Lärdomar – Sida 58 – SVENSSONS SLÄNG

En ensamvarg korsar sitt spår

Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.

Det varierar.

Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.

Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.

Hon behöver sin omgivning.

Ingenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.

Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.

Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.

Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.

Han

Fundera en stund över vem som tjänar på att dela upp folk i grupper. Svenska arbetare och tjänstemän för sig. Invandrare för sig. Helst vill han skapa splittring mellan oss, fast vi kunde vara syskon. Vänta, vi är syskon.

Vem tror du?
Vem tjänar på det?

Han vet vad han vill. Han gör det för att trycka ner löner och trygghetssystem. Om han kan få oss alla att bli desperata, var och en på sitt håll, då är det riktigt bra. Bäst är om vi tittar snett på varandra. Härska genom att söndra har fungerat förr för hans sort.

Helst vill han göra något åt kollektivavtalen snart. De är för bra. Hela idén är för god. Än är det alldeles för många som har rätt till semester och övertidsersättning och annat dyrt.

Tro inte att det är Sverigedemokraterna du funderar på att rösta på.
Det är honom.

Han äger.

Årets Ingvar

Jag är inte entreprenörskindpussare. Än mindre krämarkramare. Jag är av småbonde- och arbetarklass och det sitter i själen, hur lång resa jag än gör från egendomen Ängebäckstorp 1:3 och gamla justerverket vid AB Molkoms Bruk. Älskade båda två, men säg ingenting, då kan folk tro att jag är entreprenör i alla fall.

Överens?

Bra. Då går vi vidare. Saken är den att det var inte matjord jag skulle ägna mig åt. Inte väldoftande nytorkat virke heller. Det var prat och bokstävlar. Kommunikation om du vill prata fiiint.

Första dikten i tidningen Värmlandsberg 1965. En usel, rimmad dikt. Första romanen refuserad ett tiotal år senare och det av långt bättre förlag än du anar. De verkar ha talat med varandra efter det, mig talar de inte mycket med. Dock har jag fått ett och annat ord både tryckt och sagt sedan dess, ibland mot betalning ska du veta.

Tjäna folket
Jag har haft skoj på den resan. Flygblad mot Vietnamkriget, skoltidning mot betygshetsen, massor av spännande möten med människor som journalist och informatör, så småningom administratör av facebooksidor om både miljövänliga persontransporter och antirasism – och det är inte slut än. ”Tjäna folket” sa vi 1968 och så tycker jag än.

Det är nu jag måste skriva det där som gör att du kommer att tro att jag är entreprenörspussare, vad jag än påstår. Visst, jag hatade Satsa på dig själv-kampanjen när den kom kring 1980. Tycker fortfarande illa om egoismen. Dagens jobbansökningar får mig att vilja kräkas i papperskorgen. Du kan inte ana hur en del ungt folk skryter om sina förtjänster.

Farmor skulle ha skakat på huvudet. Nu får jag göra det i hennes ställe.

Bara så bäst
Ändå är han bara så bäst. Han, den störste krämaren och entreprenören vi haft i modern tid. Ingvar Kamprad. Det är en jury som konstaterar det, Kamprad är bäst.

Kan man göra annat än hålla med?

Det handlar om juryn för Näringslivets 150 Superkommunikatörer. Löjligt namn, men i deras ranking fick han förstaplatsen. Bättre kommunikatör har vi inte, tycker de.

Nu kan du förstås gilla eller inte gilla IKEA:s sätt att möblera vårt forna folkhem. Du kan tycka mycket illa eller väldigt mycket illa om grundarens bruna förflutna i ungdomen. Det hjälper inte. Han har lik förbaskat sysslat med storytelling innan marknadsföringsvärldens guruer hade hört talas om ordet. Han har varit sin egen PR-byrå, långt innan nissarna i den branschen blev nissar.

Sagan som alla har hört
Vem har inte hört talas om hans framgångssaga? Två tomma händer, Småland, postorder, idén att låta kunderna skruva ihop möblerna själva så han slapp skicka en massa luft i paketen, bojkott från konkurrenterna, tillverkning i Polen, första varuhuset, andra varuhuset, turistguider på Kanarieöarna som åker till IKEA när de vill äta svenska köttbullar med lingonsylt. Större genomslag har inte många kommersiella budskap haft i modern tid. Vi tänker dem inte ens som kommersiella.

