Löparlärdom nr 1-25

Inte är jag någon expert och inte är jag snabb, men lust att löpa har jag. Här är några av mina erfarenheter som motionslöpare. Använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 1: löpning är roligt.

Löparlärdom nr 2: löpning är ett naturligt tillstånd om du väger normalt och är frisk.

Löparlärdom nr 3: du blir bättre av att träna.

Löparlärdom nr 4: träna tre gånger i veckan, minst 20 minuter per gång, minst så att du svettas, så får du bättre kondition.

Löparlärdom nr 5: skynda långsamt. Gå en bit i början, spring en bit.

Löparlärdom nr 6: med tiden kommer du att vilja öka den sträcka du springer och minska den sträcka du går.

Löparlärdom nr 7: var glad åt dina framsteg. Första gången du orkade hela elljusspåret? Fantastiskt! Första halvmilen och sedan milen? Otroligt!

Löparlärdom nr 8: nu funderar du på att springa ett lopp. Ta en kort tävling i början, det finns fullt av dem i din närhet.

Löparlärdom nr 9: använd inte klockan när du tränar i början.

Löparlärdom nr 10: skriv upp dina träningar i almanackan. Det ökar entusiasmen och gör att du lättare kommer ut den där regniga tisdagen.

Löparlärdom nr 11: spring aldrig med virus eller andra sjukdomar i kroppen.

Löparlärdom nr 12: springa på morgonen eller kvällen? Välj den tid som passar dig bäst.

Löparlärdom nr 13: ont om tid? Kanske kan du springa till eller från jobbet eller skolan?

Löparlärdom nr 14: nuförtiden finns det bra löpryggsäckar där du kan ha dina grejor.

Löparlärdom nr 15: det finns fullt med folk som lever på att sälja utrustning till dig. en del bra, en del krimskrams. Det enda viktiga är att du har bra skor.

Löparlärdom nr 16: vilka kläder ska du springa i? Du upptäcker snart vad som passar dig. Vi är en hel löpargeneration som lärde oss att jogga i bomullsoveraller med huva, det gick bra det med. Det är inte mest självlysande konstmaterial som vinner.

Löparlärdom nr 17: klä dig rejält på vintern. Fötterna kommer du sällan att frysa om, vete fanken vad det beror på.

Löparlärdom nr 18: halkigt på vintern? Börja med broddar och arbeta dig uppåt i prislistan. Det är dyrt med dobbade skor, men det finns alternativ. Broddar funkar bra för mig.

Löparlärdom nr 19: gå till en bra löparbutik när du ska köpa skor. Låt proffsen där se hur du löper och prova ut rätt skor åt dig. Låt dem kosta. Hockey är dyrare.

Löparlärdom nr 20: ta med löparskorna på konferensen. Du har fler likasinnade än du anar. Lösenord: ”Har du skorna med dig?”.

Löparlärdom nr 21: springa på främmande ort? Skaffa en karta i receptionen. Lär in huvuddragen. Spring. På köpet kommer du att lära känna platsen snabbare än du anar.

Löparlärdom nr 22: nu börjar du vilja springa lite längre. Ät innan, drick innan, ta med vätska.

Löparlärdom nr 23: om inte passet är alltför långt fungerar det utmärkt att bära med en vattenflaska av mindre storlek. Byt hand då och då.

Löparlärdom nr 24: nu funderar du på att skaffa vätskebälte. Gör gärna det. Prova ordentligt i butiken. Bältet ska vara reglerbart runt magen, du behöver dra till det mer än du tror, för att det inte ska hoppa irriterande när du springer. Har bältet löstagbara flaskor? Kolla att flaskorna går lätt att ta loss när du ska dricka men inte så lätt att du riskerar att tappa dem.

Löparlärdom nr 25: nu börjar det bli mycket funderingar kring utrustningen. Glöm inte: löpning ska vara roligt, det är det viktiga. Skorna och roligheten, allt annat kvittar.

Länk:
Löparlärdom nr 26-49

”Klipp dig, Löfven, och skaffa dig ett jobb”

Den svenska politiken har sina irrvägar. Men när socialdemokraterna anklagar moderaterna för att vara för lika Göran Persson har den nått en ny nivå.

