Tre brevmallar för husbehovsbloggare, hösten 2013
1. Jag har förstått att du stör dig på mitt skrivande. Det är tråkigt men jag kan inte göra mycket åt den saken. Nu kunde jag förstås svara med ett svavelosande inlägg som markerar revir, även jag. Problemet är att jag inte är mycket för den sortens urinerande, vuxna karlar emellan.
2. Tack snälla du. Du är inte dum du heller. Särskilt det där om XXX var verkligen påhittigt.
3. Ja tack, gärna.
Gick med i en facebookgrupp som är emot sådant som att göra skillnad på människor.
Efter ett tag upptäckte jag att där fanns människor, som är emot sådant som att göra skillnad på människor, som ägnade hela dagarna åt att försöka göra skillnad på sådana som är emot sådant som att göra skillnad på människor. Du får inte vara med bland oss som tycker att alla har lika värde för det är du inte värd. Få var de men effektiva. Deras trådar i min dator var som lortgrisens benlindor, någon borde tvätta dem och stryka.
Vore det inte så galghumoristiskt skulle jag gråta åt eländet.
Det är precis som när folk som tycker om tåg klagar på tågen hela dagarna så att tågen ska få dåligt rykte men det vill de inte.
Fast bara nästan.
Den tröstlösa hösten 1987. Jag vantrivdes med skrivandet och fick se en annons om att de sökte larmoperatörer på SOS-centralen. Inget för mig, men det råkade vara en gammal lumparkompis som stod som kontaktperson så jag for dit. Kul att träffa Lars. När jag såg själva centralen blev jag ännu mer övertygad. Trafikrummet såg ut som kabinerna på tre DC 10:or bredvid varandra.
Inget för mig.
Det var som han kunde läsa mina tankar, Lars, när den här otekniske personen ryggade tillbaka inför växelborden, datorerna, knapparna, lamporna, skrivarna, reglagen och knapparna och knapparna och…
– Om du vill hjälpa människor, så lär du dig tekniken, sa han. Den är bara ett hjälpmedel.
Instängd av brand
Snart satt jag där och tog emot samtal från människor i nöd. Ibland kunde jag se till att de fick hjälp. Det finns ingen mäktigare känsla än att kunna säga till en människa i telefon, en som är instängd av brand:
– Var lugn. Håll dörren stängd. Räddningstjänsten ropade just på radion att de är framme på din gårdsplan nu. Ställ dig vid fönstret så de ser dig.
Strax därpå får du rapport om att hon är räddad. Ett liv går vidare.
Satt i båten och väntade på hoppet
Det är senaste numret av tidningen Tjugofyra7 som får mig att fundera över den organiserade medmänsklighet som ambulans och räddningstjänst sysslar med. Tidningen ges ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och den som vill får den gratis. En av de intervjuade heter Conny Söderberg, brandmästare vid räddningstjänsten på Kungsholmen i Stockholm. Han pratar om självmord, om folk som vill hoppa från Västerbron.
– Förr satt vi i båten och väntade på att personen skulle hoppa, det var så vi agerade på de larmen.
Inte nu. Conny tyckte det var fel att 20-30 man skulle sitta passiva och bara vänta i stället för att göra något. I dag har man infört en ny sorts larm, en ny sorts agerande.
– Under alla mina år har jag varit med och släpat ut en person från brand, säger Conny. En enda.
Nu har han varit med och förhindrat ett tiotal självmordsförsök de senaste två åren. Vem sa att brandmän bara var intresserade av tut och sprut?
Medmänniskor först och främst
Conny Söderberg kanske är teknisk, vad vet jag? Hur det än är med den saken, så skulle han ha förstått min gamle lumparkompis väldigt väl en trälig höstdag 1987. Det viktiga är att du vill hjälpa människor.
Vi är medmänniskor, det kommer först. Sedan kommer tekniken.
Läs hela artikeln om hur de agerar i dag vid larm om självmordsförsök:
Mod att prata om självmord
Jo, jag vet att fotboll är en kampsport. Absolut. Gärna ett rejält hoppskott då och då, för killar och tjejer med spänst. Kämpa på.
Men snälla TV4 Sport, ninjakrigare, är inte det ändå att överdriva en liiiiiiten smula?
Fackförbundspressen. En gång så viktig som organisatör och folkupplysare samtidigt som den var födkrok för många författare, när dess redaktörer köpte dikter och noveller för att ge svenska arbetare bra läsning.
Så brukar jag tänka.
Dessutom brukar jag tycka att de var rätt bra, förr. Även jag minns novellerna, läsningen. Men nu, brukar jag tänka, nu slås både tidningar och förbund ihop och fanken vet hur mycket skönlitteratur de trycker.
Fast vad vet jag, alla läser jag inte. Vi gör så här i stället. Jag själv är medlem i ett fackförbund vars tidning heter som förbundet. Vision. Här är ”innerspalten” från senaste numret. Jag sitter i badkaret och läser och inser att jag håller med om allting. Hela spalten. När hände det med en hel ”innerspalt” senast? Bra gjort, fackförbundsredaktör’n.
Bra sagt av dig också förresten, Maria Arnholm.
Skrivövning: Skriv en text till fotot, associera fritt.
En enda begränsning har du. Du får inte använda uttrycket ”Den lilla människan”. Inte om du inte gör det på ett förvånande sätt.
Lycka till.
Ny svensk storfilm i 50-talsmiljö med framtidstro och berömd badscen:
Härifrån till eterniten
Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar sig själva i svensk messmörswestern i sätermiljö:
För en handfull dårar
Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar in snabb fortsättning på sin succémessmörswestern i sätermiljö:
Förträng dom högt
En gång i livet blir jag citerad i Frödingsällskapets årsbok. Det var i dag, boken kom med posten. En populär före detta kulturredaktör citerar vad jag skrev när Mando Diao sålde Fröding till Volvoreklamen:
Jaha. Det var det. Det var ju snopet.
Funderar på att gå till bokhyllan och leta fram Berit Ås.
För några år sedan hittade jag den här låten. Då fick jag den på hjärnan. Bob Hund är inte en grupp jag studerat närmare men helglåten sätter sig som en älgfluga i nacken.
Älskade video. Det finns folk som har en särskild fest denna helg varje år, ungefär som andra gör med Grevinnan och betjänten. Låten heter Helgen v. 48. Bara v.
Länk: bob hund Helgen v. 48
En kväll, när vi grillar korv i skogen, slår det mig varför jag behövde jobba fyra år som SOS-operatör och åtta år på Räddningsverket. Det var för att lära mig vad som krävs för att tända en brasa.
Svaret är att det krävs tre saker. Precis de samma som du behöver för att kunna skriva.
Syre, tillräckligt hög temperatur och brännbart material.
