Löparlärdom nr 138-139

Spegellöparn

Nya löparlärdomar, nu från vad som i praktiken blev ett mindre träningsläger, två veckor i Playa Blanca på Lanzarote.

Löparlärdom nr 138. Vill du lära dig något om världen? Spring då ut Calle Brenas, ta höger nerför Calle Janubio och fortsätt den stora Avenida de Papagayo österut. Efter åtta och en halv minut i lugnt spanskt solskenstempo kommer du till en nerförsbacke. Där, till vänster, ligger Pablo Picasso-gatan, Calle Pablo Picasso. Stanna och begrunda det du ser. Hela nya fina gator, asfalt, elskåp, gatlyktor, flera kvarter. Det är bara det att husen som någon planerat aldrig blev av.

Calle Pablo PFundera över vad som hände sedan Picasso målade La Guernica. Skildringen av den första terrorbombningen från flyg som kulturen känner. Efter det vann fascisterna inbördeskriget med hårdhänt hjälp av de som bombat.

Så småningom kom demokratin. Den som har sina brister men alltid är rätt, eftersom det inte finns något klokare alternativ.

Ännu några decennier senare kom de spanska konkurserna som fick nya gator att bli huslösa (och romska gästarbetare från Rumänien att tvingas söka sig norrut, arbetslösa).

Tänk på kapitalismen. Den är bra på att sälja sockervadd på Oxhälja i Filipstad men sämre på att hantera världsekonomin eller ens fastighetsplaneringen i ”det europeiska fredsprojektet”, den som annars är så bra på att bygga murar och staket.

Nu springer du vidare på den säregna ön Lanzarote, bort mot marinan. Öknen vid Papagyo-stränderna är fin. Spring där, spring ner till havet, vet ja!

Ökenstig

Löparlärdom nr 139. Vill du springa runt en vulkan? Det är enkelt. Du ställer dig utanför entrén till hotell Caybeach Sun och väntar medan gps-klockan hittar satelliter. Sedan lufsar du lugnt iväg mot rondellen vid busstationen i Playa Blanca, tar åt höger uppför backen till macken och sedan den stora gatan västerut. Barro Pechiguera. Efter 800 meter svänger du norrut på Calle Francia, upp mot skolan.

Vid skolbussarna i första rondellen stod två poliser och vaktade trafiken för barnens skull, vid skolan väntar två poliser till. Klockan är snart nio och massor av bilar fraktar ungar, precis som i Sverige.

Du rundar skolan och alla barnen, fortsätter västerut mot vulkanens nedre nordsluttningar. Snart tar trottoaren slut men på den slitna asfaltvägen mellan det röda berget och ökenplatån är det bara enstaka sopbilar som kör förbi på väg från soptippen.

På långt håll borta vid havet ser du Atlantic Sun, det övergivna hotellet. En gång togs det över av hippies som flyttade in. Hur många decennier har det stått tomt nu, i sin ensamhet i kanten av Rubicon-öknen?

Solen stiger och kilometrarna pinnar på. Vid reningsverket svänger du söderut. Du dricker en klunk vatten från vätskebältet ibland, blöter kepa och nacke och sätter fot framför fot i lugn jämn lunk. Inte ett bekymmer i världen, inte nu. Du ser hav åt väster och hav åt söder och nu börjar bebyggelsen bli tätare igen. Vita hus, gruppvis belägna.

Efter 11,19 kilometer är du tillbaka där du startade. Bilden från längst borta i väster visar hur den spanska solen lyser över Montana Roja, vulkanen med alla de kvicka ödlorna ni såg på bergsturen i går. Du har just rundat dem alla. En tusenödlerunda.

Gôtt. Nu är det bara 299 vulkaner kvar att runda.
Lanzarote har inte fler.

Runt vulkanen# Som löpare är jag bäst i världen.
# Missförstå mig rätt, jag springer inte särskilt fort, det kan resultatlistorna intyga. Den här kroppen är medelmåttig, om löparklockan får bestämma.
# Men det finns en annan sak som jag är bra på.

Om tuppar, hav och hur jag blir kär på annat håll

Båten

1.
Kvällsljus
MORGON. Vandrar på vulkanön, mitt i blåsvarta mörkret 62 minuter innan solen går upp. Då hör jag det på långt håll, för första gången sedan vi sålde gården i Nyed 1968. Någonstans i en spansk bergsby berättar en tupp att det är morgon.

Mig får han att gå en hel dag och viska sången inom mig, den om Spanien som vi sjöng på varje gymnasiefest.

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.

Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Nu är jag framme vid stranden. En ivrig hund talar tydligt om att jag bör gå en annan väg än den han vaktar. Jag lyder dig nu, säger jag till hunden. Jag lyder dig nu.

Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

2.
EFTERMIDDAG. Siesta i vissa av butikerna. Svartklädda expediter släntrar in på tapasrestaurangen Good Times på gågatan Calle Limones för en snabb hamsandwich och cocacola. Sedan nödvändig vila.

Den spanska kvällen är lång, tolv och en halv mil från Afrika.

3.
KVÄLLNING. Springer efter havet. Jaha, där är det. Ständigt denna dikt av Göran Palm. Precis som i bokhyllan på Grossbolstorp.

# Dagen efter att jag skrivit detta i min svarta anteckningsbok ser jag i mobilen att författaren Göran Palm har dött, efter ett gott och viktigt livsverk.
# Tack för Indoktrineringen i Sverige. Den öppnade mina ögon. Tack för Havet.

4.
ÄNNU SENARE KVÄLL. Det är något magiskt med språk. Danska i kön till receptionen när vi checkar in, karlskogamål i bussen hit, spanska överallt förstås och malligast är två tyska damer i designkläder som slår sig ner vid restaurangbordet bredvid vårt.
– Clean it up from other people, please! Städa upp det från andra människor, tack.

Allt går att säga. Öppna munnen och du berättar mer än du tror.

Hur kom någon på att stol heter stol, sol sol och skrynkliga kanariska potäter – potäter? Eller ja, papas arrugadas. Gesterna sedan, gesterna.

När jag för många år sedan for i chartrad buss till Venedig charmade en gammal mormor varenda kypare i Italien genom att oförfärat beställa mat på bred Sunnedialekt. De döpte henne genast till La Mama och gav henne exakt det hon ville ha. In i minsta detalj.

Språk vill inte separera människor. Språk vill bli förstått. Allt sitter i viljan.
– En köttbet å klöftpotatis. Å peppersås.

5.
EFTERTANKENS TID. Det finns också den ordlösa kommunikationen. Bilisterna i Playa Blanca kör som i San Francisco 1992. Lugnt och medmänskligt. Visst finns här ivriga 25-åriga män, vi är dock i Spanien, men de flesta stannar vänligt när jag kommer joggande och stoppar min gps-klocka.

Snäll gest med handen. Spring du, jag väntar.

Gatubild

Vid rondellen intill busstationen tackar jag med handen höjd och mimar ett tacksamt ”Thank you!” med munnen, innan handen finner sig och skickar tummen upp på det internationella facebookspråket. Hon svarar med samma tecken tillbaka och jag är kär.

Just så. Just så enkelt kan livet vara.

När jag sprintat över gatan med magen indragen far hon vidare och jag blir kär på annat håll igen.

(Lanzarote, april)

Vänta, det namnet känner vi igen

Palmes aveny

Någon nypolerad Reinfeldt-gata eller mörk Bohman-gränd ser vi inte till. Däremot är en annan statsman känd på kanarieön Lanzarote. En av de större avenyerna i huvudstaden Arrecife har fått sitt namn efter Olof Palme.

Han som en gång sa såhär om sin socialism:
Palme i SVT:s valdebatt 1982:
Därför är jag demokratisk socialist

Inte var jag alltid överens med Palme, det är jag fortfarande inte. Fast visst längtar jag efter visionen, argumentationsförmågan och regeringsdugligheten. Plus att han vågade tala stolt i 3 minuter och 57 sekunder om socialism i en valdebatt.

Han ser inte ängslig ut en enda gång när han säger ordet.

Karta Olof PalmeKlicka på länken och lyssna nu. Det är inte Karl Marx, det är inte Axel Danielsson ens, men det är förbaske mig vackert.

(Lanzarote, april)

Stackars fågel, vilket jobb

Montana Roja

Därhemma har jag en fågeldagbok som jag fått i present. Meningen är att jag ska skriva upp olika fågelobservationer jag gör år 2016.

Fågeldagbok∗ De älskade stjärtmesarna i snövädret, 7 mars.
∗ Mindre korsnäbben i en grantopp när jag var ute och filmade vårbäckar, 16 mars.
∗ Morkullan som landade strax intill mig på ett hygge i skymningen, 28 mars.

Förebådar krig
På eftermiddagen den 10 april går vi från hotell Caybeach Sun och ner mot havet. Efter ett tag når vi ett öppet område med lavagrus och enstaka gröna växter. Då kommer han flygande, han som vi bara sett på Gran Canaria tidigare. Härfågeln. Först i luften helt nära oss, sedan parkerad på hotellmuren en bit bort, därefter helt nära oss igen. Han förebådar krig och ofred, säger den kära vännen.

Jag vet.

