Författare: Sven-Ove Svensson

Hur jag skaffar skägg och hamnar i zonen

img_0032

Lugna dagar, så tänkte jag mig det. Läsa tidningen länge, fila ostört på ett mäktigt romanbygge, ha maten klar när den kära vännen kommer hem. Gå i skogen.

Inte blev det så. Känner du en pensionär som tar det lugnt så säg till, jag vill gärna veta hur en gör. Tidningen läser jag fortfarande lika mycket på skärm som på papper, romanfilandet har jag ägnat ungefär tre timmar de här första åtta månaderna och inte vill hon ha middag när hon kommer hem klockan två på eftermiddagen ibland, efter tidiga arbetspass.

Jag gör en massa annat, det är kärt besvär, tro inget annat.

Skogen? Det skulle väl vara den då. Fast jag brukar ha ett ärende när jag ska dit med. Rekognosera för Friska Forshaga, rätta till stolpar som stupat, ställa ut kontrollställningar, plocka kantareller.

Jag är inte badstrandstypen, inte den som ligger stilla och bara solar. Det visste jag innan. Inte hängmattetypen heller. Tur att vi inte skaffade den där gungstolen jag skämtade om sista tre åren på jobbet.

– Efter en månad ska jag börja gunga…

Skäggets betydelse för sysselsättningen
Alltså nappade jag som en tokig när första jobberbjudandet kom. Absolut, möte, jag kommer. Skriva texter till… verkligen, det vet du, jag gör’t. När ska det va’ klart?

Alltså har jag nappat en gång till nu. Livet har lärt mig att varje gång jag skaffar skägg tror folk att jag ÄR författare. Så nu har jag slutat raka mig ett tag och hamnat i zonen. Ett jobberbjudande till. Skriva texter åt…

Absolut, jag gör’t. När ska det va’ klart?

### I går fyllde jag i ansökan om att få bilda företag och bad om momskonto. Hu.
### Hon som håller ordning på kvitton var riktigt road.
### Säger du ”entreprenör” så osäkrar jag min … kontoplan.

Tävlingspremiär och själen ryser

tavlingspremiar

Hur var det Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas? ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hur var det vi sa i Hassela Solidaritet? Kan du inte bli bäst på att vara bra så vill du åtminstone bli bäst på att vara värst. B-karriären i stället för A-karriären.

Detta ska som du förstår handla om min orienteringspremiär för i år.

Den är grym
Det är en solig och varm söndag i Västra Götaland när vi beger oss mot arenan. De kallar det inte längre tävlingscentrum i orienteringssporten. Arenan. Den ligger intill en gård i kanten av ett högt skogklätt berg och i dag vill jag bli älskad när jag kommer ut ur den skogen.

Du behöver inte vinna, viskar jag till mig själv när jag stället mig i kön till direktanmälan. Det räcker om du vinner över dig själv.

När jag kommer fram tittar en av arrangörerna hastigt på mig i min slitna och något för smala orienteringsdräkt. Har du orienterat mycket? frågar han med tvivel i rösten när jag ber att få springa Öppen 5.

– Ska du verkligen springa den?
– 2,9 kilometer ska jag väl klara… säger jag och försöker se världsvan ut. Orange svårighetsgrad, det är min kompetens det.
– Den är grym, säger han. Har du sett kurvbilden på provkartan?

Flytta er, västgötar
Femton minuter senare går starten. Det vill säga i öppenklasserna får du välja starttid själv. Ta det lugnt, ta det lugnt, förivra dig inte, ingen hets, plocka nu kontrollerna lugnt, hetsa inte… viskar den lugne inom mig. Han som hörs så sällan.

Den hete springer redan för fullt mot startpunkten. Flytta er västgötar, här kommer det en fôrshaging. Femton kontroller, i dag blir det kontrollplock.

Backigt så ini norden
Världen ser inte alltid ut som den värmländska tallhed där jag en gång lärde mig orientera. I dag har jag blivit varnad och tittar verkligen noga på höjdkurvorna. Hmm, jag tar stigen runt höjden till ettan. Hmm, jag tar stigen runt höjden till tvåan. Hmm, jag tar stigen till trean med fast det blir en omväg. Hmm, jag får gå runt höjden till fyran.

