Sven-Ove Svensson – Sida 109

Förundrad över det blodiga skådespelet

Gudskelov hinner jag inte skriva alla inlägg som dyker upp i skallen. Dessutom har jag vett att slänga en del som ändå blivit nedtecknat.

Den här karln borde jag dock skriva om. Håkan Juholt. En människa som gjorde mig både glad och förbaskad när han var partiordförande för socialdemokraterna.

Inlägget får bli en annan gång. Håkan verkar inte ha haft de vänner han förtjänade, så mycket är säkert. Politiken är ett rävspel och alldeles för ofta vinner värsta räven. Kvar i en undanskymd glänta står vi förskräckta små får som hann undan och förundras över det blodiga skådespelet.

Lyssna på Sveriges Radios söndagsintervju med Håkan Juholt. YOLO står det på tröjan hans. Du lever bara en gång. Är det bara jag som tycker att berättelsen om Håkan Juholt är tragisk för fler än en person?

”I dag är ju drömmarna nästan inställda”.
”Det finns drömmar om en rimligare värld”.
”Jag vet att jag berörde människor”.

Lyssna på hans klassperspektiv, hör vad han menar med ”klegget” i huvudstaden. Fundera över varför partierna har få medlemmar.

I dag är deras drömmar nästan inställda.

Länk: Håkan Juholt, Söndagsintervjun 11 sept 2016

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Varför är jag så bekymrad över våra nya grannar?

Saker jag funderar på en vanlig måndag i september.

Kolbottnen
Varför klappar mitt hjärta extra för kolbottnen som kontrollpunkt vid orientering? Solidaritet med de som gick före oss och kolade träkol till Bergslagens järnindustri; till gruva, masugn och hammare? Den historiskt intresserade i mig som funderar över hur mycket det kan ha kolats under kriget, till gengasbilarna? Detta att en kolbotten var så vanlig som kontroll när jag började orientera?

Vet inte hur många gånger jag rotat i marken när en yta i skogen verkat platt och ibland haft diken omkring. Jag brukar hitta träkol några centimeter ner.

Funderar på saken. Vet bara att kolbottnen sätter igång känslor som drar mot förfäder. De som slet med sin framtidstro.

Vildgrisarna
Varför är jag så bekymrad över att vi fått vildsvin 500 meter hemifrån? Skamkänslor för att jag en gång i tiden drev med de som ville ha bort vargen? Skamkänslor för att jag inte brydde mig mer om jägare som fått sin livskvalitet påverkad, när de inte längre törs jaga med lösdrivande hund i våra vargrevir? Det som vi har så många.

Funderar på saken. Vet bara att nu har jag fått min egen livskvalitet påverkad, när det finns en teoretisk risk att jag stöter på en svart ilsken vildsvinssugga som inte tycker att jag har i hennes snår att göra när hon försöker sova eller skaffa mat. Jag vet att de inte ger sig på folk, de försöker undvika människan. Fast vad händer i värsta fall?

Är det inte precis som med vargen? Inte rör ulven oss. Men tänk om just den vargen är inavlat galen eller bara inte läst samma naturkunskapsbok som vår skola använder?

Asch, dumheter.

Älgflugorna
Funderar över dessa bedrövliga fästingar och älgflugor. Inte träffade vi dem förr. Är det rätt åt mig, detta? Nej, så tänker jag ju inte, livet är inte en balans. Inte så. Det är inte synd om mig.

Skogen är fattigmans tröja. Hon är hem också för varg, vildgris och enerverande insekter. Vem är jag att hävda att vi människor har rätt att…

Funderar.

Amor vincit omnia
I dag blir en fin dag. Ska till skogen och hämta in sista kontrollställningen som jag inte orkade bära i går, när vi hade haft distriktsmästerskap i stafett. Det blev en kvar. Nummer 115.

Vi har sett märken i marken efter vildgrisarna lite varstans, i juni hade de avverkat ett av mina bästa kantarellställen. De rotar upp större ytor än något rådjur. Äter vildsvin svamp? Nyss berättade en vän att han sett spår efter dem innanför vårt elljusspår. Innanför? Så nära? Vid Åsmyren nära älven i kanten av vår tätort har andra sett dem trava och en medmänniska vi känner har stött på dem flera gånger i andra utkanten när hon gått med hunden.

Kärleken övervinner allt, amor vincit omnia, skrev de kloke förr. Naturkärleken också? Jo, jag tror det, denna nyss påbörjade måndag i september.

Men ändå.
Allt ändrer di på.

Sådana en bygger samhällen av

”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.

Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.

Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.

Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.

Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!

16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.

Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.

Jag älskar’t.

Statistik

Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent

Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar

Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

När svenska kvinnor bar tunga bördor på sina huvuden

Titta på filmen med den afrikanska kvinnan. Se hur elegant hon balanserar bördan med äpplen på huvudet. Samtidigt kör hon moped i den ivriga trafiken och bär ett spädbarn på ryggen.

