Sven-Ove Svensson – Sida 34

Den digitale tar klubban och går

Lördag morgon på Grossbolstorps höjder. Vaknar av att den kära vännen kommer och kryper ner, efter att hon varit uppe en stund.
Kramas.
Läser mobilen.

Då får jag en hälsning från Twitter. Just i dag är det 14 år sedan jag gick med där. Än har inte Elon Musk klagat, men det är sällan jag kvittrar numera. När jag nu får för mig att gå in och läsa några tweets tvingas jag rota fram lösenordet först. Så länge sedan är det.

Mitt liv som digital har sina milstolpar.
1986: blir motvilligt tvingad att byta från skrivmaskin till dator på jobbet. (Frälst på strax under 30 minuter).
1994: lotsas tursamt nog ut på Internet av två framsynta arbetskamrater på Räddningsverket. (Ja, internet stavades med stort I då, ty det var ett namn. Mmm, jag har vistats 6 timmar om dagen på nätet sedan dess. Nej, Google fanns inte).
2009: går med på Twitter.
2009: går med på Facebook. (Men var passiv så länge att en vän trodde jag skulle bli utesluten).
2011: startar bloggen Svenssons släng, döpt efter mina forna krönikor i radion. (Sedan dess har Facebook ändrat sina algoritmer flera gånger för att den ska få färre besökare. Ty hur skulle det se ut om hela världen fick se hur vi lever livet på Grossbolstorp?).
2023: kan swisha, gör det motvilligt men läser digital karta varje dag.

En guillousk östergrenare
Det där var en ”östergrenare” för att citera Jan Guillou. Han kallar sina utvikningar i senaste romanen så. Vänta, jag skaffade läsplatta i vinter också, när jag fick några oväntade kronor. I kväll ska jag testa den i direkt solljus i hammocken, så snart jag kommer hem från skogen efter 10,3 kilometers eftertänksam vandring.

Men det vet jag inte än.

Jag vet bara att magen vill ha frukost och att lättfilen är morgonläcker även denna dag. Sju mediciner bredvid smörgåsen, ack ja, denne digitalist börjar bli både 50, 60 och 70, känns det som.

Snart.

Mandarin, förstoringsglas och uteliggare
Då finns det bara en sak att göra. Jag packar dagtursryggsäcken med kaffe, smörgås, sockerkaka och annat som en man behöver för en enkel sextimmars vandring hit och dit kring Grossbolstorps höjder. Mandarin, gummiklubba och förstoringsglas följer också med.

Mandarin smakar alltid bäst på mossig stenhäll mellan tallar, det är sen gammalt.
Bra där, som vi digitala säger.

Det blir en så lugn och behaglig promenad mellan punkthöjder, småmossar, stenar, stigförgreningar, branter, kolbottnar och sänkor. Bofinkar sjunger, korpar kraxar, fjärilar fladdrar och kompassen drar mig längre och längre norrut, bortom Ängbråten, Piskenhus och den mobilmast med vars hjälp dessa rader är skickade.

Två fikastunder räcker min vandring till. Först en med frallor i lätt duggregn. Några timmar senare en med solsken, kaka och uppfriskande mandarinklyftor. Är det lördag så är det.

Stenhäll.

När jag kommer hem har jag gått drygt en mil, hävdar mobilen. Hur långt citronfjärilarna har flugit när de skuggat mig hela dagen, en och en, det vet jag inte. Allra mest imponerad är jag över att de har övervintrat. Utomhus.

Bra där.

14 548 analoga steg.

### Bär inte ni också gummiklubba när ni vandrar runt kring opasserbara branter och söta tvåstrecksmossar?
### Konstigt.
### Man vet aldrig när klubba behövs.

”Jamen vad svarade karln?”

Vad svarade Bunjaki? frågar folk mig.
Just det, hans svar var det ja.

Så här är det. I onsdags skröt jag med rätta över murvelgruppen på Karlstad Fotboll och deras fina magasin Magazine. De är superproffs allihop i den gruppen nämligen, de gamla sportskrivar- och fotolegenderna. Klar allsvensk klass på varenda en och alltså definitionsmässigt bättre än fotbollslaget de jobbar för.

