Nej, jag tror inte att jag har covid. Dels är jag optimist, dels finns det skäl. Vi tror vi vet hur förkylningen kom hit. Den kom med covidfria vänner.
… om inte den kära vännen fått det när hon varit nere på byn och handlat förstås. Jag själv har inte satt min fot på Konsum under de dagar när jag skulle ha blivit smittad.
Det vet man väl hur en förkylning känns. Jag snorar, hostar och framför allt nyser. Nös jag så här mycket på 2010-talet, förra gången jag var förkyld? Kan det vara möjligt?
Virusar är kraftfullt folk, den saken är klar. Dock är detta en förkylning. Väl?
Råkar läsa om symptomen Nej, jag är inte bekymrad. Det är bara min personlighet och nyfikenhet som gör att jag klickar fram de vanliga symptomen på covid-19 ännu en gång, dessa snoriga dagar. Tro inget annat.
Hosta, check. Snuva och täppt näsa, check. Ont i halsen och trött, check. Luktsinnet har jag i alla fall kvar, de stunder när inte näsan är täppt. Ingen feber, ingen muskelvärk, inte minsta lilla blyga diarré.
Testet var i måndags. Region Värmland berättar noga på 1177.se att just nu är det många som testar sig så det kan dröja till kvällstid, två dagar efter testet, innan jag får svar.
Är jag inte lite tungandad? Kände jag verkligen doften av de stuvade makaronerna förut?
Råkar kolla efter svar Kvällen, två dagar … äsch, jag kollar redan nu. Loggar in på 1177, inget meddelande än. Kollar tisdag morgon, kollar tisdag kväll. De kan ju ha råkat ta mitt provrör först fast det låg sist, sånt händer, det vet man ju.
Det har de inte. Förresten är det bara en förkylning. Jag är inte bekymrad.
Säkert bara en förkylning. Det vet man ju.
### Svaret Vid lunchtid kom svaret, en välkommen födelsedagspresent:
Små digitala dosor som kan räkna. Telefoner utan tråd som direktsänder rörliga bilder. Robotar som skriver tidningsnotiser. Personbilar som bländar av själva vid möte. Satelliter som visar var min fru är när hon plockar svamp. Klockor som blir till telefoner.
Allt detta finns. ”Jag har varit med om allt som vatt nytt”, som den gamla tanten i Småland sa.
Blir oförskämda Nå, vi vänjer oss. Jag trivs och tar emot det nya, världen har aldrig stått stilla. Det är bara en sak jag har svårt för: De där stunderna när de inte har vett att bete sig. När tingen blir oförskämda.
”Din dag är tom” hälsar en väns klocka. ”Rör dig!” skriver min egen. Kan ingen lära våra maskiner lite folkvett och ödmjukhet?
Du är väl språkpolis? frågar en vän. Frågan är ställd i all välmening och jag svarar så gott jag kan. Nej, det är jag inte. Den sysslan gav dålig smak i munnen.
Jag upptäckte att jag gjorde narr av folk som har svårt för att stava och det tyckte jag inte om hos mig själv. En del språkpoliser uppträder dessutom hånfullt mot dialekter, ett omedvetet folkförakt som jag har svårt att förstå.
Här hemma pratar vi dialekt när vi känner oss trygga. Det är vårt modersmål. Då rinner orden bäst.
Ett av människans bästa påhitt Min vän hör inte till de föraktfulla, tvärt om. Hon menar bara att jag värnar ordet och det stämmer bra. De älskade bokstäverna har försörjt mig i nästan 50 år, då är språkglädjen viktig. Har människan någonsin gjort en bättre uppfinning än språket? Det utvecklas hela tiden.
Demokratiskt är det också, språket. Det är brukarna som bestämmer över utvecklingen, inte någon språkvetare, generaldirektör eller utbildningsminister. Ingen av dem har hittat på orden ”jag”, ”älskar” och ”dig”. Ingen av dem har upphovsrätt på meningar som ”Ska vi åka till Grums och göra ett PCR-test? Dom har öppet till 13.30.”
