Läs budskapet i text-tv-notisen. Regimen Trump vill återuppväcka den amerikanska krigarsjälen.
Har den någonsin somnat? undrar vänner till mig. Ja, det kan man förstås fråga sig. Vem minns inte Vietnam.
Men har krigarsjälen någonsin uttryckts så tydligt tidigare i modern tid? Redan namnbytet till Krigsdepartementet säger någonting om vilka krafter som är i gång och marscherar.
Norskarna förstod Nå, våra grannar i Norge förstod tidigt vad Trump går för. De behöver bara säga hans namn på nynorsk så hör de. – Trump. ”Ein egen og tverr kar”. ”Hard”. ”Tvang.” ”Press”.
Ann-Katrin Majbrittsdotter utanför sin ateljé i Edeby.
Den 5 oktober klockan 11.00-12.00 blir det skrivsöndag på Forshaga bibliotek. Då samtalar författaren och konstnären Ann-Katrin Majbrittsdotter från Edeby och jag kring hennes båda böcker Du måste berätta allt och Burfågel.
– Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla. Det säger den ensamkommande flyktingen Amir från Afghanistan, efter att ha kämpat med att lära sig svenska språket, utbildat sig till undersköterska och fått jobb inom vården i Sverige.
Ann-Katrins första bok handlar om honom.
Talibaner i Edeby? När Amir först kom till Edeby var han rädd för att gå ut. – Är du säker på att inga talibaner har följt efter mig och är det sant att man får lyssna på hög musik?
Vid författarsamtalet 5 oktober berättar Ann-Katrin också om sin senaste bok Burfågel som handlar om den mördade poeten Nadia Anjuman från Afghanistan. Dessutom uppmärksammar biblioteket förbjudna böcker från hela världen med en utställning, boktips med mera.
En blogg ska sticka ut hakan ibland. Annars är den bara en liten lort. Råkade jag göra det häromdagen? Gôtt.
Detta är tredje inlägget om referensramen. Den som gör att vi har lättare att prata med varandra och känna oss hemma. Lättare att blogga med för den delen.
Livet har lärt mig att det är fint om vi har en sådan minsta gemensamma prat-ram. I mitt Forshaga blir samtalet enklare om man känner till Klarälven, badplatsen vid Skivtjärn, ishallen, nya badhuset i Deje, Sisugården, trollstigen i skogen borta vid hembygdsgården, Röda Korsets second hand-butik i före detta baptistkyrkan, återvinningscentralen på vägen till SIS-ungdomshemmet Klarälvsgården, historien om bruken vid Kvarntorp, Mölnbacka, Deje och Forshaga samt vem Inge i Halla är.
Nisse Nilsson, Uffe Sterner, Stefan Holm, den asfalterade banvallen, namnet på några folkvalda, Lars Anderssons böcker om Hedås, The Frukostmacka på kultur- och fikaoasen Gamla Kraftstationen i Deje och min granne Daniel Engströms fantastiska insamling till ALS-forskningen hör också till den där underlättande referensramen.
Forshaga-Deje-bladet förstås. Toves i Deje som lagar motorgräsklippare. Herman Reijers skulpturer och målningar. Dyvelstenen. Sveriges högsta granbarkborregran.
Den stolta historien om Fritidsbanken Vänta, vi tar med hårdrockens förflutna i kommunen också, gamla fiket Per i Hagen, Aino Trosells pjäs Lusten finns – Gråten är borta, Staffan Fridh som vet allt om Dejes och idrottens historia, sammanslagningen med Ulleruds kommun 1974 och varför det heter God Helg-tornet. Epa-traktorerna, nya vajervägen mot Karlstad, seklingfisket på hösten vid Västbynäset, Pia Sondells keramik och akvareller, Ann-Katrin Majbrittsdotters bok Du måste berätta allt och den stolta historien om hur Carina Haak kom på att bilda den första Fritidsbanken. Grundad i Deje, nu på mer än 120 platser i landet.
Forshaga Golv, flyttat till Göteborg 1909. Veterinären i Deje på 30-talet som… asch, dä kvetter. Örtenvi i Mölnbacka som var Värmlands friidrottscenter. Laxfisket i Forshagaforsen, tredje bäst i landet. Myggorna på Pannkakan. Släkten Lagerlöfs stamgård. Gränsen norrut mot apokopen (googla!). Tonsättaren Sven-Eric Johanson. Prästen Margaretha Lännewall som fyllde kyrkan i Övre Ullerud när busslaster vallfärdade från halva Sverige. Långlöpartjejerna i Sisu Forshaga SK. Youtubern Manfred Erlandsson. De olika kollektiven på Hällekil. Busslinje 600. Petruskiosken.