Så där håller det på sedan. Klok som en pudel rundar jag höjderna. De är så många att arrangörerna har fått ändra skalan på våra kartor, för att alla höjdkurvor ska få plats.

Klockan tickar, kroppen är inte lika löpvillig i varje backe som ändå dyker upp men framåt går det och plockar gör jag. Femman går som jag tänkt. Sexan likaså. Sjuan lyser lika orange den, i kanten av den lilla mossen. Åttan… då börjar omdömet bli trött.

Läs inte detta
Låt oss sluta berättelsen här. Vem vill göra B-karriär? Vem vill bli föraktad, ens av sig själv? Vem vill hålla på och tjata om sju kontroller till, som en aldrig ens besökte? Jädra Hjalmar Söderberg, har du aldrig vänt en karta fel, du?

tavlingspremiarSjälen ryser.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Förundrad över det blodiga skådespelet

skarmavbild-2016-09-12-kl-18-48-54

Gudskelov hinner jag inte skriva alla inlägg som dyker upp i skallen. Dessutom har jag vett att slänga en del som ändå blivit nedtecknat.

Den här karln borde jag dock skriva om. Håkan Juholt. En människa som gjorde mig både glad och förbaskad när han var partiordförande för socialdemokraterna.

Inlägget får bli en annan gång. Håkan verkar inte ha haft de vänner han förtjänade, så mycket är säkert. Politiken är ett rävspel och alldeles för ofta vinner värsta räven. Kvar i en undanskymd glänta står vi förskräckta små får som hann undan och förundras över det blodiga skådespelet.

Lyssna på Sveriges Radios söndagsintervju med Håkan Juholt. YOLO står det på tröjan hans. Du lever bara en gång. Är det bara jag som tycker att berättelsen om Håkan Juholt är tragisk för fler än en person?

”I dag är ju drömmarna nästan inställda”.
”Det finns drömmar om en rimligare värld”.
”Jag vet att jag berörde människor”.

Lyssna på hans klassperspektiv, hör vad han menar med ”klegget” i huvudstaden. Fundera över varför partierna har få medlemmar.

I dag är deras drömmar nästan inställda.

Länk: Håkan Juholt, Söndagsintervjun 11 sept 2016

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Varför är jag så bekymrad över våra nya grannar?

skarmavbild-2016-09-11-kl-22-06-20

Saker jag funderar på en vanlig måndag i september.

Kolbottnen
Varför klappar mitt hjärta extra för kolbottnen som kontrollpunkt vid orientering? Solidaritet med de som gick före oss och kolade träkol till Bergslagens järnindustri; till gruva, masugn och hammare? Den historiskt intresserade i mig som funderar över hur mycket det kan ha kolats under kriget, till gengasbilarna? Detta att en kolbotten var så vanlig som kontroll när jag började orientera?

cropped-Kolaren.jpgVet inte hur många gånger jag rotat i marken när en yta i skogen verkat platt och ibland haft diken omkring. Jag brukar hitta träkol några centimeter ner.

Funderar på saken. Vet bara att kolbottnen sätter igång känslor som drar mot förfäder. De som slet med sin framtidstro.

Vildgrisarna
Varför är jag så bekymrad över att vi fått vildsvin 500 meter hemifrån? Skamkänslor för att jag en gång i tiden drev med de som ville ha bort vargen? Skamkänslor för att jag inte brydde mig mer om jägare som fått sin livskvalitet påverkad, när de inte längre törs jaga med lösdrivande hund i våra vargrevir? Det som vi har så många.

Funderar på saken. Vet bara att nu har jag fått min egen livskvalitet påverkad, när det finns en teoretisk risk att jag stöter på en svart ilsken vildsvinssugga som inte tycker att jag har i hennes snår att göra när hon försöker sova eller skaffa mat. Jag vet att de inte ger sig på folk, de försöker undvika människan. Fast vad händer i värsta fall?

Är det inte precis som med vargen? Inte rör ulven oss. Men tänk om just den vargen är inavlat galen eller bara inte läst samma naturkunskapsbok som vår skola använder?

Asch, dumheter.

