Arg varenda gång

Hamnar på Spa och kurs i storytelling. Jag säger till fryksdalingarna som jag ofta gör när jag återvänder till Sunne:

– Jag blir arg varenda gång jag kommer hit.

Kommunalrådet ser behärskat konfunderad ut. Som funderade han på att gå i försvarsställning eller åtminstone säga något snällt om orten vi sitter i.

– Ja, fortsätter jag, det är så vackert här. Varför flyttade jag nånsin härifrån?

Snön faller. På höjderna mellan Klarälvens och Frykens dalgångar låg den vykortsvit. Blank väg, långsamma bilister i förstagångshalkans tveksamma försiktighet. Vid Ås såg jag en älg som åt äpplen, vid Östanås två betande rådjur.

Kursen fortsätter. Ola Persson och hans medarbetare tycks fundera över om den utflyttades ilska är något att haka upp en story på. Nja, innan kvällen är över har vi hittat bättre historier att ge liv åt våra verksamheter med. Stoltheten, glöm inte stoltheten, det är den som bygger berättelserna.

Förresten är det inget fel på Forshaga. Vi har våra historier.

Låt oss stanna i byarna över natten

Det finns en bok jag inte läser alltför ofta i, eftersom jag tror mer på andra ord och mest på att tänka själv. Men när jag läser boken, återkommer jag ständigt till Höga visan. Har det någonsin skrivits vackrare kärlekslyrik?

”Kom, min vän;
låt oss gå ut på landsbygden
och stanna i byarna över natten.

Bittida må vi gå till vingårdarna,
för att se
om vinträden hava slagit ut,
om knopparna hava öppnat sig,
om granatträden hava fått blommor.

Där vill jag giva
min kärlek åt dig.”

Höga visan, kapitel 7, vers 11-12, 1917 års bibelöversättning.

Nya kommunikativa ordboken

Dubbelklicka – spilla mos från Petruskiosken rakt på styrplattan på datorn så den blir gling, två gånger i taget.
Webetarian – äter bara sånt som är nätfiskat.
Logga in – dra in en stor timmerstock i vardagsrummet.
Googla – god & glad & finner sig i allt.
Markera allt – säga ifrån på skarpen precis hela tiden.
Messajaureeng. Text Message Lake.
Surfa på nätet – vinna Wimbledonfinalen och hoppa över nätet för att tacka förloraren, men fastna med vänsterfoten och bli sedd av en miljard tv-tittare när du börjar balansera och flaxa med armarna och till sist står på näsan i gräset så blogen skvätter.
Dålig täckning – försöka ringa någon utan en tråd på kroppen.

Fikonspråk

Det är inte bara min nuvarande bransch som håller sig med fikonspråk. På sågen hölls vi med OS, kvinta, tvåtumfyra och justering, i tidningsvärlden lämnade vi några mackor till ett knäck som sedan utgjordes och blev till produkt med hjälp av finurligheter som typometer, cicero, sats och korr. Som frilanskrönikör på tv gjorde jag någon enstaka synk. När jag var SOS-operatör fick jag prata ibland om ca-patienter, X, tia-attacker och defibrillatorer. Och i jobbet på Räddningsverket fick jag en och annan gång säga ”automatlarm, ej brand”, Rakel, RB 90 och IVPA.

Alla de där orden och uttrycken behövdes. Ibland. Vi själva behövde dem. Ibland. Men inte så ofta som vi trodde själva.

Det som inte behövs är fikonspråk när vi pratar med vår omvärld. Själv har jag ofta varit allergisk mot yrkesjargongen även internt. Hur var det han sa, Gunnar Sträng? Använd inte utrikiska ord när det finns en adekvat inhemsk vokabulär…

Varför fick vi inte säga falsklarm förresten? Det sa ju alla andra.

Ord

Jag är i telefon – jag har krupit in i mobiltelefonen, det var jäkligt besvärligt, men det gick.

Jag drar ett mejl – jag skriver ett elektroniskt brev till dig, sedan sätter jag min dator på en släde som jag lånar, och så drar jag datorn hem till dig, så du kan läsa brevet.

Utrikesministern är uppkopplad – excellensen har en elledning instucken i ändan, vet inte riktigt varför, men personen som gjorde det var relativt uppretad på allt hr Bildt har sagt, ända sedan SACO-konflikten 1966. Nu lyser han bättre än en oljelampa.

Ord

Branschen jag arbetar i är precis som alla andra. Vi håller oss med ord och uttryck som menar väl men riskerar att förvirra de medmänniskor vi pratar med. Jag syndar själv ibland. Här är några uttryck ur hemliga språket: en buss ”angör” busstationen, du får åka med ”mot uppvisande av giltigt färdbevis”, vi säljer ”produkter” och vi ”ser över stoppstrukturen”.

Vi borde våga försöka lite oftare med att bussen ”kommer till”, ”om du visar upp en biljett eller ett periodkort som gäller”, vi säljer ”biljetter och kort” och ”vi håller på och funderar på om tågen ska stanna vid den stationen varje gång”.

Värst är ”mot uppvisande”. Hur i allsin dar gick det till när det uttrycket föddes? Jaså, är ni emot att man visar upp?

Fast det är klart, nu för tiden hör jag politiker som säger att de jobbar mot minskade klyftor.

Inte för.

Råd 1

Råd till mina döttrar om ni tänker sitta på en sten i skogen när det är kallt och anteckna era kloka infall samt till alla som vill referera division III-bandy på plats:

Medtag blyertspenna.

Novembereftermiddag, springer

Semester. Slutavverkar solrosorna vi gröngödslade delar av trädgårdslandet med. Ståtliga soldater som vaktat färdigt stupar och hamnar på komposten. Den heliga komposten. Sedan spadvänder jag landet medan jag tänker på grävarkollegerna som grävde hela Göta kanal för hand med sina stålskodda träspadar.

Då vattnas det redan i munnen. Bokstavligen. Jag ska springa. Det gör det då.

Fem över halv tre lunkar jag gångvägen mot nordväst och viker av ut på ängen i det sneda solskenet. Hela dagen har varit klarblå. Isfläckar, rimfrost i gräset, frusna löv frasar, benen en aning tunga efter kroppsarbetet, kylig luft som svalkar lungor och hals.

– Gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt! trummar fötterna mot elljusspårets hårdpackade grus. Svetten börjar sippra fram i ryggen, tankarna får fara fritt. Mitt i mördarbacken kommer jag på en sak som jag vill göra med webben på jobbet. Vid hinderbanan lite senare skriar en större hackspett och högt ovanför Grossbolstorp flyger två korpar förbi på väg mot Kil. När jag kommer hem är det en och en halv grad kallt.

Skorna luktar skog och lycka.