Själv har jag en nära släkting som arbetade i ett av varuhusen ett tag. Mycket riktigt, då och då kom Kamprad på besök. Det var inte den lokala ledningens kontorsrum han var intresserad av.

När IKEA skulle öppna i Karlstad gjorde IKEA om hela järnvägsstationen till ett vardagsrum. När de skulle starta i Haparanda stod personalen på två led och applåderade de första kunderna när de strömmade in.

Vilken annan svensk miljardär skulle våra medier beskriva som något annat än en Joakim von Anka, badande i en binge av slantar? Vilken annan före detta nazist skulle målas upp som en Billyhyllans och Kiviksoffans folkhemspolitiker?

Ingen annan. Det skulle inte ens Carl Bildt klara av, trots att vatten rinner väldigt bra på honom.

Döp om, döp rätt
En sak vet jag. Kommunikatören Ingvar Kamprad skulle aldrig hitta på ett så fjantigt namn som ”Näringslivets 150 Superkommunikatörer”.

Döp om rankingen.
Kalla det årets Ingvar. Det räcker.

För övrigt tycker jag det behövs både påhittigt folk och småföretagare.
Men det tar vi en annan gång.

Sprätt skit

The Allman Brothers. Ten Years After. Dave Edmunds. Rockpile. ZZ Top. Allman Brothers igen … och Elmore förstås, alltid Elmore.

Jag har inte varit snabb med att upptäcka dem, ska gudarna veta, men nu är jag på gång. Sprätt skit med gitarren, pôjker, sprätt skit!

Tänk att en skitig gitarr kan skaka om min själ så gôtt.

Strömhopp genom brinnande ringar

Ibland träffar jag på kristna som verkar tycka att de kan bete sig hur som helst, eftersom de anser att Vår Herre ändå förlåter dem, så fort de ber om det. Jag har svårt för den attityden.

Likafullt tror jag på förlåtelse, fast jag inte är kyrklig av mig.

”Jag litar inte riktigt på de där hastiga omvändelserna”, skriver en helt annan person i en facebookgrupp jag besöker. Hennes inlägg handlar om en ung man som hoppat av en nazistorganisation och nu far runt och propagerar mot sina forna vänner.

Det är där min förlåtelse kommer in. Visst, du får inte vara alltför godtrogen. Men den som under stort besvär och hot lämnar en våldsam högerextrem miljö förtjänar att hedras, tycker jag. Det kan inte vara lätt.

Säkert skulle jag också väga hans ord och handlingar noga. Men jag skulle inte börja med att stöta bort. Jag skulle börja med respekt och med att försöka lyssna och förstå.

Lättförtjänta pengar för en riskkapitalist
… när jag har kommit så långt i funderingen hamnar mina ögon på en artikel om Mattias X Lundberg, riskkapitalist och ägare till koncernen MXL. Koncernen har 14 företag varav de flesta sysslar med vård och omsorg för äldre och funktionshindrade i Gävle, Skellefteå och Umeå. Omsättning 120 miljoner kronor.

I fjol berättade han i en artikel i Dagens Industri att det var väldigt lätt att tjäna pengar i välfärden. Då blev han missförstådd. Folk trodde han ville skryta.

Nu lämnar Mattias X Lundberg moderaterna och söker medlemskap i Vänsterpartiet. Han har börjat tycka att det är viktigare med ett tryggt och bra samhälle för alla, än att bara tjäna pengar.

Jaha. Där kom han.

Hoppa nu pojkar
Ibland önskar jag att jag vore cirkusdirektör. En sådan där som fick lejonen att hoppa genom brinnande ringar. Fast i mitt fall är det nazister och riskkapitalister i välfärden jag skulle vilja ordna strömhopp åt. Hitåt.

– Hôpp’ nu pôjker. Såja. Slôss inte. Hôppa på nu, så får ni kaffe där borta till vänster se’n.

Klatsch.

Gammelmöten och nya tiders träffar

Jag är folkrörelsetypen. Finns det något jag gillar så är det ett bra diskussionsinlägg på ett möte, en klok förslagsställare som sparar sitt bästa argument till sist, en rapp mötesordförande med klubban som en hungrig hackspett i näven och då och då en pigg kontrapropositionsvotering.

Någon däremot?

Jag är sociala medie-typen också, det råkar hänga ihop för mig det där. Tiderna ändrar sig och ibland är det inte så dumt att försöka hänga med på det nya. För vad är det vi gör på ett traditionellt folkrörelsemöte? Vi samtalar, tar beslut, dricker kaffe och sedan går vi ut för att verkställa besluten.