Älgflugorna
Funderar över dessa bedrövliga fästingar och älgflugor. Inte träffade vi dem förr. Är det rätt åt mig, detta? Nej, så tänker jag ju inte, livet är inte en balans. Inte så. Det är inte synd om mig.

Skogen är fattigmans tröja. Hon är hem också för varg, vildgris och enerverande insekter. Vem är jag att hävda att vi människor har rätt att…

Funderar.

Amor vincit omnia
I dag blir en fin dag. Ska till skogen och hämta in sista kontrollställningen som jag inte orkade bära i går, när vi hade haft distriktsmästerskap i stafett. Det blev en kvar. Nummer 115.

Vi har sett märken i marken efter vildgrisarna lite varstans, i juni hade de avverkat ett av mina bästa kantarellställen. De rotar upp större ytor än något rådjur. Äter vildsvin svamp? Nyss berättade en vän att han sett spår efter dem innanför vårt elljusspår. Innanför? Så nära? Vid Åsmyren nära älven i kanten av vår tätort har andra sett dem trava och en medmänniska vi känner har stött på dem flera gånger i andra utkanten när hon gått med hunden.

Kärleken övervinner allt, amor vincit omnia, skrev de kloke förr. Naturkärleken också? Jo, jag tror det, denna nyss påbörjade måndag i september.

Men ändå.
Allt ändrer di på.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Sådana en bygger samhällen av

stallningarna

”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.

Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.

Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.

Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.

Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!

16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.

Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.

Jag älskar’t.

Statistik

Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent 

Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar

Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

När svenska kvinnor bar tunga bördor på sina huvuden

Bärkransen

Titta på filmen med den afrikanska kvinnan. Se hur elegant hon balanserar bördan med äpplen på huvudet. Samtidigt kör hon moped i den ivriga trafiken och bär ett spädbarn på ryggen.

Respekt.

Det är när min vän Gunnar Svensson lägger ut filmen på Facebook jag ser den först. En lång stund beundrar jag kvinnans balans i trafiken:

Länk till filmen:
Mama Africas video på kvinnan med bördan

Då dyker ett minne upp. Var det inte en föreläsare som påstod att svenska kvinnor också brukade bära tungt på huvudet? Jag var på kurs i lokal historia och nu stod en karl framför oss och höll upp ett föremål jag aldrig tidigare sett. Minns jag rätt hade han varit på en hembygdsgård utanför Kalmar och lånat den. En bärkrans.

Nu tittar jag en gång till på filmen från Afrika. Visst bär hon en hårt stoppad tygring på huvudet?

Fördela trycket
Budskapet från föreläsaren på journalistkursen var att svenska kvinnor också bar tunga bördor på sina huvuden förr i tiden. Det är bara det att folk har glömt bort det. I länsmuseet i Kalmar har de belägg för saken, både genom berättelser och sparade tygringar.

TygringBärkransen var rund och stoppad och skulle hjälpa till att balansera kärlet och minska trycket på skallen. Den kunde till exempel användas när du skulle bära mjölken hem till gården från kornas betesmark. Eller när du skulle in till staden och sälja ägg eller andra varor på torget.

Nordiska museet i Stockholm berättar samma historia. En av deras bevarade bärkransar användes ända in på 1930-talet.

Som sagt, respekt.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Folk med svar på tal

Jätteparabol 2

En dag kliver den kära vännen in på lampaffären nere i centralorten. Det är några år sedan och vi vet inte var i världen det behövs adapter till våra elgrejor, fast det hinner hon aldrig komma till.

– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland… börjar hon.

Lamphandlare Stenberg i Forshaga ser vänligt på henne.
– Å nu vill du att ja’ ska skrive ett intyg, förstår ja’.

*

En annan dag är hon på macken och ställer besvärliga frågor om ett bilbatteri hon tänker köpa. Till slut går tjejen i butiken bet och ropar på chefen, han är i ute verkstaden:

– Björn till kassa ett. Björn till kassa ett.

De har bara en kassa.
Då går han dit.

*

Min vän fotograf Höglund fotograferar en högre tjänsteman i Konsum Värmland till en årsberättelse. Efteråt är denne inte helt nöjd, när han får fotografiet i näven.

– Du, säger Höglund, ja’ ä’ fotograf, inte plastikkirurg.

Det blir ingen omtagning.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root