Sven-Ove Svensson – Sida 42

Sanningen om personalmötena

Många av mina personalmöten
sker fysiskt på plats
Det är fördelen
med att vara enmansföretagare

Och nackdelen.

Viktor Root

Sanningen om vapnen

Först exporterar vi vapen
som är gjorda för att drabba
människor

Sedan blir vi förvånade
när några få
av de miljoner
som våra dyra vapen drabbar

flyr till oss.

Viktor Root

Ordglädje

Sanningen om ortnamnen och din fantasi

Träffens backe,
Kramfors, Pussen,
Viskafors,
Smekmyran, Kittelfältet, Hångelån,
Komskälet.

Å.

Viktor Root

### Intresserad av ortnamn? Prova här:
### ortnamn.lantmateriet.se

När mitt älskade Molkom blev internationell nyhet

Klippet ovan är från norska Verdens Gang.
Låt mig vara tydlig. Det är naturligtvis så att om du startar ett byalag så bestämmer du själv reglerna. Startar du sedan en Facebook-grupp för detta byalag, så är det samma sak där. Du bestämmer vad som får skrivas och vad som får raderas.

Den raderingen är inte censur. Censur kallas det när stater bestämmer vad som får publiceras. Inte när byalag på min gamla hemort i Värmland är rädda för diskussion.

Såhär är det. Orten heter Molkom. Den har drygt 1 800 invånare och på denna ort har servicen sjunkit drastiskt sedan jag själv klev på skolbussen för att börja i högstadiet där. Jag skulle kunna anordna nedläggningssafari på Stationsgatan och Storgatan med omnejd. Där låg det ena fiket, där låg det andra. Där låg Pressbyråkiosken, där låg Birgits kiosk, där låg den ena järnhandeln, där den andra. Cykelhandlar hade vi där och där. Konsum hade vi då med, en annan mataffär låg där… Där var häktet, där kommunkontoret.

Så kunde jag hålla på. Det är en imponerande mängd service som flyttat till Karlstad, tre mil bort. Sverige ser ut så i dag.

Sveriges bästa flyktingförläggning
Till detta Molkom har det kommit en hel mängd new age-människor. De har övertagit det gamla ålderdomshemmet Backa och gjort om det till kursgården Ängsbacka. Nyss mest berömt för att sångaren Thomas di Leva brukar vistas där ibland – och för en lustig film på nätet om en tjej som tar en jädra fart och springer rakt in i en karl och börjar gråta. Gråta för att karlens och hennes auror inte hindrade henne från att krocka och få ont. Hon hade ju trott att auran skulle skydda henne.

För mig personligen kändes Ängsbacka bäst för fem-sex år sedan när många därifrån var med och drev en av Sveriges bästa och mest engagerade flyktingförläggningar. Den gången var jag stolt över att vara gammal molkomsbo.

– Titta på Molkom. Så ska medmänniskor tas emot!

Tantrafestival med klustersmitta
Sedan kom pandemin. Ängsbacka fortsatte med sina kurser. Det var inte förbjudet. För några veckor sedan hade de sin årliga, stora tantrafestival. 500 personer kom resande från Sverige och utlandet. Det var inte heller förbjudet.

– Håll avstånd! sa ledningen.

Uppenbarligen hjälper inte sådana uppmaningar vid en tantrafestival. Just nu kan Smittskyddet i Värmland konstatera att 106 av deltagarna har blivit smittade av covid. Siffran har ökat hela tiden.

De har också konstaterat att 88 procent av de smittade tantrautövarna var helt ovaccinerade mot covid.

I det läget börjar oron sprida sig i Molkom och Värmland. Det kanske inte är så konstigt. Utbrottet av covid gör dessutom att norrmännen bedömer arbetspendlarlänet Värmland som mer smittsamt än tidigare. En normalt öppnad gräns känns ännu mer avlägset.

Sprättägg, 3 kronor styck
Molkom har en trevlig organisation som heter Mera Molkom. Den fungerar som ett byalag och vill ge orten liv. Bra, tycker jag. Facebookgruppen de driver bubblar av information om den nya restaurangens menyer, om loppisar, bortsprungna hundar och om sprättägg, 3 kronor styck. Så där som lokala ortsgrupper på nätet brukar fungera.

Naturligtvis har de regler, det har alla facebookgrupper, skrivna eller oskrivna. Avsnittet om god ton lyder:

”Vi ansvarar alla för en välkomnande miljö. Tänk på vad du skriver om andra. Vissa diskussioner är bättre att ta privat än i en öppen grupp. Vi kommer att radera opassande kommentarer utan förvarning.”