Vad blir det härnäst? Att Reinfeldt ber Stefan Löfven klippa sig och skaffa sig ett jobb? Att försvarsministern (M) gallskriker i riksdagen att socialdemokraterna är rädda för ryssar? Att Anders Borg berättar att det är Kjell-Olof Feldts fel att vi kom med i den järnhårda antisnusunionen, fy bubblan?

Jag gillar när de överraskar. Vissa dagar tycker också jag att vår statsminister liknar Göran Persson mer och mer. Det är inte menat som beröm.

Se det som ett tredubbelt trötthetstecken.

 

 

 

 

 

S-affisch i valet 2014.

PRO nästa?

Får mejl från alltid lika spelglada Spotify. Hey Sven-Ove, we found 4 artists on Spotify that you may like. Hej Sven-Ove, vi fann 4 artister på Spotify som du kanske gillar.

Vilka då? undrar du nu, nyfiket. Svar: Povel Ramel, Tommy Körberg, Pugh Rogefelt och Lasse Dahlqvist.

Har Spotify dålig koll på musiklyssnandet i fastigheten Tvillingarna 9, Grossbolstorp, Universum? Har jag hamnat i ett läge när det är hög tid att bredda mitt lyssnande? Välj själv. Jag vet vad jag tror.

Spotify har fått för sig att jag börjar bli gammal. Som om jag vore född 1950 eller nåt.

Berättelsen om en lada som spelar teater

Vacker junikväll i Fryksdalen. Utanför den ståtliga ladan från 1937 står ett femtiotal äldre damer och herrar och väntar på att bli insläppta. Dags för tredje kvällen med Västanå teaters publikskola och första gången på plats vid själva berättarladan.

I kväll ska vi få lära oss om ett mäktigt stycke träarkitektur som spelar med, om hur djärv scenografi kan få gäss att flyga och om hissen som bygger på vad moderna tekniker kan åstadkomma, fast möjligen på ett annat sätt än vi hade väntat oss.

Nu blir vi insläppta och letar oss uppför trappor och nerför läktare, tills vi hittar våra platser längst fram. Snart är allt i gång igen, precis som de båda tidigare gångerna. Skillnaden är bara att nu känns det mer på riktigt, när skådespelarna och dansarna tränar på sin riktiga scen.

I öppningsscenen virvlar de runt i halling medan rytmen fyller ladan. De senast anlända på scenen kom bara för några dagar sedan, men det känns att samspelet i hallingen sitter allt bättre för varje gång vi ser dem. Motvilligt utses två av dem däruppe att bli värstingen Nils Holgerssons föräldrar. Vi ser hur de symboliskt får sina kläder.

Tranor på styltor
Leif Stinnerbom berättar och ber då och då ensemblen att framföra olika scener. Koreografen Jimmy Meurling slipar på detaljer, allt inför våra ögon. Tre saker i föreställningen ska visa oss att Nils är en liten pyssling, säger Leif. Den stora katekesen som bärs fram, en nyponkvist med huvudstora nypon och så tranorna. Tranorna på Kullaberg, dubbelt höga med hjälp av styltor.

Nu hamnar vi där. Mötet på Kullaberg då fred är utlyst bland alla djur. Det hjälper inte, Smirre räv bryter freden, hon dödar en gås och blir förklarad fredlös. Snart får vi se trandansen på berget. Den har fått sin koreografi alldeles nyss och nog går vissa som om styltorna vore en naturlig förlängning av deras ben, men dansen behöver de träna mer på.

Det är så det är med publikskolan. Vi kommer inte hit för att se färdiga scener, vi kommer för att lära om de olika delarna i teaterarbetet men också för att ta del av slitet, mitt i repetitionsperioden. Här och där står dansare och stretchar och värmer upp, mellan momenten. Det är verkligen en idrottsprestation att genomföra en föreställning med Västanå. Muskler och senor måste hålla en hel sommar, det är en del av utmaningen.

Akka flyger framför våra ögon, Mårten flyger med sin Nils på ryggen. Jaså är det en sådan mössa han ska ha.

