Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.
Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.
Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat. Ganska ofta tänker jag på annat.
Smörgåsen vill att det stekta ägget ätes mot en sjö. Helst ett innanhav.
Solen skiner över bördiga fält och frodiga gårdar. Här var en gång ett centrum för Värmland med betydligt fler invånare än området där Karlstad ligger. Vi är på bilutflykt ut på Värmlandsnäs.
Här sprang jag en gång en av mina roligare maror. Pratglad löparbuss ut på näset, start vid Åkershus strax öster om Ekenäs, mål på Sporthälla i Säffle. Men det var då, nu är de krokiga gamla vägarna roliga nog att köra bil på. Sakta glider vi söderut medan ortnamnen på kartan sakta far förbi. Hög, Västra Uggelsäter, Råglanda, Botilsäter, Eskilsäter.
Fikar vid sydspetsen Vi parkerar vid campingen i Ekenäs, kliver bort till restaurangen och frågar om de har glass fast de inte har öppet än. Nej, tyvärr. Nå, jag har fikaryggsäcken på, det löser sig. Snart vandrar vi Ekenäsleden söderut, en fin stig slingrar sig genom skogen.
Jag hade väntat mig tallar och hällar men än är det tät grönska, mer blad än barr. Efter 25 minuter är vi framme vid Ladholmen, Värmlands sydspets. Vänern glittrar, en flock storskarvar flyger förbi när vi sätter oss på en strandklippa och kaffet är på gott humör.
Inget ont om älven därhemma men så här ska äggsmörgås ätas. Mot ett innanhav.
Är det inte Djurö där ute? Efter en lång eftertänksam fikastund går vi tillbaka i våra egna spår en bit och svänger småningom ut mot nästa udde. Sohuvudsudden. Vid Ladholmen låg stenkanten vi satt på bara någon meter över sjön, här har vi fått klättra betydligt högre. Utsikten är härlig, vi diskuterar en lång stund om inte fyren vi ser långt där borta ligger på Djurö.
Det tror vi.
Vänern fortsätter att glittra när vi rastat färdigt. Vi fortsätter leden norrut, hittar ännu en hög udde att ta påtåren på, svänger småningom väster strax innan Åkershus och kommer efter ett tag tillbaka till vår bil. En skön vandring.
Porten till Värmland När vi bilar norrut igen får jag ett infall och svänger in mot Millesviks kyrka som vi aldrig varit fram till. Där går vi sedan omkring på kyrkogården och funderar över bygdens och folkets historia. Om pappa Tegnér som var präst här och har en ståtlig gravsten, om släkten Uggla som har mer krigiska minnen och en stenhäll, om Fritiof och Ingeborg.
Vid några av gravarna sitter små skyltar med QR-koder. Där blir jag sedan stående, grav efter grav, för att läsa om människornas öden.
Klicka på de understrukna namnen i texten om du vill läsa några av kyrkogårdstexterna. Om tyskdanske Max Joakim Dhen eller om Johan Forsberg (1888-1977). Hans far var statare och dog när Johan var fem månader gammal. Änkan och de tre barnen blev inhyses fattighjon.
Nå, Johan reste sig ur fattigdomen. Han blev fjärdingsman och hemmansägare, kommunalkassör, kyrkokassör, ledamot av kommunalnämnden, ordförande i valnämnden, ledamot i kyrko- och skolrådet samt i pensionsnämnden.
Gammal bygd Här har funnits en kyrka sedan 1100-talet men Millesvik är äldre än så. Detta var en gång porten till Värmland. Nu bor det drygt hundra personer i den forna församlingen. Området är tätast på fornminnen i hela länet.
Bilden nedan visar Facebookinlägget jag skrev i går. Rune Larsson är en begåvad löpare och han har hittat på det bästa sättet att beskriva hur den känns, löplusten.
Men vad hände sen?
Skriva och springa. Det är mina två fritidsintressen. Har du inte märkt det, då är du ny här på bloggen. Välkommen!
Förrförra hösten fick jag cancer. När urologdoktorn så småningom sa att jag var frisk grät jag en aning. Strålningen och medicinen hade hjälpt. Då är det ett billigt pris att jag blir trött i musklerna av medicinen. Den som jag ska äta mer än ett år till. Fatigue kallar doktorerna min trötta biverkning.