Jag säger det igen. Startar du en Facebookgrupp så bestämmer du själv vad som får publiceras och vad som inte får stå där. Det är precis som med tantrafestivaler för 500 ditresta, många från utlandet, många ovaccinerade, mitt i en pandemi. Lagligt. Samma var det när Mera Molkom bestämde sig för att inte släppa fram oron bland molkomsborna i sina spalter. Det var fullt lagligt.

Vad som var lämpligt är en helt annan sak, både i fråga om 500-personers tantraträffar och om undertryckt oro.

Det fick vi inte diskutera
I går var jag själv med i en diskussion i gruppen. Någon hade länkat till en artikel om klustersmittan. Diskussionen kom även att handla om att Ängsbackas ledning inte velat låta sig intervjuas de senaste dagarna. Det tog några timmar, sedan raderade administratörerna hela inlägget och kommentarerna. Synd tycker jag. En aning snopet kunde jag konstatera att följande får man inte skriva hos byalaget i mitt älskade Molkom:

”Grundregeln när en organisation drabbas av kris är öppenhet. Varje gång det står i tidningen eller sägs i etermedia att vederbörande inte vill svara på frågor så väcker det onödig misstänksamhet.

Mina råd som gammal pressansvarig hade alltså varit:
1. Prata.
2. Pudla.
3. Svara varenda gång. Det är inte journalister du tiger inför. Det är deras läsare och lyssnare.

I dag läser jag om arbetspendlare och andra lite varstans i Värmland som skyller på Ängsbacka för att gränsen blir mer stängd igen. I Molkom finns det folk som inte vill gå till Coop och handla just nu.

Då är inte grannsämjan god.”

Poff, så var hela tråden borta.

### När klustersmittan på orten blivit internationell nyhet är det klokt om Ängsbacka illa kvickt lär sig umgås med media.
### Lika klokt är det om de trevliga människorna i lokala byalaget lär sig vad som händer om man försöker undertrycka debatten och folks oro.
### En sak har smittan på Ängsbacka lärt oss: Ibland är det skillnad på lag och lämplighet.

Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden

En dag lockar det skrivna ordet ut mig ur kvarteret där vi bor. Det är pandemi i världen, jag får hålla avstånd.
Staden lockar inte men jag är pockad.

I hallen klickar jag fram den nyttiga webbplatsen svenska.se. Varifrån kommer ordet pocka? Strax står svaret på min mobilskärm. Det kommer från tyska pochen (bulta, pocka), är ljudhärmande och belagt i svenska språket sedan 1543.

Tack akademin, då vet jag. Staden bultar på uppmärksamhet.

Det är Gustaf Fröding och skrivlusten som bultar. Gustaf som jag aldrig blir färdig med. Vem har inte stått på stan och suckat med reporterblock och penna i hand, vem har inte sprungit fel bortåt Gösthultskanten, vem saknar inte en far som är borta nu?

Svampinjoner och gråberg
Han är så mänsklig, Fröding, så liten och samtidigt stor. Han fattar så väl hur djupaste humor och lättviktigaste allvar behöver varandra. Han går så tungt på jorden men dansar så lätt med orden.

Svampinjoner och sjungande grå-å-å-berg, lustiga kåserier och olustiga grubblerier. Inte blir man färdig med en sådan kamrat.

Boken vinner
Jag ska till Alsters herrgård utanför Karlstad och hämta Frödingsällskapets årsbok. I bilradion pågår en OS-turnering men parkeringen vid herrgårn är nästan full.

– Har ni gratis wifi? frågar jag i serveringen.
– Mmm.

Minuten senare sitter jag på en parksoffa intill Frödingbysten och jublar åt svenska målgörare. Det hjälper inte, boken vinner.

Tio röster om relationen
Er vän Gustaf Fröding är nummer 53 i ordningen bland Frödingsällskapets årsböcker. Som vanligt klokt formgiven av Anita Stjernlöf-Lund. En antologi med tio röster om relationen till skalden och hans verk. Barbro Järliden skriver förord, övriga skribenter är Agneta Pleijel, My Bodin, Helene Rådberg, Malin Biller, Eva Haettner Aurelius, Miriam Kaukosalo, Vibeke Olsson Falk, Eva Jonsson, Hanna Jedvik och Maria ”Vildhjärta” Westerberg.

