Nya kommunikativa ordboken

Ringa upp – ringa till överheten.

Lurendrejare – telefonförsäljare som vet vad du heter i förnamn.

Lur – bindande avtal med den typ av telefonoperatör som själv går och knyter sig, ”tar en lur”.

Kundtjänst – enhet hos samma telefonoperatör som organiserar telefonkö.

Ringa ner – ringa till någon du törs klaga på. När fler har ringt blir personen ”nerringd”. (Prova inte detta hemma).

Mina löparguruer: Erik Bengtson

När jag hade sprungit 16 gånger tyckte jag det var dags med en belöning. En löparbok, precis som om jag vore en riktig joggare. För säkerhets skull skrev jag det i boken också: Gåva till mig själv.

Den 4 augusti 1980 hade jag alltså tränat 16 pass. Hur många gånger i veckan? Jag minns inte, måste leta fram träningsdagboken. Skrev jag dagbok i början? Första gången var hemsk, det minns jag. Du tror alltid att du fortfarande är precis så vältränad som när du var ung och idrottade eller som i lumpen, när du var bland de bättre på kompaniet, men den självbilden ljuger.

Nypremiären var vid hembygdsgården i Sunne, jag orkade springa några hundra meter, sedan gick jag, sedan sprang jag några hundra meter, sedan gick jag uppför en backe, sedan sprang jag hem, för på gator finns det publik.

Barn och dårar …
Det var löparvåg i världen. Allt hade börjat i Amerika, nu var vågen kommen till Sverige. Snart skulle det komma joggare lufsande i grå bomullsoverall med huva i varenda film och tv-serie vi såg. Till och med Lyrikvännen skickade ut en poet för att jogga i en självupplevd rapport.

Erik gav ut flera löparböcker. Gåvan till mig själv var den andra han skrivit. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Redan titeln var värd långt mer än mina träningspass.

Vi var lite stolta, vi som hade haft honom som lärare på Sundstagymnasiet i Karlstad. Vår Erik var en av dem som sett till att vågen kommit hit. Även för honom började det med en tung rusch, när han trodde att han fortfarande var i form, citatet är ur boken:

”Jag tror jag kommer ihåg hur alltihop började. Det var en söndag i januari. Jag hade tagit en tur ut i skogen med bilen, en gammal folkvagn med något fel på värmesystemet.

Jag parkerade intill snökanten på en mötesplats och klev ur. På andra sidan en svacka med middagssol höjde sig en kulle med blå skugga och gles granskog. Det kunde vara etthundrafemtio meter. Jag beslöt springa dit och tillbaka för att få upp värmen.

Jag rultade iväg, i duffel och stövlar, stel och påbyltad. Mitt i det svaga motlutet var jag plötsligt alldeles slut. Jag fick gå tillbaka.

Det stod klart för mig: inte en fotbollssäsong till, inte ens i B-laget. Jag skulle inte komma igång en gång till. Jag var i alla fall över 30.

Så började det.”

Alle löse går om!
Du vet hur det är med lärare. Är du 60 år som jag, så har du haft några stycken. Några halvbra, några bra, några ännu bättre, ett par riktigt dåliga – och några som har präglat dig.

Erik Bengtson är av det senare slaget. Vi gick på Sundstagymnasiet, det var år då auktoriteter skulle vältas och fanor fladdras, men Erik lät sig inte vältas. Därtill älskade vi honom för mycket, den akademiskt torrhumoristiske degerforsaren som skrev romaner och som spelade fotboll fast han fyllt 30. Hans lektioner i svenska och historia ville jag inte missa.

Annars missade vi gärna rätt många lektioner, mina vänner och jag, ty vi hade ett elevråd och en världsrevolution att sköta. Det gick skapligt med elevrådet, men sämre med världen. Den är orättvis än.

Åren gick, efter några år på ett justerverk (och ännu en lärare för livet) kom jag in på journalisthögskolan och hamnade på tidning i Småland. En dag lägger kulturchefen en färsk bok på mitt skrivbord. Recensera den här, Sven-Ove. Det är nån värmlänning som skriver om Degerfors IF, fotbollslaget du vet.