Respekt.

Det är när min vän Gunnar Svensson lägger ut filmen på Facebook jag ser den först. En lång stund beundrar jag kvinnans balans i trafiken:

Länk till filmen:
Mama Africas video på kvinnan med bördan

Då dyker ett minne upp. Var det inte en föreläsare som påstod att svenska kvinnor också brukade bära tungt på huvudet? Jag var på kurs i lokal historia och nu stod en karl framför oss och höll upp ett föremål jag aldrig tidigare sett. Minns jag rätt hade han varit på en hembygdsgård utanför Kalmar och lånat den. En bärkrans.

Nu tittar jag en gång till på filmen från Afrika. Visst bär hon en hårt stoppad tygring på huvudet?

Fördela trycket
Budskapet från föreläsaren på journalistkursen var att svenska kvinnor också bar tunga bördor på sina huvuden förr i tiden. Det är bara det att folk har glömt bort det. I länsmuseet i Kalmar har de belägg för saken, både genom berättelser och sparade tygringar.

Bärkransen var rund och stoppad och skulle hjälpa till att balansera kärlet och minska trycket på skallen. Den kunde till exempel användas när du skulle bära mjölken hem till gården från kornas betesmark. Eller när du skulle in till staden och sälja ägg eller andra varor på torget.

Nordiska museet i Stockholm berättar samma historia. En av deras bevarade bärkransar användes ända in på 1930-talet.

Som sagt, respekt.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Folk med svar på tal

En dag kliver den kära vännen in på lampaffären nere i centralorten. Det är några år sedan och vi vet inte var i världen det behövs adapter till våra elgrejor, fast det hinner hon aldrig komma till.

– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland… börjar hon.

Lamphandlare Stenberg i Forshaga ser vänligt på henne.
– Å nu vill du att ja’ ska skrive ett intyg, förstår ja’.

En annan dag är hon på macken och ställer besvärliga frågor om ett bilbatteri hon tänker köpa. Till slut går tjejen i butiken bet och ropar på chefen, han är i ute verkstaden:

– Björn till kassa ett. Björn till kassa ett.

De har bara en kassa.
Då går han dit.

Min vän fotograf Höglund fotograferar en högre tjänsteman i Konsum Värmland till en årsberättelse. Efteråt är denne inte helt nöjd, när han får fotografiet i näven.

– Du, säger Höglund, ja’ ä’ fotograf, inte plastikkirurg.

Det blir ingen omtagning.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Firmafundering i början av september

Detta är vad en annan funderar över i början av september 2016.

Jag har frilansat mycket tidigare i livet, men då räckte det med att vara uppdragstagare. Har inte bestämt mig än, men det lutar åt någon sorts firma. Verksamheten är det viktiga, inte firmaformen, men är den nödvändig så varför inte?

Det som står här nedan har jag alltid försökt leva efter som frilans. Oskrivet. Nu gillade jag att skriva ner det.

FÖRETAGSNAMN
Inte bestämt än.

VERKSAMHET
Företaget ska syssla med journalistik, författarskap och olika former av scenframträdanden samt rådgivning kring skrivande, massmedierelationer och medborgar- & kunddialog.

AFFÄRSPLAN
Ha roligt.
Träffa folk.
Hjälpa till så dom inte ska gå bet 😉
Hålla skriv- och prathjärnan igång.
Dra in inkomster för att dryga ut pensionen.
Dra in mer skatt till det allmänna.

Ha roligt.

VÄRDEGRUND
Verka för ekologisk hållbarhet.
Verka för mångfald och medmänsklighet.
Verka för humorn och glimten i ögat.
Verka för solidaritet, rättvisa, fritt ord, jämlikhet och jämställdhet.
Verka för att alla människor har samma människovärde.
Ta bara uppdrag som du själv kan stå för.

PRISSÄTTNING
Ofta enligt Nybblemetoden.

Förklaring: i Nybble söder om Kristinehamn blev vi som fattiga och strandsatta studenter 1976 räddade av en empatisk bilmekaniker som tog 50 kronor för fem timmars jobb med vår tillfälligt skraltiga Saab 96. Plus att vi fick tälta bakom verkstan i väntan på brytarspetsarna.

– 50 kronor? Ska du inte ha mer?!
– Det tar jag ut av nån rik godsägare här på trakten.

En genial arbetarskildring

Farbror Bengt, ur filmen.

Det är lärorikt att umgås med små människor, sådana som fortfarande ser sopbilen som ett stort äventyr. När tappade jag den entusiasmen? Nå, jag fick den tillbaka nyss. Tack för det, sophämtardiggare.

Det ÄR ett äventyr att se hur de tömmer tunnorna. Kul bil har de också och vinkar gärna till små tvååringar som trycker näsan mot rutan. I alla fall den tvååringen och rutan jag tänker på.