Jag slukar boken, först vid herrgårdssoffan, sedan hemma i trädgården och i läsfåtöljen. Skriver upp sidan 28 i mobilen, den där My Bodin reflekterar över Frödings brev till storasyster Cecilia:

”För att vara en bra författare krävs hänsynslöshet. Det är ingen tvekan om att Gustaf följer sitt eget råd. Han skriver om sitt innersta, han satsar allt i sina texter. Omgivningens tankar om honom, sedlighetsåtal, skam och skuld, nej, det spelar ingen roll. Skrivandet är rening. Sanningen ska fram. Ingenstans är vi sannare och renare än i våra värsta synder, vårt innersta mörker. Och det värsta och det mörka skriver han ofta om: alkoholism, självförakt, dubbelmoral, brist på självrespekt, brist på kärlek.
/… /
Det är som att Gustaf säger till mig: vad som än har hänt, vilka sorger du än bär på: erkänn dem, använd dem, gör konst av dem!”.

Plågor, motstånd och identitetspolitik
Sedan skriver jag 48. Eva Haettner Aurelius funderar över plågorna och livsglädjen:

”Och orden för själens plågor är många i Frödings diktning: sorg, melankoli, galen, kval, vansinne, grämelse, mörker, ledsnad, vemod för att nämna några, för att inte tala om beskrivningarna av de själsliga plågorna. Orden och bilderna för dessa plågor bildar en generalbas i hans diktning, det är mot dessa plågor hans diktning, hans verser bjuder motstånd, i sin skönhet, i sitt trotsiga hävdande av Eros och livsglädjen.”

Sidan 60, noterar jag också i mobilen. Där resonerar Vibeke Olsson Falk kring identitet och inlevelse:

”Identitetspolitikens förespråkare har rätt i att det är förödande om vissa gruppers erfarenheter osynliggörs i kulturen och det offentliga samtalet. Men när de hävdar att vi inte kan leva oss in i det vi inte själva upplevt skjuter de ett grundskott mot hela världslitteraturen, konsten, filmen, teatern, musiken … Inlevelse är kulturens uppgift och drivkraft.

Fröding föddes in i den tid som brukar kallas ’det moderna genombrottet’. Det var ångans och hoppets tid, den tid som såg de stora folkrörelserna födas och då de tekniska landvinningarna verkligen förändrade människors vardag; järnspisen och symaskinen, elektriciteten, förbränningsmotorn, telefonen … Den moderna sjukvården föddes, det bästa som någonsin hänt mänskligheten. Vetenskapens landvinningar kunde gestaltas i praktisk omvårdnad när den professionella sjuksköterskan kom in i bilden. Samtidigt levde den gamla kulturen och den gamla fattigdomen kvar. När stambanornas blanka rälser lades ut i det svenska landskapet var de flesta stugorna ännu små och grå, rödfärg var ännu en lyx.

Fröding romantiserar inte den gamla tiden, det kan vi tydligt se i dikten ’Den gamla goda tiden’ som gestaltar det oerhört hårda livet på det gamla bruket, ’den förindustriella industrin’ har de gamla bruken ibland kallats. Samtidigt har Fröding rötterna i den gamla, rika kulturen, vi kan tänka på dikten ’Vallarelåt’, där både gestaltningen av fäbodjäntan och själva språket låter en hel värld stiga fram. Denna tids blandning av modernitet och det urgamla, av framtidstro och armod ägde en sällsam kraft. Det är ur denna värld det moderna Sverige blev till.”

Malins serie är höjdpunkten
Allra sist bläddrar jag tillbaka till Malin Biller. Malin är en av redaktörerna för årsboken (tillsammans med Mariam Kaukosalo), hon har dessutom gjort fina tuschlaveringar i boken. Framför allt har hon en egen femsidig berättelse i serieform om sin vandring i Gustaf Frödings fotspår. Den som började när hon var 14 år och upptäckte att hon inte var ensam om mörkret. Det fanns en som hette Gustaf som inte heller passade in.

För mig är hennes serie höjdpunkten i ännu en bra årsbok från ett av våra livaktigare litterära sällskap.

### När jag for hem sprang en hare över 62:an strax bortom sista rondellen. Alla bilister stannade artigt och släppte förbi honom.
### En lååång stund sprang han bredvid mig, jag i bil på väg norrut, han på gräsmattan intill.
### Jag mätte hans hastighet till – 41 kilometer i timmen. Jäspalt, harpalt!