Recensionen ledde till ett talesätt på Smålands Folkblad sedan: ”Alle löse går om!” Jag hade refererat historien om Skjorta Bergström. Målvakten i Degerfors som efter en fantomräddning kunde få för sig att rulla ut bollen tillbaka till motståndaren som nyss skjutit. Alle löse går om.

En bra bok, Heja röda vita laget. Men mycket löpning var det inte i den, trots att Erik Bengtsson faktiskt börjat springa då.

Prova själv, vet jag!
Det är en särskild sak med forna halvlovande terränglöpare och halvdana skidåkare, som läser om en ny löparvåg i alla tidningar de läser. Till och med reportagen de själva gör, handlar om detta joggande och lidingölöpande och vasaloppsåkande och sakta men säkert även marathonlöpande. Kort sagt, det som knäckte mig var en entusiast i grannskapet där vi bodde i Huskvarna. Han var ivrigt engagerad i friluftsgården Öxnegården och ansåg bestämt att jag borde börja springa igen.

– Du har ju gjort det förr, Svensson.

Förr, det var längesedan det. ”Ja, men du kan väl ställa upp i Skärstadloppet i alla fall? Träna vid Öxnegården och sedan provar du loppet. Sedan är du i gång”.

Visst. Det kan jag väl.

Populariserade joggingen
Diplomet från IK Vista har jag kvar än. ”… för fullföljande av Skärstad-Loppet” står det. 32 minuter 47 sekunder.  Egentligen bevisade det kuperade sexkilometersloppet bara en sak för mig, och det visste jag innan. Att kondition är färskvara. Kära nån, Svensson, du är 25 år, du har inte tränat på nio år och bara sprungit två gånger sedan lumpen för fem år sedan. Du ska inte orka.

– Ja, men tiden. Är jag så kass?

Fler och fler joggingartiklar, fler och fler filmscener med joggande amerikaner. Här och där en krönika av Erik Bengtson, vår vän från Sundsta. Han hade kommit lite längre nu, noterat Degerfors IF:s första klubbrekord i marathon, skrev i en löpartidning som hette Springtime och sågs träna var och varannan dag på I2-området i Karlstad, där jag själv ålat min magra kropp medels hasning för inte så länge sedan. Över huvud taget fortsatte han att popularisera joggingen i Sverige och lärde oss dessutom stava marathon med th, klassiker som han var.

1977 kom Eriks första löparbok. Diktsamlingen Pep Talk.  ”Är de här dikterna dåliga vet jag receptet: jag ökar på min veckoranson 5-10 mil” skrev han på baksidan av boken. Du kanske skulle göra det, antydde jag i recensionen i Smålands Folkblad. Det var orättvist skrivet, men jag levde fortfarande kvar i 68-rörelsens något fyrkantiga syn på kulturens balans mellan form och innehåll.

Alla dikter som skrivs måste inte förändra världen, men recensenten i mig trodde det. I själva verket är boken fortfarande bra, när jag nu plockar fram den ur bokhyllan. Praktiskt taget varenda dikt hade kommit till under Eriks långa rundor i I2-terrängen. Då hinner man tänka.

”En dröm kan ha tyngd.
Ändå
faller den inte.

Den bara ger fan
i Newton.”

Hans mest poetiska löparbok
Trots det tycker jag att 1979 års bok är hans mest poetiska löparbok. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Om poetens uppgift är att förklara världen, så var det precis vad den löpande adjunkten från Degerfors och Karlstad gjorde.

”Jag har, i all min privata ofullkomlighet, upplevt några dagar, några få ögonblick när himlen bokstavligen har öppnat sig, när jag plötsligt, för att låna den brittiske häcklöparen David Hemerys beskrivning av sitt guldlopp på världsrekordtid i Mexico 1968, befann mig i ett tillstånd av ’total kontroll, vilket förde över i absolut frihet’. Vid ett tillfälle, en juniförmiddag för ett par år sedan, sprang jag en mil på en tid som jag inte ens har varit i närheten av när jag har tränat intervaller och sprungit samma sträcka i 1000-metersavsnitt. Det var inget fel på klockan och avståndet stämmer, det vet jag. Vem det var som befann sig i min kropp och sprang den här milen på huvudsakligen grusväg under 34 minuter, vet jag däremot inte.”