Jag vill orka För det mesta gör det ingenting. Vårt hem är fullt av stolar, sängar, soffor, solstolar och en hammock. Men – när jag ska springa gör det någonting. Jag vill springa när jag springer, tiden kvittar, men jag vill orka. Båda fötterna ska vara i luften på samma gång. Tass tass tass över nejden.
Till slut ringde jag sjukgymnasterna på vårdcentralen. – Hjälp mig. Jag tror jag behöver ett styrketräningsprogram.
Det behöver alla löpande 73-åringar, det har jag vetat länge. Musklerna går tillbaka, även om du springer. Det är bara det att nu hade jag fått en trötthet som var värre.
Hon har gjort mig lycklig Hon som tog emot mig heter Anna-Lena och hon har just gjort mig till en mycket lycklig man. Efter fyra veckor med hennes program för styrka och rörlighet känner jag inte den där extra, omotiverade tröttheten längre.
I går gjorde jag stora testet, det som Facebook-inlägget egentligen handlade om. Jag sprang vår rejält kuperade femkilometer vid friluftsgården för första gången på länge.
Hur det gick? Du, jag vill krama hela världen, särskilt alla dess sjukgymnaster. Mer säger jag inte.
Jo, en sak till: – Tack!
### Banprofilen visar hur jag tar mig hemifrån, till Sisugården, runt 5-kilometern och sedan tillbaka hem genom skogen. Mördarbacken är den sista branta uppförsbacken.
### Filmen är tagen när jag lycklig joggar uppför mördarbacken på femman. Visst, det går sakta. Men jag känner inte en gnutta av medicintröttheten. Tjohoo!
Månaden maj och jag trivs fint ihop. Varje dag studsar nya gröna färger fram i min omgivning. Fågelsångsappen räknar snabbt till elva olika röster innan jag går för att ta ut cykeln ur garaget. När hjälmen kommit på hör jag strax den tolfte.
Göken.
I år var han tidigare än någonsin. Min vän M hörde honom redan 1 maj när jag själv mest hörde talkörer och ivriga appeller. Piggast vid mötet efter demonstrationen var en karl från främmande land som avslutade sin stund i talarstolen med ett muntert:
– Hurra!
Sakta rullar jag nerför gång- och cykelvägen medan vår vän fasantuppen ropar bortifrån friluftsgården. Envist hälsar jag på varje människa jag möter, de flesta hälsar tillbaka. Under den gamla järnvägsbron till Skived virvlar Klarälven energiskt, än en dag på väg mot havet. Själv fortsätter jag banvallen fram, ut ur Skived och uppför backen söderut.
Mitt för gården Smörhålan gömmer jag cykeln bakom ett buskage, tar av mig cykelhjälmen, sätter på löparkepsen, plockar fram kartan och fortsätter uppför backen till fots. Salt till, salt sill! ropar en gransångare medan jag passerar resterna av bäverdammen som fick rivas för ett tag sedan.
Kommunen vill gärna att vår banvall förblir banvall.
– Jag ser dig! När jag kommer till en grusväg som går rakt över den gamla NKlJ-banan springer jag åt höger. Gruset knastrar för varje steg, en bit bort hör jag maskiner i skogen, runt vändplanen växer högarna av virke. Renewable står det på Stora Enso-pickupen som står parkerad i kanten av skogsbilvägen. Jag hinner inte läsa mer av det förnybara meddelandet för nu kraxar en korp ovanför grantopparna. Varför har korparna i kommunen blivit så intresserade av den här långsamme löparen?
Vid en av vältorna hoppar jag över diket och studsar in i skogen. – Kom igen, stolpe 115, jag ser dig nog! – På kartan ja, svarar stolpfan. Du ska hitta mig i verkligheten också. Det heter faktiskt Hittaut.
Rätt brant Det tar ett tag. Grönt på orienteringskartan är väääldigt grönt och svårsprunget i verkligheten men till sist hittar jag den rätta lilla höjden med den rätta lilla branten långt borta bland björksly och pors.
– Hurra!