Nå, laget har ungdomen för sig. Vi får försöka hjälpa upp dem nå’t snäpp från tredje divisionen. Det ska väl gå.

Får man tjonga?
I mitt inlägg gillade jag särskilt att Håkan Kamp, en av legenderna, ställde några frågor till tränaren Albert Bunjaki, frågor av det slag som även vi amatörer skulle ha ställt. Vi som inte vet ett dugg om 2023 års kallstakosovanska spelsystem.

Svaren? Här är några:

Ja, i värsta fall får man tjongrensa bort bollen ur det egna straffområdet. Men helst inte. Nej, den spelare som dribblar eller gör en tunnel i det egna straffområdet kommer snabbt att bli utbytt. Ja, laget har ett stort ansvar att underhålla publiken. ”Jag tänker ungefär som en kock som ska laga till en god soppa. Vi har många snabba, starka, tekniska och smarta spelare och med sådana fina ingredienser borde ’soppan’ bli riktigt bra.”

Hur mycket han tränar själv?
”Alldeles för lite.”

Hur många språk han kan?
”Fem. Albanska, serbokroatiska, svenska, engelska och en del italienska.”

Är han mer svensk än kosovan nu?
”Jag har dubbelt medborgarskap och är väl någon slags ’blandras’.
”Jag är nog mest svensk i alla fall.”

När han skrattar?
”Ganska ofta, man får aldrig tappa glädjen i livet. Humorn är viktig och det gäller att kunna ha kul tillsammans för att lyckas i en grupp. Det är också viktigt att kunna bjuda på sig själv och kunna skratta åt sig själv.”

Hur Bunjakis drömanfall ser ut?
”Vår målvakt sparkar ut bollen och den hamnar bakom motståndarnas backlinje. Dit har en av våra spelare sprungit och slår på volley bollen i mål.”

Är man tränare så är man.
Volley också. Jäspalt, jag tror jag börjar gilla karln.

Nästa hemmamatch
På lördag 22 april klockan 16.00 har Karlstad Fotboll hemmamatch på Sola Arena igen. De möter Täby Fotbollsklubb, nästjumbon i tabellen när detta skrivs.

Själv har jag blivit lovad en köpp & en körv av en av legenderna då.
Är man influencer så är man.

### Biljetter köper du inte i kur. Dem köper du här.
### Kom ihåg att varje riktig supporter står på ståplats.
### Sittplats, det är för mellanchefer.

Länk
Onsdagens inlägg om Karlstads murvellegender med fotbollsambitioner:
En soffliggare köper biljett

#glopådet

En soffliggare köper biljett

Idrottsklubbens magasin. Hur många sådana har man inte sett genom åren.
Då, i april 2023, händer det jag inte hade trott.

Missförstå mig rätt. De brukar vara trevliga och välmenande, de där bladen. Var jag inte redaktör själv för ett föreningsblad en gång i tiden, förresten?

Det brukar vara bilder på aktiva, tabeller, ordföranderader och framtidstro. Jag gillar allt det. Men inte lyckas de få mig att gå och köpa ståplatsbiljett till en fotbollsmatch i snorblåsiga april för det. Så enkelt är det inte att väcka en soffliggare. Inte förrän murvelgruppen i Karlstad Fotboll slår till med sitt Magazine, en klubbtidning med Z och allt.

Frågorna vi amatörer skulle ha ställt
Jodå, de har ordförandens spalt på sidan två här med. Reportage om värvningar, om damlaget och om supporterklubben också. Helt enligt mallen. Men allt är proffsigt gjort, inte minst bilderna, och det är faktiskt inte så dumt att de berättar utförligt om nye sportchefen Svennis liv, ordföranden McDonalds-Patriks affärskarriär och sponsorbröderna Warnestads forna fotbollskarriär. Bladet ger liv åt människorna bakom den seriösa satsningen på en elitfotbollsklubb i Karlstad, helt enkelt. Magazine är välredigerat, välskrivet, välspritt.

