Ett trevligt sätt att vakna är när du ser två skrattande ansikten framför dig, varav han som äger det ena håller på att bygga om dig till robot och han som äger det andra har lagt dig underst i ett kuddtorn som redan är en meter högt.
Fantasin till makten. Plastskruvmejslar är mjuka men fantasin är starkare än all den tid som har funnits och all tid som ska komma. Just nu blev du omskruvad till robot.
– Titta, nu vaknar morfar.
Nu får vi se om det har funkat.
Telefonören ringer. Han gjorde slag i saken under midsommarhelgen, berättar han stolt. Tog en hel helg helt fri från dator, mobil, sms, e-post, instagram (där finns han inte annars heller), twitter, surfplatta (det har han ingen), surfande, youtubande, facebookande, ja, allt sånt. Inte det minsta lilla dubbelklick från hans hand på hela helgen.
– Oj, kan man göra så? säger jag. Det låter verkligen skönt. Vad gjorde du i stället?
– Tittade på text-tv.
Hamnar bakom en medmänniska med släpkärra på Storgatan i en lagom stor kommunhuvudort. Mitt framför kommunhuset tappar han en hel del av sin last. Två torra julgranar.
Det är mycket nu.
Snart är det midsommar också.
Tillfällig paus.
Singelsuccé? På sju sätt?
Grushandeln går framåt.
Nätet vår nya rullstensås.
Ju äldre jag blir, desto viktigare blir den stora världen. Och den lilla.
Jag tänker på kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Jag tänker på människovärde, utslagning, ständigt ökande klyftor… Hata de orättvisorna!
Mitt i allt det lär jag mig mer och mer att sätta värde på fikastunden med den kära vännen på altanen, bland prästkragar och lövsångare. Löpturen över ängen intill, förbi hennes förskola, macken, busshållplatsen och elljusbacken.
Eller den traditionsenliga syskon- och kusinträffen. Vi tar med kubbspelet, har vi lovat. I år blir jag lika farlig som den gången jag sköt luftgevär som den värsta Buffalo Bill. De osannolika plåtburksträffarna ekar än i släktens minne.
Här hemma är det ingen som tror mig. ”Skjuter som en kråka” stod det i militärläkarns journal i lumpen.
Sydtysk bokstavsdiagnos med glasögon i synen. Så kallat eurogrin.
Telefonören har blivit riktigt pigg av att folk pratar så om hans hundstorleksteori. Låg lön hög hund. Flera av gubbarna på bänken utanför ICA ville prata om saken både i går och förrgår, utan att han själv började. Det brukar vara han som börjar. Efteråt ringer han mig.
– Dä finns en regel till, säger han, har jag sagt det?
– ?
– För varje år blir en ägare mer å mer lik sin…
– … hund?
– Hundkräk? Nej nej. Sin biiil.
Sedan håller han på i sjutton minuter och ska förklara för mig. Om glasögonfronter, raggare med vingar och jag vet inte allt. Ravrann å kringdaller, säger han. Fjädrar och fladder. Dom som kör cabb har korsdrag i skallen. Renaulägare älskar franskt. Lastbilsägare köper flak.
– Själv körde jag Saab en stor del av mitt liv, säger jag. Förklara det du.
– Lätt, svarar Telefonören. Du tror du ä’ litte frihjul, men titt’ hur du ser ut. Å en gång trodde du att lösningen fanns i Kina.
He he.
Jag har hamnat i barndomen min. Almars gård norr om Karlstad, den som mina föräldrar och farföräldrar arrenderade av kyrkan i tio år innan flytten i början på 1959. Här lärde jag mig gå, där borta där det är restaurang nu lärde jag mig dricka spenvarm mjölk. Farmor brukade ge mig den i mugg och katterna fick sin på fat.
– Tyckte jag verkligen om nymjölkad mjölk, farmor?
– Ja, svarade hon i alla år så länge hon levde. Det var du och katterna.
Länk till min krönika på Tankesmedjan Ida:
På en lagårdsbacke mitt i minnena
Telefonören ringer. Han har kommit på en sak, säger han:
– Ju högre lön desto mindre hund.
– Dårfink, svarar jag.
Sedan pratar vi om vädret i stället. När solen skiner och gräset växer så det bubblar, då har den fattige inte ett strå, förklarar han. Telefonören är så där ibland. Aldrig att jag hört honom säga ”klasskamp”, ”klyftor” eller ”djupt orättvist”.
Han tänker ut sina tankar själv och formar dem av egna ord.
Jaså, har de småhundar de.
När solen skiner som bäst, gräsmattan är nyklippt, kaffet är urdrucket och liljorna står stolta vid bäcken, då går jag in och knäpper på datorn. På Youtube hittar jag sången som våra vänner i Norge sjöng den där förfärliga julimånaden för tre år sedan. Herborg Kråkevik sjunger Til ungdommen av Nordahl Grieg. Värnet mot våld är tron på människovärdet. Finns här nöd och svält beror det på svek.
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
…
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Sakta nynnar jag Nordahl Griegs vackra rader medan jag går ut igen för en tur med den nyladdade grästrimmern.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen.
Youtube-länk:
Herborg Kråkevik: Til ungdommen
På Spotify hittar du en vacker inläsning av Aase Bye. Liksom Kim Larsens version.