När fågeln satt på muren spände han upp fjädrar på huvudet, som en riddare. Mina vänner från Syrien skulle sucka tungt om de hörde min stilla bön att härfågeln aldrig måtte få rätt om kriget.

Det har han haft i många år i det vackra landet de kommer ifrån. Må han alltid få fel i fortsättningen. Må både fåglar och de som flytt vara välkomna i våra trakter. Alla folks frihet, hela världens fred.

Fin är han. Fin i Värmland med härom året.

Inte vill han vara spåkarl
Låt ingen fågel med vackra fjädrar bestämma hur vi vill ha det. Freden är vackrare än alla fågelspådomar som människor hittat på. Jag vill ha en sädesärla, en sånglärka och en gök. Ge mig ett land som hållit fred i 200 år. Ge mig en värld som gör det framöver.

Låt härfågeln vara vacker bara för att han kan. Inte vill han vara spåkarl.

Måne över playanGe oss alla fred, mat, lugn och fria rymder.
Håll fred.

(Lanzarote, april)

”Åk ner själv om du tror på’t!”

Gågatan

Allt hänger ihop. Solen skiner, skinnet på vaderna svider och allt hänger ihop.

Läser Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar. Den handlar om spanska inbördeskriget och de frivilliga från Sverige och andra länder. På 1960-talet stod jag utanför gamla Hagasystemet, i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan i Karlstad, och samlade pengar till Sydvietnams Nationella Befrielsefront, FNL. Då kom det ibland fram en gammal frivillig från Spanien och skällde ut mig.

– Åk till Vietnam om du tror på’t!

Han hade både rätt och fel. Hans offer hade varit större, han for faktiskt ner. Mitt hade varit onödigare, eftersom få nyedsbor klarar gerillakrig särskilt bra i sydostasiatiska djungler.

Men pinsamma stunder var det. Åk dit om du verkligen tro på’t. No pasaran.

Byter ut gatunamnen
Åker till Spanien, nu när det sedan länge är lovligt för solidariskt folk. Lanzarote är en pärla där konstnären César Manrique satt sin prägel. Inte många byggnader är högre än tre våningar, det fick han makthavarna att besluta om. Alla äldre hus bär gröna, bruna eller blå dörrar och fönsterkarmar, precis som traditionen säger. Varje färg sin symbolik.

Åk dit… Dit, till Kanarieöarna, skickade den spanska republiken general Franco. Tyvärr startade han sitt uppror på de kanariska öarna och vann slutligen inbördeskriget mot den folkvalda republiken. Nu är det ett tag sedan vi fortfarande såg gatuskyltar på Fuerteventura med hans namn. Någonstans läser jag att spanjorerna håller på och byter ut de skyltarna. Demokratin segrar över fascismen.

Vi solar, springer, vandrar och ser stundom stora områden där spanska konkurser gjort sitt. Hela kvarter med gator, gatskyltar och lyktor förberedda men inga hus byggda på ödetomterna.

Pinsamma kvarter
Konstnären som målade La Guernica skulle skämts om han sett Calle Pueblo Picasso vid Playa Blanca. Ett spökkvarter. Ibland har spansk spekulationskapitalism misslyckats, den frivillige i Haga och jag fick rätt. Det finns bättre sätt.

Calle Pablo P

Nu sitter jag på min balkong vid en pool och ser solen vandra västerut. Poolen är öppen 10.00 till 18.00 står det på anslagen. Men det har varit molnskugga och rejäl blåst i flera dygn och vänliga poolvakter låter barnen bada en hel timme efter det lovliga klockslaget.

Människan vill vara en solidarisk varelse. Allt hänger ihop.

Historien gav oss rätt
När vi kommer hem till vårt län ska jag ställa mig i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan. Ingången till gamla Hagasystemet ska vara igenmurad sedan länge. Den spanienfrivillige ska vara borta men jag ska leva och mina minnen med. Det var rätt att göra uppror, också på vårt sätt. Historien gav även oss rätt. Sanningen stavas fortfarande SOLIDARITET.

Mot Montana RojaJag älskade hans offer. Det förstod han aldrig. Läs Kjell Erikssons bok, den förstår. Läs om de som vågade och åkte.

(Lanzarote 10 april)

Kan det bli tydligare?

Middagsvila.001

Vilar middag för att jag kan. Jädrar va’ gôtt.

I tjugo års tid avslutade jag var tredje lunch på jobbet med att föreslå att vi skulle införa middagsvila.
– Vi kunde ha madrasser som vi tog fram. Chefen kunde läsa högt ur affärsplanen tills vi somnade. Han själv med. Varenda dag.

Ingen förstod att jag menade allvar.
Tio minuter, det skulle ha gjort susen.

Högst femton.