Ladan spelar med
Sedan blir det Bo Jonzons tur att berätta om sitt arbete. Konstnär, konstchef vid Värmlands museum, utställningsproducent i Sverige och utomlands och sedan några år ansvarig scenograf på Västanå teater. Han har hunnit med mycket. Hans kärlek till den här mycket speciella teatern tändes när han blev skickad som deltidsbrandman till ladan på Mårbacka, där Västanå då spelade Gösta Berlings saga.

Den gången kunde ladan ha brunnit ner många gånger om, utan att den brandskyddsansvarige brandman Jonzon hade märkt det, säger han. Så fascinerad blev han av föreställningen och spelsättet.

För några år sedan blev Bo Jonzon ansvarig för Västanås scenografi. Nils Holgersson-föreställningen är hans fjärde produktion. Vi i Västanås publikskola behöver inte lyssna länge för att inse att hans idéer stämmer bra överens med de som regissören Leif Stinnerbom, kostymansvariga Inger Hallström Stinnerbom, kompositören Magnus Stinnerbom och koreografen Jimmy Meurling har. Allt ska vara äkta och gediget, publiken ska få vara medskapande och själva berättarladan är en viktig del i föreställningen.

– Ladan spelar med, säger han.

Scenografi är en värdelös konstart i sig, den är ju till för att rama in och trycka fram skådespelet, tycker han. Då är rummets gestaltning viktig, fortsätter Bo Jonzon och pekar på byggnaden vi sitter i. Den ståtliga ladan, 14 meter och 90 centimeter i takhöjd, med bräder, plankor, fyrskäringar, stolpar, ja trä var vi än tittar. En byggnad med historia där svalorna fortsatt att bygga bo och björktrastarna nyss fått ut ungar.

– Ladan har en träarkitektur som aldrig kommer att upprepas i det här landet.

– Detta ska vara en träteater där allt konstmaterial är bannlyst. Ingen plast i vår lada.

Inte ens hissen som ibland hissar upp skådespelare på scenen har något modernt maskineri. Den bygger på gammal hederlig motvikt, i det här fallet bestående av två tekniker med viss kroppslig densitet. Finns de två bara på plats i tid så fungerar hissen perfekt.

Det är så de jobbar i det här lagarbetet. Allt ska vara äkta, gediget och genomtänkt. Ladan spelar med.

Den viktiga modellen
I januari började man riva den tidigare scenografin i Rottnerosladan. Men då hade Bo Jonzons jobb redan pågått ett tag, sedan Leif Stinnerbom avslöjat vad sommarens föreställning ska handla om. Så småningom kom ett första råmanus. Då klarnade det lite mer.

Han läste boken också. Fast det är klart, just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige läste hans mor högt för honom redan när han var sju år gammal.

– Då tyckte jag inte om boken, men det känns ändå som om jag minns hela sagan sedan dess.

Att scenografen ändrat uppfattning om Selma Lagerlöfs berättelse om värstingen som blev som folk tack vare resan genom Sverige tillsammans med djuren framgår tydligt, när han plockar fram modellen över scenografin.

– Det blir tydligare då hur jag menar. Modellen hjälper mig att visa både regissör och hantverkare hur jag har tänkt.

En av idéerna var att låta scenografin framhäva hur Akkas gåsflock minsann flyger. Nu visar de en scen när vildgässen flyger mot norr, mot norr. En kraftfull uppvisning, där Bo Jonzons idé verkligen hjälper till att just rama in och lyfta fram. Hur? Det berättar jag inte, men det kommer att bli en av de bilder som publiken minns, det är jag övertygad om.

Allt ska vara gediget och äkta. Det betyder att Leif Stinnerbom och hans scenograf inte vill ha några fladdriga kulisser som bärs ut och in och ser mer eller mindre konstgjorda ut. Scenen ska vara fast och den fria ytan för dansare och skådespelare stor.

I Nils Holgersson är naturen viktig. Alltså är scenografin på många sätt nedtonad, vilket inte hindrar att det känns bra att de viktiga musikerna är upplyfta i sitt stora Fryksdalsskåp. Bo Jonzon vill inte ha musikerna gömda i något dike. Varför det, när musiken har så viktig roll i Västanås föreställningar?