Vad gjorde vi som skulle med och manifestera för mångfald och mot rasism på Stora torget i Karlstad den 29 december? Samtalade, tog beslut och gick ut på torget i tusental. Allt via en synnerligen välskött och lika välbesökt facebooksida på nätet. Det enda vi inte gjorde var drack kaffe.

En stor del av den gångna vinterns demonstrationer mot rasismen har organiserats just via facebook. Dessemellan ser jag hur allt från löpträning till skidresor och hembygdsforskning organiseras där. Den grå vardagen har också hittat dit.

Jag säger inte att det handlar om gammelmöten kontra nätmöten. Någon gång vill man träffa folk, länge leve det gemensamma kaffedrickandet! Allt jag säger är att vi inte ska förakta den nya tidens möjligheter. Det pågår faktiskt mer rörelse i folkdjupet än på länge, fast det inte kommer så många på mötena. Jag tror jag vet var människorna möts.

Säg inte emot mig.
Tänk om jag har sparat det bästa argumentet till sist.

Hur många politiker behövs det?

Då och då dyker frågan upp i inlägg och debattartiklar. Det är dags för en kommunreform tycker debattören. Här på trakten finns det till och med de som vill göra en enda kommun av hela Värmland.

Då måste vi ställa oss den här frågan, tycker jag:

– Vad är bäst för mig som invånare och för hela det lokala samhället, när gatlyktan slocknar eller vattentornet töms? Hur stor behöver kommunen vara då, för att lösa uppgiften? Hur långt bort är det effektivt att sitta? Vad menar vi med effektiv demokrati?

Svaret får du om du klickar på länken.
Mitt svar, vill säga.

Senaste krönikan i Tankesmedjan Ida:
Hur många politiker behövs det?

Vapenskrammel och litterära övertramp

Äter på restaurang med klok person. Berättar att den heter Freden för att det blev fred med Norge en våning ovanför oss. Förhandlingsbordet står kvar. I detta hus blev Norge fritt land 1905.

F-r-e-d-e-n… stavar han eftertänksamt och är tyst en stund medan han ser sig omkring i lokalen. – Varför har dom då vapen på väggarna?

Vad svarar man på sådant? Han fick en sabel som höll ihop gurkskivorna också.

När Hotell Selma Lagerlöf i Sunne var nytt hade de en matta på golvet, där restauranggästerna fick trampa på vildgäss.

Våldsam bransch det där.

– Ja skulle skrive in dig i facket

När jag hade jobbat några dagar på sågen kom Gösta med ett papper i näven.
– Jag skulle skrive in dig i facket, sa han.
– Bra. Jag har inte tänkt åka snålskjuts på er andra.

Sedan var det klart. Visst ville jag göra facket till en starkare kamporganisation än den var ibland på olika nivåer i landet. Men det gör man inte utifrån.

I dag är det inte lika självklart för alla. Svartfötter, skulle Gösta ha sagt. Gulingar. Ni låter oss betala till facket och försöker ändå dra nytta av vad vi andra drar ihop.

Du lurar dessutom dig själv
Förutom att det är osolidariskt är det att lura sig själv. Ännu värre blir det förstås om hela arbetsplatsen står utan kollektivavtal. Förbundet Vision har räknat på vad kollektivavtalet är värt för olika medlemsgrupper:

”Hur mycket tjänar du på att jobba på en arbetsplats som tecknat kollektivavtal? Några tusenlappar, kanske du tänker. I själva verket kan det röra sig om 100 000 kronor per år.”

Läs mer
Miljoner att tjäna på kollektivavtal
Det här tjänar du

Träningsläger i självbehärskning (4)

Målet för min 5:2-diet var att se hur det var. Man ska prova. Svaret var att samlaren-jägaren i mig kände igen sig.

Nästa mål var att komma under 80 kilo. Det tog nära tre veckor. Första julen i hela mitt liv som jag inte gått upp? Jag tror det.

De nya målen hette 79, sedan 78 och därefter 77 kilo. Slutligen 76,5 kilo, för då når jag precis under gränsen för övervikt, tycker BMI.

Jag är där nu.
Det gör bara ont när jag skrattar.

Illustrationen hämtad från min vän Viktor Roots alternativa viktminskningskampanj.