Ändå är det en sak jag fäster mig allra mest vid, mitt i all yrkesskicklighet. Håkan Kamps frågor:
”Får dina spelare tjongrensa bort bollen ur egna straffområdet?”, ”Är det OK att dribbla i egna straffområdet?” och ”Hur ser ditt drömanfall ut?” frågar han nye tränaren Albert Bunjaki. ”Finns det en skyldighet att även underhålla publiken?”.

Håkans utfrågande av tränaren fortsätter ett helt uppslag till:
”Hur många språk kan du?”, ”Hur mycket tränar du själv?”, ”Är du mer svensk än kosovan nu?”, ”När skrattar du?”.

Det är så befriande när någon som kan allt även ställer de frågor vi som inget kan skulle ha ställt om vi fått chansen. Han släpper prestigen.

Doftar nysågat virke
Där någonstans bestämmer jag mig för att gå på arenafotboll igen. Förra gången var när det spelades dam-EM på Tingvalla, kan jag meddela. Det är ett tag sedan. Sedan dess har jag bara varit evenemangstittare på tv, inte i verkligheten. Den envisa kampanjen på Facebook – och magasinet – vann mig.

En hel timme innan matchstart kommer jag alltså vandrande mot Karlstads nya fina arenaområde där toaletterna fortfarande doftar nysågat virke. Hälsar på en före detta arbetskamrat som jobbar som funktionär, strosar runt och tittar till publikuppvärmningen på pizzerian intill, funderar över hur bevattningsaggregaten kan fungera utan synliga slangar.

Det blåser kallt över ståplatsläktaren på Sola Arena om aftonen den 10 april men du får inte ge tappt som supporter.

Nu. Nu vischlar domarn igång hemmapremiären mot United Nordic från Södertälje. Nu kör vi. Heja di blåsvarte!

### Kanske har jag mutat in min nya plats i tillvaron nu? Hängande på räcket på Sola Arena, mitt för mittlinjen, översta delen, mitt i världen.
### Nästa gång blir det inte hälften så långkalsongkallt.
#glopådet

Årsmötestid, tid för miljarder

Det är årsmötestid, tid att träffa eldsjälar.

-Hon som brukar dra så stor del av lasset med värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
-Han som lägger ner så mycket tid på att få unga att intressera sig för politik.
-Han som drar skidspår så fort det trillar ner några centimeter snö.

De tre gör mig glad och lite stolt och det bästa är att de inte är ensamma.

Nästan varannan svensk
År 2019 lade svenskarna ner 735 miljoner timmar på ideellt arbete. Det motsvarar 161 miljarder kronor. 4 140 000 personer jobbade ideellt. Nästan varannan svensk.

Jag vet, det är ofta svårt att få folk till våra styrelser. Men det är förbaske mig inte svårt att få dem att sätta ut kontroller i Hitta ut eller sälja värmländska författares böcker i Göteborg.

Årsmötestider.
Överallt runt omkring mig sitter entusiaster.

### 2019 arbetade svenskarna ideellt till ett värde av 161 miljarder kronor.
### Det motsvarar 3,2 procent av BNP.
### Nästan lika mycket som detaljhandeln bidrog med samma år.

Respekt.

En språklektion för krigsherrar

Dikt för Ukraina

1.
Det hela är mycket enkelt
Det här är vårt land, det där är ditt land

Om du kommer farande från ditt land
in i vårt land med 150 000 soldater,
utan att vi bett dig komma,
för att skjuta och bomba våra barn
Våra älskade barn
Varför skulle vi be dig om det?
Förstöra våra hem
Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator
Långa ruttnande rader
av det som nyss var vänner och grannar
Mala ner våra städer,
våra vackra städer,
till grus och blod och minnen

Då är du angriparen
och vi är de angripna
och ditt krig är
ett krig

Ditt krig är ett krig

och vi, de angripna, kämpar
för alla folks frihet,
för att alla älskade barn i världen
ska få gå på vackra gator
om de vill
och få tala fritt om kärleken
men också om krig och förtryck
så att världen hör
Det är friheten som gör våra gator
särskilt vackra

– Minns ni krigsherren? kommer de att säga
Minns ni den fege
som var så rädd för språket
att han försökte förbjuda
ordet krig

Men inte kriget krig

2.
Språket vann
Folket vann
Det brukar göra det

Du kan inte äga ett folk.