### ”Vile medda” sa vi på sågen i Molkom. Vila middag. Den gången hade vi en timmes lunch, själv sov jag på ett virkespaket.
### I min ordbok står ordet vila mitt emellan viktualier (vilket betyder matvaror, livsmedel) och vild.
### Kan det bli tydligare än så?

Mycket dumt sa du, men du fick

Figurer

Folk

Folk är fina och bra, det är en del personer jag inte tål.

Personer

Personer som säger ”Det får man inte säga i det här landet” har dålig hörsel.

Vi andra hör att det hörs. Du sa’t ju nyss. Du hörs. Du fick. Mycket dumt sa du, men du fick.

Personer som kallar andra för PK har god självinsikt. Innerst inne vet de att deras egna idéer inte är helt korrekta. Deras stämpel vänder inåt.

Personer som pratar om åsiktskorridorer har skapat dem själva genom att stänga dörrarna efter sig.

### Den här våren är jag ofta ute och går med kikare och öron beredda.
### En som hörs kallas dry-fågeln: ”tidiga vårdagar hör man ofta fåglarnas lockläten från träden: ’drschyrs'”.
### Dry – är det inte en till som säger så?

 

Fräck polis lurade reportrar

Fräckt sa polisen.001

”Kolla aldrig en nyhet, för då spricker den.” Var det inte så vi brukade skoja som unga, när vi ville verka garvade reportrar?

Nu har jag själv åkt dit. Läs det här gamla inlägget först:

Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.

Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.

Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?

Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.

Fräckt.

## Den 19 april 2012 publicerade jag inlägget ovan. Nu hittade jag det och fick lust att återanvända texten.
## Inget har ju ändrat sig.
## I sista stund kollade jag. Då HADE de ändrat sig. Ridå.

Kamp lönar sig.

Skamligt att ha händerna i fickorna

Klädd

Låt oss prata om skammen. Det är en finurlig känsla.

Saken är den att jag försökte måla upp en ögonblicksbild ur mitt nya liv för ett tag sedan, på Facebook:

I dag har jag gjort det som jag fantiserade om förr om åren. Suttit ute i solen mitt på dagen en vanlig torsdag, lyssnat på takdropp och grönfink och läst. Länge. Utan att skämmas. Trivs.

En högst ordinär uppdatering, även om vänliga vänner både gillade och kommenterade. Språket hackar, naturskildringen är tunn. Jag är visserligen stolt över att nyss ha lärt mig hur grönfinken låter om våren, men det syns inte i formuleringen.

Jag kan inte fåglars läten särskilt bra utan tar dem oftare på utseendet. Helst ska det vara frusna fågelbordsfåglar.

Där hade ingen tid att sola
Nej, det som skiljer texten från andra jag skrivit är skammen. Det är klart jag suttit i trädgården och solat en vardag förr, men inte i timmar. Bara om det varit semester.

Du kan ta småbondesonen från småbruket men aldrig småbruket från småbondesonen. Där jag växte upp var det ingen människa över tio års ålder som solade länge. På en vanlig vardag? Aldrig i livet. Det fanns för många verktyg, för många munnar som ville ha mat i stior, bås och stall. För mycket ved som behövde klyvas, staplas eller bäras in.

Jag brukar säga att vi var den sista generationen i landet som lärde oss skämmas över att gå med händerna i fickorna. Det var ett tecken på att du var lat och sysslolös.

– Fryser du om händerna? sa de vuxna. Tog jag sedan inte av mig luvan när jag mötte någon utanför familjen kunde det komma ett spydigt:
– Har du ägg i mössa’?

Sista gången jag fikade där
Skam. Det var ena sidan av saken. Skam – eller å andra sidan yrkesstolthet. Har du dessutom haft jobb i offentligheten eller fått din lön av skattebetalarna, som jag ofta fått? Då sitter du inte och rullar tummarna på brinnande arbetstid när folk ser det. Inte annars heller för den delen.

– Ska inte du jobba nu? sa servitrisen på cafét i den lilla köpingen i Småland där jag var lokalredaktör. Hon var färsk prenumerant och tyckte jag fikade för länge med Anki på konkurrenttidningen.

Det var sista gången jag drack kaffe på det konditoriet, men det är en annan sak. Jag tycker ju om arbetsmoralen. Varför skulle jag annars skriva det här?

En ska göre rätt för sig. Fryser du ôm hännera?

## Tiderna förändras.1960 hade inte ens en folkpensionär satt sig på en stol i trädgården med Oscar Wilde i näven, mitt på blanka torsdagen. Inte där jag växte upp.
## Trots att de gamle läste mer än jag gör nu.
Farfar
## Farmor hade säkert bakat matbröd och stoppat strumpor. Farfar hade gått med lien på några dikesrenar.