– Varför har ni inga mikrofoner? frågar en man i publikskolan.

– Därför att publiken tappar kontakten med skådespelarna om deras röster hörs ur några högtalare vid sidan, svarar Leif Stinnerbom.

Stampar takten hela tiden
En av hemligheterna med Västanå teater är just musiken. Synd att vi inte fick träffa kompositören Magnus Stinnerbom den här kvällen, men han är upptagen med att komponera in i det sista. Det får man förlåta. I fjol var även han magisk på publikskolan, berättar en kvinna som var med.

Magisk är rätt ord för musikens roll här. Hur många teaterföreställningar har jag upptäckt att jag stampar takten hela tiden? Inte många, men i berättarladan händer det varje gång. Tacka Magnus Stinnerbom för det.

I förbigående berättar Leif Stinnerbom vad Magnus befarar att recensenterna ska skriva om ett visst avsnitt i musiken. Vilket stycke och vilket instrument säger jag inte. Något ska recensenterna tänka själva. Vem vet, han kanske får fel? De kanske kan mer om svensk musikhistoria än vi tror?

Du som läser detta, dig rekommenderar jag att gå publikskolan nästa år om du har möjlighet. Den är på sätt och vis lika fängslande som Nils Holgersson-föreställningen håller på att bli.

Den 20 juni är det genrep. Jag längtar redan tillbaka till ladan. Den ståtliga träbyggnaden vid Fryken som – spelar med.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mårten tamgås och Nils Holgersson. Foto: Per Hardestam.


Läs mer. De två tidigare blogginläggen om Västanå teaters publikskola:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Dokumentär. Passa på att se K-specials dokumentär om teatern, medan den fortfarande går att se på SVT Play:
Västanå teater – en värmländsk saga (längd 58 minuter).

Stolt småbonde

Gödslade gräsmattan. Stolt spred jag de nyttiga kornen för hand som den skickligaste småbonde. Svisch, svisch, svisch. Högmodig var jag. Släng er i väggen, spridardragare.

Svisch, svisch, svi… Nu växer hon så jag borde klippa henne två gånger om dagen.
Svi’r.

Kan man be att få givan tillbaka?

Den enes frihet…

Frihet är ett vackert ord. Men det behöver vänner, annars blir det fel. Absolut frihet för den ene blir ofrihet för den andre.

Då blir det som någon skrev på Twitter för ett tag sedan:

Vi får en allt mer ojämlik skola. Hela detta marknadsexperiment bygger på att några ska välja fel.

Då kom nyheten
Medan jag skrev texten kom nyheten som bara bekräftar ett annat av experimentets problem:

Danska ägarna säljer John Bauergymnasiet
JB-koncernen avvecklar friskolor
JB-gymnasiet lägger ner
Bekräftat: JB-koncernen lägger ner i hela landet
Det här ändrar skoldebatten

Alldeles för många har valt alldeles väldigt fel.

Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant

Ibland hamnar jag i diskussioner. Det är normaltillstånd för många i min generation, ända sedan det stod 1968 i almanackan. Tes, antites, syntes. När argumenten möts i frihet slipas de. Går du sedan hem och tänker efter, efteråt, händer det stundom att tanken kloknar. Diskussioner har den verkan ibland.

Nu var det 2011 och samtalet i en kommentarstråd handlade om att lösa problem medan man springer. Den Löpande Matematikern konstaterade inåtvänt leende att vi är ganska olika, i varje fall som löpare. Sällan eller aldrig tänker jag en klar tanke under mina pass – och är fullt tillfreds om jag vid något tillfälle gör det efteråt.

Så tycker han. Det skrivna samtalet fortsatte. Trådens samlade löpkilometrar genom åren var imponerande, de personliga rekorden fick mig att rodna, tankeskärpan likaså. Det fanns en sådan ordens tävling redan 1968, ibland blev jag trött på den dåförtiden.

Nytt inlägg i tråden: Vad den ev. tankeverksamheten och det än mer ev. problemlösandet under löppassen beträffar, så är allt sådant – tror jag – en funktion av den resandes hastighet. Springer man på bara 60-70 procent av sin maximala kapacitet, kan nog en hel del goda tankar och idéer infinna sig.