– Den andra boken på bilden överst i dagens inlägg då, den som du också hämtade i stan, vad är det för nåt?
– Tackar som frågar, där har jag en text med själv. Det är alltid lika roligt varje gång.

… vänta, ömsintheten, jag glömde Gustaf Frödings ömsinthet. Gustaf skulle gärna ha släppt en hare över vägen.

Det är hans historia.

Lien sjunger på Grossbolstorp

Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.

Det är budskapet.

Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.

Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.

Vi gillar varandra
Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.

Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.

Människans viktiga verktyg
Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.

Tänk på människan.

Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.

Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.

Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.

Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.

Hör farfars takt
Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.

I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.

Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.

Ge mig bara en vassare lie.

Hittar en slipare
Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”

Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.

Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.

***

Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.

Nu!
Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar?
Lien sjunger.

### Ännu en generation sjunger lien.
### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam.
### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen.
### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.

(Foto: Inger Nilsson)

Pekbildens återkomst

För en tid sedan undrade jag var forna tiders pekbilder tagit vägen. Då kom svaret. Äntligen är de tillbaka, här (i en fin version) i Nya Wermlands-Tidningen.

Kanske går det att ge gamla hederliga ”tre gubbar och ett papper” också nytt friskt liv? Eller gruppbilden på nya styrelsen.

Karlstad har blivit en skitstad, tycker Bengt Alsterlind och pekar på den bajsnödiga gåsflocken. Det driter fåglarna fullständigt i.

Skyller ifrån sig
”I dag ska vi tala om krukor
men inte vilka krukor som helst
utan ankrukor” ropar gässen och försöker skylla ifrån sig. Vem vill vara kvarterets belastning, den som tvingar cyklister att åka ambulans?

”I dag ska vi prata om lägenheter
men inte vilka lägenheter som helst
utan sanitära o-lägenheter” svarar gässens grannar och försöker kryssa mellan fôggelbajs, skit och dret.

Höjda näven
Vänta, vi har ju fotot med arg knytnäve mot kameran också. När får vi se den i tidningen igen?

Tjipp.

Välkommen i enhetsfronten, Annie Lööf

Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.

Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.

Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.

Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.

Vägrade kalla sig borgerlig
Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.

Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.

Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.

Duger till att sälja japp
Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.

Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.

Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.

### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det?
### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr.
### Leta efter fors i namnet.

Min åttapunkters kravlista

Jag säger som vår käre fanjunkare i det militära:
– Det är en del detaljer som behöver rättas till.

Här är min kravlista:

1. Redaktioner som påstår att mitt Konsum är hackat fast det inte är hackat ska få en telefonapparat till skänks, så de kan ringa och kolla fakta.

2. Folk som plockar kantareller innan svamparna är stora nog och dessutom gör det på ställen som jag känner till ska få en bjällra om halsen.

3. Firmor som säljer stenkross i storlek från 0 (noll) millimeter ska få lov att gå en anpassad lågstadiekurs i mätteknik, sannolikhetslära samt språkhistoria. Noll är noll. Jämt ittnô.

4. Partiledare som erkänner ett brott och sedan säger att de är oskyldiga till brottet de just har erkänt ska tvingas gå om grundskolan (utan sommarlov, jullov och sportlov) samt avgå och få en bjällra om halsen.

5. Riksdagsledamöter som blivit valda på ett partis valsedel ska tvingas avgå om de lämnar partiet, annars lurar de sina väljare och luras är fult. Vägrar de avgå måste de bära stjärngossestrut resten av sina liv, utom vid Lucia. Den dagen får de inte bära den.

6. Den som för väsen med kringfarande högtalare bland folk som inte bett om det ska tvingas lyssna på de mer inspirerade delarna av Erik Saties musik under hela nästa läsår. Dag och natt. På låg volym. Sätter de på sina bilmusikanläggningar igen ska dessa bara kunna spela Satie. Ett och samma stycke. På låg volym.

7. Världen måste bli rättvis, annars ska alla rika tvingas bära bjällra och hög hatt samt äta blodpudding och lingonsylt morgon, middag och kväll.

8. Jag själv ska tvingas få ett vackert löpsteg, lära mig 100 fågelläten i år och låta bli att lägga mig i alla intressanta diskussioner på Facebook. Annars måste jag bära en skylt på magen där det står att jag ska fakking skärpa mig. Ja, just det: felstavat.

De sju första kraven kan inte förhandlas bort.