Kanske fanns det språkpoliser som protesterade när ”lögardag” blev ”lördag” och ”hej” blev svenskans nya hälsningsfras? Jag misstänker det. Vad brydde sig språkanvändarna om det? I dag är det inte en enda en på Grossbolstorp som säger ”lögardag” om lördagen. Här tvättar vi oss varenda dag, ska du veta. Vare sig det behövs eller inte.
Hos oss är alla dagar lögardag, men lördag har vi bara en i veckan.
Det talade ordet Jag återkommer till det talade ordet. I vårt hem talar vi som sagt dialekt när vi känner oss trygga. Det språket lärde vi som barn. I detta modersmål ingår praktiska ord som ”sneggelvesp”, ”gôrgôtt”, ”glingt”, ”snôscheltryne” och ”töl-tapp”. Dessutom använder vårt lokala språk ordet ”vart” om både riktning och plats. Så har folk talat i generationer här på trakten. ”Vart bor du?” är en fullt korrekt fråga på central sydvärmländska.
Detta förstår inte alla. Vissa förstår men respekterar det inte. ”Alla som använder ordet vart om en plats ska tvingas att stanna därt” är ett roligt skämt som jag ser då och då i flödet. Roligt men lik förbaskat hånfullt. Satir ska rikta sig uppåt mot en överhet. När den siktar nedåt kallas den folkförakt, även när det inte var meningen.
Den som ser ner på andra människor kallar vi ”dretle” här på trakten. Det är ett av de snällare orden för såna töl-tappar.
Språket har olika nivåer Nå, helt fritt fram är det inte för mig heller att bruka svenskan. Jag värnar både ord och ordföljd så gott jag kan, men försöker göra det ödmjukt. Bibelns författare har rätt när hen skriver om att se flisan i sin broders öga men inte märka bjälken i sitt eget.
Till hjälp i mitt ödmjuka ordbruk använder jag ofta Myndigheternas skrivregler. Den är bättre än sitt namn. TT-språket och Svenska skrivregler är två andra bra hjälpredor. Alla tre rekommenderas. De första två finns på nätet, vilket är praktiskt.
Dessa tre hjälper mig när jag ska skriva standardsvenska. Det skrivspråket använder jag mest, men livet har lärt mig att det finns många olika språkliga situationer. När jag skrev nyhetsartiklar: det var en situation. När jag skrev text åt länstrafikbolaget om nya priser på månadskorten: det var en annan situation. Krönikorna i lokalradion: de fick bli på dialekt. Sms, facebookkommentarer eller inlägg på Twitter: allt har sin tid och sin språkliga nivå.
Jag skulle känna mig väldigt fyrkantig om jag aldrig fick kasta in ett dialektord ibland i sociala medier. Småprat är småprat även där och dialekten är effektivare än standardsvenskan. Antag att en stor älg rusar ut på vägen framför dig. Vilken av dessa minnesregler vill du helst ha inpräglad i minnet, när du har en sekund på dig att reagera?
– Sikt på rava!
– All erfarenhet visar att det är bättre att kollidera med älgens bakparti än med bogen, eftersom de bakre delarna innehåller mindre massa än frampartiet och alltså gör att kollisionen blir mindre våldsam.
Jag vet vilken jag skulle välja.
Ofullständiga meningar? På Facebook försöker jag stundom skriva något som liknar Memes. Då måste jag hålla mig kort, så att verktyget låter mig välja en bakgrund till bokstäverna. Skriver jag för långt får jag ingen bakgrund. Detta gör att meningarna ibland blir ofullständiga sådana gånger, även om just den här är rätt fullständig:
### N-å-g-r-a sätt att använda språket stör förstås även mig. Jag är inte mer än människa. ### När seriösa redaktörer skriver ”en fräck stöld” knottrar sig skinnet, det kan inte hjälpas. Jag ogillar den människosyn som tror att vissa stölder INTE är fräcka. ### När andra som har språket till yrke blandar ihop ”de” och ”dem” osäkrar jag min reservoarpenna, det måste jag också medge.
Lyckligtvis har jag sällan något bläck till etterpennan. Dem får klara sig utan min griniga post it-lapp 😉
Inlandsisen vandrade in. Värmen vandrade in. Tövädret vandrade in. Jägarna/samlarna vandrade in. Språket. Jordbrukarna vandrade in. Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.