Skribenten heter Mats Parner och platsen för diskussionen var hans blogg Medtrafikantens blogg. Han fortsatte: Problemet för MIG i det här avseendet är att jag aldrig kunnat växla tempo och jogga långsamt. Numera behärskar jag visserligen konsten att springa långsamt till nära nog fulländning men av andra skäl än de önskvärda, åldersskäl närmare bestämt, men jag håller icke desto mindre under träningspassen ett marschtempo på cirka 95 procent av mitt nuvarande max.

Mitt bidrag till tänkandet
Den inställningen till motionsspringande har jag stött på förr. Men löpning bör ske i frihet, precis som argumentering, så varför skulle inte Parner få springa omkring på sitt sätt? Nittiofemprocentavmaxvarendagång-metoden. Det är bara det att mig passar inte sådan träning. Blodsmakslöpning har jag provat nog, på den tiden intervall var högsta mode och löpning i samtalstakt på sin höjd var någonting för fotbollssparkare näst sista kvarten.

Var och en får bli löpsalig på sin fason. Själv vill jag gärna springa som en get fort uppför backar, jaga intervaller eller tokrusa mot en mållinje. Någon gång. Men helst vill jag löpa länge just i samtalshastighet, även om det bara är mig själv jag pratar med. Då mår den här kroppen bäst. Numera springer jag för att må, inte för att nå, få eller slå.

De personliga rekorden är ändå redan satta. Att det går att sätta personliga åldersrekord har ingen berättat för mig än och skulle någon göra det skulle jag svara att sådant känns fjantigt. I så fall är ju varje lopp du gör ett pers.

Det var fortfarande mars 2011 och jag svarade förstås. Tes, antites, syntes. Men innan dess hade jag lämnat tråden ett tag, stängt av datorn och tänkt efter. Sakta, i löptakt, växte formuleringen fram. Fem minuter kilometern, fortare är inte nyttigt att låta tanken löpa för en enkel man från skogen. Själva löptakten långsammare än så. Apropå er diskussion, tänkte jag blygsamt, apropå det ni skriver om att springa och tänka.

Nu kom det, mitt bidrag till världens samlade löparfilosofier: Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant, skrev jag. Ska tanken löpa fort får kroppen se till att springa aningen långsamt. Men – springa.

Tre meningar som skänkte mig viss glädje efteråt. Länge beundrade vi varandra.

Två förvåningar
Jag tror på min grundsats. Summan är konstant. Två år senare är jag fortfarande förvånad att det blev jag av alla löpande människor genom århundratusendena som formulerade den, men när orden väl var skrivna såg de sanna ut direkt.

All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, har någon sagt. Själv har jag ofta löpt i tanke- och samtalstakt. Det gör att jag har hittat på några hundra krönikor i löpspåret och löst många andra problem också, medan fötterna med pegasuserna på lyft från underlaget.

Visserligen gör det att jag samtidigt är en av få som tränat i varsin riktning med en träningskamrat.

– Prater, dä gör vi sen… sa han upprepade gånger under våra träningspass när jag babblade på, trogen min vana att informera omgivningen om hur det är med livet, universum och det.
Prater, dä gör vi sen…

Till sist kom han på det genialiska. Vi skulle träffas i förväg, byta om på vår arbetsplats tillsammans och sedan ge oss ut på samma gång. Men rundan på regementsområdet skulle vi ta i varsin riktning. Så fick det bli. Artigt hälsade vi på varandra när vi möttes efter halva sträckan.

Pratade, det gjorde vi sen.

”Mängden smarta ingivelser per skottår?”
Den Löpande Matematikern svarade givetvis, det var ändå bara drygt 42,195 år sedan det stod 1968 i almanackorna. Sven-Ove, skrev han, Din sats, även känd under namnet ”den svenssonska hypotesen”, ligger det mycket i. Man kan få ett och annat hugskott, förutsatt att man springer långsamt i terrängen eller på asfalten men inga hugskott alls under motsatta förhållanden.