SVEN-OVE SVENSSON
Forshaga 17 mars 2023

Direkt efter löprundan kommer chocken

Det tog lång tid innan jag började tala, sägs det. Men när det väl hände pratade jag rent från början. Pratade och pratade och pratade.
Innan dess hade det varit lika speciellt när jag skulle börja gå.

– Du lärde dig aldrig gå, brukade mamma säga. Du sprang direkt.

Så har det fortsatt. Det vill säga kärleken till ordet har bestått och lika kärt har det varit att sätta ena foten framför den andra, ofta med båda i luften samtidigt.

Märkte du att jag formulerade min definition av löpning nu? Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Var bara bra väldigt lokalt
Hastigheten är ointressant för definitionen. En del vältalare talar så långsamt att du hinner skriva ner vartenda ord de säger. Jag har träffat en, hon bor på Hammarö. Hennes ord har tyngd, det är huvudsaken.

Springer gör du också oavsett hastighet, men visst hade jag gärna vunnit guld på marathon och 10 000 meter och helst 5 000 meter med vid OS i Mexico City 1968. Vid 17 års ålder, det du!

Det blev inte så. Jag var bara bra väldigt lokalt. Men kul har det varit att sprinta, spurta, spänsta, schappa, skena, kuta, kytta, knata, rusa, ruscha, ranta, nascha, fly, flänga, fartleka, störta, röra sig, sträcka ut, sätta av, galoppera, trava, skritta, ila, kila, pila, ränna, remma, pinna, lufsa, lunka, lubba, skubba, skutta, lägga i väg, lägga benen på ryggen, gno, jogga, jaga, trippa, tassa, stappla, älga och springa – och det är lika roligt än. Två fötter i luften, ofta samtidigt, oftast framåt.

Minst 20 minuter varje gång, minst så jag svettas, minst tre gånger i veckan. Helst mycket längre, gärna oftare.

Springer inte fort men fortfarande
Livet har varit snällt mot mig. Jag har haft mina skadeperioder, visst, men sedan har jag frisknat till och kunnat börja löpa igen. Den där härliga övningen i skog och på väg som gör att stressen släpper, kroppen kvicknar till och tanken börjar fara fritt.

Jag håller på än. Funnes det prästbetyg så skulle det stå 72 år i det. Alltså springer jag något saktare än det roliga året 1968.

Men springer.

15 centimeter ospårad snö
Då kommer dråpslaget. Min löparklocka och Garminprogrammet i mobilen får plötsligt för sig att uppdatera sig, så där som maskiner gör nuförtiden, bara för att de kan.

Det tar några dagar innan jag märker resultatet. Den 13 mars närmare bestämt. Då gör jag en kortare runda runt Grossbolstorps höjder. ”Rejäl snöpuls” står det i min anteckning efteråt och det stämmer. Först springer jag nerför backen ner mot samhället, runt lite hit och dit där nere bland människorna och sedan upp igen och småningom bort till min lilla favoritäng bortanför riksväg 62. Den som det är en hare och jag som har sprungit runt mest på.

Den här dagen kutar jag runt åtta varv i 15 centimeter ospårad snö där, bara för att jag kan och för att harspåren inspirerar. Det går inte jättefort men kära nån, det är 15 centimeter snö säger jag ju.

Lufs lufs lufs.

Värsta uppkäftiga klockan
När jag kommer hem klickar jag och hämtar uppgifterna från löparklockan till mobilen. Läser kilometertider, puls, steglängd och annat viktigt som sådana som jag brukar läsa när vi sitter på fällstolen ute på verandan, direkt efter träningsrundan. ”Din VO2 Max är i den övre 5 % för din ålder och kön.”

Tack tack.

Det är då jag upptäcker att de har lagt in en nyhet i programmet. Långt ner på sidan med tempo, puls, höjd och annat har de lagt till en ny funktion: ”Springa/gå”. Va’då springa/gå? Jag sprang varenda meter, utom när jag knöt om skosnörena, och hör sen. Två fötter i luften, ofta samtidigt. Det kanske inte gick rekordfort i den ospårade snön på inägan, men det var jädrar i min låda löpning hela tiden! Ingen gubbvandring.