Kan inte kommenderas fram Ja, du fattar. Så ser en del av vår lokala referensram ut. Då har jag inte pratat om hur vi breddar ramen när jag och mina grannar tänker på riket och klotet.
Den ramen går inte att kommendera fram uppifrån av maktens kvinnor och män. Den går inte att skriva in i någon läroplan. Inte hela. Mycket av den skapar vi tillsammans.
Men bra att ha, det är den.
Nämnde jag Slottet? God Helg-tornet? Nämnde jag att det samtidigt är så att en grupp inte blir riktigt stark förrän den tillåter individerna inom gruppen att vårda sina olikheter?
### Om du tror att detta handlar om en kulturkanon så har du både rätt och fel. ### Diskutera i smågrupper vad jag kan mena med det. ### Kan till och med delar av den komma från studieförbunden, skolan (och media om de bestämmer sig för att bli folkbildare igen)? ### Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte hela svaret själv.
Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.
Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.
Tre dumheter Låt mig först förklara tre saker:
-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.
-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.
-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?
Samma som referensram Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.
Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.
Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?
Det vete hundan.
Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.
Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det. Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså. Det finns ett krav som du inte kommer undan.
Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.
Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.
Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.
Detta krävs Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.
Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.
Detta har jag fattat länge.
Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?
Jag återkommer till det.
### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?
Kanske var det mer idylliskt i Karlstad, vad vet jag. Men inte såg vi värst många provokatörer och tokstollar.
Jag pratar om protesterna mot Vietnamkriget för snart 60 år sedan. Allt var genomorganiserat. Tre enkla paroller att enas bakom oavsett vad vi tyckte om annat.
Fridsamma demonstrationer, ordning och reda.
Det busigaste vi gjorde var att stanna till med tågen utanför Nya Wermlands-Tidningens officin och ropa om den USA-vänlige ledarskribenten att: ”GÖ-THE LJU-GER!”.
Nå, den ramsan från de första åren bad vi om ursäkt för så småningom. Busigare var vi inte.
God hjälp åt krigsherren I dag finns ett nytt krig där en massiv krigsmakt ställs mot fattigt folk i ett annat land. Israel mot Palestina. Naturligtvis minst lika förfärligt som bomberna över Vietnam.
Det demonstreras med all rätt nu med. Tack och lov. Majoriteten har lärt sin opinionsbildarläxa.
Men så är det tokstollarna. Att börja förfölja ministrar på vandring hem genom Stockholms gator är inte bara ovärdigt och förfärligt. Det är dessutom korkat och en god hjälp åt krigsherren i Israel.
Den vandringen är det folkmördaren som vinner på.
### Pedagogiskt är det även när en av världens mäktigaste militärmakter angriper en fredlig obeväpnad aktivistbåt på internationellt vatten eller i tunisisk hamn. ### Angriparen avslöjar sig. ### Mest lästa inlägget på bloggen i veckan som gick var: Dramat vid Petteröa.
Mitt miniföredrag nummer två vid Gryningspatrullens vandring runt Vågsjön härom dagen:
Mot slutet av 1800-talet ökade befolkningen på svensk landsbygd. Det berodde på freden, vaccinet och potäterna, sa Esaias Tegnér. Dom fattiga skogsbygderna kallade han föraktfullt för barnfabriker.
Här i den nordvästra delen av Övre Ullerud uppstod en sådan skogsbygd. Hit flyttade folk när jorden nere i Rudsheden vid Klarälven inte räckte till åt alla.
Den norska journalisten Bente Sabel har forskat i traktens historia. 1863 flyttade hennes farfars morfar Erik Gabrielsson och hans tredje hustru Kjerstin Larsdotter hit till Sjöfalla. Han hade försörjt sig som dräng och torpare, hon som piga.
Nu byggde han huset.
Fattig trakt Det var en fattig trakt, 7,5 kilometer från huvudgårdarna nere vid Klarälven, 5 kilometer från Munkfors. Det första bevarade köpekontraktet här uppifrån Rudshedens skogar är daterat 18 april 1860.