Dock uppstår problem, när din upptäckt skall formuleras i matematiska termer. Skälet är att löphastigheten rimligtvis uttrycks i meter/sekund eller kilometer/timme, medan de svindlande hastigheter med vilka ens tankar löper inte kan artikuleras på det viset. Frågan är vilken enhet man ö h t skall använda: mängden smarta ingivelser/skottår?? Antalet nobelprismässiga formuleringar/decennium??

Vid närmare eftertanke undrar jag, om inte ”den svenssonska hypotesen” kräver andra ordningens partiella differentialekvationer. Lyckas jag ställa upp en relevant sådan, så lovar jag att återkomma i ärendet; slutade han.

Löparfilosofins första grundsats
Ibland är det knövligt mitt liv. Det är när jag får mothugg. Värst är när mothuggen kommer från välformulerat folk som tänkt. Två år och halvannan månad senare har jag funderat färdigt på hans svar.

Hypotes kan man inte kalla min upptäckt, det är en grundsats. Summan är verkligen konstant. Som författare har vi friheten att formulera världen i bilder om det passar oss, herr Parner och jag. Nu passar det mig.

Ty visst går det att mäta löpningens och tankens hastighet och få en summa. Det går dessutom att uttrycka dem i samma enhet, vilket förvisso har sin fördel, det må man hålla med den gode matematikern om. Själv mäter jag gärna löphastighet i minuter per kilometer, men för enkelhets skull väljer jag här det som min gps-klocka visar när jag springer. Kilometer i timmen.

(Det är inom parentes sagt ett väldigt räknande i spåret, när jag hela tiden ska omvandla kilometerhastigheten på klockan till minuter kilometern, men strunt i det. Det är så en tanke tränas, man får vandla om.)

Enkla associationer av typen centerungdomens ja till marijuana och månggifte och nej till arvsrätt eller socialdemokraternas affärsplan eller andra ordningens partiella differentialekvationer går nog att tänka ut med en hastighet som blir opraktisk att uttrycka i kilometer i timmen. Det är sant. Men nu menar jag tankar, djupare tankar, sådana som kräver arbete. Definitionen är att tanken ska lyfta, precis som löpningen bland annat låter sig definieras av att båda fötterna stundom ska lyfta från underlaget.

Dessa tankar har en tydlig tendens att alltid segla iväg i enheten km/tim, och nu menar jag det bildligt, med författarens rätt och poetiska frihet. Måttet är en metafor. Infall, paus, infall, paus, infall, paus låter det i den djuptänkande löparens hjärna. Det gäller bara att ha sina fem ordinarie sinnen samt det sjätte, löpsinnet, rätt tränade och uppvärmda. Då hör du. Infall, paus, infall, paus, förvånansvärt ofta bara obetydligt snabbare eller långsammare än ett välbalanserat löpsteg i samtalstakt.

En frukt av sådant tankearbete är just löparfilosofins grundsats nummer ett: att summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. Tankar på den nivån låter sig svårligen tänkas i en hastighet snabbare än 13 kilometer i timmen för mig. Själv gjorde jag det en kilometer långsammare. Då, i mars 2011.

Nu är tanken bättre tränad.

 

Var och en sin egen Wu Tao-Tzu

En morgon ska jag som vanligt lägga i ordning mina kläder på sängen. Då händer något.

Den kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu stod och såg på en målning han precis fått färdig. Plötsligt klappade han i händerna och porten på bilden öppnade sig. Han gick in i sin tavla och porten stängdes bakom honom.

Nu har jag gjort likadant. Tror jag. En sådan bild har jag aldrig tagit förut. Någonsin. Kära nån, ska jag hitta ut igen i världen?

Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Publikskolan med Västanå Teater fortsätter. Onsdag kväll på Brårud i Sunne och ett gäng skådespelare kämpar med hallingdansens turer medan alla vi på läktaren, 50-60 personer, ser på.

– Vad bra hon Silje är! säger en bänkgranne. Ja, sannerligen. Silje Onstad Hålien har inte bara skrivit danshistoria i Norge. Nu får hon en rutinerad koreograf som Jimmy Meurling att säga:

– Hallingen får Silje visa. Hon är bäst.