”Monotonin som frihetens förutsättning: kilometer blir mil, dagar blir veckor, veckorna månader. Det här är jag, tänker jag. Jag är mig själv, äntligen är jag mig själv. Mina penslar har torkat. Men långsamt löstes de upp igen. Det är i vattenfärger som jag målar. Men jag målar.”

Finns det förresten en bättre bild av långlöparens beroende och besatthet, än berättelsen (vid ett annat tillfälle) om hur han sprang flera mil i korridorerna runt Sundstagymnasiets kringbyggda gård, den där vinterhelgen när det var så kallt i Karlstad att det inte gick att springa utomhus för Erik ens?

Sådana är alla riktiga löpare, oavsett om vi springer fort eller bara gärna. Besatta, beroende, fantasifulla, koncentrerade blir vi. Fråga en av oss som blir skadad och inte kan springa på några veckor. Fråga vad vi tänker på, dag och natt.

Löpning.

Klart han sprang korridorerna runt, tills städerskorna klagade på fotavtryck i kurvorna. Springer man sexton mil i veckan, kräver det en och annan korridorhelg när kylan rasar ner över landet.

Springa till Kalifornien
1980 kom nästa löparbok, en trivsamt besatt berättelse det med. California – here I come! handlar om hans försök att springa över hela den nordamerikanska kontinenten. Det går så där med projektet, eftersom hans följebilsförare får spader och hoppar av, en efter en. Erik själv står ut, men på slutet får han både springa och sedan springa tillbaka och hämta följebilen. Vid ett tillfälle hamnar han mitt i starten för ett marathonlopp. Det ska åt rätt håll, så han anmäler sig och fullföljer. Efteråt är han den ende som måste springa lika långt tillbaka och hämta sin egen bil.

Där ungefär har han övertygat mig. En sådan människa vill jag bli. Kanske inte springa över hela USA, förmodligen inte springa marathon så fort som han – men dock springa. En dag köper jag ett par billiga joggingskor i sportaffären i Sunne och ger mig ut. Få se nu, finns det inte ett elljusspår vid hembygdsgården?

Min främste inspiratör
Det har inte släppt sedan dess, suget. Gudarna ska veta att jag varit skadad i både knä och rygg och fått göra långa uppehåll, alldeles för långa. Men varje gång har jag kommit tillbaka och aldrig har jag gett upp.

Det beror på ett bra belöningscentrum i min hjärna och på att människan är gjord för att jaga fram på en savann. Men det beror förbaske mig på den löpande, tänkande och skrivande adjunkten Erik Bengtson från Sundstagymnasiet också.

Han, som jag beundrar så när jag intervjuar honom för NWT några år senare, när han springer Erik Bengtson Race. Varje klass på Sundsta springer stafett runt Sundstatjärn, själv springer han hela tiden. Jämnt som en klocka, varv efter varv efter varv…

Han, som hela tiden sitter på mina axlar när jag själv börjar skriva krönikor i Springtime, Skogssport och Värmlands Folkblad.

Han, som när vi möter honom på gymnasieklassernas jubileumsträff härom året minns varenda en av oss till namnet. ”Sven-Ove, du hade fyra i historia och femma i svenska. Inger, du hade femma i historia. Er dotter heter Klara, hon är egentligen humanist och inte naturvetare som hon själv tror”.

För mig finns det ingen bättre löparguru än Erik Bengtson. Ingen har inspirerat mig mer, ingen har berättat så mycket om kolhydratladdning, träningsmetoder, stämningen innan start, rusningen när startskottet går, gamla svenska löparoriginal – eller om envishet, eftertänksamhet och långlöparensamhet som han.

Ingenting är omöjligt. Ingenting.
Erik skulle bara inte ställa sig i tv och gapa om saken.

 

En dags semester

Jag kunde förstås göra som författaren som steg upp i talarstolen för många år sedan, när jag var på Författarförbundets årsstämma:

– Jag tänkte, att när jag nu har åkt så långt… sa han långsamt, och gjorde en andningspaus. Ända uppifrån nordligare Norrland hade han åkt, både länge och väl, för att ta sig till stämman.