En snygg graf har de gjort över min förflyttning i snögen. Jag har sprungit, gått, sprungit, gått, sprungit, gått… hävdar klockjäkelen.

Är det någon som vill överta ett styck uppkäftig löparklocka, endast 4,5 månader gammal, endast en ägare, prästkörd?

Hör av dig.

Gå?!! Jag? Den kulan visste var den tog.

Den slutgiltiga frågan till ett uppslagsverk

Vi var googlare långt innan Google fanns.
– Det får vi slå upp, sa vi till barnen vid middagsbordet.
Sedan gjorde vi det. Med källkritik och allt:
– Är detta rimligt?

Vår första uppslagsbok efter att vi flyttat ihop, den kära vännen och jag, var Bonniers 3-bandslexikon. En orange trio från 1974, vi hade den 2:a aktualiserade upplagan.

Den hyllan gick vi till när vi behövde veta var de dinarisk-hellenska veckbergen låg. Jag älskade det. Det måste ha varit fler fattiga studenter än jag som tyckte om att slumpläsa uppslagsorden där.

”FNL (av fra. Front National de Libération, nationella befrielsefronten), sydvietnamesisk organisation, bildad 1960 som instrument för kampen mot USA:s behärskande av Sydvietnam och mot den av USA beroende Saigon-regeringen. Se Vietnam.”

”Forshaga, köping i s. Värmland. 4700 inv. Centralort. Trä- och mekanisk industri.”

”golf (eng.), spel som utförs med boll och klubbor på en bana där ’målen’ utgörs av hål i marken.”

”Jugoslavien, förbundsrepublik i s. ö. Europa, vid Adriatiska havet. /…/ J. uppfylls till större delen av dinarisk-hellenska veckbergen”.

”twist (twist; eng.) … Sällskapsdans från 1960-talet av amerikanskt ursprung, den första av de många nutida modedanser där de dansande inte vidrör varandra.”

Sid tids Google
Så kom 1980-talet. Nu hade vi fått fast anställning båda två men visste fortfarande exakt på öret hur mycket pengar vi ägde när vi gick till Konsum. Varje vara hade en prislapp och när vi kom till kassan hade den kära vännen redan räknat ut summan. När jag behövde en cykel var vi tvungna att låna till den av Sparbanken, fast först sa banken nej.

Då, i februari 1983 när barnen var små, tog vi ett djupt andetag och började prenumerera på det som verkligen blev sin tids Google. Bra Böckers Lexikon, 121 kronor paketet.

På insidan av första bandet (A-Asi) hittade vi och alla andra 600 000 prenumeranter de ”tredimensionella glasögonen”. Med ett öga rött och ett öga blått bläddrade vi förväntansfullt fram sidan 10 och tittade på fotot av Manhattan. De amerikanska skyskraporna var fotograferade från ett flygplan i två vinklar, en för varje öga. Se även uppslagsordet anaglyfiska bilder stod det i bildtexten, medan Manhattan fick ett djup som aldrig tidigare skådats på stillbild här på trakten.

Vanligaste sökningen
Vilket uppslagsord vi glömde fortast och måste slå upp oftast? Enkelt. Det var ordet frugal. ”En frugal måltid” sa vi och upptäckte i samma stund att vi än en gång hade glömt exakt vad det betydde. Jag tror det beror på att ordet låter som motsatsen till sig själv i våra öron.

Länge trodde jag att ordet inte fanns i vare sig Bonniers 3-bands eller Bra Böcker. Tur, tänker jag fortfarande, tur då att vi har våra ordböcker. Dem slänger jag aldrig, trots att svenska.se är det bästa stället på hela nätet.

Men jag hade fel. Bästa förklaringen till frugal hittar jag nu hos Bonniers band 1 (a-g): ”fruga’l (av latin fruges, markens frukt, gröda), lantlig, enkel, måttlig.”

Det kanske inte är så illa ändå med en frugal frukost bestående av lantlig fil, måttlig müsli och enkel smörgås nedsköljt med en kopp kaffe gjord av markens buskars frukt?