Det var ett annat par som köpte det som skulle komma att kallas Smaggtorpet en bit bort från Sjöfalla. De köpte bruksrätten till 4 tunnland, inte egendomsrätten, skriver Bente Sabel i sin bok Skogsborna. Som förpantningsägare hade de rätt att fiska i sjön och ha djur på ägarens mark, utanför sitt eget område.
Fattigfolks Amerika Boken Skogsborna skrevs när Bente Sabel upptäckte att hennes farfar hemma i Oslo var uppväxt här.
I februari 1888 när Erik Gustav Sabel var 20 år klev han på tåget i Karlstad med enkelbiljett till Kristiania. Där fick han jobb i industrin och kom aldrig tillbaka.
”Fattigfolks Amerika” kallades Norge den gången.
Erik ville ha jobb i Norge. Men han rymde också från ett faderskap. Därför har han efterlevande även i Sverige, men det är en annan historia.
### Läs Skogsborna. Det är en intressant berättelse om en undanskymd och på den tiden ofta illa sedd del av det som nu är Forshaga kommun. ### Anna som drunknade vid Petteröa tillsammans med sin man och två av barnen var Bente Sabels farfars syster. ### Skogen har tagit tillbaka åkern. Kvar finns – som ofta när svenska gårdar rationaliseras bort – den gamla slåttermaskinen
Härom dagen vandrade vi gubbar i Gryningspatrullen i skogarna runt Vågsjön. En gång var detta ett sin tids utanförskapsområde, på gränsen mellan nuvarande Forshaga och Munkfors kommuner. Vid första fikat berättade jag om dramat:
Förvintern 1912 hade varit ovanligt mild. Vid jul hade sjön fortfarande inte lagt sig. Här ute på ön hade en Johan Sabel från Järnskog byggt sig en stuga. När han röjde potatisland fick han stenar till en landförbindelse ut till ön.
Nu hade Johan flyttat. I stället hade dottern Anna och hennes man, bruksarbetaren Petter Pettersson från Dejefors, flyttat in för fem år sedan. De hade sju barn och en hund. Anna var gravid med sitt åttonde barn.
Nu fick också ön sitt namn. Petteröa.
Någon brunn fanns inte på ön. På vintern brukade de hugga upp en vak så de fick vatten.
Hunden rymmer Lördag kväll den 11 januari 1913 är det fortfarande ingen tjock is. Bara så mycket att hunden tror att den bär. Plötsligt springer han ut på sjön med sexåringen Yngve efter sig. Bägge går igenom isen.
Åttaårige Gustav står på land och ser alltihop. Han springer ut för att rädda lillebror och hunden. Men sjunker han med.
Fyra döda på köksgolvet Nu rusar mamma Anna i panik ut för att rädda sina barn. Pappa Petter har hunnit hem från arbetet på Munkfors Bruk. Han rusar också ut – och går igenom isen.
Alla fyra drunknar.
Kvar på land står fem förskräckta barn som nyss har sett sin mamma, sin pappa och två av syskonen drunkna.
Oskar som är 13 år får ta ettåriga Signe på armen. Tillsammans med syskonen Ruth, nästan 12 år, Linnea, nästan 11, och Sigrid, 3 år, traskar de i mörkret bort till det närmaste torpet Sjöfalla, drygt en kilometer söderut.
På måndagen hittar Petters arbetskamrater från Munkfors Bruk de drunknade. Barnen glömmer aldrig synen av de fyra döda på köksgolvet.
De fem barnen auktionerades bort Själva blir de bortauktionerade. Flera av dem har ingen eller mycket liten kontakt med varandra under resten av livet.
Huset kommer morfar Johan och river. Han sätter upp det igen i Järnboås dit han flyttat.
Familjens ägodelar säljs på auktion. Sista räkningen är på 36 kronor för fyra likkistor och 10 kronor för frakt av kistor och lik.
### Anförande vid fika intill Petteröa med Gryningspatrullen 11 september 2025. Fritt efter Bente Sabels bok Skogsborna, Norlén & Slottner, 2023.
Detta är en berättelse från en resa. Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.
Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.
Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.
Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.
149 appar 1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.
Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.
Plus Bluetooth.
Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.
Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.
Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.
Äntligen hörapparat – men … Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.
Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.
Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!
Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.
Lösningen fanns i brödskåpet Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.
Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.