– … så borde jag säga nåt. Så nu gör jag det. Nåt.

Sedan gick norrlänningen och satte sig, vi avslutade stämman och han for hem.

Ordens kamp mot skammens tystnad

Kan inte släppa detta med domen mot de två svenska journalisterna i Etiopien. Elva år för ett opublicerat reportage. När det fria ordet fängslas finns det alltid någon som har något att dölja.

Sällan har så många i en svensk regering tigit så mycket så länge om rätten att inte vara tyst.

Ordens kamp mot skammens tystnad.
Det är bara att välja.

Skapat en ny sida för krönikor

Webbvård i går. Har gjort en ny krönikesida och lagt dit en facklig krönika: – Buller? Det går snart över! Den handlar om arbetsmiljö och berättar om två av mina arbetskamrater från sågen. De lade ut långrev men fick annat napp än de hade tänkt sig.

Den senaste tiden har jag också gjort en sida med definition av löpning och skapat ett historiskt hörn bland länkarna. Gamla youtube-klassiker mest, som tidsdokument. Länkarna förnyar jag också ibland.

Varje dag?
Har bloggat i drygt en månad. Tänker inte skriva ett nytt inlägg varje dag.
Tänker inte.

Tänker att, va’ katten, jag ska bara, det är ju det där med kristdemokraterna som bråkar och norrmännen som är utan smör och julen måste jag ju uppmärksamma, den är det nog fler som firar… Snart måste jag börja skriva om skrivandets hantverk och vedermödor också, och…

Tänker.

Fruktbarhetsfest på senhösten

JUL.  ”… den kristna högtid som firas 25 december till minne av Jesu födelse. Ordet är fornnordiskt (jól) och betecknar en vinterhögtid. Sannolikt handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten snarare än ett midvinterblot som i Snorre Sturlassons kungasagor”. Källa: Nationalencyklopedin

GOD. Synonym till angenäm, skön, bra, fin, skicklig, from, mild, rejäl, ordentligt tilltagen, snäll.

Välj själv från listan. Minst en av de sorternas vinterhögtid önskar jag dig. Eller alla sorterna, om det är vad du vill.

Och sillsallad.

Hur var helgen? Jo tack.

Fredag förmiddag, snön faller och jag är kompledig efter en rolig och intensiv vecka.  Vitt på träden, vitt på biltaken, vit hela gatan, luften vit. Snö. Kära älskade snö. Titta barn, nu flyger lappvantar stora som grytlappar, tätt tätt i hela luften över Grossbolstorp.

Vilka barn? De är utflugna för många snöfall sedan. Vem pratar du med?

Jag hittar ingen rutig flanellskjorta, så det tar ett tag. När jag äntligen är påklädd i vildmarkskängor, vildmarksbyxor, vildmarkskåsa och grön arméskjorta har det redan börjat smådugga. Strunt i det, snön ligger vit på ängen upp mot friluftsgården. Ett rådjur har gått före mig i den orörda snön och inuti mig hör jag Tomas Tranströmer berätta om det spåret: språk men inga ord.

Blöt i ansiktet tar jag fram mobilen ur sin plastpåse och fotograferar ett stilleben av skogsutflyktsmåsten i snö. Sittunderlag, vikbar kåsa, ett styck smörgås med skinka, ett styck smörgås till med skinka, en citrusfrukt (absolut nödvändig på varje utflykt i snölandskap), en japp samt kaffetermosen. Allt finns. Språk men inga ord.

Det lilla gröna moleskineblocket och en blyerts kommer också med. Inte ens jag använder block och penna länge när snön rasar från träden, men de är som kikaren i fickan. De ska alltid finnas. Tänk om det kommer nåt och går förbi och jag inte har en kikare att se det i? Tänk om det kommer en idé och jag inte har ett block att se den i?

Kaffet och smörgåsarna smakar som kaffe, bröd, smör och skinka bara smakar mellan fuktiga granar.