Författarnas guldgruva
600 000 prenumeranter. Du gick med i Bra Böcker, tackade nej till romanpaketen men ja till lexikonpaketen. Problemet var att det följde romaner även med lexikonen. En del av dem var bra, en del var det inte.

Folk brukade säga att Bra Böcker-kontrakten blev till stor nytta för de romanförfattare som hade turen att ges ut i dessa jätteupplagor, men att det gärna var de sämre försöken som skickades ut ihop med lexikonen.

Jag tror det stämmer. Det är få av de romanerna som står kvar i våra hyllor.

Hej då, uppslagsböcker!
Nu är det mars 2023 och värre än så. Nu ska vi göra oss av med lexikonen också, både Bonniers 3-bands och Bra Böckers 25 band. Det känns konstigt för en bläddrare. Så många middagsbordsfrågor som fått svar där genom åren.

Häromdagen frågade vi Röda Korsets alerta second hand den slutgiltiga frågan för ett lexikon. Nej, de vill inte ha dem och när jag tittar på olika säljsajter ser de osäljbara ut även där. Så snart jag skrivit färdigt detta åker kassarna till Återvinningscentralen.

Hej då, uppslagsböcker, jag saknar er redan. Snart värmer ni andra än oss. Googla på värmeverk och stiftsstad i Karlstads stift.

Vaknar och får lov att lösa världsproblemen

Vaknar mitt i natten, vet inte varför. Hjärtat har bråttom men inte jag. Det är lögn att somna om fast kroppen vill.

Då kokar jag kaffe, brer en kaviarsmörgås och sätter mig i läsfåtöljen tillsammans med flimmerhjärtat, Vi-tidningen och mobilen.

Läser. Tänker. 03.49 ska man tänka stora tankar, annars får det vara. Då när mörkret och tystnaden gör varje idé avskalad, tydlig.
– Lös världsproblemen! viskar narren på min högra axel. Det är hans förslag.
– Nämen, det kan du inte … svarar en liten vitklädd figur på axeln mitt emot. Det är vad hon tror.
Till sist får jag sluta tvisten mellan de båda, när de inte klarar det själva.
– KLART JAG KAN!

Världsproblemen är den enklaste sak i världen. Jag har vetat sedan jag var 17 år hur de ska lösas. Stora delar av mänskligheten har vetat det ännu längre.

Punkt 1. Det ska va’ rättvist
Det där visste vi redan när vi var små och delade en flaska sockerdricka någon lycklig lördag. Rättvisa betyder inte att alla ska ha ha exakt lika mycket sockerdricka, men det är en annan sak. 1961 överdrev vi millimetermätningen.

I dag äger en procent av jordens befolkning 46 procent av dess tillgångar. I Sverige krävs det 93 städare för att sopa ihop lika mycket pengar som en av våra 50 rikaste börbolagsdirektörer. Detta är skamligt.

Ta bort klyftorna, där har du stor del av lösningen. Börja med de ekonomiska, sedan kan du fortsätta med orättvisorna mellan könen, mellan folk med olika färg på skinnet, mellan olika delar av världen och olika tro. Utbildningen, nämnde jag den? Tillgången till bra sjukvård? Tillgången till kloka granskande medier? Rätten att bli kallad till en anställningsintervju, även om du inte heter Persson?

Alla ska ha rätt att tro på framtiden.

Punkt 2. Alla ska ha rätt att säga ifrån och att rösta i demokratiska val
Punkt 3. Alla folks frihet, hela världens fred
Punkt 4. Alla måste sätta sig en stund ibland och få distans till sig själva
Punkt 5. Den jag inte kan skratta ihop med kan jag heller inte prata allvar med

Så där, då var den saken klar. Det där är de grova dragen. Börja med klyftorna.

Rousseaus gränspålar
Nu vill jag inte upphäva privategendomen, folk måste få äga sin egen tandborste och sin egen läsfåtölj med om de vill. Fast det händer att jag tänker på upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. Hur var det han skrev i ”Om samhällsfördraget” från 1762?

Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig, den människan lade grunden till det borgerliga samhället och gav upphov till en rad strider, vilka hade kunnat besparas mänskligheten om någon ryckt upp gränspålarna och förklarat att jorden tillhör ingen, det vill säga alla.

Har han rätt? Var det i övergången från jägare-samlarsamhället till jordbrukarsamhället som det började gå snett? Då, när människan på allvar kunde börja samla ihop till ett överskott som gick att spara och småningom använda till att försörja en elit.

Jag är son av en småbrukare och stolt över min bonde- och arbetarbakgrund. Men nuförtiden tänker jag ofta på Rousseaus gränspålar, medan bomberna faller över Ukraina.

Självklart måste vi se till att Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han, inte andra förtryckare och imperialister. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få vara fria.

Ändå. Jag hoppas att en dag ska gränser bara vara kulturella och historiska, inte fysiska. Som när du reser västerut in i Jösse härad och upptäcker hur de pratar där på trakten.

Och skrattar.

### Läs mer om klyftorna i Sverige i dag i LO:s årliga undersökning av makteliten.
### Den senaste kom nyss och heter ”Makteliten – skillnaderna eskalerar”.
### Klicka på länken. Läs.

Det ska va’ rättvist.

Så blir du av med en oönskad telefonförsäljare

Nyss berättade jag hur vi ska få vettiga elpriser. Här kommer ett annat viktigt tips:
Så blir du av med en oönskad telefonförsäljare.

Du vet hur det är. Just när du ska äta lunch, kyssa din älskling, få din tupplur, börja läsa bokcirkelboken eller provköra nya elbilen: då händer det.
Telefonen ringer.
När du då svarar är det en hurtig jäkel i luren:
– Hej! Jag heter Christian. Hur mår du?

För det mesta brukar du då svara att du mår bra men att du inte vill köpa nånting, hej då. Någon gång trycker du bara bort honom. Klick. Han har inte med ditt hälsotillstånd att göra.
Problemet är att i båda fallen ringer han snart igen.

Plågsamt utförligt
Såhär gör du för att inte Christian ska ringa någon mer gång. Han har nämligen en blotta i sitt försvar. Det är den där frågan han ställer. ”Hur mår du?”.

Du måste svara på den frågan.
Du måste svara utförligt.
Plågsamt utförligt.

Berätta, berätta, berätta
Nu ringer Christian igen, hurtig, just som du håller på och rensar avloppet till tvättstället i badrummet.
– Hej jag heter Christian. Hur mår du?

Kom ihåg att det är nu det gäller. Det är nu du ska svara väääääldigt utförligt, utan att bry dig ett dugg om hur han försöker bryta sig in i samtalet. Du hör honom inte utan bara mal på. Berättar, berättar och berättar.

– Jo du vet, det är hälsenan. Vänster hälsena, inte höger. Alltid när jag vaknar, jag vaknade tidigt i morse, halv sex faktiskt fast jag inte måste, alltid när jag ligger där och läser tidningen i mobilen nyvaken så känns det bra i benen och då tror jag, nu blir det bra tror jag, nu är det bra, och fortfarande när jag sätter mig upp är det bra, ingen smärta eller så, tänk att det är en kvinna i Kristinehamn som anmält sin chef, kommunchefen, och vet du att det går 69 industriarbetare på en topp-vd, lönemässigt alltså, jag tror det var 69, ska det va så, ska det va så? Då ställer jag mig upp och då brukar jag släta till sängkläderna men i dag gjorde jag inte det men morgonrocken tog jag på mig, den blå, jag tycker den är bäst när det är lite kallt i sovrummet på morgonen, jäklar vicka elpriser vi har fått, och vi som exporterar, vi har ju överskott på el, ett par yllesockor brukar jag välja också, gärna dom där nya som min fru har stickat, dom är så personliga, ja sen sätter jag på mig glasögonen, dom ligger på byrån, närmast mig ligger dom, på min sida, min fru brukar lägga hårborsten där ibland, då kan det hända att jag skramlar i mörkret men det försöker jag undvika, jag vill ju inte väcka henne, sa jag att hälen brukar kännas lite när jag börjar gå nerför trappan? Det gjorde den i morse men mycket bättre än i går efter långpasset. Jag sprang till Skived och tillbaka och runt elljusspåret där. Och förbi nya bygget av hyreshus vid Åsmyren, det ser ut att bli fint vid älven men det är synd på skogen, så många som brukade promenera där, 15 kilometer sprang jag, du vet vid min ålder är det långt, på morgonen när jag vaknar tidigt brukar jag ta en förfrukost, en kopp kaffe och en smörgås utan smör med bara kaviar på, det är så trevligt när det är mörkt ute att sitta i en halvmörk kåk och smutta på en kopp kaffe och planera dagen, i dag ska jag rensa avloppet tänkte jag, det är kul, du vet, man fäller hår och då…

Sista gången han ringde
Sådär fortsätter du sedan att beskriva din dag och ditt hälsotillstånd. Men kom ihåg: du får ABSOLUT inte släppa in Christian i samtalet. Han brukar försöka kommentera morgonrocken eller sockorna eller kaffekoppen men du får ALDRIG ge honom chansen.

En gång var det en försäljare som hängde med så länge i min berättelse att jag kom ikapp hela min dag och kom till nuet. Då fick jag referera resten av dagen i direktsändning.

Han ringde aldrig mer.

Jag längtar efter en Olsson med skägget

Att kunna läsa och förstå världen. En gång kämpade man för den rätten. Svenskarna fick folkskola, i kyrkböckerna noterade prästerna den ökande läs- och skrivkunnigheten, i de framväxande folkrörelserna slogs man för folkbildningen.

1902 uppfann Oscar Olsson studiecirkeln. Idealet var kamratcirkeln där man umgicks, studerade och diskuterade tillsammans. Ett ivrigt diskuterande folk som rörde sig, det var vad pionjärerna ville uppnå.

Vissa år nådde Folket i Bild upplagor på över 200 000. Bakom tidningen stod bonde- och arbetarorganisationer liksom nykterister. FiB:s folkböcker kunde sälja över 100 000 exemplar av vissa utgåvor. Kvalitetsböcker, ofta distribuerade av ett bokombud på arbetsplatsen. ”Ljus över landet”, det var tanken.

Nej, alla gick väl inte cirkel, alla läste inte FiB, alla gick inte på fackföreningsmötena. Men något hände. Sverige började röra sig från fattigdom till folkhem. Sakta och medvetet krympte politiken och folkbildningen klyftorna. Världen gick mer och mer att förstå.

Så kan det se ut, när jag tittar i backspegeln.

Många ord, mycken dumhet
Hur ser då nuet ut? Jo tack, i dag kan svenska folket läsa och man skriver mer än någonsin. Sms, messengermeddelanden, inlägg i sociala medier, kommentarer om allt från lustiga katter till migration, ibland ett och annat mejl.

Problemet är att det finns ingen Oscar Olsson längre, ingen Ivar Öhman eller Bengt Göransson. De forna folkrörelserna har för lite folk och för lite rörelse, ljuset över landet har mörknat betydligt.

I stället har vi fler kanaler i tv:n än tänder i käften och Facebook lär ha fått sätta en gräns vid 6 000 grupper. Fler får du inte vara med i. Några kanaler är kloka, några Facebookgrupper gör nytta, men i många härskar dumhet, vidskepelse och tokstolleri. Troll, knäppgökar och högerextrema styr alldeles för mycket över dagordning och tänkande.

Resultatet är att rasismen växt liksom exempelvis det hälsovådliga motståndet mot covidvaccinering. Alldeles för många förnekar förintelsen och alldeles för många unga män lyssnar på influencers som föraktar kvinnor.

Bli en Olsson
Vad ska vi göra, när så många använder den underbara skrivkonsten och läskonsten till att fördumma?

Jag ser bara en lösning. Arbetarrörelsen måste än en gång lära sig hur viktig bra folkbildning och kultur är. Precis som demokratin måste bildning och kultur än en gång bli både medel och mål. Det gäller alla, från högsta politiker till minsta fackföreningstidning.

Jag längtar efter en Olsson med skägget igen. En som får oss att läsa, förstå världen och förändra den. Ljus över landet, det är vad vi vill.

Vi måste alla bli en Olsson.