Svedjefinnarna vandrade in. Näverskon. Många industriarbetare vandrade in. Släkten Bernadotte vandrade in. Släkten Kirchsteiger vandrade in. Armand Duplantis. Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.
Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul, Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in. Orden kaffe, språk och humor vandrade in.
Vi människor kom strax efter inlandsisen. Vi är alla invandrare.
Lördag. Vaknar 04.30 diagonalt i sängen med huvudet intill den kära vännen. Så somnade vi, småpratande, och så har jag sovit hela natten. Hon andas hemtrevligt en decimeter bort och vore jag katt skulle jag spinna nu. Eller somna om.
Nu kan jag inte spinna och sällan somna om klockan halv fem på morgonen. Då får det bli nyhetsrundan i mobilen i stället, tyst och med ljuset bortvänt från henne. Lugnt och metodiskt följer jag listan som en snitsel, läser huvudnyheterna på webben hos var och en.
Serien som förklarar oss Jag har bokmärkt några andra svenska och utländska medier också men detta är den normala morgonrundan när inga större händelser hänt. Till sist klickar jag fram VF:s och Dagens ETC:s pdf-tidningar och börjar bläddra i dem digitalt. VF ligger redan i brevlådan, fast när jag väl hämtar papperstidningen någon gång på förmidagarna har jag i allmänhet redan läst de viktigare artiklarna dagen innan.
Nu har jag kommit till serien som min vän Lars Nilsson lärt mig använda som horoskop. Medelålders Plus. Lars metod fungerar fint har jag upptäckt. Jaha. Vi är gamla. Då vet vi det. Säg inget till nån.
Halvsover på min arm och lyssnar Sakta börjar den kära vännen vakna. Snart ligger hon på min arm och halvsover medan jag spelar min Spotify-lista Bätterbeter för henne på mobilen. – Det här är låtarna jag ska spela när jag får göra Sommar i P1, säger jag. – Jaså du, det tror du.
Vi kramas länge medan vi lyssnar oss igenom hela spellistan.
Elmore James: Dust My Broom. Sofia Karlsson: Till min syster. Allman Brothers Band: Statesboro Blues – live at the Fillmore East/1971. Barbro Hörberg: Gamla älskade barn. Ulf Lundell: Rött. Totta Näslund, Josefin Nilsson: Kosters klippor. Bob Dylan: Maggie’s Farm. Tom Petty: Runnin’ Down A Dream. Lena Wisborg: Idas sommarvisa. Ebba Grön: Staten & Kapitalet.
Vänta, viskar en röst inom mig. Vi kan ju faktiskt spinna.
Söndag, i ansiktet flagnar skinnet. Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata. Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.
Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen.
– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.
De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.
Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.
Oskyddade dagar Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.
När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.
I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.
Ytliga solskador hos ljushyllta Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. – Har du solat i solarium? frågar doktorn. – Aldrig. – Har du solbränt dig så du fått blåsor? – I ansiktet? – Ja, där. – Inte sen jag var barn.
Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor.
Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.
Salvan from hell Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell.
Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.
När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.
Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.
Mulet och en vacker solhatt. Eller rullgardiner.
### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat. ###Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan.
Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden? Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det. Klicken och besöken på nätet styr.
Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?
Klicken och besöken styr.
Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?
Bara en sport kvar? Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?
Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.
Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.
Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?
Våga springa före Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:
”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”
Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.
Den glada snögubben nere på byn i Forshaga har inget samband med texten. Han hälsar.
1.
Dagarna går och jag hamnar på politiskt möte, åker på kurs i ledarskap, strategi och kommunikation, sitter och pratar böcker i färsk bokcirkel, hör Sveriges första kvinnliga statsminister presentera sin politik och sina ministrar, följer det allmänna flödet på Facebook och Instagram, ser Sveriges damer spela fotboll och innebandy, läser den senaste opinionsundersökningen om partisympatier.
Dagarna går.
Det är bra möten, entusiasmerande kursdagar, kloka bokinlägg, fart och fläkt över färska ministerkvinnor, fina fotbollsmatcher, hoppfulla opinionssiffror – och dystra gubbar i flödet.
Det är sådana dagar jag tänker att det vore bra om bara kvinnorna hade rösträtt.
2.
Då dyker Ebba Busch upp i rutan. Sveriges grinigaste gubbe.