Lördag kväll. Julbord med jobbet. Vid underhållningen efter maten vinner jag ris à là malta-slickartävlingen. Rätt svar på tipspromenaden: en etta. När jag kommer hem berättar min fru att Tomas Tranströmer klappade kungen på kinden när han fick nobelpriset. Språk men inga ord.

Söndag. Läser om hela dikten om när Tranströmer var ”trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Ska vi ta en tur i skogen? säger jag till min fru.

Åtta grader kallt, världen vit, solen hittar ytor överallt att gnistra i. Färska rådjursspår vid vårt fågelbord.

 

Mina löparguruer: Nils Lodin

En kväll träffar jag en karl på en workshop i Värmland. Första uppgiften: skriv ner tre egenskaper som du skulle beskriva dig själv med vid en anställningsintervju. Du får inte använda klyschor som ärlig och kreativ.

På min lapp står det snart: Stönig (värmländska för envis), Kort stubin, Humoristisk. Då skäms jag redan för det sista, ty sådan är jag uppfostrad. På min bordsgrannes lapp står det God soldat, Engagerad … och längre hinner vi inte förklara för varandra, för nu berättar han om sin vikt.

– 2007 var jag så överviktig, att när jag knöt skosnörena fick jag alltid ta mig en funderare över om det inte var nåt annat jag borde göra på samma gång. När jag ändå var där nere…

Nu ser han ut som vilken smärt motionär som helst i medelåldern. God soldat betyder inte att han är militär, men däremot att när han får en uppgift så genomför han den. Det var det han gjorde med sin vikt.

– Jag sa till en bekant att det här får vi göra någonting åt.

Kort sagt, de bestämde sig för att springa ett marathonlopp tillsammans två år senare. New York Marathon, det ansåg de vara marornas mara. Skulle de ändå springa 42 kilometer och 195 meter så skulle det vara den.

– Första träningspasset orkade jag 500 meter. Sedan var jag helt slut, svetten rann och jag hade en förfärlig andhämtning. Pulsen rusade …

Vi är många som känner igen den situationen. Så har det varit för många av oss, även vi som inte var överviktiga när vi började.

Skriv en text till bilden
En kväll, många år tidigare, ringde min telefon.

– Hej, jag har hört att du är löpare och kan skriva. Vill du skriva en grej i Springtime? Jag har en fin bild på en löpare i vacker natur som vi tänkte du skulle fixa en text till. Ett par matsedlar eller nåt.

Matsedlar är journalistspråk från skrivmaskinens dagar och betyder manuspapper. Mackor sa vi, när vi ville vara riktigt fräna. Den här artikeln är på fyra och en halv matsedlar.

Sedan beskrev han bilden. En löpare som med sviktande steg tog en runda i svensk fjällnatur. Jag fick inte ens fotot skickat till mig. Han beskrev det. Löpare i förgrunden, fjäll i bakgrunden. Sedan lade han på, jag tog ett djupt andetag och skrev ner all min kärlek till motionslöpning i fri svensk natur. Artikeln kom in, redaktören hörde av sig och tyckte det var en fin text, särskilt som jag inte ens hade sett färgfotot innan jag skrev.

Att det var ett test förstod jag. Sådana utmaningar måste du bara anta, annars är du inte lika stönig som folk tror.

En legend i luren
Det var Nils Lodin som hade ringt. Legendarisk grundare av och chefredaktör för tidningen Springtime, den som senare bytte namn till Runners World Sverige.

Han hade fått mitt namn av en gemensam bekant. Det är jag Lars Longueville, den gången utbildningsledare på högskolan i Kalmar, evigt tacksam för. Nils och jag hade varit där vid varsitt tillfälle och fortbildat journalister i sådant som Lars ansåg att vi behärskade.

Historien om löpartidningen Springtime började en sommardag 1982. Nils Lodin mötte en man vid namn Lasse Vesterlund. Nils var galen i att springa och ville starta en löpartidning. Lasse hade ett tryckeri.

– Trycka på kredit? Gärna, sa den ene optimisten till den andre.

Lodin sade upp sig från Aftonbladet, där han arbetat i 17 år, och startade sin tidning. Chefens ord var att materialet skulle räcka till tre nummer, sedan var han välkommen tillbaka.