Ja nu ja, ropar korpen. Nu hurrar du.
Stolpe 115.
### Språk och fornminnen skriver på Twitter (X) att ortnamnen Smörhål, Smörhålet eller Smörhålan funnits i åtminstone 18 av våra landskap från norr till söder.
### ”De flesta uppteckningar vi har nämner bördig jord, bra gräsväxt och saftigt bete som orsak till namnet. På ett ställe bildar det par med motsatsnamnet Svältegnälla!”.
Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:
-När jag lärde mig cykla. -När kusin Jörgen lärde mig stamklättra. -När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.
-När jag fick mopeden. -Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar. -Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.
-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg. -När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola. -De lyckliga sommardagarna när barnen kom.
-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare. -Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren. -Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.
-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju. -När kusin Jörgen vann SM. -Första maran, 1983.
-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002. -När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland. -När barnbarnen kom.
-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan). -Den fina gruppen informatörer på sista jobbet. -När onkologdoktorn sa att jag var frisk. -När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF. -Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.
-Den här morgonen. Hurra!
Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).
Inför boksläppet i torsdags blir jag filmad. Tanken är att publiken ska se på en tv-skärm hur jag kommer löpande den dryga milen hemifrån Forshaga via gator och skogsstigar – och till sist uppför en trappa på gaveln till Gamla Kraftstationen i Deje.
Sedan ska jag plötsligt och i perfekt sekundpassning komma löpande in på scenen, en våning ovanför publiken.
Ellinor Berggren som filmat mig tar studenten snart. När hon klippt filmen klar med springvänlig musik och allt, några dagar innan släppet, skickar hon den på mejl. – Det här blir ditt genombrott, Sven-Ove.
### Måste komma ihåg att berätta för Ellinor att just då för hon ett gammalt talesätt vidare. ### Jag lärde mig uttrycket på Smålands Folkblad 1975 och tog det med hem. ### Fråga mina forna arbetskamrater, de har hört det förr.
Jag hoppas så hon har rätt 😉
– Ska inte vägen till Gamla Kraftstationen gå här nånstans?
En dag skriver jag i en löpargrupp på Facebook och bjuder in till mitt boksläpp. Då får jag svar från Skåne.
”Bara att du har det namnet som du har gör att jag måste ha boken ….min farfar hette samma men han var en av Sveriges bästa fotbollsspelare då …” skriver min löpande läsare.
I den stunden känns det som att jag upplever nätet när det är som bäst. En vilt främmande människa har hittat mig för att han också springer – och för att jag bär samma namn som hans farfar.
Förebild till Bagarn Olsson i Åshöjdens BK Hans farfar var inte vem som helst. Sven-Ove Svensson spelade högerhalv i Hälsingborg och landslaget, fick Guldbollen 1954 och efter den egna karriären blev han tränare i Hälsingborg.
Sedan blev han brandchef i Kumla. (Jodå, nog var jag medveten om min forne namne när jag jobbade på SOS och Räddningsverket).
Sven-Ove är dessutom förebild till Bagarn Olsson i Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK. Stort.
Livsfarlig varje gång Vad jag själv brukade spela på för position i min ungdom när jag någon gång blev uttagen? Högerhalv. Livsfarlig för det egna laget varje gång jag fick bollen.
Erik Segerpalms och Tommy Anderssons fina reportage i Värmlands Folkblad i går. Nu är boken ute. På torsdag 16 maj är det boksläpp i Gamla Kraftstationen i Deje och jag är tydligen utnämnd till Värmlands Forrest Gump.
Värre förebilder än den snälle Forrest kan man ha. Boksläppet är klockan 18. Det blir tipspromenad först och möjlighet att fika efteråt.
Gamla Kraftstationen är ett värmländskt smultronställe med konst, fika, industrihistoria och människors möten.
Kom gärna, du som kan. Kan du inte har jag en lösning längre ner här på sidan. Tjohoo!
### Fotnot: 2014 sprang jag alla gator i kommunen. Det är två nya jag inte hunnit med. Men spring i naturen, det är livligare där.
Här kan du provläsa ur boken och köpa den om du inte har möjlighet att komma till boksläppet. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken.
MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE – tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare
