldigt räknande i spåret, när jag hela tiden ska omvandla kilometerhastigheten på klockan till minuter kilometern, men strunt i det. Det är så en tanke tränas, man får vandla om.)

Enkla associationer av typen centerungdomens ja till marijuana och månggifte och nej till arvsrätt eller socialdemokraternas affärsplan eller andra ordningens partiella differentialekvationer går nog att tänka ut med en hastighet som blir opraktisk att uttrycka i kilometer i timmen. Det är sant. Men nu menar jag tankar, djupare tankar, sådana som kräver arbete. Definitionen är att tanken ska lyfta, precis som löpningen bland annat låter sig definieras av att båda fötterna stundom ska lyfta från underlaget.

Dessa tankar har en tydlig tendens att alltid segla iväg i enheten km/tim, och nu menar jag det bildligt, med författarens rätt och poetiska frihet. Måttet är en metafor. Infall, paus, infall, paus, infall, paus låter det i den djuptänkande löparens hjärna. Det gäller bara att ha sina fem ordinarie sinnen samt det sjätte, löpsinnet, rätt tränade och uppvärmda. Då hör du. Infall, paus, infall, paus, förvånansvärt ofta bara obetydligt snabbare eller långsammare än ett välbalanserat löpsteg i samtalstakt.

En frukt av sådant tankearbete är just löparfilosofins grundsats nummer ett: att summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. Tankar på den nivån låter sig svårligen tänkas i en hastighet snabbare än 13 kilometer i timmen för mig. Själv gjorde jag det en kilometer långsammare. Då, i mars 2011.

Nu är tanken bättre tränad.

 

Var och en sin egen Wu Tao-Tzu

En morgon ska jag som vanligt lägga i ordning mina kläder på sängen. Då händer något.

Den kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu stod och såg på en målning han precis fått färdig. Plötsligt klappade han i händerna och porten på bilden öppnade sig. Han gick in i sin tavla och porten stängdes bakom honom.

Nu har jag gjort likadant. Tror jag. En sådan bild har jag aldrig tagit förut. Någonsin. Kära nån, ska jag hitta ut igen i världen?

Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Publikskolan med Västanå Teater fortsätter. Onsdag kväll på Brårud i Sunne och ett gäng skådespelare kämpar med hallingdansens turer medan alla vi på läktaren, 50-60 personer, ser på.

– Vad bra hon Silje är! säger en bänkgranne. Ja, sannerligen. Silje Onstad Hålien har inte bara skrivit danshistoria i Norge. Nu får hon en rutinerad koreograf som Jimmy Meurling att säga:

– Hallingen får Silje visa. Hon är bäst.

I fjol blev hon första kvinna att tävla i högsta klassen i Norge i den annars så mansdominerade hallingdansen. Hon är född i Valdres, där dansen inte heter halling utan laus, dvs lös. Silje är utbildad vid den norska baletthögskolan och medverkar i olika dansprojekt i Norge och andra länder. Och nu har hon kommit till Västanå Teater. Rappt slår hon näven i klacken, stolt knycker hon på nacken. Sakta men säkert lär de andra i gruppen sig och tar efter.

Den här kvällen kommer publikskolan mer rakt in i repetitionsarbetet. En nyttig upplevelse. Vi vet ju att allt det här kommer att se självklart ut på scenen om en månad. Då kommer fler än Silje att leva ut. Just nu är det mest slit och ibland ett gemensamt skratt vid missade steg.

– Vildheten, säger Silje, vildheten. Det har hänt att man gett spelmannen skulden för dråp som någon utfört vid hallingdansen…

Problemet är alla bilder vi har av Nils Holgersson
Efter kaffepausen är det Inger Hallström Stinnerboms tur att visa de kostymer som aktörerna i årets Nils Holgersson ska ha på sig. Nu förvandlas vår kväll till något som liknar en modevisning. Eller ska vi säga mod? Den som tror att vi ska få se en klassisk Nils Holgersson i gula byxor och träskor, den tror fel.

– Problemet ligger i att det finns så många illustrationer, säger hon.

Alla har sin bild av Nils Holgersson. Oftast en med röd mössa, gula byxor och träskor. Den kostymeringen får vi inte se från Inger Hallström Stinnerbom. Det vore inte Västanå Teater om hon inte tänkte lite längre än så. Jag återkommer till Nils.

Nu visar hon på en kopia av ett gammalt grånat foto. En grå figur som ser ut att knacka på en grå dörr. Vet vi vad det här är? Nej det vet vi inte.

– En gammal tiggardräkt från värmländska finnskogen. Där fann jag min bild av tomten.

Det handlar om hustomten, den som är så viktig i berättelsen om Nils Holgersson. Tomten som ger den elake Nils en rejäl örfil, så att han somnar in en stund och sedan är förvandlad till en pyssling när han vaknar.

Inger Hallström Stinnerbom tar fram de grå tomtebyxorna och den grönaktiga tröjan. Som mossa på en sten. En skånsk hustomte har inget med moderna julars skyltfönstertomtar att göra.

Så går vår andra kväll med publikskolan till. En ny kostym visas och vi applåderar. En ny, nya applåder. Ibland låter hon en skådespelare eller dansare bära den, ibland visar hon den på galgen. Folk ställer frågor om material och färgval. Filosofin är hela tiden den som präglar Västanå Teater. Det är inte kostymen som ska visa oss örnen, korpen, vildgåsen eller Mårten. Det ska skådespelarna göra, men vi i publiken får också finna oss i att vara medskapande.  Det är så hela teatern jobbar och så jobbar Inger Hallström Stinnerbom. Aldrig gå den lätta vägen, alltid bjuda på det gedigna, alltid lita på publiken.

Får han röd mössa?
Vad det blir för färg på Nils Holgerssons mössa i år? Blir den röd? Ingen aning. Den kom i hastigheten inte med när Nils dräkt presenterades. Kläder som gör honom till en blandning av bondpojk och ung man från 2013. Doc Martenskängor, vida byxor, stickad tröja.

En kväll när bilarna brinner igen i Husby känns det skönt med en teater som inte gör den holgerssonska värstingresan till en gullig djursaga. Det gjorde inte Selma Lagerlöf, så varför skulle Västanå göra det?

Löpningen blir vardagsmode

Löparvågen går över Sverige. Det är bra. Löpningen som livsstil har blivit så modern, att tjejer går i löpartights till vardags.

Nu väntar jag bara att det ska bli snyggt att gå med vätskebälte också.
En vanlig tisdag på Västra Torggatan.

 

 

 

Ni kan få mitt bälte som det inte går att ta lös flaskorna ur. Inbytesbältet. Jag fick det när spännet gick sönder på första exemplaret efter bara tio löppass. Två av flaskorna kräver en utbrytarkung för att lossna och nå min mun. Det är sällan jag har någon utbrytarkung med mig när jag springer.

Fyll i och se vilken klass du hör till

Klyftorna i Sverige minskar inte, de har ökat sedan 1970-talet. Mycket går framåt i världen, men rättvis och jämlik är den inte. Fortfarande säger det lilla ordet ”eller” någonting om vårt samhälle.

Rik eller fattig. Den ene väljer mellan den ena eller den andra skidorten i Alperna på sportlovet, den andre mellan busskort eller nya gympaskor åt barnen.

Klasser. Tro inte att de är borta, bara för att överheten inte längre bor i en herrgård väl synlig över brukskåkarna. Herrskapet har bara flytt till en egen stadsdel, gärna en gammal ruffig en som fått ny status. Gentrifierats. Plötsligt blev de små masonitsommarstugorna långt borta i stadens utkant ombyggda till stora schabrak med en 4wd på varje uppfart. Klassamhället ser annorlunda ut 2013, det är allt. Sjöutsikten har fått ett värde.

Att däremot analysera exakt vilka klasser som finns och vem som hör till vilken klass är svårare. Det har många försökt. Här är det senaste resultatet. Klicka på länken, fyll i och se vem de brittiska forskarna tycker att du är.

Lite spännande, mycket skrämmande.

 

100 kronor är 9,84 pund, det kan vara bra att veta, eftersom testet är på engelska.

Tycker du att den brittiska klassenkäten är tramsig? Läs Crister Enanders essä Skillnaderna finns. De styr oss. som även den presenteras på Arbetet.se. ”Toleransen mot arbetargrabbar är också avsevärt större än mot arbetartjejerna. Även om även vi män måste hålla oss inom klart definierade och på förhand givna ramar så är det möjligt att göra karriär inom kulturvärlden samtidigt som man framstår som lagom bråkig, nedtonat kaxig och småaggressiv. Tjejerna däremot måste vara duktiga.”


Hur gör du när du kommer till Lyckan?

Vår kommuns egen andhållplats.

I trettio år har jag bott i Forshaga. Färdats väg 62 söderut mot Karlstad tusentals gånger och lika många gånger tillbaka. Men inte har jag fattat vad det är man ska göra.

Såhär är det. Jag är en lagom tjock man i sina bästa år. Jag gillar vandringshistorier och folkliga sedvänjor. Någon gång har jag till och med varit uppgiftslämnare till mästaren själv, Bengt af Klintberg.

Jag spottar tre gånger när en katt går över vägen. Tar i trä stup i kvarten. Talar aldrig om trollen, för då har man dom i farstun. Men – Lyckan har jag missat fullständigt.

Från skylt till skylt
Det är på jobbet. Vi kommer att tala om ett dött djur vi sett efter vägen. Rådjuret låg på vägrenen, mitt på rakan, säger jag. ”Vilken raka?” frågar de. ”Vid Lyckan” svarar jag. Kamraterna vet förstås att detta är en mindre ort vid en raksträcka söder om Forshaga.

Då säger de det. ”Jaså Lyckan. Du menar där man ska hålla andan.”

I år efter år har folk hållit andan när de passerat Lyckan och jag har inte haft en aning om det. Du ska börja vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa skylt på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.

Nordligare sed?
En lysande rolig sed som jag alltså aldrig hört talas om. Varenda munkforsing jag frågar känner till den, men ingen i Forshaga.

Kan det vara så enkelt att den bara är känd för folk som har längre till Karlstad och behöver något spännande att lätta upp resan med?

Jag undrar så över detta.

 

Lycka: inhägnad mindre åker eller äng.
Lyckan: vanligt ortnamn.

PS 27 april: efter att många kommenterat på facebook och i verkliga livet har jag fått lära mig att seden finns i Forshaga med, och att den är gammal. Spännande! DS.

Hat & bläck & Rosengård

Varför har Zlatan Ibrahimovic blivit som han är? Hur mycket har hans uppväxt i ett fattigt Rosengård präglat honom? Härom året kom boken Jag är Zlatan där författaren David Lagercrantz hjälper fotbollsspelaren att berätta om sitt liv.

Jag har vänner som avskyr den boken för dess språk. Själv tycker jag Lagercrantz verkar ha lyckats bra med att gestalta Zlatans sätt att tala och vara, men det är ju en smaksak och jag hör inte Z tala varje dag precis. I vilket fall har jag större förståelse för hans egenheter efteråt, även de som jag inte gillar. Hur är det de skriver på den berömda skylten ovanför gångtunneln i hans hemkvarter?

”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”

Jag behöver inte fundera mycket över min egen uppväxt på ett jordbruk långt borta i en värmländsk utkantsskog, för att förstå det resonemanget. Man kan ta en småbrukarson från grusvägen, men man kan inte ta grusvägen från en småbrukarson.

När sista barndomsvännen dog
I mitt fall är barndomen ett ljust minne. Ont om pengar, gott om harmoni. Det kan man inte säga om Kristian Lundbergs uppväxt i bland annat just Rosengård. I går kväll skulle han ha gästat Karlstads Bokcafé och Stadsbiblioteket för att berätta om sin nya bok En hemstad – berättelsen om att färdas genom klassmörkret (Wahlström & Widstrand).

Framträdandet blev inställt, han blev akut sjuk några dagar tidigare. Det känns en aning snopet, men också en arbetarförfattare har rätt att bli sjuk mitt i genombrottet. Jag ägnar tisdagskvällen åt att läsa goda recensioner av boken via facebook i stället, och den färska intervjun i Aftonbladet:

”Att läsa och skriva blev min räddning”
Kristian Lundberg började skriva om sin uppväxt när sista barndomsvännen dog

Stal allt vi vunnit
Nyss kom hans och kollegan Crister Enanders bok Hat & Bläck ut. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde, som underrubriken lyder (Bokförlaget h:ström – Text & Kultur). Även där finns det mörka, här med Kristian Lundbergs ord i den brevväxling som boken består av:

”Det goda hatet. Ja, så vill jag kalla det: Det goda hatet.

Kanske är det inget att orda om. De som har samma bakgrund som du och jag vet vad det handlar om. Hur starkt det är som drivkraft, och hur avgörande det är för hur vi betraktar världen, andra människor och – inte minst – oss själva.”

Efter mycken möda och mycken klasskamp lyckades svenska arbetare flytta sina positioner framåt ett stycke. Sedan kom någon och stal alltihop, skriver han.

”Hur kunde det komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det då komma sig att vi genom exempelvis bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor? När jag arbetade på Yarden var vi alla anställda genom bemanningsföretag. Vi fick arbete på beting, en dag i taget. Vi var helt utlämnade. Jag skall ge ett konkret exempel. En vän klagade på att arbetskläderna var för tunna. De släppte in väta. Han klagade också på att skorna var av dålig kvalitet. Morgonen efter samlades vi vid arbetet. Det var uppenbart att han saknades. Han ringdes inte in till arbete nästa dag. Och aldrig kom någon att klaga på kläderna igen, på skorna. Hur kunde det bli så här? Rädsla är den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde våra år av kamp – våra vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag: ’Nej. Vi skall inte ta hand om vår broder!’ och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja?”

Lunch till dig eller barnen?
Samtalen på Yarden, hans arbete i Malmö hamn, handlade ofta om konkreta frågor, skriver han. Där, i detta miniatyrsverige bakom galler och staket, flyttade de bilar till och från båtar och talade om busskort eller nya gymnastikskor till barnen. Lunch till sig själv eller matsäck åt barnen på deras utflykt.

”Eller” kan vara ett förfärligt ord.

Tror du att svensk barnfattigdom är något som hör 1800-talet till? Något för historieböckerna? Då tycker jag du ska läsa Kristian Lundbergs skildringar av sin egen barndom och uppväxt. Fattigdomen fanns nyss och finns än i dag.

”Någonstans, någonstans långt borta i avlägsna direktionsrum och partiöverläggningar fattades det makrobeslut som vi fick verkställa genom våra liv på mikronivå. Äta eller ätas.”

Där var det igen, ordet. Eller.

Ärligaste fattigdomsskildringen
Nyss läste jag hans genombrottsroman från 2009, Yarden (Symposion förlag). Boken är bland mycket annat en skildring av en omvänd klassresa, tillbaka till fattigdomen och det hårda kroppsarbetet. När poeten Lundberg drabbas av akut penningnöd får han ta jobb i hamnen för att försörja sig.

Hela romanen handlar om det. Att sakna pengar. Ärligare har jag aldrig sett modern svensk fattigdom skildras. Tvånget att tiga inför hårdhänta arbetsköparrepresentanter, så som de tvingas till, arbetarna som flyttar bilar på Yarden.

Vad jag tycker om den nya boken En hemstad? Vet inte riktigt, svart men bra som de tidigare böckerna skulle jag tro. Jag hade tänkt köpa den i går, efter att ha hört författaren berätta. Nå, livet går vidare, det blir fler chanser att möta hans berättelse.

Läs Kristian Lundberg, du som inte tror att Sverige är ett klassamhälle. Du som inte tror att det finns röstlösa medmänniskor i familjen Bernadottes och de papperslösa svartjobbarnas varsina konungariken. Läs Kristian Lundberg.


Alla moderniteter, sjöutsikt och storspov

Periodvis har vi varit Hemnet-nördar. Veckor, månader då jag besökt fastighetsmäklarsajten varje dag. Uppdrag: hitta ett enskilt beläget fritidshus med alla moderniteter, sjöutsikt, storspov samt bra löpvägar och stigar. Nära till affärer, buss eller tåg och annan samhällsservice.

Billigt.

Några gånger har vi lagt bud och en gång höll köpet på att bli av fast storspoven saknades. Vi har lagt ner projektet nu. Det går inte att bo mycket bättre än vi redan gör, för en vettig kostnad. Kommunalrådet kan visserligen inte ordna sjöutsikt, enskildhet och storspov åt vår gata men sådant får man respektera och det är trevligt med grannar. Resten har vi. Hus köpta 1983 har dessutom en tendens att bli billiga att bo i. Jag tror det har med tid att göra. Tiden äter pengar.

Så nu bor vi som bara den. Åh vad vi bor, varenda dag bor vi, i rum efter rum.
Storspov har jag på skiva.

Vikten av hög densitet på en semesterbok

En bok som jag tar med mig på semesterresan ska ha hög densitet. Det måste vara mycket läsupplevelse per fraktat hekto. Alltså tog jag med mig Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro till Lanzarote. Jag hade fått den som pocket i födelsedagspresent.

För ett tag sedan skrev jag om hans tidigare bok Gryning över Kalari – Hur människan blev människa. Den, där han bland annat berättade om vilken uppfinning som kanske betytt mest i människans historia. Väskan. Vi var ju jägare och samlare i nästan hela vår historia, hittills. Då gör väskan av antilopskinn skillnad.

Ingen hierarki, inga förmögenheter
Jag hade fått anstränga mig för att inte börja läsa uppföljaren i förväg, innan resan. Den första var så bra. Nu satt jag på en kanarieö tolv mil från Afrika och slukade boken, äntligen.

Läste om människans historia, från de första stapplande stegen på två ben, förvånansvärt nog medan vi fortfarande var trädklättrare. Läste om hur människan knappast startade några krig under en mycket stor del av sin historia, inte så länge vi var jägare och samlare och saknade hierarkier och möjlighet att lagra några förmögenheter. Krigen kom på allvar med jordbruket, precis som klassamhället. Läste om hur våra förfäder levde i grupper på 20-30 stycken som drog omkring med alla sina få ägodelar på ryggen och jobbade några timmar om dagen bara. Resten av tiden pratade vi och skrattade.

”Människan är av naturen en glad skit. De som under evolutionens gång har tänkt att ’det lönar sig inte att gå ut och leta rötter för då kommer jag säkert att bli lejonmat’ och i stället stannat hemma och surat har inte haft så stora chanser att vidarebefordra sina pessimist-gener. De där obotliga optimisterna däremot som vaknar med en sång på läpparna och tänker att ’vad sjutton, det fixar sig nog!’ och därefter gett sig ut i vardagen för att skaffa mat åt sig och de sina har troligen haft en bättre chans att få vakna upp nästa dag.”

En enda revolution?
Lasse Berg skriver vackert, nyfiket och kunnigt. Ibland kom jag på mig själv med att ligga inne på hotellrummet och bara njuta av läsningen, glömsk av att jag befann mig på solresa och borde gå ut. Boken hindrade mig.

Allt hade ju börjat så bra:

”I årmiljoner drog våra förfäder omkring på vidderna i små jämlika gäng där alla var beroende av varandra. Inga lager, ingen produktion av mat. Ur hand i mun. Frosseri en dag, knorrande mage nästa. Historier i skymningen. Och så plötsligt denna neolitiska revolution, människans enda verkliga i ordets djupaste betydelse, när den invanda tillvaron rycks upp med rötterna, för att vändas upp och ner. Ingen förändring var mer omvälvande än den skiktning av människorna som följde när det stora pyramidformade samhället uppstod.”

”Människan som i årmiljoner strövat fritt och sjungande mellan horisonterna, med sitt livs samlade tillhörigheter i ett knyte över axeln, byggde på några tusen år under taktfasta kommandorop upp murar och staket mellan varandra. Livet handlade inte längre om att hjälpa varandra, utan om att ha makt och tillhörigheter.”

Så kort tid tog det.

De enda som inte invandrat
I den förra boken var det väskan som var den stora aha-upplevelsen, bland många andra. I den här boken är det en annan uppgift. Detta att det finns ett folk, ett enda i hela världen, som inte är invandrare.

Vilka det är får du läsa själv. Det är inte Jimmie Åkesson och andra ”helsvenskar” i alla fall, så mycket kan jag avslöja. De här medmänniskorna har betydligt svartare skinn.

Tre mänskliga krav
När jag kommer hem tar jag upp boken igen och bläddrar fram mina favoritställen. Tre saker präglar människan, förutom kraven på mat, värme, fortplantning och trygghet, skriver författaren:

– Vi vill tillhöra en grupp.
– Vi måste få kommunicera.
– Lättja.

Läs gärna boken du med. För mig är Lasse Berg en ny husgud. Det har jag inte många.

 

Länk. Krönika till Tankesmedjan Ida:
Alla människor är inte invandrare

Alla är inte invandrare

Titta noga på bilden på de två som dansar och spelar på gatan. För mig symboliserar den någonting mycket mänskligt. Att vi trivs i solen? Visst, men det är inte det jag menar. Att vi gillar att ha roligt? Att det är kul att klä ut sig? Att musik är viktigt? Sant det också men nej, jag menar en annan sak. Du förstår att…

Ny krönika på tankesmedjanida.se:
Alla människor är inte invandrare