Det blev många hundra nummer och loppet går vidare. Springtime startade med noll kronor i kassan, fast branschen den gången ansåg att du måste ha minst tre miljoner i startkapital, om ditt tidningsäventyr skulle lyckas. Totalt hade man genom diverse utskick fått ihop 800 prenumeranter.

Första numret innehöll ett kändisreportage med Björn Ulvaeus, den löpande ABBA-medlemmen som sprungit Stockholm Marathon på bra tid. Omslagsreportaget handlade om Leif Skogland, 33-årig brevbärare från Bengtsfors som aldrig varit utomlands när han började träna marathon. Nu var han en garvad resenär som varit på Honolulu, i Paris, Aten, London, Oslo och New York för att kuta långt.

Löparskola, berättelse om Gunder Hägg, träningsråd, läkarspalt, kolumnister som Lasse Strömstedt, Per Eric Nordquist, Ulf Wickbom och Anne-Marie Nenzell. Det ingick också i premiärnumret. Bland mycket annat.

– Vi sålde 3 000 lösnummer, berättar Nils Lodin. Det räckte naturligtvis inte på långa vägar. Livet var länge ganska kärvt.

Inspirerat generationer av löpare
Men upplagan växte. I december 1987 var den uppe i drygt 23 000 exemplar. Sedan gick löparvågen tillbaka och företagsklimatet blev hårt. Då inledde Springtime sitt samarbete med den amerikanska förlagan Runners World. Det som till sist ledde till namnbyte och tillgång till massor av amerikanskt material.

– Vi tycker att resultatet blivit en tilltalande mix.

Det tycker den här läsaren med, även om de amerikanska lånen till en början var väl övertydliga. År efter år har Nils tidning inspirerat löpare. Elit, likaväl som 5-minutersmotionärer, eller ännu långsammare med för den delen.

När jag själv var som mest ryggdrabbad under långa år i början av 2000-talet var det en stor tröst att ha Runners World Sverige liggande på nattduksbordet. Om jag inte kunde springa själv, ville jag åtminstone läsa om de lyckliga individer som kunde det. De som sprang i mitt ställe.

De långsammas röst
Jodå. Jag fick fortsätta efter den första artikeln om fjällöparen. I många år skrev jag krönikor under vinjetten Motionären i Springtime. Både Nils Lodin och jag tyckte att det behövdes en representant för oss som inte springer så fort också, bland alla proffsiga träningsråd och kolumner av löpande hjältar som Rune Larsson och Kjell-Erik Ståhl.

Det är jag som sagt tacksam för. Har du hela tiden en löparkrönika som måste skrivas, då får du se till att springa också, så du har någonting att berätta. Springa lopp, träffa andra löpare, göra dina träningspass i regn och dis, inte bara när solen skiner och det är medvind på riksväg 62.

Nils Lodin är verkligen en löparguru för mig. Hans 235 ledare har inspirerat, hans tidning har både försörjt mig (en aning) och ryckt upp mig. Som vi säger på facebook:

Gillar!

Läs Runners World du också. Läs gärna Nils Lodins bok ”En löpares funderingar – 26 år med Springtime och Runners World”. Där finns merparten av de där 235 ledarartiklarna med. Den från nummer 4 år 2006 slutar så här:

”Även om vi tror oss vara fridsamma varelser, så spelar adrenalinet en viktig roll i våra liv.

Ofta känner vi oss oroliga utan att riktigt veta varför.

Då heter receptet: Ut och spring!

Att det hjälper vet vi alla.”

Kommer överens
Workshopen i Sunne om onsdagskvällen fortsätter. Stönig, God soldat. Mannen intill mig vid bordet och jag kommer bra överens. Vi vet att den envisheten och den förmågan att genomföra det vi föresatt oss är bra egenskaper, inte bara i våra båda yrken. De är nödvändiga om du ska klara en mara också. Särskilt om du gör det ganska långsamt, som vi båda.

– Det är väl ingen sak att springa marathon på 2.03, säger vi till varandra. Då är det värre för oss som håller på ett tag.

Jag hoppas så att han läser Runners World.