I fjol blev hon första kvinna att tävla i högsta klassen i Norge i den annars så mansdominerade hallingdansen. Hon är född i Valdres, där dansen inte heter halling utan laus, dvs lös. Silje är utbildad vid den norska baletthögskolan och medverkar i olika dansprojekt i Norge och andra länder. Och nu har hon kommit till Västanå Teater. Rappt slår hon näven i klacken, stolt knycker hon på nacken. Sakta men säkert lär de andra i gruppen sig och tar efter.

Den här kvällen kommer publikskolan mer rakt in i repetitionsarbetet. En nyttig upplevelse. Vi vet ju att allt det här kommer att se självklart ut på scenen om en månad. Då kommer fler än Silje att leva ut. Just nu är det mest slit och ibland ett gemensamt skratt vid missade steg.

– Vildheten, säger Silje, vildheten. Det har hänt att man gett spelmannen skulden för dråp som någon utfört vid hallingdansen…

Problemet är alla bilder vi har av Nils Holgersson
Efter kaffepausen är det Inger Hallström Stinnerboms tur att visa de kostymer som aktörerna i årets Nils Holgersson ska ha på sig. Nu förvandlas vår kväll till något som liknar en modevisning. Eller ska vi säga mod? Den som tror att vi ska få se en klassisk Nils Holgersson i gula byxor och träskor, den tror fel.

– Problemet ligger i att det finns så många illustrationer, säger hon.

Alla har sin bild av Nils Holgersson. Oftast en med röd mössa, gula byxor och träskor. Den kostymeringen får vi inte se från Inger Hallström Stinnerbom. Det vore inte Västanå Teater om hon inte tänkte lite längre än så. Jag återkommer till Nils.

Nu visar hon på en kopia av ett gammalt grånat foto. En grå figur som ser ut att knacka på en grå dörr. Vet vi vad det här är? Nej det vet vi inte.

– En gammal tiggardräkt från värmländska finnskogen. Där fann jag min bild av tomten.

Det handlar om hustomten, den som är så viktig i berättelsen om Nils Holgersson. Tomten som ger den elake Nils en rejäl örfil, så att han somnar in en stund och sedan är förvandlad till en pyssling när han vaknar.

Inger Hallström Stinnerbom tar fram de grå tomtebyxorna och den grönaktiga tröjan. Som mossa på en sten. En skånsk hustomte har inget med moderna julars skyltfönstertomtar att göra.

Så går vår andra kväll med publikskolan till. En ny kostym visas och vi applåderar. En ny, nya applåder. Ibland låter hon en skådespelare eller dansare bära den, ibland visar hon den på galgen. Folk ställer frågor om material och färgval. Filosofin är hela tiden den som präglar Västanå Teater. Det är inte kostymen som ska visa oss örnen, korpen, vildgåsen eller Mårten. Det ska skådespelarna göra, men vi i publiken får också finna oss i att vara medskapande.  Det är så hela teatern jobbar och så jobbar Inger Hallström Stinnerbom. Aldrig gå den lätta vägen, alltid bjuda på det gedigna, alltid lita på publiken.

Får han röd mössa?
Vad det blir för färg på Nils Holgerssons mössa i år? Blir den röd? Ingen aning. Den kom i hastigheten inte med när Nils dräkt presenterades. Kläder som gör honom till en blandning av bondpojk och ung man från 2013. Doc Martenskängor, vida byxor, stickad tröja.

En kväll när bilarna brinner igen i Husby känns det skönt med en teater som inte gör den holgerssonska värstingresan till en gullig djursaga. Det gjorde inte Selma Lagerlöf, så varför skulle Västanå göra det?

Löpningen blir vardagsmode

Löparvågen går över Sverige. Det är bra. Löpningen som livsstil har blivit så modern, att tjejer går i löpartights till vardags.

Nu väntar jag bara att det ska bli snyggt att gå med vätskebälte också.
En vanlig tisdag på Västra Torggatan.

 

 

 

Ni kan få mitt bälte som det inte går att ta lös flaskorna ur. Inbytesbältet. Jag fick det när spännet gick sönder på första exemplaret efter bara tio löppass. Två av flaskorna kräver en utbrytarkung för att lossna och nå min mun. Det är sällan jag har någon utbrytarkung med mig när jag springer.