Här nedan är länk till en sådan välfärdsarbetare. De små jag tänker på känner varm kärlek till sina sopåkare. Hoppas killarna vi tittar på förstår vilka goda ambassadörer de är för svensk arbetarklass, för sin yrkesstolthet och för sin sopbil.

Jag tror de förstår. Det syns på dem. Nu vinkar de och åker vidare. Hej då sopbilen!

Länken var det. Klicka och titta på filmen om du har det minsta barnasinne kvar eller bara gillar två som tycker om sitt jobb. Tre förresten. Jag menar farbror Bengt som kör sopbilen men också den som skrivit berättartexten och karl’n som läser den.

Genial text tycker jag.

Hoppas min forna arbetsgivare gör en likadan film om sina vardagshjältar vid ratten, när nu inte jag gjorde någon. Den är bara så bra, från sin realistiska början till det inlevelsefulla slutet. Vi tröttnar aldrig på filmen, tvååringen och jag.

Kolla nu.

Länk:
Här kommer farbror Bengt med sin blåa sopbil

Nu blir det pizzerian

Efter att ha knutit näven i fickan i snart två veckor, förbannat min klantighet och låtit forna Televerket få 7 x 70 chanser att rätta till det hela, bestämmer jag mig för att lägga ut följande på nätet. Snart. Snart gör jag det. Så får de se hur roligt det är:

Kom ihåg-anteckning till mig själv: Ladda inte annans kontantkort, ens om numret är nästan samma som ditt. Telia betalar inte tillbaka.

Just då ringer mobilen. Jag ligger snorig på en soffa och hostar och tycker allmänt synd om mig själv. Då finns hon där i luren, en sprudlande trevlig medmänniska på Telias kundtjänst. De har funderat över mitt fall, efter att jag gjort ett kundärende av deras beslut.

– Du får dina pengar tillbaka. Vi gör det som ren goodwill.

Jag får lust att kramas i luren, så snorig jag är. Tack och tjohoo medarbetare J, detta blir vårt genombrott!

### Kom ihåg-anteckning till mig själv: Det är skillnad på en nolla och en åtta.
### 499 kronor, nu blir det pizzerian!

Mat åt migranten

Större dagsvärmare. Foto & copyright: Mikael Skalstad

Han är en blandning av Karl-Oskar i Utvandrarna, Usain Bolt och Karlsson på taket. Intressanta typer alla tre men han vinner.

Det handlar om större dagsvärmaren. En resvan migrant från norra Afrika och Medelhavsområdet som varje sommar migrerar till bland annat Nordeuropa och Storbritannien. Sedan flyttar arten tillbaka söderut, så fjärilarna inte ska frysa ihjäl när kylan kommer. Topphastighet 24 kilometer i timmen. Inte riktigt i boltklass men fort nog ändå.

Vem sa att det bara är folk och fåglar som flyttar?

Mest aktiv är han på dagarna. Större dagsvärmaren liknar en liten kolibri när han hovrar i luften vid en blomma för att suga i sig maten.

Ibland når han ända till vår altan. Då har han känt att det finns nektar här. Förundrad står jag på fem meters håll och funderar över artens långa resa från södern. Ett generationernas trestegshopp till vår kaprifol.

24 kilometer i timmen. Högst. Då tar det ett tag.
Att du bara orkar, lille vän.

### Fotot ovan på större dagsvärmaren har min vän Mikael Skalstad tagit. Tack för att jag fick använda det! Här kan du titta mer på Mikaels fjärilsbilder: skalstad.se/fjärilar
### Större dagsvärmaren finns hela året i ett band från Medelhavsområdet och Nordafrika via Arabiska halvön till Indien och Kina. Arten är en stark migrationsart och visar sig om somrarna i Nordeuropa och mellersta Ryssland.
### Vintertid migrerar den mot centrala Sahara, Indien och Sydostasien.

Länk, om en annan art som flyttar:
Tistelfjärilens flytt kräver sex generationer

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vinna andrummet tillbaka

Ibland blir jag trött på dagsdebatten. Trump, franska burkinijägare och bristen på poliser i våra glesbygder. Det är viktiga debatter men ibland blir det för mycket av det onda.

En blir mätt.

Då flyr jag till verkligheten. Den andra verkligheten, den som heter solsken på altanen, god bok i näven och eftertänksamhet i hela huv’et. Lugn eftertänksamhet. Flugor surrar som de gjort i tusen år, nötväckan pickar och minns vad hon gömde i vintras, i budlejorna utanför altanräcket samsas nässelfjärilar, påfågelögon och en fin amiral.

Ledig, tänker jag. Du är pensionär, du får släppa på spänningen i mellangärdet. Du måste inte lösa allt åt världen, genast.

Andrum är ett ord våra makthavare förstört men låt oss vinna det tillbaka. Se sorgmanteln, hör talgoxen, känn solen. De flesta människor tycker om folk, precis som du gör, och i badrummet står två ivriga löparskor och väntar.

Det finns en fjäril som kan flyga i 24 kilometer i timmen.

Den verkligheten.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root